Stefan Swärd påskyndade kristenvärldens mediekrock

Stefan Swärd ville bara blogga några frågor som han hade om flera artiklar i tidskriften Nods senaste nummer. Det blev starten för en av de tydligaste krockarna mellan gamla och nya medier. Mellan en digital nutid och en analog dåtid.

Jag nämnde det som hastigast i går. Om hur Stefan Swärds, samfundsordförande för Evangeliska frikyrkan (EFK), närmast dragit upp en storm i en del av frikyrkovärlden.

Det är intressant av flera skäl. Utöver att det har kommit mycket kommentarer (och kanske främst diskussioner) utifrån Stefans frågor har framförallt en hel tidningsredaktion blivit ställd.

Tidskriften Nods huvudman är EFK. Hur gör man när ens ordförande kommer med sådana frågor? På det sättet? Som (rätt kraftigt) ifrågasätter redaktionens hållning? Hur gör man när man ser att det rasar in kommentarer, diskussioner virvlar och det sker på en plattform som man inte har någon som helst kontroll eller inflytande över? Inte nog med det. En tidning tar snart upp Swärds frågor och gör en förstasidesnyhet av det. Inte heller där får redaktionen försvara sig.

Så vad göra? Nod äger ingen egen webbplats och lägger inte ut en enda artikel på webben. Få har läst mer av tidskriftens artiklar än vad Swärd har filtrerat genom sina frågor.

Man gör helt enkelt vad man kan; kontaktar Swärd, ber att få skriva öppet svar. Swärd beslutar att göra deras "replik" till gästblogginlägg, svarar igen, varpå Nod än en gång får ett "gästblogginlägg".

Trycket ökar. Fortfarande kvarstår problemet att ingen egentligen har läst grundmaterialt - artiklarna i Nod. Och efter att först försökt uppmuntra Swärd-läsarna att ringa och beställa ett nummer, beslutar Nod att lägga ut hela tidningen gratis. På Örebro missionsskolas (som tidningen utgår från) hemsida har Nod en egen undersida där de vanligtvis bara publicerar ett index från senaste numret. Där lägger de nu ut hela numret för nedladdning i pdf-format, och på skolans hemsida puffar det på förstasidan som "senaste nytt" för högsta möjliga spridning.

Det är snabbt och bra jobbat av Nod.

Men framförallt är det en uppvisning på hur bloggosfären mer och mer tar över ägandet av det offentliga samtalet. Varför ska läsaren vänta på att papper ska tryckas, spaltplats beredas och redaktörer fnula på om "du inte kan stryka ner till 1500 tecken"?

Bloggen har revolutionerat. Gett läsaren makt att föra samtalet. Och den tidningsredaktion som inte hakar på tåget får snällt stå med mössan i hand och hoppas att bloggaren är god nog att ge dem plats att replikera.

Att det sedan är just tidskriftens egen samfundsordförande som ska råka sätta igång den utvecklingen kan jag både tycka är något märkligt men framförallt komiskt!

Och för Nod borde läxan vara given: Starta en blogg. Det är en bra början för att kunna kommunicera aktivt med era läsare. Eller åtminstone en livlina ifall ett liknande scenario uppstår igen.