Ett tack och adjö

Det här blir det sista jag gör för Dagen. Ett blogginlägg. Ett tack och adjö.

I juni för två år sedan jag öppnade Dagendörrarna med adrenalin som gjorde att hela kroppen skälvde. Jag hade knappt kunnat sova natten innan. Det var sant; jag skulle få jobba som journalist. Leva den dröm jag haft sedan mellanstadiet. Även om det bara var ett sommarvikariat.

Hela morgonen stod jag och testade kläder. Ville inte vara för uppklädd, visa distans men ändå tillhörighet. Till slut valde jag en konstigt tjock ull-munkjacka och en jungfruMaria-tshirt med orden "repent" över sig. Jag vet inte vad jag tänkte. Och inte blev det bättre av att det första som hände var att bildredaktören ville ta en bylinebild.

Jag vägrade senare använda den här bilden och kom i stället att, i ett slags dumdristigt mod, tvinga till mig att vi varje vecka skulle ta en ny bild varje vecka till papperstidningens default-webbannons.

Efter den där första dagen skrev jag i min privata blogg:

"Jag har gått omkring som i ett töcken. Som om jag inte förstått var jag hamnat. Inte fattat att jag faktiskt är här. Inte fattat att jag för en månad sedan gick på en arbetsintervju för att bli reporter och nu sitter här som webredaktör. Utan utbildning. Med knapp erfarenhet. De tog en himla chansning. Men här är jag.
Jag.
Jag!"

Känslan håller i sig än i dag. Och det var också det jag försökte uttrycka i torsdags när det hölls tackfika på Dagen. Jag är tacksam för att Dagen vågade satsa. Få hade vågat det.

Efter ett lyckat sommarvikariat fick jag chansen till en mer fast tjänst. Jag var då övertygad om Dagen på nätet skulle kunna lyftas till något betydande. När jag kom på plats deklarerade jag på baksidan i papperstidningen:

"Vi har ingen anledning att nöja oss med det vi har, eller bara presentera tidningens nyheter. Vi vill påverka, sätta avtryck, och vara betydande även på ett snabbt utvecklande internet. Vi vill till och med ligga framkant. /.../ Så bokmärk Dagen.se, mejla förslag på utveckling, och häng med på resan.
Det kommer bli åka av."

Det blev åka av. Det är hissnande att tänka på. Lilla nischade Dagen tävlade två gånger med de stora tidningsdrakarna om att bli Sverigebästa dagstidningssajt. Vi titulerades fjärde bäst i Sverige och nominerades som en av de tre bästa av branschen själva.

Jag försökte praktisera det jag lärt mig om att göra tidningen personlig, flyttade min blogg till Dagen.se och försökte upprätta någon typ av dialog med er Dagenläsare. Oj, vad ni har lärt mig mycket. Så mycket roligt vi har haft genom åren. Så mycket jobbigt vi har gått igenom. 

Tillsammans har vi format en sajt som ansetts föredömlig i hur journalistik på nätet kan byggas. Visst känns det obegripligt? Allt vi har gjort är ju att prata med varandra, journalister och läsare. Gett plats för er läsare att själva att skriva artiklar. Ge ett känsloavtryck, se till att finnas där ni vill ha oss. Slutat oroa oss för konkurrenterna, försökt göra saker så enkelt som möjligt.

Tillsammans har vi också format en sajt som fört ett samtal. Som förverkligat mycket av det som jag tycker är det mest spännande i Dagens uppdrag: Lyfta det som helst tabubeläggs. Nyansera självklarheter för att hjälpa oss förstå om det är av kultur eller Gudsledning vi resonerar som vi gör.

Jag är mycket stolt över att ha fått vara en del av det.

Två och ett halvt år har gått sedan den där bruna munkjackan och jungfrumariatröjan (jag har aldrig haft på mig det senda dess). Nu lämnar jag Dagen och en period av livet som har inneburit att många drömmar har besannats. Tack, Gud. Jag känner mig lyckligt lottad. Välsignad till och med.

Och tack alla ni som läst. Det är väldigt svårt att driva et socialt medie om man inte har någon att vara social med. Det innebär att ni är den största anledningen till Dagens framgång. Fortsätt gärna vara det. Det är Dagen värd.

med vänliga hälsningar
Emanuel Karlsten

ps Jag fortsätter blogga (om allt det som faller mig in och inte har med arbetet att göra) på  http://emanuelkarlsten.se . Där hittar du också kontaktuppgifter om du vill säga hej. Eller hejdå. ds