Nu är jag på plats i Visby. Det är väl knappast nödvändigt att tillägga att det är ett soligt och varmt Visby. Allt annat vore underligt med tanke på den värmebölja som uppenbarligen slagit till över hela Sverige. Men ärligt talat har jag inte sett mer av stan än snabbtitten från taxin i morse. Det är, som framgår här på Dagen.se, full fart på seminarieverksamheten inom (G) som i Gud och jag har hittills inte haft möjlighet att sticka näsan utanför Krukmakarens hus, Frälsningsarméns alldeles fantastiska byggnad mitt inne i den så kallade smeten.

Snart ska det bli ändring på det. Dagengänget ska festa på glass nere i hamnen innan vi börjar kvällens arbete - att dela ut tidningar och information om morgondagens program till alla de tusentals människor som strömmar till Almedalen för att lyssna på kvällens politiska tal. Det är påfallande många som är intresserade av vad Dagen och Frälsningsarmén har att bidra med i detta politikernas och lobbyisternas paradis.

Det finns människor som fnyser åt Almedalsveckan. Några av dem flög jag tillsammans med på ett fullsatt plan från Arlanda tidigt på tisdagsmorgonen. Sinsemellan talade de om att detta med att dra till Visby närmast är ett nödvändigt ont, inget man skulle göra om man själv fick välja. Och så kan det förstås kännas klockan 5:50. Men jag tycker att Almedalsveckan är en av sommarens höjdpunkter. Jag tror att värdet av de oväntade mötena mellan politiker, andra beslutsfattare, påtryckare och helt vanliga människor där nästan ingen är på sin hemmaplan har ett stort värde. Kontakter knyts, idéer föds, förutfattade meningar får sig en knäck. Det är inte så illa

Ja, den här måndagen blev inte precis som jag hade tänkt mig. Nu, strax efter 22, borde jag ha varit hemma i Bromma i färd med att packa inför morgondagens resa till Visby och Almedalsveckan. Planet går i den så kallade svinottan, noga räknat kl 5:50. och jag hade tänkt ligga i sängen senast halv elva. I stället sitter jag på tåget strax norr om Linköping och beräknas anlöpa Stockholm strax före midnatt. Det blir inte så många timmars sömn. Och i morgon kl 10 ska jag leda ett panelsamtal om dödshjälp och livshjälp, inte det lättaste ämnet att gripa sig an.

SJ:s fel tänker ni. Nej faktiskt inte. Eftersom jag har skrivit elaka saker om SJ till och från är det inte mer än rätt att jag offentligt erkänner att de senaste tågresorna har fungerat alldeles utmärkt, helt utan förseningar. Något verkar ha hänt. Eller är det helt enkelt så att antalet resande har minskat i lågkonjunkturens spår?

Det handlar om något helt annat. I morse gav sig min dotter Ulrika och jag iväg strax före sju för att ta tåget till Hässleholm och därifrån bussen till Glimåkra. Ulrika ska för första gången gå en folkhögskolekurs för vuxna handikappade. Hon har varit mycket entusiastisk när vi har talat om det och deltog med liv och lust i packningen på söndagskvällen. När vi kom fram vid lunchtid var allt solsken - inte bara vädret. Vi installerade henne i hennes elevrum och fikade tillsammans med de andra deltagarna (över 60 stycken!) och assistenterna (nästan lika många). Men när det blev tid att vinka adjö och leverera sista kramen till mamma gick solen i moln och Ulrika gick på en millisekund från att vara en någorlunda förståndig 26-åring till att bli en ledsen 3-åring som inte vill stanna på dagis.

Sådant är livet när man har ett barn med utvecklingsstörning. Och min dotter är både fysiskt stark och envis som en röd gris. Så det blev till att planera om. Det är tur att det nästan alltid går fler tåg, även från Hässleholm. När middagen hade landat i dotterns mage och vi hade kramats en stund till reste jag mig helt enkelt och gick mot busshållplatsen. Jag lämnade en storbölande Ulle efter mig. Fyra stadiga killar hjälptes åt att hålla fast henne så att hon inte skulle springa efter. Och jag gick ifrån folkhögskolan med hennes vrål ringande i öronen och med värkande hjärta.

Liknande episoder har hänt tidigare - fast det var länge sedan. Det verkar som att det är mycket svårare att säga hej då när mamma och/eller pappa följt med hela vägen. När Ulle tidigare somrar har fått åka på kollo och klivit på en buss tillsammans med gamla och nya kompisar och dito personal har det gått alldeles utmärkt att vinka glatt. Men hon brukar lugna sig. Så även den här gången. En knapp timme senare ringde Tobias från folkhögskolan och berättade att Ulrika var glad igen och med på noterna. Nu hoppas vi att det håller i sig hela kursperioden.

