Jonas Gardells förestående upphöjelse orsakar inte bara höjda ögonbryn utan upprörda känslor. Det visar bara antalet kommentarer till det jag skrev på bloggen i fredags. Själv blir jag  mest upprörd över den nyhet som finns på dagen.se i dag, nämligen att teologiska fakulteten ändrat sina principer om enhälliga beslut om hedersdoktorat och kört över en minoritet, som tvingats reservera sig.

Säkert har kontroversiella personer fått stå tillbaka många gånger tidigare just för att enhällighet inte kunnat nås. Och när någon blivit promoverad till hedersdoktor har man vetat att det är en samstämmig vetenskaplig elit inom respektive område som ansett att han eller hon är värd denna utmärkelse, oavsett om det handlar om mecenatskap (vilket är en ytterst tveksam grund), framstående kulturgärning (mindre tveksamt) eller vetenskaplig briljans utanför den akademiska fållan eller i en annan akademisk fålla än det egna universitetet (det som hedersdoktorat borde handla om). Nu kullkastas detta för att en person som knappast hör hemma i någon av dessa kategorier ska kunna utses. Märkligt, tycker jag. Är det verkligen värt det? Man får hoppas att de som genomdrivit beslutet reflekterat över den frågan.

Sedan är det ju också intressant att konstatera att somliga läser bloggar som en viss potentat (och jag menar inte Jonas Gardell) sägs studera Bibeln. Hur signaturen Björn har kunnat tolka min, som varudeklaration avsedda, formulering om att jag inte läst Gardells bok som att jag "stoltserar" med att jag "vägrar läsa" den "bara mot grunden av vem som skrivit den" övergår mitt förstånd. Kära nån, det finns hur många som helst böcker om Gud och kristen tro som jag inte läst, inte för att jag vägrar utan för att jag helt enkelt inte har tid att läsa alla böckersom jag skulle vilja läsa. Däremot har jag, om det kan lugna någon, läst den bok som vederhäftiga personer anser i hög grad har inspirerat Gardell, "Gud - en biografi" av Jack Miles. Jag tyckte till och med att den var intressant, trots att jag inte delar hans slutsatser och tolkningar.

Ett och annat ögonbryn, däribland mina, höjs inför nyheten att ståupp-komikern och författaren Jonas Gardell kommer att promoveras till hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet i vår. Men så konstigt är det kanske inte. Att bli hedersdoktor var tidigare ett bevis på en framstående vetenskaplig gärning men nu används utmärkelsen på alla upptänkliga sätt. Göran Persson blev ju t ex hedersdoktor i medicin i Örebro, inte för att ha upptäckt något revolutionerande botemedel mot snuva eller nageltrång, utan med den uttryckliga motiveringen att han sett till att högskolan därstädes upphöjdes till universitet.

Gardell har ju trots allt skrivit en bok om Gud, som enligt hans hemsida sålt i 40 000 exemplar. Det är inte illa det, tvärtom alldeles förskräckligt mycket för en bok av det slaget. Själv har jag inte läst den, vilket möjligen är en brist i min bildning. Uppenbarligen anser teologiska fakulteten i Lund att hans prestationer i det sammanhanget minst motsvarar en doktorsavhandling eller att han på annat sätt har "utfört en för den vetenskapliga forskningen eljest synnerligen gagnande gärning" för att citera Wikipedias definition på hur man blir hedersdoktor.

Ett riktigt gott nytt kyrkoår vill jag önska alla Dagenläsare. Hoppas er första adventssöndag har varit lika fantastisk som min. Hos oss i S:ta Clara nästan lyfte kyrktaket när mer än 600 personer klämde i med Bereden väg, Hosianna, Gå Sion och de andra gamla godingarna, om man nu får uttrycka sig så vanvördigt.

"Nådens Gud, hjälp oss att under detta nya kyrkoår ta emot dig i våra liv och i vår församling", heter det i en av Dagens böner i evangelieboken. Kan man säga annat än Amen?

Jag har varit en dålig bloggare de senaste veckorna, det är bara att erkänna. Det beror delvis på tekniska problem men inte enbart. Det är en intensiv tid så här före årsskiftet. Vissa dagar ser almanackan fullständigt tokig ut. Det ena sammanträdet avlöser det andra och varje möte tycks yngla av sig och ge upphov till minst två nya.

