* Marcus från Mediascreen lanserar sajten Bloggpuls. Tanken är att upptäcka nya, personliga bloggar. Var femte sekund pulserar det därför upp en bloggpost med något "jag tycker/älskar/hatar". Läckert.

* Det hetaste på Iphonemarknaden just nu är att ladda ner applikationen "Ocarina". Man blåser i telefonmicken och trycker sedan ner tangenterna för att få olika toner. Prästen Per Wilder har också laddat ned och ska spela upp "Pie Jesu" på söndagsmässan. Kolla när ha övar.

* Idol i fredags, By grace var med och flickidolen Johan Palm åkte ur. Det må vara som det var. Men missa inte det här. En tjej i publiken som fullkomligt och bokstavligen avgudar Johan ("han är viktigast i mitt liv, viktigare än min familj") och får _fullkomligt_ spel, hyperventilerar och får inte fram ett ljud. Se framträdandet, och missa inte heller backstage.

* Bloggen Tro och tänk är tillbaka. Och börjar med att vitsa: "Ett väldigt bra dubbelnamn för en pingstbebis skulle vara Halle-Julia."

* Jonas Helgesson skriver en skön krönika om drömmar och berättar om sin nästa dröm - bestiga Kebnekaise: "Och jag har en fix idé om att när jag är längst uppe på toppen ska jag ringa färdtjänst..."

* Ted Valentin har lanserat ännu en kartsajt. Denna gången Kyrkkartan i samarbete med Svenska kyrkan. Nu kan du skriva en recension av din kyrka, med bilder och tyckande. Genialt. Roligt att notera är att Ted fick idén från ett Sex and the city-avsnitt.

Såg ni Helgmålsringningen? Om inte kan ni göra det i efterhand.

Eller så kan du bara läsa vad jag sa här nedan. Ord för ord:

[scen:i kyrkan]Visst är det fint? Med ljus. Och kyrkorummet. Inte minst när det börjar närma sig jul - de få gånger om året då hela Sverige börjar trängas i kyrkan för att riktigt insupa julatmosfär. Komma i rätt stämning. Få den där behagliga känslan.

Ibland oroas jag av att vi genom allt det fina och vackra gör oss en felaktig bild av hur det är att vara kristen.  Att det är så harmoniskt och ger en sådan sinnesfrid. Som om det vore den största grejen med en Gudstro: Att livet blir behagligare. Jag är inte riktigt säker på det.

[scen: ute i folkhav] För mig är det inte så. Att det är behagligare att vara kristen. Min kristna tro är närmast en storm av känslor kring ett enda faktum: Att det är sant. Att Gud finns.

Och egentligen är det väl det som borde vara det lockande med kristen tro. Inte att du får ett bättre liv, blir en bättre människa eller något annat. Utan att det är sant. Livets sanning. Livets mening.

Det är inte en särskilt bekväm insikt. Och ska jag vara ärlig önskar jag ibland att det inte vore sant. Mitt liv hade sannolikt blivit mycket enklare. För när ett Gudsperspektiv kommer in i bilden motsäger den allt i den samhällsstruktur vi har byggt upp.

Där jaget är i centrum, och jag är skaparen av min egen lycka och framtid.

Ett samhälle där Gud. blivit överflödig för att Gud. inte passar in på frågan "Hur blir mitt liv mer bekvämt".  

Men frågan är fel ställd. Den borde vara: Är det sant - att Gud finns? Att Jesus är vägen till Honom.

De delar av världen där flest blir kristna i dag, är i de fattigaste länderna. Jag tror man kan tolka det på två sätt. Antingen att de är så desperata att de greppar efter minsta hopp. Eller att det är först när de tvingas söka utanför sig själva som de finner sanningen.

Jag tror att det kan vara både och. Men jag tror framförallt att vi har något att lära. Att det är först när vi tar oss utanför vår trygghetszon som vi upplever vad som är sant i livet.

Att acceptera den sanningen är inte enkelt, eller bekvämt. Men själv ser jag inte något alternativ. För finns Gud och vill Han ha någon slags relation till mig - då är den sanningen mer värd än varenda bekvämlighet i världen.

I veckan har det tapetserats i Stockholm med bilder på Tony Irwing. Ni vet, han domaren i Lets Dance? Han ska dansa på någon finlandsfärja och tunnelbanorna är tapetserade med hans ansikte.

I samband med det så upptäcker Flower Street Café något helt fantastiskt roligt. Att Tony Irwing har en tvillingbror. Så här kommer den: Lika som bär, pastor-special:

Sven Almkvist?         Tony Irwing?

Det blev inte så mycket en death match som dött lopp i matchen om tittarsiffror mellan "Guds hus" och "Sturmark möter". 27 000 såg Sturmarks premiärprogram. Exakt lika många som såg premiären av Guds hus.

Och programmet? Well. Sturmark är ingen journalist. Ingen samtalsledare. Han är en estradör med en agenda. Och tyvärr blir det lite för uppenbart.

Det samtal mellan Christer Sturmark och Eva Dahlgren som till en början känns ovanligt bra visar sig snart vara en regisserad föreställning för att komma fram till att religion inte är något att ha. Eva berättar fantastiska berättelser som väcker massor av frågor. Men istället för att nyfiket ställa dem lägger Sturmark ord i hennes mun. Varje "fråga" börjar med "Menar du inte att" eller "När du säger X menar du väl egentligen Y?".

Han vet vad han vill, åt vilket håll intervjun ska gå. Och när man i andra delen även förstår att Dahlgren är medlem i Humanisterna blir det nästan lite löjligt. Då förvandlas programmet till ett läxförhör mellan en föreningsordförande och en föreningsmedlem.

Det är 30 minuters infomercial om ateistorganisationen Humanisterna, förklätt i intervjuform.

Det är synd. För Sturmark fungerar mycket bättre som vass ifrågasättare än inställsam trivseltorsten. Jag hade velat se honom bjuda in människor han inte förstår sig på. Låta honom ställa frågor han inte förstår. Låta bli att låtsas vara neutral, och hugga på saker han inte håller med om. Bjuda in Stefan Gustavsson, Mats Selander, Anders Arborelius, Linda Bergling och Åke Green som gäster istället.

Hjälp. Jag hade suttit klistrad vid varenda program!

Uppdaterad:
Inger Alestig har också bloggat om programmet på sin Kulturblogg. Läs hennes tankar.

