Visst är det spännande med den här Guds hus-serien? En egen dokusåpa om det där som står oss väldigt nära - församlingslivet. Jag tänker att det finns all anledning att följa det här riktigt nära. Och att det är spännande av flera anledningar. Dels för att det är så sällan religionstv görs med kvalitet. Oftast är det tempolöst, fattigt och nervöst (och sänds på statlig television).
Att föra över dokusåpa-konceptet till kyrka är nytt. Och jag har svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Och - ärligt talat - om det kan bli bra.
Vi får dock lite provsmak på Guds hus nyöppnade sajt. Men det är inte särskilt lätt att utifrån det tolka vad vi har att vänta. Det är lite ömsom vin, ömsom vatten.
Det börjar fantastiskt bra, med bilden som toppar sajten:
Om hela serien är så här har vi en sköna söndagar att se fram emot. Roligt distanserade och oblyga för att provocera (och visst är det en blinkning att drycken i glasen är saftröd? Eller ska det vara rosé-modernt?)
Resten är dock inte lika bra.
Och, kanske värst: Programmets trailers är rent förfärliga.
En teatralisk herre redovisar i några misslyckat putslustiga scener vad en dopgrav är, och hur en kollektomat fungerar. Det är dåligt ljussatt och det är kamera i hand.
Men det finns dock en fjärde trailer som ger ett annat intryck. Med rolig idé, välredigerat och välfotat (och ljussatt - thank god). Oklart vilket som ger mest sann bild av produktionskvaliteten.
För övrigt är de små presentationerna av karaktärerna fantastiskt komiska. Utöver att de tycks vara skrivna för barn bjuder de på guldkorn som det här:
"När Eric är på fest och berättar att han är pastor brukar folk tro att han skämtar. Kanske är det för att han är så glad och skrattar så mycket."
Det kan vara månadens roligaste felsyftning.
Vad allt det här säger om slutprodukten vet jag inte. Men klart är att jag kommer följa det noggrant.Och be en stilla bön om att det blir riktigt bra. Det skulle kyrkosverige behöva.