Men jag klagar faktiskt inte. Att mötas och samtala är en viktig del av jobbet som chefredaktör. Allt går inte att lösa med mail. Ofta är det helt avgörande att alla berörda sitter ner tillsammans, hör samma sak sägas vid samma tillfälle och har möjlighet att säga sitt.

I helgen har jag och mitt lilla team, dvs min dotter Ulrika, varit i Norrbotten och besökt pingstkyrkorna i Piteå och Boden. Vi kom hem till Bromma efter midnatt, trötta men glada efter inspirerande möten. Och så fick vi på köpet en försmak av det som förhoppningsvis väntar även här i Stockholm - en vit vinter. För tänk så mycket ljusare och trevligare det blir när staden ikläds ett snötäcke, som förhoppningsvis blir lagom tjockt och lägger sig på plats i en takt som gör att snöröjningen och trafikanterna hinner med.

Tillbaka på jobbet efter en intensiv helg när jag bland annat hade nöjet att få medverka på ekumeniska samlingar i Strängnäs, på lördagen i pingstkyrkan och på söndagen i Strängnäs domkyrka. Tänk att som glad amatör få predika i denna ärevördiga katedral! Gud har sannerligen överraskningar i beredskap för sina barn. Tur att det var ett tema, Förlåtelse utan gräns, som ligger mig varmt om hjärtat och som jag både talat och skrivit om en del tidigare.

Det var fantastiskt. Och härligt att möta människor från olika kristna sammanhang och få samtala med dem både efter högmässan och framför allt under lördagseftermiddagen och kvällen.

Men den stora överraskningen fick jag faktiskt när dottern och jag  väntade på tåget hem till Stockholm på lördagskvällen. Ett gäng tonåringar hade ockuperat stationshuset och fyllde det med skratt, skrän och högljudd musik. Det finns kanske inte så mycket att välja på en lördagkväll i Strängnäs om man är 15-16 år. Det som fick mig att reagera var att ungdomarna lagt beslag på en rullator, som de uppenbarligen hittat utanför någons dörr. Den var jättekul att leka med. Mina försiktiga försök att påpeka att kanske den rättmätiga ägaren hade större behov av rullatorn tog inte skruv. Då gick jag ut på perrongen och ringde polisen i Sörmland. "Om ni har någon bil i Strängnäs vore det inte helt fel om den kunde komma förbi stationen och ta itu med saken", sa jag, utan några större förhoppningar. För man tror sig ju veta hur det är med polisens möjligheter att ta itu med triviala brott. "Vi kommer på en gång", fick jag till svar. Och tro det eller ej, inom fem minuter, var en polisbil på plats till ungdomarnas, och medresenärernas, oförställda häpnad. Två unga poliser klev ur och började resonera med rullatortjuvarna.

Sedan kom tåget, så hur det slutade vet jag inte. När vi kom tillbaka på söndagsmorgonen var rullatorn i alla fall inte kvar (inte ungdomarna heller). Och jag tänker att kanske, kanske bidrog det hela till att visa just de här flickorna och pojkarna att de faktiskt inte kan göra vad de vill utan att vuxenvärlden reagerar.

Denna tisdag började med fest! Vi firade  (med bandklippning, applåder, cider och kokosbollar) att vår uppfräschning av www.dagen.se, på webbspråk version 2.0, äntligen var klar att släppas ut för allmänt beskådande. Internt har vi kunnat testa den under några veckor och in i det sista kom förslag på ytterligare förbättringar, varav en del kommer att genomföras den närmaste tiden

När jag skriver detta har det gått drygt tre timmar sedan vi tryckte på knappen och hittills verkar sajten fungera som den ska. Några besökare uttrycker kritik i sina kommentarer men de flesta verkar vara nöjda. Vi tar till oss både det negativa och det positiva i vetskapen om att alla aldrig kan bli hundra procent nöjda eftersom det inte bara handlar om teknik. Tycke och smak varierar även när det gäller webben, det är bara att acceptera.

Webben är viktig för oss - och den blir allt viktigare. Bland annat ser vi den som en möjlighet att nå ut till nya grupper, som kanske aldrig ens sett papperstidningen Dagen. Att göra det lättare för den som inte är bekant med hur Dagen är strukturerad att hitta det man söker har varit en bärande linje i arbetet.

Och nu slår vi oss till ro och rullar tummarna? Nej, tvärtom. Det här är bara början. Det kommer att fortsätta att hända mycket både på webben och i den tryckta tidningen.  