Det är minst sagt en märklig känsla. Att gå in på Svt.se och se sig själv som nästa Helgmålsringare. I helgen var det Björn Ranelid. På lördag är det "Redaktören Emanuel Karlsten". Det känns fint.

På lördag 17:50 sänds det på SVT1. Jag har redan sett programmet och tycker det blev ok. Jag tror det jag ville säga gick fram, även om det är svårt på tre minuter.

Jag pratar om Gud. Varför jag inte kan annat. Och varför frågan "Hur blir mitt liv mer bekvämt" inte passar in på Gud.

Och så har Emma från tv-sidorna gjort en intervju med mig om saken. Läs den här.

Det tog nästan 15 år innan jag upptäckte det: Blixtlåset är vuxenlivets socialt accepterade variant på kardborreband. Genialt.

Att Guds hus flyttas till den besvärliga tiden 17:55 söndagar var väntat, om än sorgligt. Det kan tyckas förhastat när programmet ändå visade en uppåtgående trend i det tredje programmet, där man gick från 20 000 till 27 000 tittare (och, än viktigare, gick från 0,6 procent av totala antalet tittare till 1,1 procent). Men sett från ett bredare perspektiv var det orimligt att ta något annat beslut.

Reprisen av dokumentärserien Fyndjägarna startade 17:15 och hade 45 000 tittare (enligt mms.se). Det efterföljande kockprogrammet med Jamie Oliver hade 40 000 tittare. Sedan lämnade tittarna under Guds hus då endast 25 000 tittare såg, för att en timme senare hitta tillbaka till Flipping out som samlade 30 000 tittare.

I en sådan kontext är det inte konstigt att tv8 tidigarelägger Guds hus. Nu slipper man ett jättedipp mitt i tablån och får istället chans att bygga upp tittandet under kvällen.

Men oavsett det känns det, som sagt, sorgligt. På många plan. Att man inte lyckades med programmet. Det är nu ett konstaterande från kanalen och, desto mer avgörande, tittarna.

Det blir nu också spännande att se Sturmarks gudlösa tv i kväll. I programmet "Sturmark möter" träffar han kändisar som berättar om deras relation till Gud och kyrkan. Alla med den gemensamma nämnaren att de tycker Gud och kyrkan är dålig.

Det är religions-tv från ett annat perspektiv. På ett annat sätt. Med ett annat upplägg. Kommer det fungera? Finns det ett intresse?

Rent teoretiskt borde det vara så. Inte minst utifrån hur fascinerande det är att följa en man som drivs av ett sådant religionshat att det nästan blir religiöst. En slags 2000-talets Saulus, om man vill dra en religiös växel på det hela.

Imorgon får vi tittarsiffrorna och vet vad svenska folket föredrar. Det blir en tv8-death match mellan religionsprogrammen.

Jag fick ett brev i dag. Någon har läst LäsarDagen i papperstidningen,  inte riktigt hängt med i de digitala termerna men förutsatt att det är väl som vanligt - bara att posta ett brev?

LäsarDagen blir analogt, och jag kan inte annat än tycka att det är väldigt sött. Samt göra ett undantag.

Sarah Palin pustar ut efter en lång presidentvalskampanj. Hon har återgått till sin guvernörsvardag intervjuas om tiden som gått. Hon får själv välja plats. "Varför inte på ett kalkonslakteri?", säger hon.

Sagt och gjort. Kamerateamet kommer och plötsligt står hon framför en brutal kalkonslakt och droppar meningar som "Valkampanjen har stundtals varit brutal" och "Det är kul att delta i någon som inte är så tungt och som inbjuder till kritik".

Det är en tre minuters uppvisning av total omdömes- och aningslöshet.

Vi har skissat vidare på ny layout för Dagen.se

Och har kommit en bit på vägen. Ni får nöja er med skärmdumpar än så länge.

Vi har två förslag på strukturer:

Version 1 (klicka på bilden för att se större bild):

version 2 (klicka för större version:

Skillnad mellan ettan och tvåan är hur vi placerar olika spalter. I den senare versionen har vi trängt in den nuvarande högerspalten tillsammans med mittpuffarna. Och satt den nuvarande vänsterspalten till höger

Och jag önskar egentligen synpunkter på allt. Vad tycker ni? Vad är dåligt? Vad är bra?

Blir det för randigt med så många spalter? Blir det otydligt?

Maila eller kommentera vad du tycker!

(och, nej, det kommer inte vara tomt där uppe i sidhuvudet bredvid Hasse Boströms citat. Men vi är inte riktigt säkra på vad vi ska lägga där. Förslag?)

Bläddrar igenom min mobiltelefon och hittar den här bilden. Den är ifrån helgen. Jag åker någonstans utanför Huskvarna och ser en skylt jag inte sett förut. Jo jo, på bild och i tidningen, men aldrig på riktigt! Och jag fascineras mycket av denna asymmetriska skylt. Ovala nollor i bredd. Det känns utomlands, som en ny era inletts. Det känns som framtiden.

Och av någon anledning känner jag mig plötsligt nödgad att stanna bilen och föreviga detta tillfälle.

Jag skickar bilden till en vän, men inser först nu hur oproportionerligt uppspelt jag är. Samt att jag uppenbarligen behöver komma utanför Stockholms tunnelbanenät oftare.

Rickard Palm. Ni vet säkert inte vem det är på rak arm. Men om jag säger Rapport-ankaret som tvingades raka av sin mustasch? Då vet i alla fall fler vem han är. SVT tvingar honom nu bort honom från dagssändningarna. Och detta kan vi givetvis inte acceptera. En av den moderna tidens största nyhetsankare. En person som, genom att blotta sina felbarheter, blivit legendarisk. Redan nu.

Som när Rickard tycks få en blackout:

Eller när Rickard inte kan hålla sig från att lägga en kommentar efter ett inslag:

Eller när Rickard råkar referera till Jordkaka istället för... Jordbävning.

Eller, till sist, för att du trodde att du var snygg i mustasch:

Vi älskar ju dig, Rickard Palm, just för att du är felbar. Lämna oss inte. SVT, tvinga oss inte se på andra nyhetsprogram. Please.

Uppdaterad:
Missa inte heller det här:

Jag hade egentligen tänkt att ha med den här i veckans länkar. Men den är lite för bra, lite för viktig, för att bara noteras.

Det är Adventistbloggen Evangelisk-Progressiv Adventism som i bloggposten "Kaffe!", signerad PA, skriver alldeles lysande.