Torsdagen blev en ovanligt lugn dag för mig. Att det är sommar märks inte minst på att antalet sammanträden minskar radikalt och denna dag var almanackan faktiskt helt blank, förutom redaktionens vanliga tidningsgenomgång och nyhetsmöte tidigt på morgonen. Veckans ledarskrivande hade jag också klarat av. Till och med telefonen har hållit sig ovanligt tyst. Så jag har gjort det massor av andra människor gör när semestern nalkas (även om det i mitt fall är nästan en hel månad kvar). Jag har ägnat en stor del av dagen åt att städa skrivbordet. 

Det var, milt sagt, välbehövligt. Det fanns de som hävdade att it-samhället skulle bli papperslöst. De hade totalfel. Jag har slängt kilovis av utskrifter från nätet - bland annat material som jag har behövt för att skriva ledare och som jag sedan behållit "för säkerhets skull".  Det är bara att erkänna - jag är dålig på att hålla efter och slänga efter hand. Jag har dessutom en förmåga att definiera det mesta som "bra-att-ha-grejer" och lägga i högar som tenderar att bli högre och mer osorterade. Däremot är jag ganska duktig på att storröja. Och jag känner mig mycket belåten när det hela är klart.

Nu har vi just gjort klart veckans sista tidning och det finns som vanligt på fredagarna mycket att läsa. Nästa vecka utbryter aktiviteterna i Almedalen. Det kommer förstås att märkas ordentligt i tidningen och på Dagen.se. Vi har laddat med ett ambitiöst seminarieprogram  och ser fram emot många spännande möten i Krukmakarens hus och på Visby gator, inte minst med människor som vet mycket litet om vad Dagen står för.  Och även om det som vanligt blir fullt upp vågar jag utlova små rapporter på under veckans gång.

I dag blir det läsarreaktioner på denna plats. Först en liten engelsk läsövning. Denna hälsning fick vi från Steve Johnson häromdagen via vårt Facebook-konto:

"Greetings from Toccoa, Georgia USA. I discovered Dagen online about two weeks ago and really enjoy reading about what God is doing in Sweden. I have been a believer since 1969 and went to Bible College from 1975-1979. My farfar came over on the boat from Sweden in 1906. My ancestors lived in Orebro county in Vastmanland province."

Roligt med läsare på andra sidan Atlanten som uppenbarligen tränar sig i svenska genom att studera Dagen.se! Och att Steve inte har riktig kläm på svenska län och landskap må väl vara honom förlåtet.

En uppmuntrande läsarkommentar till, denna gång från Sverige:   "Sedan några månader prenumererar vi på Dagen igen. Det var några år sen sist. Jag och min fru tycker att Dagen är ett bra inslag i vårt liv. Jag vill bara säga tack och ge en uppmuntran till Dig och Dina kollegor att fortsätta ert arbete att skriva artiklar och berätta om religion och kristen tro. Ja, kort sagt, tack. Fortsätt att skriva. Ni har en viktig uppgift. Jag ber att Gud ska välsigna er i ert arbete."

Sådant blir vi glada för. Men alla är inte nöjda. Så här skriver en annan person: "Jag blir lite förvånad över att Dagen, liksom andra kristna tidningar, ägnar så stor uppmärksamhet åt Humanisterna och Jonas Gardell, människor som inte hyser annat än ett tyst förakt för kristen tro. Särskilt i en tid när vi ser hur intresset för andlighet och kristen tro växer i samhället. Allt fler människor blir troende. Varför då ägna så mycket uppmärksamhet åt de som inte tror, och tydligen ser som sin viktigaste uppgift att förneka Gud?"

Den kritiska rösten sätter fokus på balansen i tidningen, en fråga som ständigt är föremål för diskussion på redaktionen.

Veckan före midsommar är en av årets mest intensiva för Dagens redaktion och marknadsavdelning. Två stora kristna konferenser, Torp och Nyhem, och ett antal mindre evenemang att bevaka och att vara närvarande på för att marknadsföra tidningen. Det var svettigt både för dem som var kvar på hemmaplan och för oss som var ute och flängde. Men på samma gång roligt, inte minst alla möten med Dagens läsare.  Det är också kul att denna vecka kunna hälsa ett ganska stort antal nya eller nygamla prenumeranter välkomna  (tillbaka) till tidningen.

För egen del hann jag tyvärr inte till Torp detta år. Även för en flitig tågresenär finns det gränser för vad som kan klämmas in under en midsommarvecka när också familjen behöver få sitt. Däremot åkte dottern och jag till Ralingsås på midsommardagen eftersom jag skulle medverka på söndagens avslutningsmöte.

Det var härligt att komma tillbaka dit och njuta av det vackra läget och den speciella. Förra gången jag var där var på midsommarkonferensen för sju år sedan, 2002. Då satt jag på bryggan nere i sjön i en paus och tackade Gud för allt vad jag fått vara med om. (Jag hade bara varit kristen i tre år så det mesta var fortfarande överväldigande.)  När jag frågade honom om det var något han tyckte att jag skulle göra fick jag tydligt svar: Skriv en bok om kristen tro. Jag hittade papper och penna i handväskan och klottrade ner ett embryo till en synopsis. Faktum är att det jag skrev då i stort sett blev kapitelrubrikerna i min första bok som kom ut knappt två år senare och vars titel, Drabbad av det oväntade, nu var rubriken på mitt anförande på avslutningsmötet.