Pingstledaren Sten-Gunnar Hedin tar i ordentligt i en bredsida mot journalister och samhällsdebattörer som vräker glåpord över dem som vill reservera äktenskapet för att gälla relationen mellan man och kvinna. Men det är befogat! Det finns inlägg inte bara på mer eller mindre anonyma bloggar utan även på hyfsat välrenommerade tidningars ledarsidor som har ett innehåll som får håret att resa sig. Måste man ta till sådana formuleringar och avfärda den som har en annan uppfattning i en samhällsfråga så svepande som vissa skribenter gör kan man inte ha mycket på fötterna.

Nu säger sig också tunnelbaneförarna bli kränkta av de tre orden "mamma pappa barn". Har de verkligen inte värre problem på jobbet? När jag i kväll åkte hem från Näsby park med Roslagsbanan kunde jag i alla fall konstatera att den förgripliga affischen satt kvar. Och i samma vagn fanns också Stockholms stifts riktigt roliga reklam för bön på temat "ständigt uppkopplad" med "fri support i varje kyrka". Varken konduktören eller medpassagerarna såg ut att må dåligt av det ena eller det andra.

Situationen är så bedrövlig att man måste skämta om den. Sten-Gunnar Hedin har alldeles rätt när han skriver att det hade blivit ett förskräckligt väsen om RFSL:s affischer rivits ned på motsvarande sätt. Sitter värnandet om yttrandefriheten och den öppna diskussionen så löst i Sverige? Då är frågan om samkönade äktenskap en ödesfråga på mer än ett sätt. För då gäller det att mobilisera inte bara för att bevara äktenskapet utan för att rädda demokratin.

För övrigt anser jag att ordet "kränkt" är det mest missbrukade svenska ordet just nu, möjligen vid sidan av "homofob".

Det är bara att konstatera att Bevara äktenskapets satsning på tunnelbanereklam blivit en stor framgång. För en i sammanhanget blygsam summa har man fått en enorm medieexponering och fört upp frågan om äktenskapets framtida ställning i topp på debattagendan.

Och den viktigaste framgångsfaktorn är den taktik som de som tycker annorlunda valt. Nedrivning av affischer, bombning av hemsida, hot i telefon, för att inte tala om alla invektiv på bloggar och i nätkommentarer.  Det finns ingen hejd på galenskaperna. Den logiska slutsatsen borde bli att det visar att man strider för en sjuk sak, där sakliga argument inte räcker till så att man måste tillgripa odemokratiska metoder.

Jag vet att många som i och för sig anser att samkönade äktenskap bör införas starkt ogillar det beteende som vissa meningsfränder ägnar sig åt och hellre skulle önska en saklig debatt. Men det kan inte hjälpas, det är överdrifterna och olagligheterna som stannar kvar på näthinnan. Det är samma sak som att fotbollen får problem när en liten högröstad och våldsbenägen supporterskara tar över trots att de flesta som besöker matcherna är helt vanliga, städade människor.

Marknadsföring är provocerande. Själv blir jag provocerad av personer som ringer hem och utger sig för att vara marknadsundersökare men som i själva verket bara är ute efter att lura på mig undermåliga produkter. Och av att min brevlåda fylls av skrikig direktreklam flera dagar i veckan. Jag upprörs över annonser som vill få oss att tro att lyckan ligger i att konsumera. Tunnelbaneaffischerna som vill locka mig till erotikmässa ena veckan och till new age-mässa nästa provocerar mig också. Listan kan göras lång.

I det perspektivet är det minst sagt häpnadsväckande att ett litet rött hjärta och texten "mamma, pappa, barn" kan vara så provocerande att hela det politiskt korrekta Sverige får spatt. Självfallet måste det vara tillåtet att argumentera för äktenskapets bevarande - likaväl som det är tillåtet att argumentera emot. Och det måste kunna ske i tunnelbanan, likaväl som i ledarspalten och på debattsidan.

Såväl SL som Homo slår fast att Bevara äktenskapets affischkampanj ligger inom ramen för det som är tillåtet. De som river ner affischerna gör sig skyldiga till lagbrott, som självfallet inte kan accepteras.  Och det är definitivt mycket värre än att en och annan känner sig "kränkt" av att en uppfattning som inte passar personen i fråga framförs offentligt.

