I torsdags var jag och mötte tre aktivister som kan dömas till två års fängelse för fritagning av tolv höns. I dagens tidning har vi publicerat en längre artikel om det. Vad som däremot inte publicerats är något som på många sätt kan klassas som mitt livs mest pinsamma ögonblick.
Det är omöjligt att inte känna en djup respekt för människor som är villiga att lägga ner hela sina liv för det de tror på. Eller att välja fängelse för att rädda tolv höns från att bli slaktade.
Allt detta visste jag när jag mötte gruppen i torsdags. Vi skulle äta lunch tillsammans och jag var tio minuer sen. Med andan i halsen hälsade jag på alla tre, de har redan beställt mat, och hastar iväg för att beställa något. Framme för att beställa är min hjärna fullt upptagen med att vara arg på mig själv för att jag är sen.
- Kan du rekommendera något?, frågar jag kassörskan.
- Jaaa, vår kycklingsallad är rätt god.
- Visst, säger jag och slänger fram en hundring.
Det är först några minuter senare det slår mig. Vi sitter till bords och en servitör kommer ut och frågar om jag beställt den kikärtssallad hon har med sig.
- Nej, jag har beställt ent kycklingsa....
Jag får hjärtstillestånd. Blir högröd, sjunker ner genom stolen, tar fiktiva stryptag på mig själv och vill kliva in i en tidsmaskin.
Jag har beställt kyckling i ett samtal med tre människor som om en timme kan bli dömda till två års fängelse för att ha räddat livet på tolv höns.
Allt snurrar. Jag försöker febrilt övertyga servitören att jag mycket hellre tar den kikärtsallad hon har med sig ut än...min egentliga beställning. Det fungerar inte.
Min kycklingsallad kommer och jag skäms mer än jag någonsin gjort tidigare. Petar och petar i salladen, samtidigt som jag försöker hålla någon slags intervju. Allteftersom samtalet fortsätter inser jag att jag omöjligt kan äta upp kycklingen.
Jag staplar de tragiska små kycklingbrösten på hög i hörnet av tallriken och skjuter undan den så snabbt jag kan.
Fotografen sluter upp. Tittar på tallriken, fnissar för sig själv och tänker "Det här kan ju bli ett snyggt foto".
Ja hjälp.
Samtalet lyckas löpa på bra ändå. Jag tar själv upp att jag råkat beställa kyckling. Pelle frågar "Har du själv funderat på varför du äter kött?". Jag svarar, något lättat, "Nej, det tog flera minuter för mig att ens inse att min beställning innehöll kyckling".
I och för sig är det rätt talande för hur lite jag, och många med mig, reflekterar över både en köttindustri och våra konsumentvanor.
