Nu när Christer Fuglesang är på väg ut i rymden igen måste jag berätta min favorithistoria från min tid som scoutledare för ganska små barn. (Numera är jag ledare för tonåringar och vuxna med utvecklingsstörning.)

Det hände sig på den tiden när vår svenske astronaut arbetade med det ryska rymdprogrammet, innan han flyttade till USA, att familjen Fuglesang bodde i Bromma. Äldsta dottern Malin var juniorscout i Nockeby Västerleds scoutkår, där jag var ledare. Vi frågade pappa Christer om han kunde tänka sig att komma till ett scoutmöte någon gång när han var i Sverige och han sa ja direkt.

I gruppen fanns en pojke, vi kan kalla honom Jocke, som alltid var motvalls. Föräldrarna var angelägna om att han kom till mötena men där strulade han mest. En tisdagskväll frågade han: "Vad ska vi göra för dötrist nästa gång då?" Jag svarade med min mest pedagogiska röst: "Nästa gång blir det roligt. Då kommer Malins pappa och berättar om sitt jobb."

"Jättetöntigt. En farsa som snackar om sitt fåniga jobb. Då kommer inte jag", sa Jocke. Men jag visste ju att föräldrarna skulle se till att han dök upp så jag var inte orolig.

Nästa tisdag släntrar Jocke in, sur och vresig som vanligt: "Var det i kväll som den där pappan skulle vara här? Jag ville inte komma men mamma tvingade mig." Och så damp han ner i ett hörn.

Då kom Christer: "Hej! Jag är Malins pappa. Och jag jobbar som astronaut." Sällan har en scouthaka fallit ned med en så tydlig duns.

Det blev en minnesvärd kväll, där ungarna fick fråga allt de ville, testa astronautmat ur tub och skriva med astronautpennor. Aktivast av alla var förstås Jocke.

Sedan gick jag hem till min man och sa att vi beslutat att alla pappor skulle få komma till scouterna och berätta om vad de jobbade med. Vi började med dem som hade yrken på a. Nu hade vi betat av astronauten så nu var det arkivariens tur att fängsla barngruppen...

Jag har varit på en liten turné i Småland och Blekinge de senaste dagarna. Den började i Gnosjö torsdag och fredag. Sedan fortsatte jag till Sölvesborg, för att avsluta i Klevshult strax norr om Värnamo på söndagskvällen. På måndagsmorgonen satte jag mig på tåget tillbaka till Stockholm igen.

Det blev alltså en rivstart på hösten, inte bara på redaktionen utan också i denna nära anknutna sidoverksamhet, där jag får tillfälle att möta tidigare, nuvarande och blivande Dagenläsare. För det är förstås så man som chefredaktör delar in mänskligheten!

Ett genomgående drag i alla tre besöken har varit det ekumeniska. I Gnosjö hade samtliga församlingar i trakten gått samman i ett ambitiöst projekt som fått det fyndiga namnet Gud.kom. De flesta programpunkterna ägde rum i idrottshallen, inte i någon av kyrkorna. I Sölvesborg besökte jag Falkvikskyrkan, där EFS och Missionskyrkan slagit sina påsar ihop. Och tältmöteskampanjen på idrottsplatsen i Klevshult, som jag fick äran att avsluta, arrangerades av fyra församlingar i trakten.

När kristna förenar sina krafter kan det hända stora saker. När enighet manifesteras blir människor som står utanför kyrkan nyfikna och imponerade. Det är därför jag tycker att det är alldeles särskilt roligt att få medverka i ekumeniska sammanhang. Och att ha fått berätta om min väg till tro flera gånger under helgen har också varit extra roligt. Det är nämligen precis tio år sedan som jag tog det avgörande steget och blev en bekännande kristen, vid förmiddagsmässan i S:ta Clara kyrka tisdagen den 24 augusti 1999.

Är tio år en lång tid eller en kort tid? Ja, det beror på hur man ser det. Många av er som läser dessa rader har en betydligt längre vandring i Jesu sällskap än vad jag har. Men att det har hänt mycket i mitt liv under dessa tio år är ett som är säkert.

Den här veckan är det ju skolstart för de flesta barn och ungdomar i Sverige. Jag måste erkänna att jag blir lite rörd när jag ser förstagluttarna som närmar sig skolporten med förväntansfullt pirr i magen och den lite för stora ryggsäcken på ryggen. Samtidigt kan jag känna ett visst vemod över att det börjar bli ganska många år sedan jag själv hade skolbarn att skicka iväg och läxor att förhöra på kvällarna när höstmörkret sänkte sig. Allt har sin tid, heter det ju i Predikaren, och det blir tydligare ju äldre man blir.

Även för oss som inte ska börja skolan eller flytta upp en klass kan ju hösten vara en tid för ny- eller omstart, att bildlikt talat lägga nytt papper i bänken och vässa blyertspennorna. Slagordet "livslångt lärande" hör man kanske inte lika ofta nu som för ett antal år sedan. Men är det inte just det som detta att vara kristen handlar om? Det ligger en stor glädje i att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid finns mer att hämta genom bibelstudier, läsning av andliga böcker, bön, samtal med andra kristna, lyssnande på god förkunnelse och så vidare, och så vidare.  

På den tiden jag var ateist - det vill säga till för tio år sedan - kunde jag inte tänka mig att kristen tro också erbjöd intellektuella utmaningar. Om jag alls funderade på saken var det i termer av att för en kristen var allt klappat och klart och alla svar givna. En sådan missuppfattning tror jag är en bland andra faktorer som håller längtande och sökande människor borta från kyrkorna och från den kristna tron.  Den behöver rättas till . Men det måste ske utan att man ramlar i det andra diket, det där sanningsanspråken luddas till och i värsta fall helt suddas ut. Det är med andra ord ingen enkel balansgång. Men möjligen något att fundera över inför den nya terminen.