Är i Oskarshamn på ekumenisk helg med samlingar och gudstjänster i Missionskyrkan och i Svenska kyrkan. Om två timmar ska jag predika om ekumenik med rubriken "Leva tillsammans för att världen ska tro" (ett oblygt försök att kombinera dagens tema med ett av mina favoritämnen).

Jag ser att mitt förra blogginlägg har utlöst en livlig debatt - jättebra, det är det som de är till för. Och så läser jag på www.dagen.se att 61 procent av svenska folket säger ja till samkönade äktenskap. Jag är inte förvånad med tanke på den massiva kampanj i detta ämne som ägt rum de senaste åren från förespråkarna samtidigt som de som har en annan uppfattning varit betydligt tystare,. Och särskilt inte som frågan presenterats som först och främst en rättvisefråga. Eller som en homosexuell präst sa i min förra tidning Kyrkans Tidning hösten 2000 när vi gjorde ett temanummer i frågan: "Vi har ju julgran som alla andra, och då måste vi ju också få gifta oss i kyrkan som alla andra."

Nu är ju inte äktenskapsfrågan en rättvisefråga utan en fråga om vad som är rätt eller fel. Det är något helt annat. Idag firas äktenskapets dag i många svenska kyrkor på initiativ av dem som vill bevara äktenskapet för förbindelsen mellan man och kvinna. Det är en bra sak men det gäller också att nå ut med diskussionen utanför kyrkorna.

Det finns mycket att vara glad för, bland annat att man inte sitter i kyrkostyrelsen för Svenska kyrkan och ska försöka sammanfoga de minst sagt disparata synpunkterna från stiften på frågan om samkönade äktenskap och kyrkans vigselrätt. Det spretar rejält, både mellan och inom stiften. Och på några håll har biskoparna hamnat i minoritet i sina egna stift.

Det är ju inte bara stiftsstyrelser och domkapitel som har delade meningar. Samma kluvenhet finns i hela Svenska kyrkan, ja i hela den svenska kristenheten. Och risken är uppenbar att kyrkostyrelsens arbete är förgäves, att staten ändå gör som staten vill. Det bästa som kunde hända nu är att moderatstämman inte följer sin partiledares linje utan säger nej till samkönade äktenskap - eller åtminstone pass. För det skulle kunna leda till en förnyad, allsidig utredning med parlamentarisk sammansättning, som skulle kunna nagelfara argumenten för och emot innan den lägger fram sitt förslag. Det är denna ödesfråga för Sverige värd.

Och medan den utredningen pågår kanske Svenska kyrkan och andra samfund kan ägna sig åt ännu viktigare frågor, framför allt att nå ut med det kristna budskapet med förnyad kraft. Man kan ju alltid hoppas...

Hemma igen efter ett intensivt veckoslut i landets norra delar. I fredags hade vi paneldebatt på temat "Gud, media och samhället" i Vasakyrkan i Umeå och i lördags och söndags fick jag medverka hos EFS i Skellefteå.

I paneldebatten talade vi bland annat om förhållandet mellan politik/politiker och kyrka med anledning av Fredrik Reinfeldts utspel nyligen om att det är dags att kapa banden mellan Svenska kyrkan och politiken. Tyvärr, ur debattsynvinkel, var alla deltagare rätt överens om att politiker, som människor, hör hemma i kyrkan men att partipolitiken bör få stanna utanför. Det råkade ju nu också vara debattledarens uppfattning, och det var ju i och för sig trevligt.

Också i Skellfteå kom frågan om medierna och kyrkan upp i ett samtal mellan mig och Arnaldo Tiburzi, som är EFS-pastor där. Det är samma sak nästan var man är i landet - kyrkornas företrädare är missnöjda med hur lokalpressen behandlar det som händer i församlingarna och över huvud taget sådant som rör kristen tro. När det är bråk och strid (och det man har haft mer än nog av just i Skellefteå) blir det stora rubriker och långa artiklar men för övrigt är det ganska tyst. Det är lite märkligt i en gammal väckelsebygd som Västerbotten, där många läsare har en nära relation till respektive kyrka.

Min uppfattning är att storstadstidningarna (och även etermedierna, tänk t ex på tv-dokumentären Nunnan eller den om Einar Ekberg)  tycks ha kommit längre och insett att detta med kristen tro och kristnas uppfattningar blir allt mer intressant läsning i vår tid, även när det handlar om positiva företeelser eller om debatt i samhällsfrågor. Och sådant brukar förr eller senare sprida sig till övriga medier i landet.