Adventisterna har gjort hälsa till sin profilfråga. Leva sunt och säga nej till exempelvis kött och kaffe. Det är i alla fall vad vi vet om samfundet (ungefär som att vi vet att Frälsis lagfäst att gitarrer ska hållas i hakhöjd).

Men i bloggposten uttrycker PA hur trött han är på detta hyckleri. Kaffe har blivit en symbolfråga. Man kan dricka vilka teer med vilka gifter som helst. Överkonsumera socker eller jäsa framför tv:n utan att någon bryr sig. Bara man inte dricker kaffe.

Själv är han en del av underground-adventisterna. De som dricker kaffe i smyg. Som smusslar och använder kodnamn för kaffet ("brasilianska örtte")för att inte bli påkomna.

Men PA är trött på att vara rädd.

"Rädd för att bli fördömd och kritiserad av de medvandrare som insisterar på att man inte ska dricka kaffe."

Och inte minst - över att hans kyrka distanserar besökare som bygger sitt sociala liv kring drycken från kaffebönan. PA sätter fingret på något oerhört viktigt när han skriver:

"Om folk ska stöta sig på något hos oss, så låt i så fall Kristus bli deras stötesten, inte våra mat- eller dryckesvanor."

Jag anar till och med en form av halsbrytande mod när han sedan deklarerar:

"Till dig som också tar dig en kopp emellanåt: Kom ut ur garderoben, och ta kaffemuggen med dig[till kyrkan]! Låt bryggarna puttra i kyrkan, eller ställ åtminstone fram det frystorkade kaffepulvret!

Och du som inte trivs med tanken på detta: Jag förstår att det känns avigt. Men jag ber dig: låt mig få vara mig själv. Låt mig även här få uppleva kärlekens fullhet och slippa vara rädd. För min del lovar jag att respektera ditt val av varma drycker, och jag lovar att medverka till att vi alltid serverar ett brett utbud av örtteer till alla dem som inte dricker kaffe."

Det kan upplevas komiskt, på många sätt. Att det kan bli ett sådant ståhej kring vanligt kaffe. Men bloggposten pekar på något allvarligt. Där vi kan byta ut kaffet mot andra saker. Den pekar på en hycklande kyrka som snabbt bestämmer sig för att vissa synder, varor, drycker och beteenden, är mer syndigt än andra. Om hur en kultur av rädsla byggs för att inte bryta mot mönstren.

I det sammanhanget blir det närmast vackert att läsa om hur PA vägrar fortsätta låta sig kuvas.

Jag älskar meningen om att Kristus måste få vara stötestenen för den som söker sig till Gud - inte våra fåniga regler. Tänk om vi kunde tillåta mer av det. Att låta människor vara som de är. Låta deras liv, deras värderingar formas av sin gudstro istället för att pressas in i kyrkans former. Så de blir som oss. Sådana vi förstår.

Det är lätt att säga. Att människor får komma som de är. Men när de inte anpassar sig efter våra dryckesvanor (oavsett om det är kaffe, lättöl eller alkohol), våra värderingar (abort, homosexualitet eller äktenskap) eller former (sånger, klädstil eller tal) blir vi nästan arga. Förnärmade.

Kyrkan har ett problem här. Och för mig belystes det på ett fantastiskt målande sätt genom att använda ett för mig så avlägset exempel som "kaffe". Läs hela bloggposten. Och fundera på vad som händer om du byter ut ordet "kaffe" mot något från ditt sammanhang.

http://evangelisk-progressivadventism.blogspot.com/2008/10/kaffe.html

* Domprost Åke Bonnier har varit i S:ta Clara kyrka och predikat. Han menar att S:ta Clara representerar en mer karismatisk och evangelikal kristendom med stora skillnader i Bibelsyn mot hans egen. Vilket samtidigt gör honom fundersam:

"Jag förstår att människor dras till S:ta Clara och kan på en gång vara fundersam över att den evangelikala traditionen är den som växer mest av kyrkotraditionerna i världen."

* Flower Street Café tipsar om hur du kan uppleva Kinas censur på internet. Via en Firefox-applikation (ett program) du installerar kan du uppleva hur det känns att surfa runt på ett censurerat internet.

* Mackan Andersson ironiserar över det faktum att Svenska Bibelsällskapet delar ut sitt eget pris - till sig själva. "Jag tror att jag ska börja dela ut pris till mig själv också och se ifall jag kan få media att nappa på det."

* SSU har gjort en ganska ful video om äktenskapslagen. Mest för att undergräva sittande regering. Det fula handlar inte om kvaliteten, utan om guilt by association där Reinfeldt blir en nickedocka till Phelps.

* Apropå landsledare och Youtube så har Obama börjat adressera nationen varje vecka - på Youtube.

* I tider där det pratas mycket om artister och författare som förfasas över nedladdning är det synnerligen intressant att se att Monty Pythongänget nu lägger ut sitt bästa material på Youtube. Helt gratis. Varför? De tror helt enkelt att det kommer få fler att köpa deras fullängds-dvd. Och jag tror de har rätt. Se deras fantastiska video om saken här.

* Johan Stenberg gör, med glimten i ögat, en genusgranskning av Dagen.se. Det är roligt. Men i det komiska sätter han också fingret på något ganska besvärande. Framförallt när det gäller nyheter och bilder på Dagen.se:s etta. Jag/vi försöker tänka så aktivt som möjligt på det där. Att bildsätta med kvinnor så fort det är möjligt. För en mansdominerad värld (och kyrka) fortsätter att vara mansdominerad om vi inte aktivt ger kvinnor plats. I de små och stora sammanhangen. Det var därför vi, på kvinnodagen i mars, bildsatte Dagen.se med uteslutande kvinnor. Det var inte lätt, men det gick. Och vi behöver fortsätta påminna oss om att sluta göra det så lätt för oss.

* Hackers är på gång. Via Beta alfa läser jag hur skivbolaget EMI hackats och via Infontology ser jag att Axe är hackade. Men de verkar inte bry sig. De är, flera veckor senare, fortfarande hackade.

Jag hittade en röd tröja! Släkten ryckte ut och skrapade fram en från längst ned i någon byrålåda. Mycket skönt.

Det var en trevlig kväll förresten. En hel del intryck om kristenkultur sköljde över mig, som jag gärna delar med mig av en dag då jag inte behöver örfila mig för att orka blogga ytterligare en mening.

Så, kvällen. Trevligt, men lite inte alls så mycket interna skämt som jag hade väntat mig.

 Hade trott på en del moderatorgliringar, kanske att någon av de mest aktiva användarna skulle hyllats eller att det skulle diskuterats varför deras maskot Angelos tröja inte täcker magen.