På söndagseftermiddagen hade vi en liten kris hemma. Dottern Ulrika hade alls ingen lust att åka hem till gruppboendet efter semestern. Tanken på att återvända till den dagliga verksamheten på måndagen efter sju veckors frånvaro gjorde henne ännu grinigare. Och Ulrika har inga problem med att uttrycka sina känslor på ett påtagligt sätt. Kort sagt låg hon i soffan och skrek som en stucken gris. "Så där är det nog många som skulle vilja göra när det är sista dagen på semestern och jobbet väntar. Men de flesta är bättre på att behärska sig", sa jag. Men inte heller det hjälpte.

Till sist fick vi i alla fall på henne skorna och ner henne i bilen med pick och pack. Och när vi var framme vid "Ullebo" hade förväntningarna på att få reda på vilka av kompisarna som var hemma och vilken personal som var i tjänst fått överhanden. Hon strålade som en sol och vinkade glatt när vi så småningom lämnade henne.

Själv kände jag faktiskt inget behov av att skrika och sparka trots att semestern var slut. Vi har haft det alldeles fantastiskt bra de senaste veckorna. Frankrike var lika härligt som vanligt med lagom varmt väder, vänliga människor, svindlade vacker natur och många upplevelser, inte minst på det kulinariska området. Till och med valutakursen gick ju i rätt riktning medan vi var där, apropå det jag skrev i min förra bloggpost.

Men i helgen kändes det som att det var alldeles lagom att återvända till vardagslunken igen. Jag gissar att det blir en intensiv höst som inte kommer att sakna utmaningar. Det var en stor glädje att få läsa de senaste veckornas tidningar i ett svep och kunna konstatera att redaktionen, fast anställda och sommarvikarier, gjort ett storartat jobb.  

Eftersom vi råkade hamna på ett hotell i den franska delen av Schweiz som erbjuder gratis trådlös uppkoppling passar jag på att uppdatera bloggen trots att timmen är sen och familjen redan snarkar efter en lång dag i bilen.

Det är skönt att ha semester, särskilt när man kan glädjas åt att en kompetent och ambitiös redaktion gör ett bra jobb. Har just läst de två senaste utgåvorna av Dagen på webben och år mycket belåten.

Vad som inte är så skönt är att det är förfärligt dyrt att vara svensk i utlandet just nu. Det märks såväl i eurolandet Tyskland som i Schweiz. Vad har vi gjort för ont för att förtjäna en så svag krona? Å andra sidan kanske Sveriges ekonomi kommer på fötter snabbare än andra länders tack vare att exporten och turistindustrin gynnas. Men det är tröst för ett tigerhjärta när enklaste lunch kostar 150 kronor per person.

Vi är dock vid gott mod. I morgon eftermiddag flyttar vi in i vårt hyrda hus med fulla matkassar som kommer att förvandlas till många goda hemlagade måltider. Och prognosen för Centralmassivet talar om sol och 27 graders värme på söndag. Det är annat det än de 9 grader, dimma och regn som vi hade när vi körde genom Furkapasset (högre än Kebnekaise) i eftermiddags...

Nu är det äntligen dags att sätta upp en lapp på dörren till mitt rum på redaktionen: "Semester till den 17 augusti". För onsdag morgon, när bilen är packad och katten lämnad till kattvakt, bär det iväg söderut med sikte på en liten by i franska Centralmassivet där vi hyrt ett hus under 14 dagar.

Frankrike har ända sedan 1980-talet varit vårt semesterland nummer ett även om det nu, av olika orsaker, är tre år sedan sist.  Vi har hunnit beta av en lång rad olika områden under åren som gått. Att hyra ett hus i en liten by på landet och ha som bas för utflykter var en bra lösning när flickorna var små. Och det är fortfarande lika trevligt, trots att de nu är vuxna.  På två veckor hinner man besöka det mesta som är sevärt i trakten samtidigt som man får en aning om hur vardagslivet ter sig för fransmännen, som ju inte alls är högdragna och stygga med dem som inte talar perfekt franska. Det är en myt som inte var sann för 25 år sedan och som stämmer ännu sämre i dag. Tvärtom får man mycket uppmuntran och respons när man försöker hacka sig fram på skolfranskan, som dessutom blir bättre dag för dag när man får öva litet.

Jag har många roliga minnen från våra olika franska resor. Senast vi hyrde i Centralmassivet visade det sig till exempel att vårt hus låg granne med byns kyrka. Vi kom ganska sent på lördagskvällen och installerade oss. Klockan 07.00 nästa morgon vaknade jag av att kyrkklockorna dånade. Underbart! Tidig morgonmässa! Vilken start på semestern, tänkte jag, slängde på mig kläderna och störtade ut. Men kyrkan visade sig vara lika tillbommad som den förblev under hela vår vistelse. Det enda livstecknet var just klockringningen tre gånger per dag enligt gammal tradition.

Och hur blir det med bloggen medan jag är borta? Vi får se. Datorn är i alla fall med och det mobila bredbandet fungerar säkert också uppe i de gröna, lummiga bergen.