TT:s intervju med statsministern, som i korthet är refererad på www.dagen.se, väcker blandade känslor. Att Reinfeldt vill avpolitisera kyrkopolitiken och till att börja med låta moderater som ställer upp för andra nomineringsgrupper stanna kvar i partiet tycker jag är ett utmärkt initiativ. Svenska kyrkan bör på såväl lokal, stifts- och nationell nivå styras av personer som har ett engagemang för kyrkan och den kristna tron, inte av sådana som utsetts av de politiska partierna. Att det sedan finns en massa förtroendevalda med politiska partibeteckningar som gör ett fantastiskt arbete är en helt annan sak. Deras kunskaper och erfarenheter är lika mycket värda om de representerar opolitiska grupperingar.

Däremot skulle det vara tråkigt om moderaterna bestämmer sig för att som parti säga ja till könsneutrala äktenskap. Det handlar förstås i första hand om sakfrågan. Men ett sådant beslut skulle också sätta en väldig press på alla de moderater som faktiskt har ett annat synsätt och som anser att äktenskapet bör vara förbehållet relationen mellan man och kvinna. Och det är uppenbart att det politiska trycket i frågan nu höjs efter trepartimotionen från oppositionen, som vill driva fram ett snabbt beslut. Jag upprepar det jag skrev i en ledare häromveckan: Nu är det dags att vässa argumenten innan det är för sent, inte minst att lyfta fram de frågor som gäller skyddet för barnen.

Tack för alla glada och uppmuntrande tillrop här på bloggen, i mail och via telefon efter måndagens radiosändning. Inte kunde jag ana att så många Dagenläsare lyssnade på Annika Lantz...

Hon fick för övrigt bli ett exempel i kväll när jag höll Alphaföreläsningen "Hur kan jag vara viss om min tro?" eftersom hon började inslaget med mig med att berätta om en kvinna i tunnelbanan som delade ut "biljetter" som berättade om frälsningen genom Jesus Kristus. Kvinnan hade sagt till henne att hon verkligen behövde förlåtelse från Jesus. När hon frågade mig vad jag trodde kvinnan syftat på svarade jag att det nog var en hel del, precis som det är för min egen del, men att det med fördel kunde få bli en sak mellan Annika och Jesus. Det är alltid kul när man kan göra Alphaföredragen mer personliga genom att lägga till egna erfarenheter. Och det är ju också något som stämmer med konceptet.

Under mottot "Intet mänskligt är mig främmande" har jag just utsatt mig för att bli intervjuad av radiojournalisten Annika Lantz på temat "Hur punk är Dagen?" Det är ju inte direkt den vanligaste frågeställningen men man får ta seden dit man kommer. Och kan programmet göra en eller annan lyssnare nyfiken på tidningen så är jag nöjd.

Eftersom jag var devlis förberedd på vad samtalet skulle handla om hade jag lite tid att tänka och rådfråga på punktens område mer bevandrade kolleger. Och då går det ju alltid att hitta något att ta fasta på. Punkens uppror mot konventioner, makthavare och förhärskande värderingar i samhället kan man ju våga jämföra med hur Jesus förhöll sig till just dessa företeelser till exempel.

Så det gick nog ganska hyfsat, även om man alltid drabbas av eftertankens kranka blekhet efter direktsändningar och kommer på precis vad man borde ha sagt så att det hade blivit ännu vassare.

När detta skrivs går bok- och biblioteksmässan i Göteborg snart in på sista varvet. Själv tillbringade jag en hektisk fredag där. Jag vet inte vad det är med mässor, men de gör mig på kort tid väldigt utmattad. Sannolikt en kombination av det stumma golvet, som får benen att bli alltmer lika kokt spaghetti, och ljudnivån. Hur som helst var det en rolig dag full av möten med bland annat gamla och nya Dagenläsare.  Missade tyvärr biskop Tutu, eftersom jag lovat finnas i vår monter precis den tid som det extrainsatta mötet om Burma hölls men förstod av kollegerna som var där att han gjorde ett fantastiskt intryck.

Jag har lyssnat till honom två gånger. Den första gången var i Kapstaden våren 1993 när jag var i Sydafrika tillsammans med andra svenska näringslivsjournalister för att studera svenska företag i landet. Det var en spännande period, när förhandlingarna om landets framtid pågick som bäst. På söndagen hade vi lite ledig tid och råkade passera katedralen. Vi kikade in och insåg direkt att den man som predikade där var något alldeles extra och blev stående mycket längre än vad vi hade tänkt oss.