Det sistnämnda tog jag förresten själv upp när jag satt i någon slags intervjuposition på scen. Jag tänkte att det skulle visa lite hur insatt jag var. Men uppenbarligen var jag den enda som överhuvudtaget noterat att naveln syntes. Skämtet föll lite platt, kan jag tycka, vilket även gjorde att jag inte valde att gå vidare på att glipan dessutom ser ut att avslöja ett graviditets-ärr.

Jaja. Tough crowd.

Det var kul i alla fall. Och det kändes viktigt att vara på plats för att uppmuntra när kristenprofilerade företag vågar satsa på nätet och på unga. Det har Crossnet verkligen visat att det vågat, när nu Flow fyller fem år.

Roligt också att träffa några av er läsare! Det borde man göra oftare.

Well, nu somnar jag. Godnatt.

Uppdaterad: Här hittade jag bilder på mig själv och min röda tröja

Och här överlämnar jag vår present

CrossnetFlow-fest i dag som sagt. Och jag står och kliar mig i bakhuvudet framför garderoben. Det är dresscode röd och jag inser att jag inte äger ett enda helrött plagg...

Vem gör det 2008? Jag tror det var i mitten på nittiotalet rött fungerade som snygg-plagg. Möjligtvis också 2002.

Men, men. Det blir ju ett marknadsmässigt genidrag om de lyckas få alla klädda i Flow-rött. Och man vill ju inte vara en partypooper. Så nu blir det en sväng förbi Intersport innan kvällen.

Är det någon mer som ska dit? Ser fram emot att skaka hand.

Nu har jag kommit över ytterligare ett fint exempel på reklam skapat i kristna sammanhang.

Det är Crossnet Flow, ett kristenprofilerat community, som ska ha femårskalas i helgen. I samband med kalaset har man gjort filmklippet nedan.

Det är, i all sin enkelhet, väldigt funktionellt och bra. Utan att tråckla in sig i svårbehärskad teknik skalar man av och lyckas få en pampig känsla. En känsla av att man är del av något större. Inte minst genom den sköna voice over-rösten som snarare än att bli töntig ger kvalitet.

Bra jobbat Crossnet Flow! Och självklart kommer jag vara på plats på festen för att fira att ni under fem framgångsrika år lyckats samla kristna över hela Sverige på nätet. Det är ett sant konststycke. Och kräver både förstånd, fingertoppskänsla, uthållighet och mod. Grattis!

Jag måste fortsätta och visa reklamen som Frälsningsarmén i Visby gör.

För jag tycker de lyckas.

Jag skrev om det tidigare här, och fick i dag se deras uppföljande affisch. Kolla (och klicka på bilden för att förstora):

Sådana här grejer gör mig så genuint glad (eller välsignad som vi frikyrkisar ibland kan säga). Dels över att se hur begåvade människor får möjlighet att göra det de är bra på i kyrkan. Men kanske ännu mer när gåvorna inte handlar om musik, drama eller god retorik.

Musik och tal har nästan strypt alla andra gåvor. Är du omusikalisk och blyg på scenen är det nästan svårt för din kreativitet att blomma i kyrkan. Vi verkar helt enkelt inte veta hur vi stimulerar eller uppmuntrar dem som inte kan vara ett inslag i den traditionella förmiddagsgudstjänsten.

Det är så klart inte så överallt (vilket ovanstående är ett lysnade exempel på). Men jag tror vi skulle må bra av att kreatörer, inte minst inom kommunikation och media, uppmuntrades och stimulerades mer. Inspirerades.

Webbmänniskorna. Reklammänniskorna. Filmmänniskorna. Ge dem utrymme, köp dem utrustning. Och se hur det budskap vi vill presenteras plötsligt paketeras på ett sätt som blir till enorm välsignelse.

Mitt favoritexempel på det här kommer från min vän Kristofer. Det är, i mina ögon, ett sant underbarn. Helt självlärd, men med ett brinnande intresse, har han experimenterat sig fram mellan webb, video och design. Och det blir bra. Riktigt bra.

När jag riktigt behöver inspiration och känna lite hopp för ett dammigt kristensverige går jag in på youtube och tittar på den introfilm han gjorde inför Frälsningsarméns kongress 2007. Det är bra. Riktigt bra. Och jag blir än en gång påmind om hur mycket välsignelse vi förlorar genom att envisas att inte försöka ta till vara på och nära nya uttryckssätt.

Kolla:

Jag tänker att vi kanske kan börja lyfta mer goda exempel här? Har du gjort ett bra klipp? En bra affisch, annons eller en edgy hemsida? Maila mig (adress finns till vänster) eller skriv en kommentar.

Äh. Jag kan inte hålla mig från att än en gång visa er veckans serie från Parsmo. Han överträffar sig själv än en gång!

När vi nu är i farten och tipsar om saker du kan ha på din blogg får jag ju inte glömma vårt senaste tillskott.

Sedan länge kan du lägga in en widget med de senaste nyheterna från Dagen.se.

Lägg till den här koden i någon sidebar:

<script type="text/javascript" src="http://www.dagen.se/extra/nph2.asp?antalet=8&tableWidth=180" ></script>

Så ser det sedan ut såhär:

Men efter att några bloggare efterfrågade att även få Dagen.se:s mest lästa artiklar som widget knåpade Linus ihop den här också:  

Och för att få den koden och kunna klicka och känna lite på de här grejerna kan du gå in och kika här.

Har ni sett det nya här intill bloggarna? I en liten ruta syns det vad andra bloggar senast har skrivit om den blogg du besöker.

Både till höger, via knuff.se:s widget, och under varje bloggpost (syns när man klickar fram kommentarerna) finns Twingly på samma sätt som under vanliga artiklar.

Det kan ju tyckas konstigt att vi använder oss av Knuffs länkwidget när Twingly har en likadan. Men vi vill helt enkelt lyfta Knuff.se så mycket vi kan. Det är en suverän sajt som behöver upptäckas av så många som möjligt. 

Sajten (som för övrigt rankades som 39:e bästa sajten 2008) plockar upp vad bloggosfären skriver om varje dag och dess startsida blir en löpsedel över de mest bloggade nyheterna, böckerna, youtubeklippen och så vidare..

För att din blogg ska synas hos knuff.se (och i listan härintill) behöver du pinga knuff. Det gör du antingen via nyligen.se, eller (kanske ännu hellre) via den fantastiska lilla tjänsten RSS-ping. Läs mer om den (och andra sätt att hjälpa din blogg få spridning) här.

