Min kropp är helt förvirrad. Magen skriker om vartannat, ögonlocken trillar ner utan förvarning och förvirringen över vad som är morgon och natt är total.
Men min själ och mitt sinne är spudlande lyckligt.
Jag har precis klarat av en oscarsgala. Till.
Ända sedan tidiga tonåren har jag haft ett grundmurat, obegripligt, filmintresse. Jag spelade in alla filmer som gick på tv, recenserade och betygsatte, kategoriserade filmerna i arkiv och pluggade skådisnamn. Och så såg jag Oscarsgalan. Den storslagna oscarsgalan som alltid går på den sämsta tänkbara tiden för européer: Natten mot måndag. Fyra timmars gala.
Varje år är en kamp för att se. Inte bara för att den förstör en hel vecka, utan för att hitta en plats att se den. Och det har varit svårt genom åren. Jag har smugglat in mig i officershytter under lumpens slutövning, övertalat parabolägare i min Zambiska by att bjuda hem mig över natten, annonserat (och fått napp!) på min blogg om ett hem som har den perifera oscarskanalen kanal 9.
Så i år kändes det ändå relativt lätt. Efter att ringt runt till dryga 20 hotell får vi äntligen tag på ett där kanalen finns i utbudet. Tusen kronor och en natts sömn fattigare är jag nöjd.
Jag klarade det i år igen.
Oscarsgalan är magisk. På mer än ett sätt.