Andra gången var på en presskonferens i Stockholm för några år sedan. Jag ställde en sannolikt inte alltför begåvad fråga, vilken minns jag inte, men fick ett intressant svar av biskopen. Trots att det var många journalister närvarande var det som om det bara handlade om honom och mig den stund han ägnade just min fråga. En sådan närvarokänsla är det få personer som inger.

Vem är Jesus? Det var temat för kvällens Alphaföreläsning, som jag hade nöjet att få hålla. Årets kursomgång är den nionde som vi kör i S:ta Claras regi och det blir bara roligare och roligare. Det jag gillar med Alpha är bland annat att det är pang på rödbetan, om uttrycket tillåts. Man börjar med det allra centralaste i den kristna tron i stället för att närma sig kärnan på krokiga vägar. Och den klara och tydliga undervisningen kompletteras med den lika viktiga fria och öppna diskussionen.

Som föredragshållare ska man enligt konceptet inte sitta med i någon av samtalsgrupperna. Det är en jättebra princip, eftersom det skulle kunna ge diskussionerna fel fokus. Men det är lite trist att inte höra hur snacket går och hur deltagarna, trots att de till synes har lite gemensamt, hittar varandra. Nu fikade dottern och jag och drog oss sedan tillbaka.

När jag talar eller skriver om Alpha brukar jag vara mån om att framhålla att just den här varianten av undervisning för vuxna människor inte är allena saliggörande utan att det finns andra sätt. Huvudsaken är att man gör något. När Mr Alpha himself, Nicky Gumble, var i Sverige 2000 (eller var det 2001?) fick jag tillfälle att intervjua honom för Kyrkans Tidning. "MIn dröm är inte att alla församlingar i världen håller Alphakurser. Däremot borde det vara obligatoriskt att erbjuda något liknande. Annars har kyrkan ingen framtid", sa han. Och det är fortfarande värt att ta till sig!

Begravningsreferat tillhör det vi av princip inte publicerar i den tryckta tidningen. Men på bloggen finns inga sådana begränsningar. Och inte tänker jag referera Allan Sundlings begravning, bara berätta om hur fantastiskt ljus och fylld av hopp den var.

Om Allan skrev vi på familjesidan häromveckan. Och på sista sidan berättade jag  om mitt första möte med honom på en tunnelbanestation våren 1999. Jag var en av alla de människor han bad för. Och det var bara inte i mitt fall som bönen fick resultat. Allan har fört många till en levande tro på Jesus Kristus inte bara i Stockholm utan runt om i landet.

I dag i S:ta Clara kyrka, dit Allan kom i början av 1990-talet, fick han predika. Det var faktiskt första gången, även om han ofta förkunnade Ordet i andra sammanhang än i söndagens gudstjänst. Carl.-Erik Sahlberg lät oss höra en predikan som Allan höll om kvinnan vid brunnen och hennes möte med Jesus. Den var Allan i ett nödskal - tydlig, klar, Jesuscentrerad och kärleksfull. Vi sjöng några av Allans älsklingspsalmer och förstås hans favoritsång: "Icke med härar eller med vapen". Arbetslaget i Clara ledde med gitarrer och gester ("och alla hinder ska vika bort"). Det var tårar och skratt om vartannat. Se det var en riktigt kristen begravning!

Tisdagen blev en intensiv dag när jag för första gången hoppade in som nyhetschef. Men det blir en tidning i morgon också, med toppnyheten att Stockholms domprost Åke Bonnier backar. Sent på eftermiddagen meddelade han att han ångrar publiceringen i församlingens nya tidskrift Sthlmsliv av en intervju med "queertema" där det hävdades bland annat att Jesus indirekt gav sitt stöd till en homosexuell relation mellan den romerske officeren och hans tjänare.

Kritiken mot publiceringen har varit massiv, inte bara den externa utan också den interna. Jag har fått flera samtal som tackar för Dagens ledare i tisdagstidningen där Thomas Österberg krävde att tidningen ska dras in. Men det tänker inte domkyrkoförsamlingen göra, meddelas det.

Det är bra att Åke Bonnier ångrar sig. Det är inte lätt att vara ansvarig utgivare, det kan jag intyga.