Tillbaka igen på redaktionen efter att ha flängt runt i landet av både jobbskäl och privata orsaker. Inte nog med att jag hade glädjen att få medverka under Dagens dagar på Löttorp, som avslutades med en fantastisk nattvardsgudstjänst i söndags där köerna till vinet och brödet blev långa eftersom alla ville vara med. Dessutom skulle Ulrika hämtas hem från sin kurs på Glimåkra i fredags. Så det blev en liten sväng med buss och tåg på traden norra Öland - norra Skåne - Stockholm - norra Öland - Stockholm.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att det var lite strul när Ulrika skulle lämnas för tre veckor sedan. Inte så få av dem jag mött under den tid som gått sedan jag berättade om detta har frågat hur hon har det. Det var ju roligt att komma till folkhögskolan men inte alls lika kul att mamma inte tänkte stanna kvar. Den värsta bedrövelsen la sig ganska snabbt men det tog några dagar innan Ulrika kände sig trygg. Hon fick en extraresurs, en egen assistent som fick igång henne på morgnarna och som stöttade henne på lektionerna. Och då gick det galant. Gissa om det var en stolt dotter som gick fram och hämtade sitt diplom över fullgjord kurs i fredags eftermiddag! Och som berättade för alla att nu hade mamma kommit tillbaka för att vara med. Lyckan blev ännu större när storasyster och hennes man också dök upp. Vi firade med glass- och tårtkalas i Hässleholm innan Ulrika och jag hoppade på tåget tillbaka till Stockholm.

Det var inte bara Ulrikas ansikte som strålade i fredags. Gladare kursdeltagare får man leta efter. För min dotter och hennes kamrater med utvecklingsstörning är det viktigt att, utifrån sina egna förutsättningar, få känna att man har lyckats. Och för vem skulle inte det vara viktigt? Vi normalstörda är inte alltid så bra att visa hur glada och stolta vi är. Folk kan ju ta illa vid sig, tycka att vi är skrytsamma och förhäver oss. Men litet mer av barnslig prestationsglädje skulle nog inte skada!

Det är varmt på Öland, mycket varmt. Och eftersom jag inte hittade baddräkten i hastigheten innan jag packade för att åka till Löttorp har jag fått nöja mig med att doppa fötterna i Östersjöns vatten. Det höll en behaglig temperatur, åtminstone för den som från barnsben är van vid hur det brukar vara i Bottenviken. Och glada barn som hoppade och skuttade och skvätte var det gott om. Härligt att se!

Det är varmt i "tältsalongen", för så heter det stora tältet här på Löttorp, också. Det handlar både om värmen från solen och från människorna som kommer dit. På torsdagsmorgonen fick jag tala om "Slaget om Jesus" och märkte omedelbart att jag fick gensvar. Några av tankarna från det anförandet har jag omformulerat i ledaren i morgondagens tidning för er som inte kunde vara med. Ledaren hamnar ju här på Dagen.se också.

I ledarspalten kommenterar jag den nyhet som Dagen skrivit om i omgångar i veckan och som nu också de stora dagstidningarna fångat upp - att den anglikanska kyrkan i England är djupt kritisk till Svenska kyrkans förestående beslut i äktenskapsfrågan och orolig för konsekvenserna för det ekumeniska samarbetet. Och eftersom jag är lite lat la jag ut den som kommentar även på ledarbloggen trots att jag vet vad det leder till.

Vågar man hävda åsikten att Gud skapat oss till man och kvinna och att äktenskapet är till för just denna kombination av människor, ja då drar man till sig kritik. Och det är jag inte rädd för, inte en fri och öppen diskussion där båda parter visar respekt för den som tycker annorlunda och nagelfar varandras argument. Men personangrepp har jag svårare för. Och nu försöker jag förlika mig med att det finns åtminstone en person som besöker Dagen.se som anser att jag är "en konsekvent människohatare med absurd verklighetsuppfattning". Det blir något att suga på över helgen.

Då var det dags för nästa utflykt i verkligheten, denna gång till Öland och Löttorps camping där det är en god tradition att Dagen svarar för programmet under några sommardagar. Jag var med för två år sedan och insåg att det råder en alldeles speciell stämning på denna campingplats och i tältet, där även människor som när de är på hemmaplan sällan eller aldrig besöker någon kyrka vågar sig in.

Det behövs många sådana mötesplatser där dörren är vidöppen och tröskeln låg eller obefintlig. Att mötet hålls i ett tält som på Löttorp gör det mer informellt. Kristna sommargårdar fyller ofta samma funktion.  Rent generellt gäller att det är lättare att bryta sina vanor och göra sådant som man inte brukar när man är lite på distans från sin vanliga tillvaro, som under semestern eller under en längre utlandsvistelse. Det visar till exempel besöksfrekvensen och engagemanget i de utlandskyrkor som Svenska kyrkan driver. Och det är nog inte bara kanelbullarna och de svenska dagstidningarna som lockar.

Och mycket få, om några, kyrkor i Sverige skulle säga att de inte önskar ha fler och nya besökare i sin vanliga vardags- och söndagsverksamhet.  Men inte minst människors förutfattade meningar om vad som äger rum i kyrkornas lokaler och vilka som är välkomna dit lägger alldeles för ofta hinder i vägen.

Samtidigt är det ju så med låg tröskel att den är bra när folk ska ramla in. Sedan gäller det att de inte ramlar ut lika lätt så att det blir som när man besöker en affär för att "bara titta". Det säger pling när man går in genom dörren och pling när man går ut. Men ingenting av intresse, vare sig för mig själv eller för butiksägaren, har hänt. Visst vore det bra med någon slags hydraulisk anordning som automatiskt höjde tröskeln när tillfällighetsbesökaren väl är inne i kyrkan så att han eller hon inte trillar ut igen?

Tro det eller ej, det blev lite bärplockning innan planet från Kallax flygplats, numera Lulea Airport, lyfte mot Stockholm. De första åkerbären hade mognat på närmaste hemliga stället inte långt från stugan. Inte blev det många centiliter men det räcker nog i alla fall till att koka lite sylt att förgylla mandelmusslorna med till jul.

Åkerbär är svåra att hitta och jobbiga att rensa. Man får klippa bort "skrutten" på varje litet bär. Det visste inte min man när vi var nygifta för 36 år sedan. Så när hans svärmor sa att han fick välja om han ville plocka eller rensa bestämde han sig utan tvekan för det sistnämnda i tron att det handlade om en enkel uppgift. Det var en rörande och oförglömlig syn att se honom sitta med nagelsax på kvällen och stöna över sin dumhet.