För övrigt tillhandahåller Knuff.se widgetrutan gratis, så du kan lägga in den på din egen blogg. Läs mer om det här.

Hejsvej.

Jag önskar tips på en mat- eller bakblogg. Allra helst skriven av en kristen bloggare. Bloggen behöver i övrigt inte innehålla något kristet tema/ämne.

Någon som har ett tips? Maila eller skriv i kommentarsfältet nedan.

Tack, tack.

Då har det skett. Dagens ledarblogg har nu tagit ett (historiskt?) steg ut i bloggosfären.

Dessutom förstärkt med Dagenkändisen Birger Thureson.

Hälsa dem välkomna på:

http://dagen.se/blogg/ledarblogg

Läs mer:
Så var födslotiden tills i dag: Dagens senaste bloggtillskott

Vi lägger en sista hand nu på Ledarbloggen, och öppnar den efter lunch. Spännande!

När man är ny i en stad, som jag varit några gånger, och ska söka sig till en ny kyrka är det alltid påfallande hur dåliga kristna är på att ta hand om nya. Antingen betraktas jag som ett nödvändigt ont, eller så blir man ett missionsobjekt. Och nu pratar vi bara om kyrktorget. Att sitta i inne i kyrkan och, ensam, resa sig upp och bli "hälsad välkommen offentligt" eftersom jag är ny är bland det obehagligaste som finns.

I klippet nedan har man gestaltat hur saken hade sett ut om det, istället för kyrka, hade handlat om ett Starbucks. Och det blir fullkomligt briljant!

Guds hus lyfte sig något från premiärprogrammet. Men man har fortfarande ett stort problem: Jag hittar ingen anledning att fortsätta titta.

Efter att ha sett Guds hus en andra gång, den här gången live tillsammans med Dagenläsarna, vill jag med risk för att vara tjatig kommentera igen. Dels för att jag tyckte programmet den här gången höll högre kvalitet. Men också för att det för mig blev ännu tydligare var de riktigt tunga problemen ligger: Upplägg, idé och berättande.

Det är spretigt, vilket på ett sätt kanske är en bra spegling av en kyrkas verksamhet. Men när det ska översättas rakt in i ett tv-koncept blir det svårt. Jag behöver en kärna, något återkommande, ett syfte. Jag behöver förstå varför vi tittar på programmet. Och det gör fortfarande inte.

Det finns element i programmet som är riktigt bra. Alphagrupperna känns fortfarande väldigt spännande. Likaså medlemmarnas funderingar kring både liv och Gud. Men det hinner aldrig blir mer än skrap på ytan.

Tänk om man istället hade gjort ett program där man varit tydligare i sitt urval. Om man hade begränsat sig till Alphagruppens sökande. Följt dem i åtta veckors sökande efter Gud. Följa dem under veckorna när de funderar. Hur de tänker hemma, under alpha-samtalen, tillsammans med sina vänner vid sidan av.

Eller om vi uteslutande fick se kyrkan ur medlemmarnas perspektiv. Krypa nära inpå Therese och Pär, inte bara i intervjuer på något lunchställe, utan även i kyrkan. Strunta i tv-gudstjänster och istället lägga kameran på axeln och följa hur det är när man kliver in i kyrkan. Känslan. Varför man hälsar på vissa och sätter sig långt fram. Eller hälsar på andra och istället sätter sig långt bak, om det nu skulle vara så. Om man tycker sämre om vissa lovsånger. Eller lovsång överhuvudtaget. Eller om man gäspar under predikan. Eller ständigt viskar "amen".

Jag vill krypa nära inpå! Lära känna. Förstå. Även de konflikter som (givetvis) uppstår.

Men istället hoppar vi runt så mycket bland så många, att jag blir trött. Det blir för putsat och förenklat. Det blir informationsprogram. Och jag vill stänga av.

För jag förstår inte vad det är jag ska följa.

Läs mer:
* Läs bloggposten om premiärprogrammet "Guds hus floppade".
* Se programmen i efterhand.

Uppdaterad: Programmet är nu slut, och chatten är stängd. Tack för den här gången!

* Mackan Andersson gråter, och skriver veckans viktigaste bloggpost.

* Jean-Claude Van Damme har sett helandets kraft. För sin hund.

* Såhär i fildelning och spotifytider är följande citat från veckan intressanta.

- Johan Rheborg fattar inte varför han ska skriva på artistuppropet i DN, och skulle mycket hellre signa upp sina verk hos spotify.

- Ace of Base är på väg tillbaka till rampljuset. Med tanken att låta sina fans mixa deras låtar. De släpper allt sitt grundmaterial på nätet och så får vem som helst göra vad som helst med det. Som motsats till hetsjakten efter fildelare sägr Ulf Ekberg: "Jag har hellre hundra miljoner människor som lyssnar på min musik gratis än 100 000 som köper min skiva. Jag kan tjäna mycket mer pengar på de hundra miljonerna". Läs mer hos Bison.

* En pastor i Washington, USA, ger i dag en predikan där han utmanar sin församling att ha sex sju dagar i sträck. Han gör det med bakgrund av de senaste veckornas snack om finanskrisen, samkönade äktenskap, och högre skilsmässotal. Han hoppas att hans predikan kommer att vända allt "whining to whoopee".

Tack för alla kommentarer och uppmuntran i förra posten! Tyvärr räckte presenterna inte till alla. Men om jag kommer över fler fortsätter jag dela ut i den ordning kommentarerna har kommit.

Men för er som har fått - vad tror ni om att dela med er av er bästa låt?

För det är lite av grejen med det här programmet. Att dela med sig av låtar, låtlistor och hitta ny musik.

Så jag har skapat en låtlista där jag börjat med att lägga ned min bästa låt just nu. Klicka på länken nedan och spara sedan ned din bästa låt (drag and drop eller högerklicka och "save to"). Här är låtlistan: http://301.se/latlist

För övrigt: Guds hus i kväll och jag öppnar, som sagt, en chatt här strax innan 19.00, så ser vi tillsammans och tycker till.

Det blir spännande.

En vecka av glada besked håller på att lida mot sitt slut.

Men jag har funderat på vad vi kan göra för att riktigt fira av att vi är fjärde bästa dagstidninggsajt. Och svaret kommer lika enkelt som självklart: Presenter!

Så nu, kära Dagenläsare, har jag fixat den perfekta presenten, som kommer att ge massor av glädje: Spotify!