Tyvärr är skadan redan skedd. Tidningen har delats ut på gator och torg. Och som förre domprosten Hakon Långström säger i morgondagens tidning, "Det värsta är att man återigen gör människor ledsna. Det finns en sådan djup sorg ute i Svenska kyrkan."

Med bara 15 minuter till godo innan den utökade journalistkonflikten skulle  bryta ut kom äntligen beskedet att parterna gjort upp. Ni skulle ha hört jublet på redaktionen! Nu kan läget återgå till det normala och vi kan ta itu med allt det som blivit liggande när vi fått ägna tid och kraft åt att förbereda för en extrem arbetssituation. Själv var jag helt inställd på att sätta mig vid en redigeringsdator och försöka få till de sidor som redigerarna inte hade fått röra vid. Eftersom jag inte har redigerat på allvar sedan Hedenhös, dvs på 70-talet, hade det varit intressant både för mig och för läsarna.

Redan i morse bestämde vi oss för att utgå från att det skulle bli konflikt och anpassa produktionen efter det för att inte äventyra utgivningen. Morgondagens tidning blir något tunnare än vad den skulle ha varit. Annonserna ligger heller inte riktigt som de skulle ha gjort. Men det är små konsekvenser som de flesta läsare nog inte ens tänker på. Och från och med tisdag är vi tillbaka i de gamla gängorna samtidigt som vi fortsätter att utveckla oss både när det gäller papperstidningen och webben.

En underlig arbetsvecka är till ända. Vi har massor med spännande projekt på gång inför hösten både i den tryckta tidningen och här på webben. Och de flesta medarbetare är tillbaka efter semestern, förhoppningsvis fyllda av energi och arbetslust. Ändå tvingas vi lägga alldeles för mycket krut på att hantera konfliktläget som det är just nu och förbereda vad som kan hända nästa vecka. Hittills har nog inte läsarna märkt så mycket. Det är min fasta föresats att försöka minimera effekterna av konflikten även om det betyder att jag från och med torsdag måste ta över en del arbetsuppgifter som i vanliga fall andra sköter. Rätten att göra allt på en tidning kan inte facket ta ifrån chefredaktören, därmed inte sagt att hon är den lämpligaste personen.

 Den stora förhoppningen är förstås att parterna gör ett nytt försök att komma överens med medlarnas hjälp under helgen eller i början av nästa vecka. Men för varje nytt varsel från Journalistförbundet minskar det hoppet.

Idag, fredag, har det dock varit lite lugnare och jag har hunnit med en del av allt det som blivit lidande under veckan - rensa i högarna, svara på mail och utföra andra administrativa göromål. Jag har klara ekorrtendenser och älskar att spara på papper som jag egentligen inte behöver så det gäller att disciplinera sig och hålla efter innan högarna blir till berg.

Ja, så blev det då journalistkonflikt i alla fall. På mötet hos Tidningsutgivarna låg en viss optimism i luften att medlarna skulle lyckas i sitt arbete. Men Journalistförbundet sa för femte gången nej till deras bud (TU har sagt ja hela tiden) och då fanns inget att göra.

Konsekvenserna blir inte dramatiska för Dagen men visst kommer konflikten att märkas. Det är ju inte så att vi normalt tvingar våra anställda att jobba en massa övertid för att vi ska få ihop en tidning. Vad Journalistförbundets blockad innebär är att de som har ett schema som innebär längre arbetspass vissa dagar och kortare andra nu inte får jobba mer än åtta timmar någon dag. Däremot får vi som arbetsgivare inte förlänga de korta passen. Då åker vi på repressalier. Det här påverkar framför allt redigeringen av tidningen eftersom de flesta av våra redigerare jobbar korta dagar eller inte alls på fredagarna när vi inte gör tidning men i gengäld har längre dagar måndag - torsdag.

Signaturen CL skriver i en kommentar här på bloggen att det kanske är en fördel med tunnare tidningar med ett medvetet urval. Att välja vad som ska bli stort och smått (eller inte alls) i tidningen är en av de allra viktigaste uppgifterna för en redaktion, särskilt i dessa tider av informationsöverflöd från allt fler kanaler. Det jobbar vi med mycket medvetet. Men det är trist om det urvalet ska styras av andra faktorer än vår professionalitet. Vi vill kunna utnyttja våra produktionstider till max för att inte tvingas välja bort sena nyheter eller mer genomarbetade artiklar. Sedan tänker jag att man som läsare också har ett urvalsansvar. Själv ägnar jag till exempel 0,5 sekunder per dag åt sportsidorna i DN och SvD men jag skulle inte drömma om att hävda att de är onödiga. (Då skulle om inte annat min man bli mycket förgrymmad.)

