Har ni läst Andreas Nilssons "tack för i dag" i dag?
Den är bra, tycker jag. Han skriver om Jesusmanifestationen. Om att den är bra, inte minst utifrån ett ekumeniskt perspektiv, men knepig på ett annat sätt.
Och så är det ju. Tänk vilken grej det är att alla olika falanger inom kristendomen nu ska träffas för en gemensam manifestiation!
Men känns det inte som ett stort slöseri att, när kristna har chansen till stort medialt och offentligt genomslag, gå genom Stockholm stad med plakat?
För när vi med banderoller, hurrarop och sånger vandrar genom staden grundmurar vi bilden av Plakatkristendom. Vi som alltid är arga och behöver manifestera våra åsikter, och att vi finns.
Ju mer man tänker på det, ju märkligare är det.
Vi som aldrig annars syns (förutom när det ska diskuteras homosex eller kränkningar) kommer helt plötsligt från ingenstans och skanderar - för den ofälse - obegripliga budskap.
Kanske dansar vi lovsångsdans med svenska flaggor. Kanske visar vi upp den musikaliska frikyrkoskatten. Kanske har vi ytterligare bra argumenterande, engagerande tal.
Och allt det där är fint. Men är det verkligen det Sverige behöver se från oss kristna?
Tänk om vi istället mobiliserade oss så att vi invaderade hela Stockholm med kärlek och änglahyss?
Vi kunde sprida ut oss, fem och fem, och hänga påsar med nybakta bullar på Stockholmbornas dörrar, hjälpa äldre att bära kassar, leta upp hemlösa och bjuda på bigmac med plusmeny, ställa upp stånd där vi erbjöd gratis massage, sätta upp scener med livekaraeoke (hey, här har vi en fantastisk användning av frikyrkomusikaliteten), dela ut gratiskramar osv, osv.
Fatta vilka rubriktriggare!!
"Kristna invaderade Stockholm - med kärlek"
"Få gratis massage - och en kram"
Och framförallt - förstå vad jag hade längtat och längtat tills den manifestationen!
Men nu känner jag till och med tveksamhet inför att närvara.