Jag har skrivit om musiktjänsten förut, och har nu lyckats komma över ett gäng invites.

Det handlar om en gratistjänst, som ännu inte har släppts till allmänheten men som fullkomligt revolutionerar hur vi lyssnar på musik i framtiden. Genom ett program som spelar musik lika snabbt och enkelt som om den fanns på din dator, får du tillgång till all världens musik. Ditt musiklyssnande kommer aldrig bli detsamma.

Så. Ta emot denna fantastiska gåva från oss. Tro mig, det kommer förgylla en redan fantastisk vecka!

Skriv en kommentar nedan med din mailadress så skickar jag en inbjudan.

Uppdaterad:
Tyvärr är presenterna nu slut

Har ni sett?

Det är en fantastiskt papperstidning i dag. För 20 000 pappersprenumeranter har fått en webbsida hemskickad till sig.

Hela papperstidningen Dagens förstasida har gjorts om till en webbsida. Och det är något av det läckraste jag har sett. Kolla:

Även inne i tidningen finns en idolbild att klippa ut och hänga upp:

Och självklart är allt beroende på den fantastiska placeringen som innebär att vi är Sveriges fjärde bästa dagstidningssajt. Förstår ni hur stort det är? För mig själv tror jag det sjönk in i går kväll då jag kom hem, kunde sitta tyst lugnt och bara tänka. Jag kunde inte sluta le. Vilken resa det har varit!

Nu ska jag in till redaktionen efter en välbehövlig sovmorgon.

Läs intervju med mig, IDG och Sandlund här. Läs om varför pappersDagen valde att göra en webb-etta här. Och missa inte heller den intressanta cyberreligion-forskaren Jan Svärdhagen som menar att Kyrkan ofta är snabb ut på nätet, men haltar i strategier.

Ni anar inte.

Morgondagens papperstidning är helt, helt galen.

Vi firar webben, kan man säga.

Och jag har aldrig sett en papperstidning utgöras på det här sättet. Det är...ja, ni får se själva.

Jag återkommer med bilder imorgon.

Vilken kväll! Jag är helt tagen. Sitter och försöker smälta. Läser massor av gratulationsmail och sms. Och njuter. Jättenjuter.

Dagen.se har i kväll ansetts vara landets 29e bästa sajt. Alla kategorier. Bättre än sökmotorn Sesam. Bättre än bloggportalen Knuff. Bättre än Tradera. Bättre än mediesajterna Sveriges radio, TV4, Expressen, Canalplus och Svenskafans. Bara tre placeringar efter Aftonbladet.

Festen på Sturecompagniet var spännande. Jag var helt inställd på att vi skulle hamna någonstans bland 100-90. För varje sajt som presenterades steg pulsen och när vi var över 50 och vi fortfarande inte presenterats skakade jag bara på huvudet. När vi var på 35 började jag känna oro för att det blivit något fel. Att vi råkat få Dagens nyheters inbjudan. Att vi inte fanns med på listan.

Men så kom vi. På plats 29. Och nu sitter jag här och nyper mig själv i armen. Försöker få det att sjunka in. Är glad, glad, glad. För ett fantastiskt erkännande. Av ett långsiktigt och mycket hårt arbete. Inte av externa konsultfirmor eller kortsiktiga punktinsatser. Utan av en liten redaktion som haft som mål att vinna förtroende hos Dagens läsare.

Så här lyder Internetworlds nominering:

Dagen ligger långt fram både när det gäller att släppa in läsarna och att använda ny teknik på ett spännande sätt. Som första dagstidning sände man video live via Bambuser. En rad bloggar har gjort att diskussionen med läsarna är mer aktiv och engagerad än någonsin.

I avdelningen LäsarDagen släpper tidningen fram sina läsare fullt ut och låter dem bidra till tidningens innehåll på nätet. Med prenumerationsalternativet Ekosmart ger man dessutom läsarna möjligheten att välja en internetupplaga. Träd sparas och läsaren får nyheterna redan vid midnatt. Smart var ordet.

Tack Internetworld för den här uppmuntran! Och tack ni läsare som dagligen kommer med respons, idéer, felanmälningar, LäsarDagen-artiklar, blogglänkar och bloggkommentarer.

Med era besök har ni visat att även ni tycker att vi satsat rätt under året.

I dag är en riktigt rolig dag. För i dag kommer Dagen.se tituleras som en av Sveriges bästa sajter.

Ni minns att vi för några veckor sedan fick reda på det, va? Att vi av Internetworld anses vara topp 100 i Sverige?

Det är, i mina ögon, hur stort som helst. Lilla Dagen.se slåss mot mediedrakar som Svd, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Expressen, Gp, SVT, SR, Metro, tv4 och DI. Mot sajtgiganter som Bilddagboken, SL, Tradera, SJ, Mötesplatsen och Playahead.

Sajter som har hela arméer anställda för att ligga i framkant. På Dagen.se är vi två. Trots det anses vår utvecklingskraft 2008 vara en av Sveriges starkaste.

Av de fem kriterier som Internetworld har satt upp har vi något att säga till om i tre. Vi har en hög redaktionell kvalitet. Vi har haft en stark utvecklingskraft, och vi använder internet på nyskapande sätt. Vi skulle dock kunna bli betydligt tydligare när det handlar om struktur, navigering och funktionell design.

Att vi inte är bättre på de två sista punkterna beror inte på att vi har försummat det. Vi jobbar på det, och har jobbat på det under hela året, och resultat kommer att synas framöver.

Vi har däremot visat att vi både sett och tagit tillvara på internets goda egenskaper. Vi har byggt närmare band till er läsare, bjudit in er i processen av att göra tidning. Låtit er läsare påverka och spela en allt större roll. Vår flexibilitet och vilja att ligga i framkant belönas nu.

Och eftersom vi själva känner att det är så långt kvar tills vi är nöjda, är den plats vi hamnar på - vilken det än blir- en bonus. Vi vet ju att vi har så mycket kvar att visa.

Därmed inte sagt att det inte känns pirrigt inför i kväll. Att mingla med Sveriges smartaste webbmänniskor, se vilken sajt som är Sverigebäst och se vilken plats vi får, ska bli fantastiskt roligt!

Jag vet inte om ni har tänkt på det. Hur vi på Dagen.se arbetat steg för steg för att tydliggöra vad en blogg är.

Det har sannerligen varit en invänjningsperiod. För många dagenläsare har begreppet blogg varit något helt nytt. För några kanske det fortfarande är en ny företeelse.