Detta om åkerbär. Blåbären är på gränsen till plockbara medan hallonen har några veckor kvar. Så dem får jag lämna, med sorg i hjärtat.  Och i förhoppningen att de blir tillvaratagna av någon annan bärplockningsfantast.

Just hallonplockning har fått en speciell innebörd för mig sedan jag blev kristen för tio år sedan.  Ett dignande skogshallonsnår kan man nämligen, tycker jag, se som en metafor för Guds nåd. Man har inte förtjänat att hitta det.  Det bara finns där, tillgängligt för alla. Och det kan vara förenat med viss vedermöda att komma åt hallonen. Man river sig på grenarna och det prasslar obehagligt nere på marken som av lömska ormar. Men bärens sötma är oöverträffad. Och det bästa av allt - när man kommer tillbaka dit efter ett par dagar lyser det åter rött. Nya bär har mognat och det är bara att fylla på i förrådet.

(Om någon tycker sig känna igen detta har han eller hon antagligen läst boken Andrum III, Cordia, som kom ut för några år sedan och där jag filosoferar om bärplockning i ett av mina bidrag.)

Solen skiner, myggorna surrar och snart är det dags att gå och äta äkta hemgjord pitepalt . Det är inte så dumt med sommar i alla fall! Jag har tagit lite bondpermis från redaktionen och arbetar på distans (och deltid) från stugan i Norrbotten ett par dagar efter en intensiv möteshelg med två samlingar på Storstrand utanför Piteå och en på Sundet utanför Luleå.

På söndagsgudstjänsten på Storstrand fick jag den mäktigaste födelsedagshyllning jag varit med om under mitt nu 58-åriga liv. Hela kyrkan sjöng "Ja må hon leva" anförda av storsångaren Staffan Sandlund. Jag får för övrigt ofta frågan om vi är släkt med varandra, eftersom han är en välkänd person i kristna kretsar.  Då brukar jag svara: "Ska jag sjunga litet så får du höra att det absolut inte kan vara så." För sångröst är en av de gåvor som Gud inte har gett mig. Jag får vänta tills jag får inta min plats i gospelkören ovan där. Då räknar jag med att få riklig kompensation för denna lilla defekt.

För att vara ett så kallat naturnamn är Sandlund ganska ovanligt, betydligt mer sällsynt än kombinationerna med -berg, -gren, -ström och så vidare. Ändå är det så att flera familjer i Pitetrakten valde just detta namn vid den tid när det blev populärt att överge efternamnen på -son, som ändrades för varje generation. Och därför är inte alla vi som heter så släkt med varandra, även om vi som i söndags får medverka i samma gudstjänst.

Samlingen på sommargården Sundet, som drivs av EFS, var också mycket trevlig. Litet roligt var det att de som hade kommit för att lyssna på mig fick vänta utanför kapellet på att laestadianernas gudstjänst, som avslutade deras möteshelg, skulle avslutas. Det är väl precis så vi skulle vilja att det såg ut i alla våra kyrkor - att den ena gudstjänsten avlöser den andra och att människorna köar för att komma in.

Med för tillfället båda döttrarna i Skåne och mamma i Norrbotten kan jag dra slutsatsen att delar av familjen verkar ha gjort bättre val än jag. Torsdagens regntunga skyar i Stockholmstrakten har man sällan sett maken till även om de utlovade störtskurarna med åtföljande översvämningar tycks ha uteblivit, i alla fall i trakten av Telefonplan.

Säga vad man vill om vädret denna sommar men det ger i alla fall upphov till många samtalsämnen. Och visst är det så att vi har en förmåga att glömma att svenskt sommarväder de allra flesta år kännetecknas av omväxling. Annars skulle vi inte kommentera omslagen i väderleken så flitigt som vi gör.

För egen del hoppas jag att solskenet i Norrbotten håller i sig över helgen, för på lördag morgon tar jag flyget till Luleå. Jag har fått förmånen att medverka vid samlingar på två olika kristna sommargårdar, Storstrand utanför Piteå och Sundet utanför Luleå. Och så blir det en kortkort minisemester i stugan i Rosvik, som min pappa själv byggde på sitt barndomshems mark. Att få komma dit, om än bara för några enstaka dagar, gör att det blir sommar på riktigt. Det där med var man har sina rötter blir inte mindre viktigt med åren.

Tyvärr är det någon vecka för tidigt för att jag ska hinna ägna mig åt min favoritsysselsättning, att plocka bär. Blåbär, hallon, hjortron eller åkerbär - jag är inte kräsen när det gäller arter. Jag misstänker att det är kombinationen av att få koppla av samtidigt som man faktiskt gör nytta som tilltalar mig alldeles särskilt. Och när det gäller åkerbär är de numera, sedan allt färre åkrar är uppodlade, så sällsynta att det mer handlar om jakt än om plockning. Det tillför ett extra spänningsmoment.

Häromdagen nominerade vi  Dagen.se till utmärkelsen "Årets dagstidning på webben". Det gjorde vi i och för sig förra året också men då kom sajten inte med bland den handfull som juryn valde att titta närmare på. Vi får se vad som händer denna gång. Att läsarna gillar vår webb ser vi på att siffrorna över antalet besökare och antalet klick ligger på en betydligt högre nivå än för bara ett år sedan. Och det kommer många andra positiva reaktioner också från människor som har upptäckt att Dagen.se är en viktig källa till information men också erbjuder nöjsam läsning.

