Det har skrivits en hel del läsvärt om det Magnus Betnér kallar Aftonbladetgate och som jag kommenterade i går.
Det mesta handlar nu om vilken fadäs ambassadören i Israel gjorde när hon gick ut och recenserade artikeln. Korkat gjort. Och synd att diskussionen nu får handla om det i stället för det klavertramp Aftonbladet gjorde.
Men allra bäst om kritiken mot ambassadören och Aftonbladets och andras reaktioner på det skriver Svenska dagbladet. Där jämför man hur olika aktörer reagerade när Lars Vilks Muhammed-bilder rev ner ramaskri i muslimska läger, och hur man reagerar i dag.
De jämför där hur Helle Klein, med muhammedbilderna, menade att Sverige varit ansvarslösa eftersom de "muslimer känner sig berövade sin värdighet". Men judarnas värdighet verkar spelar inte samma roll när samma Klein nu rasar över att Israelambassadören uttryckt att hennes tidning trots sin frihet "har ett visst ansvar".
De belyser också hur Aftonbladets förre chefredaktör avböjde från att publicera Muhammedbilderna eftersom känsliga saker måste belysas på "ett genomarbetat sätt".
Och inte minst journalistförbundets ordförandes uttalande om att "hon inte kan minnas någon händelse som påminner om ambassadörens utspel". Svd påminner då om Laila Freivalds officiella brev till Jemen, "i vilket hon bad om ursäkt för att Muhammedbilderna återpublicerats här".
Ja, nu har jag citerat nästan hela artikeln, men den är så bra att den behöver få större spridning. Den nyanserar. Och är det något vi behöver i breda (och spinnliknande) nyhetsrapporteringar så är det nyanser.
In och läs!
Och när jag nu ändå skickar i väg er åt andra håll - läs också Leif Cyrillus artikel om Stefan Swärd-konflikten. En debatt som antagligen mår väldigt bra av att komma till ytan. Jag berörde det redan här.
In läs och reflektera.
