När en artikel publiceras i en tidning eller på en webbsajt vet man egentligen aldrig i förväg hur uppmärksammad den kommer att bli. En text som redaktionen bedömer som högintressant kan gå ganska spårlöst förbi. Jag minns när vi i Svenska Dagbladet för många år sedan avslöjade en näringslivsskandal med politiska förtecken och tyckte att vi gjorde det bra. Ingen brydde sig. Något år senare fick en annan tidnings medarbetare Stora journalistpriset för precis samma historia.
Men ibland går det precis som man tänkt. Att samhällsdebattören och f d språkröret Birger Schlaugs debattartikel i tisdagstidningen "En politiskt korrekt gud är inte Gud" skulle få stort genomslag var precis vad vi räknade med. Många Dagenläsare har hört av sig med tacksamma reaktioner. På nätet är den en av de mest klickade och har fått kommentarer av 30 bloggare. Och visst är det intressant att en person som kallar sig "icke-troende, men intresserad av religion och livsfrågor" ser Svenska kyrkans situation med sådan obarmhärtig klarsyn.
Gud har gett mig många gåvor. Lokalsinne är inte en av dem. I terräng går det hyggligt, särskilt om jag har en karta. Men inomhus på exempelvis bokmässan i Göteborg blir det pinsamt uppenbart hur dålig jag är på att hitta. Varje gång jag lämnar Dagens monter går jag vilse. Å andra sidan är det inte så dumt att "hitta vilse". Man stöter på många intressanta utställare och en hel del bekanta på vägen. Och ett och annat nyhetstips har jag också fångat upp under dagen.
Det är något alldeles speciellt med mässor. Hur bekväma skor man än har blir fötterna trötta. Och hur intresserad man än är - eller kanske just därför - blir huvudet överfullt. Men roligt är det. Och många samtal blir det, inte minst med dem som kommer förbi och hämtar en färsk Dagen.
På fredagsförmiddagen ska Göran Hägglund, KG Hammar och jag diskutera äktenskaps- och samlevnadsfrågor på ett av de stora seminarierna med min gamla kollega från Kyrkans Tidning Barbro Matzols som moderator. Och då gäller det att vara helskärpt!
Gud har gett mig många gåvor. Lokalsinne är inte en av dem. I terräng går det hyggligt, särskilt om jag har en karta. Men inomhus på exempelvis bokmässan i Göteborg blir det pinsamt uppenbart hur dålig jag är på att hitta. Varje gång jag lämnar Dagens monter går jag vilse. Å andra sidan är det inte så dumt att "hitta vilse". Man stöter på många intressanta utställare och en hel del bekanta på vägen. Och ett och annat nyhetstips har jag också fångat upp under dagen.
Det är något alldeles speciellt med mässor. Hur bekväma skor man än har blir fötterna trötta. Och hur intresserad man än är - eller kanske just därför - blir huvudet överfullt. Men roligt är det. Och många samtal blir det, inte minst med dem som kommer förbi och hämtar en färsk Dagen.
På fredagsförmiddagen ska Göran Hägglund, KG Hammar och jag diskutera äktenskaps- och samlevnadsfrågor på ett av de stora seminarierna med min gamla kollega från Kyrkans Tidning Barbro Matzols som moderator. Och då gäller det att vara helskärpt!
Ibland är det snabba ryck på en tidning. Men ibland tänker vi faktiskt betydligt mer långsiktigt. Under onsdagseftermiddagen har vi suttit i möte för att diskutera "(G) som i Gud", vår och Frälsningsarméns stora satsning under Almedalsveckan i Visby, som vi somras körde för fjärde gången. Själv har jag haft glädjen att vara med de tre senaste.
Först och främst handlade det om att utvärdera sommarens insatser. Vi var nöjda med det allra mesta. Det kom mycket folk till våra seminarier och övriga programpunkter. Paneldeltagarna var glada över att få medverka och diskussionerna blev intressanta och givande. Nya grepp, som att ägna två kvällar åt att intervjua tidigare politiker, föll väl ut.
Och sedan kom knäckfrågan: Ska vi göra det igen? Den besvarades med ett rungande ja. Det blir "(G) som i Gud" i Visby även sommaren 2010. Nu återstår arbetet med att få ihop ett riktigt lockande program, som tillför annorlunda dimensioner. Men det är klart att Gud ska vara med mitt i samhällsdebatten!
Om kyrkovalet kan man säga mycket. En del sägs också i morgondagens tidning och, förstås, här på Dagen.se. Men en sak är säker. Vi kan vara nöjda med det genomslag Dagen fått i andra medier. När det händer något särskilt i den kyrkliga sfären blir vår expertis hårdvara. För en liten (men naggande god) tidning som Dagen är det guld värt att bli omnämnd i andra medier. Och det är dessutom ett av de sätt som vi kan försöka uppfylla vår vision att genomsyra Sverige med kristen tro och kristna värderingar på.
Då får man vara beredd att offra lite nattsömn. Vid midnatt, när valet var i stort sett färdigräknat och jag kollat att min bloggpost på Dagen.se inte behövde justeras, gick jag och la mig. Då hade TT hunnit ringa för en kommentar. Kvart över fem ringde klockan och en halvtimme senare hämtade taxin mig till Radiohuset och P 1 morgon. Det var tredje visiten där på fyra dagar, alla med kyrkovalstema.
Låter det skrytsamt? Det var inte meningen. Och inte heller att utöva självömkan. Det är roligt att vara efterfrågad och få komma till tals!