En av de nyheter som vi lyfter fram i motiveringen detta år är att vi startat avdelningen LäsarDagen. Det är inte något unikt grepp. Flera andra tidningar har på liknande sätt öppnat för sina läsare att medverka med texter och bilder på webben. Men jag tror att Dagen är en av dem som lyckats bäst med att mobilisera läsekretsen som skribenter och fotografer. Och det är inga dåliga alster som publiceras där. Det kan även den som inte har tillgång till dator konstatera eftersom vi titt som tätt, bland annat i torsdagens tidning, inför ett urval av artiklarna även i den tryckta tidningen.

Man talar mycket om sociala medier i dessa dagar. Och det här är ju en variant på det temat, som kräver mer en att bara slänga iväg en ibland föga genomtänkt kommentar till en bloggpost. Det är alldeles tydligt att många av dem som skriver till LäsarDagen har lagt ner mycket möda för att det ska bli riktigt bra.

Engagerade läsare är en stor tillgång för varje redaktion, inte minst i en tid som denna när tidningsläsandet i landet generellt sett går ner. En del av minskningen beror på konjunkturen. Kurvan kan komma att räta upp sig när ekonomin förbättras. Men det finns också strukturella faktorer som vi har med oss när vi diskuterar hur framtidens tidning och framtidens webbsajt ska komma att ta sig ut.

I morgondagens tidning berättar vi bland annat om Royal Rangers scoutläger i Dalarna. Jag träffade lägerguiden Eber Axelsson under Nyhemsveckan och redan då insåg jag hur mycket jag saknar att inte heller den här sommaren hinna med något scoutläger.

Det har annars blivit ganska många sådana under de år som gått sedan jag fick ett återfall i scouting och blev ledare för snart 18 år sedan. Anledningen var att jag ville att också min yngsta dotter skulle få uppleva allt roligt som hennes storasyster fått vara med om och att jag insåg att Ulrika inte skulle klara det på egen hand. Det blev ett antal härliga år som minior- och juniorledare och en inte lika härlig period som kårkassör. (Som ekonomijournalist var jag mycket duktig på miljoner, miljarder och börsindex men inte alls lika bra på att hålla reda på kvittona på 32:50 som revisorn ville se när verksamhetsåret var över.)

Sedan var jag med om att dra igång ett seniorscoutlag för utvecklingsstörda ungdomar och där är jag fortfarande ledare tillsammans med några andra engagerade vuxna. Tyvärr hade vi svårt att få till det med något läger denna sommar eftersom vi ledare har många andra engagemang i våra jobb och familjer. Annars har vi jätteroligt när vi möts. Gladare scouter än Jims gäng får man leta efter. Och mer hjälpsamma och generösa finns inte heller. Tävlar patrullerna mot varandra hejar man till exempel lika mycket på motståndarna som på sitt eget lag.

En av de saker som är så tilltalande med scouting är att alla får vara med. Man blir inte utsorterad därför att man saknar bollsinne eller inte springer tillräckligt fort eller blir för gammal. Däremot kan man behöva anpassa programmet så att till exempel också den som inte kan läsa eller skriva har fullt utbyte av det som görs. Det har vi blivit ganska bra på under de år som har gått sedan Jims gäng drog igång.

Åter på jobbet efter en intensiv och rolig vecka i Visby. Vad vi hade för oss i fredags kan ni läsa om i tisdagens tidning. Diskussionen om vad brusten gemenskap och ensamhet kostar individer och samhälle hade kunnat fortsätta mycket längre än de 90 minuter som var avsatta! Och trots att uttåget från Visby hade börjat redan på torsdagskvällen och fortsatte på fredagsmorgonen med fullbokade flygplan var Oscarssalen i Krukmakarens hus välfylld av människor som ville lyssna och delta i debatten.

Förra året kröntes Dagens och Frälsningsarméns gemensamma ansträngningar i Almedalen med att vårt projekt "G som i Gud" tilldelades utmärkelsen "Årets varumärke". Att vi skulle komma ifråga två år i rad var en alldeles omöjlig tanke, så det hade vi inga förhoppningar om. Nu får vi gratulera Rättvisemärkt som fick motsvarande belöning 2009. Det är roligt att det återigen blev en organisation som försöker lyfta fram andra värden än de krasst materiella som uppmärksammades på detta sätt. Det bådar gott för framtiden. En vanlig kommentar i Visby var annars att det mesta som avhandlades rörde sig om pengar.

Under min frånvaro har ett antal energiska och duktiga sommarvikarier anslutit sig till redaktionen. Ytterligare ett par stycken började denna vecka. Det här är en win-win-situation, som det så vackert heter. Våra fasta medarbetare behöver sammanhängande sommarsemester, de som får chansen att vikariera är glada och innehållet i tidningen vinner på att det kommer in nya personer med fräscha idéer.

Måndagen blev en ovanligt lugn dag för mig personligen. Jag lyckades nämligen glömma min mobil i Hälsingeskogarna, där jag tillbringade natten mellan lördag och söndag efter att ha medverkat på en cafékväll i sommarhemmet Dellenbaden. (Nej, jag sov inte under en gran utan i en skön säng hemma hos nya vänner.) Men om Posten gör sitt jobb har jag den i handen på tisdag morgon.

Då var det återigen dags för veckans sista tidning med extra mycket läsning som räcker hela helgen, ja ända till tisdag. När detta läggs ut på webben är det bara någon timme kvar tills den landar i datorerna medan papperstidningsläsarna får vänta lite längre. Missa inte starten på sommarens stora serie om de sju dödssynderna.  Det är god läsning som stämmer till eftertanke - och kanske också utmanar till förändring.

Ibland hävdas det, nästan alltid av människor som tror sig veta hur det är i kyrkan utan att mer än någon enstaka gång vara där, att det talas alldeles för mycket om synd i kristna sammanhang. Det är, heter det, en av de främsta orsakerna till att folk vänder den kristna tron och kyrkan ryggen.

