Åke Bonnier är domprost i Stockholms stift och driver en väl uppdaterad blogg där han skriver öppet, ärligt och transparent om sina tankar, reaktioner och även problem. Han är ofta med när jag länkar från intressanta saker från veckan. Särskilt uppskattar jag hur han så ödmjukt reflekterat över skillnaderna i hans egen och Carl-Erik Sahlbergs syn på tro och karismatik.
Hans blogg andas en respekt för oliktänkande - även inom hans egen rörelse - och jag upplever att han anstränger sig för att förstå.
Därför känns det sorgligt att i hans blogg läsa att Åke Bonnier valt att hoppa av Jesusmanifestationen. Bara sorgligt.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är typiskt. Den ekumeniska manifestation som skulle visa hela Sverige enhet kring att vi har hittat världens mest översvallande sanning, klarar inte ens av att låta kärleken överbrygga våra olikheter.
För visst är det olikheter. Svenska kyrkans officiella representant, Åke Bonnier, tycker att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Att det är ok att konstnärer porträtterar Jesus som de uppfattar honom. Är öppen för att det finns flera vägar till Gud än Jesus.
Men samma Åke Bonnier menar också att han älskar Jesus. Funnit en unik kärlek genom honom.
Och precis som vi tillsammans har kunnat acceptera att Katolska kyrkan önskar lydnad under Påven, Frälsningsarmén rycker på axlarna åt dopet, pingströrelsen tillåter pastorer utan teologisk utbildning, borde vi kunna se den likheten - Jesuskärleken - även hos denna del av Svenska kyrkan.
Bara för en enda dag.
Hela saken smärtar på så många plan.
Att Åke inte orkade hålla ut lite till. Kunde se till dem som uppskattar hans deltagande.
Att så många - mäktiga - människor valde att föra debatt om olikheterna.
Den kärlekslösa bild vi målar upp av oss själva: Den kristna familjen som inte klarar av ett oliktänkande syskon.
Samtidigt kanske det är en god läxa. En ögonöppnare? Att vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld när vi inte ens klarar av att - inte ens för ett endagsarrangemangs skull - vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.
Och det är min personliga åsikt.
