I går berättade jag om onsdagen på jobbet när oväntade nyheter ställde all planering på huvudet. Torsdagen hade helt annan karaktär. Då visste jag i förväg precis var jag skulle befinna mig (i vårt sammanträdesrum), när (från 8.00 till 17.00) och vad jag skulle göra (sitta i möten). Så kan det vara när verksamheten drar igång för hösten.

Nu är jag faktiskt en av dem som tycker att sammanträden ibland är riktigt bra. E-post och telefonsamtal i all ära, men det finns faktiskt en fördel med att många berörda hör samma sak samtidigt och kan bidra med sina synpunkter. Så jag klagar inte heller över denna dag.

Dessutom har jag en sedan länge uppövad simultankapacitet. Jag kan samtidigt som jag är hyfsat koncentrerad på vad som sägs nödtorftigt följa med i vilka mejl som dimper ner i datorn och vad som skrivs på vår och andras sajter. Vore det inte på det viset skulle det vara jobbigt att vara bortkopplad.

Några av mejlen har inte handlat om Dagen utan om de sista förberedelserna för det stora steg som min gemenskap, S:ta Clara kyrka, tar på söndag. Då går vi från att vara en del av Stockholms domkyrkoförsamling till att bli en självständig enhet inom Svenska kyrkan med eget ansvar för all den verksamhet som sker i kyrkan. Om detta har Dagen berättat tidigare. Och, kan man tillägga, också det har krävt ganska många sammanträden.

Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Det sker i bästa samförstånd med Domkyrkoförsamlingen, som fortsätter att vara vår hyresvärd på extremt generösa villkor. Den stora fördelen är att det ger oss möjlighet att ytterligare stärka vår profil som en lågkyrklig, evangelikal, karismatisk kyrka med stark diakonal prägel. Och intresset för det som sker i S:ta Clara är stort i Svenska kyrkan. Kanske har vi hittat en framtidsmodell som kan användas också på andra håll. Ett kyrkohistoriskt ögonblick är det i alla händelser.

I dag hade vi besök av arbetslaget i Länghems pastorat, som är på höstupptaktsresa till Stockholm och Östanbäcks kloster. De ville hälsa på hos Dagen och få en snabb inblick i vårt arbete. Och jag berättade som det är, att vi normalt sett redan på morgonen har en god överblick av vad som kommer att publiceras i morgondagens tidning men att vi alltid är beredda att snabbt kasta om planerna om det skulle inträffa något oväntat.

Och så blev det förstås just den här onsdagen. På eftermiddagen dök beskedet upp om att flera av Svenska kyrkans biskopar reserverat sig i läronämnden mot förslaget om samkönade äktenskap. Det är ju en fråga som, på gott och ont, fått stort utrymme i Dagen de senaste åren. Och den engagerar mig i högsta grad, inte bara som chefredaktör utan också som medlem och aktiv i Svenska kyrkan.

Det ledde till att de förberedda och redan redigerade nyhetsartiklarna på sidorna fyra och fem fick kastas ut och vänta på publicering till ett senare tillfälle. Och det innebar i sin tur att den ledare som Thomas Österberg skrivit på samma tema som de tar upp också måste läggas på lut. Samt att mina planer att som ledarkrönika publicera en intressant kommentar av J Lee Grady om risken med en överdriven fokusering på eskatologiska funderingar sprack med en smäll. (Kanske får ni läsa också den vid ett senare tillfälle. Här finns den i engelsk version. ) I stället blev det en så kallad storledare i äktenskapsfrågan, samtidigt som ett par reportrar satte igång med att jaga kommentarer och skriva texter till nyhetssidorna, som redigerarna ivrigt väntar på att få lägga igen. Resultatet av våra mödor går ju att läsa även här på webben.

