I dag publicerar vi delar av en intervju som gjorts med en före detta cellkamrat till den svenske journalisten Dawit Isaak.
Det framgår av cellkamratens berättelse att Dawit är riktigt illa ute. Och jag känner mig riktigt maktlös. Igen.
För någon vecka sedan lämnade Sveriges fyra största tidningar in en protestlista med totalt 209 000 namn som kräver att Dawit Isaak frisläpps.
Det var på ett sätt slutet på en intensiv kampanj. En kampanj för att än en gång uppmärksamma det sjuka i att en svensk kan sitta fängslad och torterad i åtta år. Hur Sverige misslyckats med en tyst diplomati. Att vi inte gör tillräckligt.
Men nu? Vad gör vi nu? Vad gör jag nu? Det enda jag, som privatperson, tidigare kunde göra var att skriva under på en protestlista. Det kändes nästan pinsamt lite. Men det var något. Och nu har jag inget.
Jag står handfallen. Visst måste det finnas andra saker som vi kan göra? Visst måste vi kunna komma på någon kreativ lösning där vi, medborgare, kan engagera oss? Som inte bara begränsas av andra mediers rapportering eller om vi kommer på någon ny artikelvinkel på Dawithistorien?
Men vad? Kan man göra något på Facebook? Ska man börja pyssla med e-postformulär? Ha månatliga protestsångstunder utanför Eritreas ambassad? Bloggkampanja? Visst måste det gå att göra något nytt med webben?
Jag vägrar acceptera att vår kreativitet kring att få loss en svensk man från tortyrfängelse ska begränsas till ett protestformulär.
Hjälp mig. Hur får vi en svensk regering att agera och en eritreansk regering att släppa Dawit?
