Det här var kvällen där musik kom i andra hand, och Björn Gustafsson bevisade att 80-talisterna nu äntligen tagit över humorscenen från den allt mer platta 70-talisthumorn. Men mer om det senare.
Först musiken:
Jag hade ju ändå lite rätt. BWO gick vidare. Det där är ett mysterium som svenska folket och jag ännu inte rett ut. Vi har helt enkelt fått enas i att vi inte kan enas.
Fridas finalplats var helt rätt. Hon klarade framträdandet, visade på fantastisk röstkapacitet och var väl värd sin vinst. Trots mowgli som sidekick.
Att Patrik Isaksson inte gick vidare var knappast konstigt.
Skjorta, wildawestern-fluga, vickande höfter, röd sladd? Kom igen.
Patrik Isaksson ska ha scarf med fransar, halvöppen skjorta över linne och svenneslitna jeans.
Han vantrivdes, de spontannervösa infallen förstörde och han försökte le sig ur krisen. Min fasta övertygelse fortfarande att låten blir en radiohit.
Caracarola var unga. Och snygga. Det tog dem vidare. Inte låten. Ok?
Och Ainbusk. Himla Ainbusk. Rävarna gjorde pinsamt dåligt från sig. Massakerade en låt med potential. Glömde tonerna i ett försök att göra det "känslosamt". Patetiskt. Och mycket tråkigt.
Därmed fanns det för svenska folket bara en som inte slängde sig med falsksång - Theresia. Hon gick vidare på ett nådaskott.
Så. Då kan vi gå vidare till kvällens huvudnummer: Björn Gustafsson.
Jag har skrivit det förr. Björn Gustafsson är Sveriges nya humorstjärna. Det tydliggjordes här, och ikväll blev det självklart.
Hans låtar var bland det roligaste melodifestivalen någonsin haft. Hans intro, detaljerna, det torra, glada, innerliga - var...fantastiskt, i brist på andra superlativ.
Äntligen är vi kvitt Killing-gänget. Äntligen har vi gjort plats för den individualiserande 80-talisthumorn. Det känns bra.
Till sist: Nour fick till det. Iaf några gånger. För detta är jag tacksam.