Nu hoppas vi på en kortvarig arbetskonflikt så att våra journalister snabbt kan få sina nya löner fastställda och så att vi kan fortsätta att koncentrera oss på att göra en allt bättre och ännu mer genomtänkt tidning!

Denna första arbetsvecka efter semestern går i väntans tecken. I morgon fredag klarnar förhoppningsvis läget i förhandlingarna mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna. Och som arbetsgivare, om än även om medlem i Journalistförbundet, hoppas jag förstås att det innebär att den hotande konflikten kommer att ställas in helt eller åtminstone skjutas upp medan förhandlingarna fortsätter.

I stort sett alla svenska dagstidningar är uttagna i konflikten, däribland Dagen. Från och med måndag eftermiddag får våra journalister inte arbeta övertid och inte heller mer än åtta timmar per dag även om de är schemalagda för att göra det. Konsekvenserna blir inte så allvarliga i detta skede. En och annan sen nyhet kommer vi inte att hinna med. Kanske blir tidningarna också lite tunnare än vanligt. Annars är det "business as usual" som gäller, åtminstone om konflikten inte blir långvarig.

I morgon är jag kallad till möte hos Tidningsutgivarna för beslut om eventuella motåtgärder. Håhåjaja, det vore betydligt roligare att ägna tiden åt att göra Dagen till en ännu bättre tidning.

Vilken fart det blev på bloggkommentarerna efter det jag skrev från Skövde i förra veckan. Det bestyrker om inte annat min uppfattning att frågan om bibelsyn (som ju har många fler nyanser än "Guds ord/inte Guds ord") är en viktig vattendelare i svensk (och internationell) kristenhet. Roligt att alla som skriver håller en vänlig samtalston. Det är ju definitivt en förutsättning för en konstruktiv diskussion. Och kan bloggen bidra till en sådan är ingen gladare än jag.

Nu är jag tillfälligt uppkopplad, på besök hos äldsta dottern och hennes man i Lund (det är f ö hennes matlagningsblogg som jag har en länk till, testa gärna recepten!). 195 mail hade jag när jag startade datorn för några timmar sedan men nu är de decimerade till en mer hanterbar mängd. I morgon blir det en snabbvisit i Köpenhamn.

Köpte för övrigt ett ex av Dagen i dag på den alldeles utmärkta bokhandeln Arken vid domkyrkan. Det är ett av ganska få ställen där det går att få tag på lösnummer. Så snart ska jag kolla hur kollegerna sköter sig medan jag har semester.

Snart kommer det säkert en bloggtext om Oasmötet sett ur en i ledningens synvinkel. Hans W, som lovat att blogga för Dagens räkning, har haft fullt upp i dag men håll ut!

Själv har både dottern och jag haft en härlig dag med massor av nya intryck. Vi ramlade in i sporthallen under förmiddagens bibelstudium, åt lunch med en gammal kollega som numera jobbar i Skövdetrakten, hann med en kort shoppingrunda på stan på väg till pingstkyrkan där mitt seminarium ägde rum. Ganska god uppslutning, och flera intressanta kommentarer om detta med ekumenik som gör att morgondagens reprisföreställning blir fylligare. En av mina teser är att bibelsynen alltmer blir en vattendelare i svensk kristenhet och att den nya ekumniken växer fram bland dem som ser Bibeln som Guds ord även i vår tid. Och vad händer då med de kristna grupper som inte delar den uppfattningen? Hittar de varandra i en sorts rivaliserande ekumenik? Om detta får vi fundera vidare i morgon eftermiddag.

Kvällsmötet var fantastiskt bra. En skarp men ändå ödmjuk predikan av Leif Nordlander, Oasrörelsens ordförande, om vårt ansvar som kristna i dagens Sverige. Han sa bl a att vi inte längre kan tala om att reevangelisera Sverige utan att vårt land nu är ett missionsfält. Tänkvärt och utmanande! Fantastisk lovsång, många som gick fram för att få förbön. Och så bad vi gruppvis för våra respektive stift.

Nu är det dags att logga ut och släcka lampan.  I morgon firar vi stor högtidsmässa. En fullsatt sporthall som sjunger, ber, lyssnar och delar Herrens måltid - det blir härligt!