Tre olika vallokaler har jag haft tillfälle att besöka i dag. Började morgonen med att förhandsrösta (jo, faktiskt, trots att det var valdag) redan vid 8.30 i min egen territorialförsamling, Västerled. Valförrättarna var ense om att förhandsröstningen hade sett bra ut under perioden före valdagen, det hade till och med varit kö vissa tider. Om det sedan innebar ökat eller minskat valdeltagande när röstningen öppnade på riktigt återstår att se. Litet snopet är det dock att jag, som engagerat mig kraftfullt för att försöka köra ut de politiska partierna ur kyrkan, inte har något opolitiskt alternativ att rösta på i den enda församling där jag får lägga min röst.
På eftermiddagen blev det en snabbvisit utanför vallokalen i Näsbypark, Täby församling, där min mamma bor. Röstsedelsutdelarna tyckte att tillströmningen av väljare var påfallande god, snarast bättre än 2005 när Täby ändå hade ett högre valdeltagande än snittet.
Till sist hjälpte jag dottern Ulrika att rösta i hennes nya territorialförsamling, Spånga, som vid årsskiftet slås samman med Kista. Vi hade påtagliga bekymmer med att hitta vallokalen eftersom det inte stod någon ordentlig gatuadress på hennes röstkort men lyckades till sist, tack vare en hjälpsam åldring, ta oss in bakvägen på Tensta servicehus. Där var läget dystrare. Långt under tio procent av de 1 700 röstberättigade som tillhörde distriktet hade röstat vid 18.30-tiden och det var inte direkt kö till röstbåsen den stund vi var där.
Alldeles omöjligt att gissa hur resultatet blir alltså. Låt oss hoppas att vittnesbörden från Näsbypark visar sig hålla för landet som helhet.
I morse tänkte jag bli en modern människa genom att ansluta mig till den växande skara som använder de nya åkkorten i SL-trafiken. De är så smarta att man inte ens behöver plocka upp dem ur plånboken för att få passera spärrarna. Man laddar dem i automater som står lite varstans (Innan ni börjar tänka att detta bara angår stockholmare, låt mig påpeka att det på sikt ska gå att utnyttja samma kort även på andra håll i landet.)
Men tji fick jag. Mitt bankkort har jag använt för att handla med eller ta ut kontanter i små franska byar och amerikanska landsortsstäder. Men till att förse mig med vad som krävs för att åka snabbspårväg och tunnelbana från en stockholmsförort till en annan duger det inte. SL tycker uppenbarligen att sådant inte ska betalas med pengar som finns på kontot utan med kreditkort. Och visst har jag sådana också men de använder jag inte till löpande utgifter när det går att undvika. Så jag fick vackert ställa mig i kö i kiosken och fortsätta att känna mig som en urmodig bakåtsträvare.
På måndagseftermiddagen utbröt det jubel på Dagen. Först lite försiktigt så att det inte skulle tränga ut utanför huset eftersom Emanuel Karlsten fått lova att inte avslöja något i förväg. Och sedan högre, när Tidningsutgivarnas egen tidning Medievärlden gick ut med att Dagen.se är en av tre nominerade till utmärkelsen "Årets dagstidning digitala medier".
Vi tar inte ut något i förskott. Det kan mycket väl bli DN.se eller Thelocal.se som blir segrare när juryn är klar med sin bedömning om ett par veckor. Men bara att bli nominerad är stort. Det visar att man kan nå långt med små resurser om det bara finns kreativitet, uthållighet och mod att testa nya grepp.
En av styrkorna med vår sajt är att många är involverade, var och en som en liten del av sitt jobb. Nyhetsreportrarna turas om med att ta ansvar för att skriva för webben, vi som skriver ledare delar på ledarbloggen, några andra medarbetare har egna bloggar och så vidare. Det är en nödvändighet för att få ihop det men det innebär också att webb och papperstidning knyts samman. Och det gynnar alla, även dem som bara läser Dagen på papper.
Jag ser i morgontidningen att en teater i Stockholm inbjuder till en minneskväll om Allan Edwall. Det påminner mig om min korta karriär som skådespelare. Det är länge sedan. Filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken hade premiär för nästan exakt 32 år sedan. Det behövdes statister som kunde föreställa journalister på Svenska Dagbladets redaktion vid förra sekelskiftet. Tack vare att min lärare på universitetet var historisk konsult till regissören, Anja Breien från Norge, fick jag och ett par till chansen. Det passade extra bra eftersom jag jobbade på Svenskan samtidigt som jag försökte plita på den doktorsavhandling i presshistoria som aldrig blev mer än halvfärdig.
Huvudrollerna som Lydia och Arvid spelades av Lil Terselius och Stefan Ekman. I en scen skulle jag korsa Arvids väg och nästan kollidera med honom i en korridor. Men eftersom jag inte fick ha glasögonen på mig blev det mer än "nästan" ett par gånger.
Allan Edwall spelade redaktionschefen Markel som gav oss statister arbetsuppgifter, bland annat att översätta Zolas text J'accuse. Vad jag minns av honom var att han var oerhört sympatisk och genuint intresserad av journalistens vardag både runt 1900 och 75 år senare. Eftersom vi var så få statister umgicks vi med de riktiga skådespelarna i pauserna och lunchrasterna och hade gott om tid att prata.
Tre dagar tog det. Roligt var det. Och när filmen har gått på tv har jag suttit med familjen och pekat upphetsat. "Där är jag". "Där skymtar min rygg". "Det är jag som kommer ut ur dörren som en skugga."