Det här är ingen klagovisa över journalistikens villkor, tvärtom. Jag har med undantag av sex år på Kyrkans Tidning varit dagstidningsjournalist i snart 40 år och det mest stimulerande som finns är när något oväntat inträffar som kullkastar alla planer.  Men det är skönt att det inte händer alla dagar!

Nu när Christer Fuglesang är på väg ut i rymden igen måste jag berätta min favorithistoria från min tid som scoutledare för ganska små barn. (Numera är jag ledare för tonåringar och vuxna med utvecklingsstörning.)

Det hände sig på den tiden när vår svenske astronaut arbetade med det ryska rymdprogrammet, innan han flyttade till USA, att familjen Fuglesang bodde i Bromma. Äldsta dottern Malin var juniorscout i Nockeby Västerleds scoutkår, där jag var ledare. Vi frågade pappa Christer om han kunde tänka sig att komma till ett scoutmöte någon gång när han var i Sverige och han sa ja direkt.

I gruppen fanns en pojke, vi kan kalla honom Jocke, som alltid var motvalls. Föräldrarna var angelägna om att han kom till mötena men där strulade han mest. En tisdagskväll frågade han: "Vad ska vi göra för dötrist nästa gång då?" Jag svarade med min mest pedagogiska röst: "Nästa gång blir det roligt. Då kommer Malins pappa och berättar om sitt jobb."

"Jättetöntigt. En farsa som snackar om sitt fåniga jobb. Då kommer inte jag", sa Jocke. Men jag visste ju att föräldrarna skulle se till att han dök upp så jag var inte orolig.

Nästa tisdag släntrar Jocke in, sur och vresig som vanligt: "Var det i kväll som den där pappan skulle vara här? Jag ville inte komma men mamma tvingade mig." Och så damp han ner i ett hörn.

Då kom Christer: "Hej! Jag är Malins pappa. Och jag jobbar som astronaut." Sällan har en scouthaka fallit ned med en så tydlig duns.

Det blev en minnesvärd kväll, där ungarna fick fråga allt de ville, testa astronautmat ur tub och skriva med astronautpennor. Aktivast av alla var förstås Jocke.

Sedan gick jag hem till min man och sa att vi beslutat att alla pappor skulle få komma till scouterna och berätta om vad de jobbade med. Vi började med dem som hade yrken på a. Nu hade vi betat av astronauten så nu var det arkivariens tur att fängsla barngruppen...

Jag har varit på en liten turné i Småland och Blekinge de senaste dagarna. Den började i Gnosjö torsdag och fredag. Sedan fortsatte jag till Sölvesborg, för att avsluta i Klevshult strax norr om Värnamo på söndagskvällen. På måndagsmorgonen satte jag mig på tåget tillbaka till Stockholm igen.

Det blev alltså en rivstart på hösten, inte bara på redaktionen utan också i denna nära anknutna sidoverksamhet, där jag får tillfälle att möta tidigare, nuvarande och blivande Dagenläsare. För det är förstås så man som chefredaktör delar in mänskligheten!

Ett genomgående drag i alla tre besöken har varit det ekumeniska. I Gnosjö hade samtliga församlingar i trakten gått samman i ett ambitiöst projekt som fått det fyndiga namnet Gud.kom. De flesta programpunkterna ägde rum i idrottshallen, inte i någon av kyrkorna. I Sölvesborg besökte jag Falkvikskyrkan, där EFS och Missionskyrkan slagit sina påsar ihop. Och tältmöteskampanjen på idrottsplatsen i Klevshult, som jag fick äran att avsluta, arrangerades av fyra församlingar i trakten.

När kristna förenar sina krafter kan det hända stora saker. När enighet manifesteras blir människor som står utanför kyrkan nyfikna och imponerade. Det är därför jag tycker att det är alldeles särskilt roligt att få medverka i ekumeniska sammanhang. Och att ha fått berätta om min väg till tro flera gånger under helgen har också varit extra roligt. Det är nämligen precis tio år sedan som jag tog det avgörande steget och blev en bekännande kristen, vid förmiddagsmässan i S:ta Clara kyrka tisdagen den 24 augusti 1999.