Så kan det gå när man är på midsommarkonferens. Och när man vågar öppna sig för Guds tilltal.

De här raderna skriver jag sittande alldeles vid Dagens och Ikons monter i Stråkenhallen på Nyhem. Det tar lite tid att få till texten för det är så många som vill komma fram och hälsa.

Det är underbart att få komma hit och mötas av så mycket uppmuntran från både gamla och nya Dagenläsare. Här finns sådana som haft tidningen sedan starten - åtminstone fanns den i deras föräldrahem redan från 1945. Andra har blivit prenumeranter de senaste åren. Och väldigt många vill tacka för det jobb som vi gör. Än så länge är det däremot tunnsått med något som faktiskt är lika välkommet, konstruktiv kritik. Men det kommer säkert det också, särskilt när detta har kommit i tryck och på webben.

Det är tredje gången jag är på Nyhem, så kort är min historia på Dagen. Men det är alldeles tydligt att det är en alldeles speciell stämning här. Människor som inte sett varandra på länge strålar samman och säkert knyts också nya vänskapsband. Det är lätt att förstå att folk återvänder till den här skogsbacken år efter år.

"Det är nog bara överkänslighet mot alla pollen som flyger och far", gissade jag när dottern började snora strax efter att vi kommit till Skellefteå i lördags. För pigg och glad var hon när hon fick följa med mig på ännu en resa.  Och det vet man ju hur det kan bli även för den som inte är allergisk när försommaren exploderar i de norra delarna av landet.

Men jag hade fel.  Nu är Ulrika så hängig att hon fått stanna hemma på gruppboendet och inte åka till sin dagliga verksamhet. Det krävdes inte ens övertalning för detta, rapporterar personalen, och det visar att hon inte mår särskilt bra eftersom hon älskar sitt "jobb". För min egen del rinner näsan och värker halsen.  Att det trots allt blev en ledare i dagens tidning beror mest på envishet - och på viss hjälp från läkemedelsindustrin.

Hur läget är i Skellefteå har jag inte fått några rapporter om. Men med tanke på alla kramar Ulrika delade ut finns det en uppenbar risk att halva stan känner sig krasslig. Det var inte detta jag hade tänkt lämna efter mig...

Nu blir det litet praktisk information i ett inte så roligt ämne: Vad gör man upptäcker en felaktighet i tidningen eller på Dagen.se? För fel blir det då och då, hur mycket vi än anstränger oss. Det är därför vi nyligen införde en särskild rättelsespalt i tidningen. Vi är övertygade om att vår trovärdighet stärks av att vi tydligt markerar vår beredvillighet att rätta till sådant som inte är korrekt. Samma slutsats har andra tidningar också dragit. Svenska Dagbladet har till exempel en daglig rättelsespalt på framträdande plats.

Så vad gör man då när man upptäcker ett fel? Svaret är enkelt: Man meddelar oss, så att vi kan rätta till det. Handlar det om Dagen.se är det absolut bästa sättet att använda den knapp som finns under varje text:   "Anmäl fel" . Då landar nämligen omedelbart ett e-postmeddelande hos flera olika personer och det går normalt sett mycket snabbt att rätta till det som är tokigt. Skickar man mailet till den som skrivit artikeln kan det ta längre tid eftersom han eller hon inte nödvändigtvis är på plats framför datorn.

Gäller det den tryckta tidningen är det säkraste att skicka ett mail till nyhetschefen@dagen.se, som också det når flera olika personer. Eller att ringa antingen artikelns författare (numret finns under texten) eller tjänstgörande nyhetschef på 08-619 24 24. Allt i syfte att göra tidningen ännu bättre.

"På årets IFRA Local Media Conference som hölls i Stockholm 27-28 maj fick vi bland annat höra tankarna bakom de stigande läsarsiffrorna och den ökade tid varje enskild besökare spenderar på dagen.se. Detta som en följd av att de inkluderat länkar till relevanta bloggare, konkurrenters nyhetsbevakning och läsarnas egen övervakning. "

Så står det i Tidningsutgivarnas digitala nyhetsbrev som publicerades på tisdagseftermiddagen.  Och vi sträcker lite extra på oss och ger webbredaktören Emanuel Karlsten en dunk i ryggen. Återigen har den nästan osannolikt positiva utvecklingen av Dagen.se uppmärksammats i ett viktigt mediesammanhang med åhörare från långt större tidningar med betydligt mer resurser än vad vi har.

Men som jag har skrivit tidigare, det handlar mycket om hur man utnyttjar de tillgångar man förfogar över, hur pundet förvaltas om ni så vill. Och att välja klokt är vi av tradition ganska bra på. Dessutom innebär en liten organisation att man är mer lättrörlig än i en större. Det är också en fördel att använda sig av.