Min fasta övertygelse är att det är fel, av flera skäl. Vi borde tala mer om synd, inte mindre. Det är helt accepterat att diskutera de närbesläktade begreppen skuld och skam, som i grunden handlar om hur illa jag mår när jag, rätt eller fel, upplever att jag har gjort något som jag inte borde ha gjort. Men när man antyder att det inte bara handlar om individuella känslor utan om realiteter blir det plötsligt för brännbart.

Talar vi inte om synd kan vi inte heller tala om förlåtelse. Det ena storordet förutsätter det andra.  Och möjligheten att få förlåtelse är ju just det som kan lyfta bort skulden och skammen från människornas axlar och få dem att räta på ryggen och gå vidare med sina liv.

Så låt oss tala om synd men på ett sätt som passar vår tid. Det handlar inte om att upprätta detaljerade syndakataloger med mer eller mindre bisarra förbud. I stället ska vi använda en terminologi som är begriplig på 2000-talet och ge exempel som nutidsmänniskan kan relatera till. Det är detta som vår sommarserie vill bidra till. Läs, tänk och reagera gärna!

Fredagen är sista dagen på Dagens och Frälsningsarméns satsning under Almedalsveckan. Några i Dagengänget har redan åkt och i morgon eftermiddag styr vi andra kosan mot Stockholm igen, trötta men glada över god uppslutning på och stor uppskattning av våra arrangemang. Sista evenemanget, en konsert på fredagskvällen, får vår samarbetspartner Frälsningsarmén klara på egen hand. Och det kommer att gå alldeles utmärkt.

Det höll på att bli en tom och vit yta på sistasidan i morgondagens Dagen. Efter vårt välbesökta och spännande eftermiddagsseminarium gick jag ut för att uppleva Visby och glömde alldeles bort mina förpliktelser när jag botaniserade i den lilla kristna bokhandelns antikvariska avdelning. (Det blev tre böcker till ett mycket facilt pris.) När jag strosade hemåt slog det mig plötsligt att jag hade något viktigt att göra. Och som tur är skriver jag fort, ibland nästan snabbare än vad jag tänker.

Att det går så snabbt beror på att det första jag gjorde när jag som 12-åring bestämt mig för att bli journalist var att gå en skrivmaskinskurs hos Facitskolan. Där lärde man sig touchmetoden - det vill säga att använda alla fem fingrarna och säga adjö till pekfingervalsen - på manuell skrivmaskin. De andra eleverna på kvällskursen var tanter i 20-årsåldern. Men jag blev bäst i klassen eftersom jag spelade piano och hade starka lillfingrar. Jag slog alla hastighetsrekord som fanns och blev stor skrivmaskinsstjärna.

Den kunskapen har jag haft mycket nytta av, inte minst sedan de bärbara datorerna kom. Vid ett tillfälle, när jag fortfarande var näringslivsjournalist och skulle referera vd:s tal på S-E-Bankens bolagsstämma som hölls strax före pressläggningen, skrev jag snabbare än vad han talade och blev tvungen att stoppa och invänta honom.

Det var uppenbart ganska förutsägbara standardformuleringar i det talet. Vi får se hur det är med Mona Sahlin som senare denna onsdagskväll står på Almedalens scen. Kanske har hon överraskningar att komma med? Eller blir det politisk skåpmat och gamla beprövade ordvändningar? Säkert är att det kommer att samlas många människor. Efter en mulen och ganska regnig förmiddag skiner solen i Visby igen och lockar folk utomhus. Förhoppningsvis är många av dem intresserade att komma och träffa Gotlands landshövding Marianne Samuelsson kl 21.00. Hon och jag ska samtala om politiken och livet. Och improvisationsteatergruppen Farbror Tobias ska åskådliggöra det hon berättar. Det kan bli spännande!

Nu är jag på plats i Visby. Det är väl knappast nödvändigt att tillägga att det är ett soligt och varmt Visby. Allt annat vore underligt med tanke på den värmebölja som uppenbarligen slagit till över hela Sverige. Men ärligt talat har jag inte sett mer av stan än snabbtitten från taxin i morse. Det är, som framgår här på Dagen.se, full fart på seminarieverksamheten inom (G) som i Gud och jag har hittills inte haft möjlighet att sticka näsan utanför Krukmakarens hus, Frälsningsarméns alldeles fantastiska byggnad mitt inne i den så kallade smeten.

Snart ska det bli ändring på det. Dagengänget ska festa på glass nere i hamnen innan vi börjar kvällens arbete - att dela ut tidningar och information om morgondagens program till alla de tusentals människor som strömmar till Almedalen för att lyssna på kvällens politiska tal. Det är påfallande många som är intresserade av vad Dagen och Frälsningsarmén har att bidra med i detta politikernas och lobbyisternas paradis.

Det finns människor som fnyser åt Almedalsveckan. Några av dem flög jag tillsammans med på ett fullsatt plan från Arlanda tidigt på tisdagsmorgonen. Sinsemellan talade de om att detta med att dra till Visby närmast är ett nödvändigt ont, inget man skulle göra om man själv fick välja. Och så kan det förstås kännas klockan 5:50. Men jag tycker att Almedalsveckan är en av sommarens höjdpunkter. Jag tror att värdet av de oväntade mötena mellan politiker, andra beslutsfattare, påtryckare och helt vanliga människor där nästan ingen är på sin hemmaplan har ett stort värde. Kontakter knyts, idéer föds, förutfattade meningar får sig en knäck. Det är inte så illa

Ja, den här måndagen blev inte precis som jag hade tänkt mig. Nu, strax efter 22, borde jag ha varit hemma i Bromma i färd med att packa inför morgondagens resa till Visby och Almedalsveckan. Planet går i den så kallade svinottan, noga räknat kl 5:50. och jag hade tänkt ligga i sängen senast halv elva. I stället sitter jag på tåget strax norr om Linköping och beräknas anlöpa Stockholm strax före midnatt. Det blir inte så många timmars sömn. Och i morgon kl 10 ska jag leda ett panelsamtal om dödshjälp och livshjälp, inte det lättaste ämnet att gripa sig an.

