Jag såg Allsång på Skansen i går. Det känns lite själlöst ibland, inte sant? Tror att det har med Anders Lundin att göra. Han känns liksom inte riktigt trovärdig i den där rollen. Inkvoterad på något vis. Det ska ju vara gubbar som Lasse Berghagen eller Bosse Larsson. Som inte bara har gubbnamn, utan också har allsångsnoter pulserande i hela kroppen.
Anders Lundin känns mest som en spelevink som såg möjligheten att leva ut artistdrömmar. Jag är så otroligt trött på de stunder när han ska spela sina egenskrivna låtar. Förhandlade han till sig det i kontraktet, eller vilket underhållningsvärde ser SVT i det?
Men strunt i det nu. Jag skulle ju skriva om programmet för att hylla det. För när jag tittade såg jag ett sex minuter långt tal av Glada Hudiksvallsteaterns grundare Per Johansson. Det var ett lite nervöst och forcerat tal, men fullt av så mycket ödmjukhet för livet. För vad hans teater, fullt av utvecklingsstörda ("och normalstörda"), lärt honom. Så mycket att säga, så kort tid. Men han gör det på ett fascinerande koncist och gripande sätt.
Titta, få perspektiv och inspireras. Väl värt sex minuter av din dag
