Sist jag pratade i direktsänd radio var nog i "Vi i femman". Jag minns att det låg en särskild nerv kring det hela och att jag tyckte det var skönt att vi var tre i laget.
Samma nerv fanns kvar när jag i dag satte mig i radiohuset i Stockholm (lyssna här). Att sitta i studion och se Tithi Hahn fokusera, repetera manuset högt några gånger innan 14.03 och sedan sätta allt i direktsändning var fascinerande.
Det var som vilken annan dag som helst på jobbet, men ändå med den oundvikliga nerven. Den som måste finnas. Det måste vara stimulerande.
I övrigt sprang jag runt som en halshuggen höna innan sändning för att kunna hitta mobiltäckning. Jag ville se vad ni hade kommenterat på bloggen. Men uppenbarligen har de skärmat av hela radiohuset från täckning. Eller i alla fall den studion vi var i.
Jaja. Hur tyckte ni att samtalet gick? Jag kan tycka att det gick lite sådär.
Ämnet är stort. Jättestort. Och ska man ha en direktsänd debatt som ska ge något så tror jag att den måste vara fokuserad på en sak. Nu pratade vi väldigt brett. Om bloggar kommer att ta över det existentiella samtalet, om hur jag tolkar magasinens nedläggning, om bloggens möjligheter och så vidare.
Det var ett gigantiskt ämne och vi studsade under sju minuter som bumbibjörnar mellan varje hörn av debatten.
Men det var en bra start. För jag tror det handlar om det. En start på ett samtal som är viktigt: Var det existentiella samtalet tar vägen, och om vi (ja, Dagen) kan lyfta och stimulera det på olika sätt.
Vi kommer ge det flera försök.
Läs också Daniel (som satt i radiostudio i Eskilstuna) på Aletheias bloggpost om saken.