SJ:s fel tänker ni. Nej faktiskt inte. Eftersom jag har skrivit elaka saker om SJ till och från är det inte mer än rätt att jag offentligt erkänner att de senaste tågresorna har fungerat alldeles utmärkt, helt utan förseningar. Något verkar ha hänt. Eller är det helt enkelt så att antalet resande har minskat i lågkonjunkturens spår?

Det handlar om något helt annat. I morse gav sig min dotter Ulrika och jag iväg strax före sju för att ta tåget till Hässleholm och därifrån bussen till Glimåkra. Ulrika ska för första gången gå en folkhögskolekurs för vuxna handikappade. Hon har varit mycket entusiastisk när vi har talat om det och deltog med liv och lust i packningen på söndagskvällen. När vi kom fram vid lunchtid var allt solsken - inte bara vädret. Vi installerade henne i hennes elevrum och fikade tillsammans med de andra deltagarna (över 60 stycken!) och assistenterna (nästan lika många). Men när det blev tid att vinka adjö och leverera sista kramen till mamma gick solen i moln och Ulrika gick på en millisekund från att vara en någorlunda förståndig 26-åring till att bli en ledsen 3-åring som inte vill stanna på dagis.

Sådant är livet när man har ett barn med utvecklingsstörning. Och min dotter är både fysiskt stark och envis som en röd gris. Så det blev till att planera om. Det är tur att det nästan alltid går fler tåg, även från Hässleholm. När middagen hade landat i dotterns mage och vi hade kramats en stund till reste jag mig helt enkelt och gick mot busshållplatsen. Jag lämnade en storbölande Ulle efter mig. Fyra stadiga killar hjälptes åt att hålla fast henne så att hon inte skulle springa efter. Och jag gick ifrån folkhögskolan med hennes vrål ringande i öronen och med värkande hjärta.

Liknande episoder har hänt tidigare - fast det var länge sedan. Det verkar som att det är mycket svårare att säga hej då när mamma och/eller pappa följt med hela vägen. När Ulle tidigare somrar har fått åka på kollo och klivit på en buss tillsammans med gamla och nya kompisar och dito personal har det gått alldeles utmärkt att vinka glatt. Men hon brukar lugna sig. Så även den här gången. En knapp timme senare ringde Tobias från folkhögskolan och berättade att Ulrika var glad igen och med på noterna. Nu hoppas vi att det håller i sig hela kursperioden.

Torsdagen blev en ovanligt lugn dag för mig. Att det är sommar märks inte minst på att antalet sammanträden minskar radikalt och denna dag var almanackan faktiskt helt blank, förutom redaktionens vanliga tidningsgenomgång och nyhetsmöte tidigt på morgonen. Veckans ledarskrivande hade jag också klarat av. Till och med telefonen har hållit sig ovanligt tyst. Så jag har gjort det massor av andra människor gör när semestern nalkas (även om det i mitt fall är nästan en hel månad kvar). Jag har ägnat en stor del av dagen åt att städa skrivbordet. 

Det var, milt sagt, välbehövligt. Det fanns de som hävdade att it-samhället skulle bli papperslöst. De hade totalfel. Jag har slängt kilovis av utskrifter från nätet - bland annat material som jag har behövt för att skriva ledare och som jag sedan behållit "för säkerhets skull".  Det är bara att erkänna - jag är dålig på att hålla efter och slänga efter hand. Jag har dessutom en förmåga att definiera det mesta som "bra-att-ha-grejer" och lägga i högar som tenderar att bli högre och mer osorterade. Däremot är jag ganska duktig på att storröja. Och jag känner mig mycket belåten när det hela är klart.

Nu har vi just gjort klart veckans sista tidning och det finns som vanligt på fredagarna mycket att läsa. Nästa vecka utbryter aktiviteterna i Almedalen. Det kommer förstås att märkas ordentligt i tidningen och på Dagen.se. Vi har laddat med ett ambitiöst seminarieprogram  och ser fram emot många spännande möten i Krukmakarens hus och på Visby gator, inte minst med människor som vet mycket litet om vad Dagen står för.  Och även om det som vanligt blir fullt upp vågar jag utlova små rapporter på under veckans gång.

I dag blir det läsarreaktioner på denna plats. Först en liten engelsk läsövning. Denna hälsning fick vi från Steve Johnson häromdagen via vårt Facebook-konto:

"Greetings from Toccoa, Georgia USA. I discovered Dagen online about two weeks ago and really enjoy reading about what God is doing in Sweden. I have been a believer since 1969 and went to Bible College from 1975-1979. My farfar came over on the boat from Sweden in 1906. My ancestors lived in Orebro county in Vastmanland province."

Roligt med läsare på andra sidan Atlanten som uppenbarligen tränar sig i svenska genom att studera Dagen.se! Och att Steve inte har riktig kläm på svenska län och landskap må väl vara honom förlåtet.

En uppmuntrande läsarkommentar till, denna gång från Sverige:   "Sedan några månader prenumererar vi på Dagen igen. Det var några år sen sist. Jag och min fru tycker att Dagen är ett bra inslag i vårt liv. Jag vill bara säga tack och ge en uppmuntran till Dig och Dina kollegor att fortsätta ert arbete att skriva artiklar och berätta om religion och kristen tro. Ja, kort sagt, tack. Fortsätt att skriva. Ni har en viktig uppgift. Jag ber att Gud ska välsigna er i ert arbete."