Är tio år en lång tid eller en kort tid? Ja, det beror på hur man ser det. Många av er som läser dessa rader har en betydligt längre vandring i Jesu sällskap än vad jag har. Men att det har hänt mycket i mitt liv under dessa tio år är ett som är säkert.

Den här veckan är det ju skolstart för de flesta barn och ungdomar i Sverige. Jag måste erkänna att jag blir lite rörd när jag ser förstagluttarna som närmar sig skolporten med förväntansfullt pirr i magen och den lite för stora ryggsäcken på ryggen. Samtidigt kan jag känna ett visst vemod över att det börjar bli ganska många år sedan jag själv hade skolbarn att skicka iväg och läxor att förhöra på kvällarna när höstmörkret sänkte sig. Allt har sin tid, heter det ju i Predikaren, och det blir tydligare ju äldre man blir.

Även för oss som inte ska börja skolan eller flytta upp en klass kan ju hösten vara en tid för ny- eller omstart, att bildlikt talat lägga nytt papper i bänken och vässa blyertspennorna. Slagordet "livslångt lärande" hör man kanske inte lika ofta nu som för ett antal år sedan. Men är det inte just det som detta att vara kristen handlar om? Det ligger en stor glädje i att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid finns mer att hämta genom bibelstudier, läsning av andliga böcker, bön, samtal med andra kristna, lyssnande på god förkunnelse och så vidare, och så vidare.  

På den tiden jag var ateist - det vill säga till för tio år sedan - kunde jag inte tänka mig att kristen tro också erbjöd intellektuella utmaningar. Om jag alls funderade på saken var det i termer av att för en kristen var allt klappat och klart och alla svar givna. En sådan missuppfattning tror jag är en bland andra faktorer som håller längtande och sökande människor borta från kyrkorna och från den kristna tron.  Den behöver rättas till . Men det måste ske utan att man ramlar i det andra diket, det där sanningsanspråken luddas till och i värsta fall helt suddas ut. Det är med andra ord ingen enkel balansgång. Men möjligen något att fundera över inför den nya terminen.

På söndagseftermiddagen hade vi en liten kris hemma. Dottern Ulrika hade alls ingen lust att åka hem till gruppboendet efter semestern. Tanken på att återvända till den dagliga verksamheten på måndagen efter sju veckors frånvaro gjorde henne ännu grinigare. Och Ulrika har inga problem med att uttrycka sina känslor på ett påtagligt sätt. Kort sagt låg hon i soffan och skrek som en stucken gris. "Så där är det nog många som skulle vilja göra när det är sista dagen på semestern och jobbet väntar. Men de flesta är bättre på att behärska sig", sa jag. Men inte heller det hjälpte.

Till sist fick vi i alla fall på henne skorna och ner henne i bilen med pick och pack. Och när vi var framme vid "Ullebo" hade förväntningarna på att få reda på vilka av kompisarna som var hemma och vilken personal som var i tjänst fått överhanden. Hon strålade som en sol och vinkade glatt när vi så småningom lämnade henne.

Själv kände jag faktiskt inget behov av att skrika och sparka trots att semestern var slut. Vi har haft det alldeles fantastiskt bra de senaste veckorna. Frankrike var lika härligt som vanligt med lagom varmt väder, vänliga människor, svindlade vacker natur och många upplevelser, inte minst på det kulinariska området. Till och med valutakursen gick ju i rätt riktning medan vi var där, apropå det jag skrev i min förra bloggpost.

Men i helgen kändes det som att det var alldeles lagom att återvända till vardagslunken igen. Jag gissar att det blir en intensiv höst som inte kommer att sakna utmaningar. Det var en stor glädje att få läsa de senaste veckornas tidningar i ett svep och kunna konstatera att redaktionen, fast anställda och sommarvikarier, gjort ett storartat jobb.