Det svåraste har handlat om åsikterna. Kanske allra mest från den här bloggen. Kan en Dagenbloggare nyansera, tycka till eller såga utan att det tolkas som tidningens officiella hållning?

Det tog fart på allvar i mars. Då kommenterade jag Jesusmanifestationen och föreslog ett alternativt sätt att göra den. Många reagerade. Var detta vad Dagen verkligen tyckte? Dagen som var manifestationens samarbetspartner?

En vecka senare dök nästa problem upp; hur relaterar man till en blogg. Carin Stenström på Världen Idag hade läst en bloggpost där jag förklarade existensberättigandet för en artikel på Dagen.se om ett par i ett incestförhållande. Stenström kunde inte tolka min post som något annat än att jag försvarade och propagerade för incest. Men istället för att skriva i kommentarsfältet, skicka ett mail eller på annat sätt fråga om det verkligen var så jag menade skrev hon en tidningsledare där jag framställdes som incestälskare.

Där och då blottades ett gigantiskt gap mellan gammelmedia och digitalmedia. En krock mellan enkelriktad kommunikation och interaktion, tryckta sanningar och digitala samtal.

Vi förstod att vi för några tydligt behövde förklara att bloggen inte måste stå för Dagens officiella hållning. Att det finns ett värde i personliga noteringar om stora och små saker. Att en blogg handlar om samtal.

Allt eftersom byggde vi ut dessa förtydliganden. Genom texter, och presentationer. Vi plockade in ett sidhuvud till bloggarna, märkte opinionsartiklar tydligare, för att markera skillnaden mellan artikel, ledare och blogg. Vi bytte URL:er - alla bloggposters länkadresser fick ordet "blogg" och personens namn i sig. Vi la, på allt fler ställen, till en kort förklarare, om vad en blogg är, och vad den inte är.

Dagenläsarna och fenomenet blogg har helt enkelt åkt på en resa den senaste tiden. Trots det är för en del fortfarande oklart vad skillnaden är. Vad Dagens officiella hållning är. Så sent som i september fick Dagens chefredaktör tidigt kommentera en bloggpost för att, än en gång, påminna om att bloggen inte är en ledarsida.

Jag skulle aldrig (vilja) uttala mig i något av de ämnen som, gilla det eller ej, har blivit svensk kristenhets kärnfrågor. Som homosex eller abort. Inte för att jag behöver ha andra åsikter än ledarsidan. Utan för att det finns risk för otydlighet hur Dagen står i frågor som blivit, tja, viktigast.

Och allt detta har fört oss till vad vi nu presenterar. Dagens senaste tillskott i bloggfamiljen: Ledarbloggen.

Dagens ledarredaktion är den viktigaste opinionsbildaren i det kristna Sverige. Den som har störst förtroende, som sitter i flest tv-soffor och radiostudios. Deras ord väger tungt och får eko ut i mediesverige.

Att vi med Ledarbloggen man nu stegar ut i en allt större bloggosfär är naturligt på många sätt. Dels för att snabbare kunna komma till tals i det offentliga samtalet, men också för att tydliggöra vad som är Dagens officiella hållning i olika frågor.

Jag är övertygad om att Thomas Österberg, Håkan Arenius och Elisabeth Sandlunds gemensamma Ledarblogg, som får premiär nu på måndag, inte bara kommer att bli en av de mest välbesökta bloggarna på Dagen.se, utan också en av de mest inflytelserika.

Det behöver både den kristna och den svenska bloggosfären.

Dagens bloggar växer ständigt i popularitet, och vi funderar mycket kring hur vi kan utveckla det.

Vi har nu klart med två nya bloggar som inom kort kommer lanseras på Dagen.se.

Den ena av dem kommer vara hemlig en stund till, men den andra kan jag antagligen redan i eftermiddag avslöja.

Jag tror att den kommer att bli en av de viktigaste i den kristna bloggosfären, bli en av våra mest besökta och få stor inverkan på det offentliga samtalet.

Återkommer i eftermiddag.

Vad intressant det är att läsa alla era kommentarer kring Guds hus.

Några är nöjda, andra andas tillförsikt, och ytterligare några passar på att öppna alla fördämningar och låter kritiken flöda över Tv Inter.

Det är uppenbart att ämnet engagerar. Helt i sin ordning. Det här är ju första gången församlingsliv gestaltas på ett så nära sätt på nationell tv!

Och precis som kommentatören Gösta är jag väldigt nyfiken på vad vi kommer tycka nästa söndag. Kommer man att lyckas bättre? Därför tänkte jag föreslå följande:

Vad sägs om att se på programmet tillsammans, nästa söndag?

Jag öppnar upp en chattkanal här på bloggen på söndag strax innan klockan 19.00. Och så sitter vi med våra datorer, tittar på programmet, och chattar alltmedan programmet pågår.

Därmed kan vi tycka till i realtid. Kanske till och med förstå varandra bättre. Det tycker jag hade varit spännande. Vi testar!

Programmets sajt hintade om det, programmets idé föreslog det och verkligheten visade det: Guds hus fungerar inte.

Jag känner igen mig i Guds hus-produktionen. Det är den där klassiskt (kristna?) grejen av att det, när man väl börjat, sägs "vi gör det här också". När någon invänder med att det inte riktigt hinns med, får det till svars att "Vi gör så gott vi kan". Och istället för att det där första blev riktigt bra, blir till slut allt pannkaka.

Produktionsbolaget Tv Inter verkade ha råd att göra minnsdusången-gudstjänster och en trailer. Sedan tog pengarna slut. Eller kunskapen. För jag vill mena att resten av programmet har stora brister i ljudsättning, ljussättning, programidé, tempo och röd tråd.

Notera nu att jag inte talar om huruvida den helige ande gick igenom rutan eller om människor blev berörda eller ej. Jag talar om en produktion som lyckades få mig att tänka på allt annat än vad programmet skulle handla om: Guds hus.

Min kritik riktar sig inte mot programmets råvara - personerna eller kyrkan - utan till hur man inte tagit till vara på det. Hur man i stället tryckt ihop en massa ingredienser och tycks ha glömt planering, syfte, överblick och tanke. Jag hinner aldrig ens greppa vad det är för slags program. En dokumentär, ett gudstjänstsprogram eller ett informationsprogram? Vem är avsändaren, och vad är dess syfte? Den enda ledtråd vi får är en speakerröst (som tycks hämtad från en sagostund på dagis) som då och då säger "vi undersöker" eller med teatralisk granskande röst säger "de sjunger om himlen".