Sådant blir vi glada för. Men alla är inte nöjda. Så här skriver en annan person: "Jag blir lite förvånad över att Dagen, liksom andra kristna tidningar, ägnar så stor uppmärksamhet åt Humanisterna och Jonas Gardell, människor som inte hyser annat än ett tyst förakt för kristen tro. Särskilt i en tid när vi ser hur intresset för andlighet och kristen tro växer i samhället. Allt fler människor blir troende. Varför då ägna så mycket uppmärksamhet åt de som inte tror, och tydligen ser som sin viktigaste uppgift att förneka Gud?"

Den kritiska rösten sätter fokus på balansen i tidningen, en fråga som ständigt är föremål för diskussion på redaktionen.

Veckan före midsommar är en av årets mest intensiva för Dagens redaktion och marknadsavdelning. Två stora kristna konferenser, Torp och Nyhem, och ett antal mindre evenemang att bevaka och att vara närvarande på för att marknadsföra tidningen. Det var svettigt både för dem som var kvar på hemmaplan och för oss som var ute och flängde. Men på samma gång roligt, inte minst alla möten med Dagens läsare.  Det är också kul att denna vecka kunna hälsa ett ganska stort antal nya eller nygamla prenumeranter välkomna  (tillbaka) till tidningen.

För egen del hann jag tyvärr inte till Torp detta år. Även för en flitig tågresenär finns det gränser för vad som kan klämmas in under en midsommarvecka när också familjen behöver få sitt. Däremot åkte dottern och jag till Ralingsås på midsommardagen eftersom jag skulle medverka på söndagens avslutningsmöte.

Det var härligt att komma tillbaka dit och njuta av det vackra läget och den speciella. Förra gången jag var där var på midsommarkonferensen för sju år sedan, 2002. Då satt jag på bryggan nere i sjön i en paus och tackade Gud för allt vad jag fått vara med om. (Jag hade bara varit kristen i tre år så det mesta var fortfarande överväldigande.)  När jag frågade honom om det var något han tyckte att jag skulle göra fick jag tydligt svar: Skriv en bok om kristen tro. Jag hittade papper och penna i handväskan och klottrade ner ett embryo till en synopsis. Faktum är att det jag skrev då i stort sett blev kapitelrubrikerna i min första bok som kom ut knappt två år senare och vars titel, Drabbad av det oväntade, nu var rubriken på mitt anförande på avslutningsmötet.

Så kan det gå när man är på midsommarkonferens. Och när man vågar öppna sig för Guds tilltal.

De här raderna skriver jag sittande alldeles vid Dagens och Ikons monter i Stråkenhallen på Nyhem. Det tar lite tid att få till texten för det är så många som vill komma fram och hälsa.

Det är underbart att få komma hit och mötas av så mycket uppmuntran från både gamla och nya Dagenläsare. Här finns sådana som haft tidningen sedan starten - åtminstone fanns den i deras föräldrahem redan från 1945. Andra har blivit prenumeranter de senaste åren. Och väldigt många vill tacka för det jobb som vi gör. Än så länge är det däremot tunnsått med något som faktiskt är lika välkommet, konstruktiv kritik. Men det kommer säkert det också, särskilt när detta har kommit i tryck och på webben.

Det är tredje gången jag är på Nyhem, så kort är min historia på Dagen. Men det är alldeles tydligt att det är en alldeles speciell stämning här. Människor som inte sett varandra på länge strålar samman och säkert knyts också nya vänskapsband. Det är lätt att förstå att folk återvänder till den här skogsbacken år efter år.

"Det är nog bara överkänslighet mot alla pollen som flyger och far", gissade jag när dottern började snora strax efter att vi kommit till Skellefteå i lördags. För pigg och glad var hon när hon fick följa med mig på ännu en resa.  Och det vet man ju hur det kan bli även för den som inte är allergisk när försommaren exploderar i de norra delarna av landet.

Men jag hade fel.  Nu är Ulrika så hängig att hon fått stanna hemma på gruppboendet och inte åka till sin dagliga verksamhet. Det krävdes inte ens övertalning för detta, rapporterar personalen, och det visar att hon inte mår särskilt bra eftersom hon älskar sitt "jobb". För min egen del rinner näsan och värker halsen.  Att det trots allt blev en ledare i dagens tidning beror mest på envishet - och på viss hjälp från läkemedelsindustrin.

Hur läget är i Skellefteå har jag inte fått några rapporter om. Men med tanke på alla kramar Ulrika delade ut finns det en uppenbar risk att halva stan känner sig krasslig. Det var inte detta jag hade tänkt lämna efter mig...

Nu blir det litet praktisk information i ett inte så roligt ämne: Vad gör man upptäcker en felaktighet i tidningen eller på Dagen.se? För fel blir det då och då, hur mycket vi än anstränger oss. Det är därför vi nyligen införde en särskild rättelsespalt i tidningen. Vi är övertygade om att vår trovärdighet stärks av att vi tydligt markerar vår beredvillighet att rätta till sådant som inte är korrekt. Samma slutsats har andra tidningar också dragit. Svenska Dagbladet har till exempel en daglig rättelsespalt på framträdande plats.

Så vad gör man då när man upptäcker ett fel? Svaret är enkelt: Man meddelar oss, så att vi kan rätta till det. Handlar det om Dagen.se är det absolut bästa sättet att använda den knapp som finns under varje text:   "Anmäl fel" . Då landar nämligen omedelbart ett e-postmeddelande hos flera olika personer och det går normalt sett mycket snabbt att rätta till det som är tokigt. Skickar man mailet till den som skrivit artikeln kan det ta längre tid eftersom han eller hon inte nödvändigtvis är på plats framför datorn.

Gäller det den tryckta tidningen är det säkraste att skicka ett mail till nyhetschefen@dagen.se, som också det når flera olika personer. Eller att ringa antingen artikelns författare (numret finns under texten) eller tjänstgörande nyhetschef på 08-619 24 24. Allt i syfte att göra tidningen ännu bättre.