Vi fick möta alldeles för många karaktärer. Då har vi ändå inte träffat alla de annonserade huvudpersonerna. Presentationsrundan under "Alphagruppen" är närmast farsartad, och jag har svårt att förstå att det kan vara något annat än stress som gjort att man inte insett att vi omöjligt kan lära känna så många karaktärer.

Det enda som tycks ha fått skälig tid och utrymme i produktionen är de tvgudstjänst-liknande gudstjänsterna. Här ligger den annars obefintliga ljussättningen nu skarp, kameror i kran sveper över publik och ljudet är tillrättalagt. Men så fort vi hamnar utanför minnsdusången-scenerna är det så tvära kvalitetskast att det blir komiskt.

Ljudet (och ljuset!) under inslagen med Alphagruppen skulle kunna användas som skräckexempel. Det är bara samtalsledaren, Stanley Sjöberg, som försetts med mick. Övrigt ljud upptas med vad man får anta vara bordsmickar. Under tiden vi med burkigt ljud får anstränga oss för att höra alphagruppsmedlemmarnas kommentarer överröstar Stanley Sjöbergs genom att han hummar eller tuggar på en nöt. Varför man inte sänker Stanleys mick är helt obegripligt. För att inte tala om ljudet i exempelvis kaféet, där en ljudmatta av fläktbrum(?) förstör hela konversationen.

Det finns mycket mer att reagera på. Som grafiken i namnskyltarna (som lätt försvann in i bakgrunden), avsaknad av vinjett inför reklamavbrott. De omotiverat långa klippen från lovsången och gudstjänsterna, intervjuerna utan klippbilder eller längden på programmet.

Samtidigt finns det positiva saker. Och jag kan bara hoppas att de förvaltas bättre i kommande program. Som flera av karaktärerna. Som pastor Eriks predikoförberedelser, eller alphagruppens nyfikna samtal. Eller den intressanta situationen som uppstår mellan alphagruppens fördomar om Stanley Sjöberg och Stanley själv. Vi ges inblick i hur kyrkan fungerar, och flera tittare kommer säkert att bli både nyfikna och söka sig närmare kyrkan.

Men i det här sammanhanget hade jag väntat mig så mycket mer. Vi har att göra med en kostsam produktion på en rikskanal som mest liknar en produkt från Lokal-tv. Jag är besviken, över att ett kristet produktionsbolag lämnat ifrån sig ett så ofärdigt program.

Och det sorgliga är att många av oss kristna - och bara vi - kommer att försvara och ursäkta programmet just för att det är kristet.

Det måste vi sluta med.

Uppdaterad:
Här kan du se vad några andra bloggläsare tyckte om programmet

TV4:s ankare Petra Nordlund hade så klart en tuff natt under valvakan. Sitta upp mitt i natten och vara alert, liksom. Det är klart att man halka lite på orden då. Och det gör hon när hon ska presentera reportern i klippet nedan.

Men det blir först riktigt, riktigt roligt när man vet att hon - och bara hon - just gjort samma sak med samma person tidigare i denna klassiska blooper. Fantastiskt!

Nu slår vi på åttan, och kollar på Sveriges första dokusåpa från en kyrka.

Det ska bli spännande.

Vi hörs om en stund.

Det är ju oundvikligt att det blir en del USA-valsfokus den här veckan. Så vi börjar i den änden:

* Det här fantastiskt roliga klippet om kampanjandet borde jag ha upptäckt tidigare, men bättre sent än aldrig.

* USA-valet var det mest påkostade, och sannolikt också det mest kreativa - även på gräsrotsnivå. Den här lyktsstolpsundersökningen är exempelvis helt fantastisk.

* Tobias har snappat upp hur Obamas presidentpost för alltid kommer förändra en del saker:
"Jaha, hur ska man spela neger och president nu då?"

* En av faktorerna till Obamas vinst sägs vara hur han använde sociala medier som facebook, youtube och bloggar. Ett kvitto på hur genialt detta användes får vi om vi tittar in på Obamas Flickr-konto. Där publicerar han bilder från familjens privata valvaka. Och vi får se hur de svettas igenom en kväll som pendlar mellan hopp och oro.

* Och apropå sociala medier. Läs den här krönikan om hur Facebookanvändet vänt och att vi nu börjar bli selektiva, tar bort vänner och tackar nej till vänförfrågningar. Och att det inte är socialt oacceptablet att göra så.

* Mynthuset i Sverige tycks ha samlat på sig för många gamla tiokronors sedlar. Så nu kan du köpa en. För tio kronor. Plus femtio kronors frakt. Vad det är som kostar så mycket i frakt framkommer inte.

* Sverige har fått sin första bloggande biskop! Och ironiskt nog är det de äldsta som banar väg. Bertil Gärtner börjar blogga vid en ålder av 84 år!

* Julia Forssmed plockar fram exempel på saker som du känner igen dig i om du växt upp i en frikyrkokristen kultur.

Per-Johan Thörn har sagt sitt. Vi tycker lika. En bra konsert, men vi välter inte.

Här är han förresten, Per-Johan. Notera gärna det vackra presspasset. Med blått plastsnöre.

Jaja. Med detta, och ett gäng bilder, säger vi tack och hej från Huskvarna. Godnatt!

Efter hela lokalen utryms träffar jag arrangören Andreas Joakimsson. Han pratar om ifall det verkligen var Delirious avskedskonsert, vad han ger det för betyg, och om vi kommer få andra storheter till Sverige snart.

My soul sings blev den sista låten för kvällen. Det var inget snack om saken. Bandet tog av sig gitarrerna, bockade artigt och i samma stund man vände ryggen mot scenen tändes vitt ljus och konsrtvärdar tackade för kvällen.

En bra avslutning på en bra kväll. Inte mer, inte mindre. Återkommer eventuellt om det senare. Nu är jag mest spänd på PJ:s konsertrecension.

MerchandiseThomas gissade helt rätt. Bandet avslutar(?) kvällen med en fantastiskt finsstämd version av My soul sings.

Efter ett ganska svagt Kingdom of comfort är andra extranumret Stare the monster down. Nu med en något sen bandpresentation.

Delirious har gått av och ropas in igen.

Första extranumret är Kingdom of comfort.

Majesty spelar och det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith. Det är en överväldigande kör av lovsångare med sträckta händer.

Martin Smith vaggar fram och tillbaka. Låter sången övergå till How great is our god.

Och jag tänker att det måste vara svårt att stå där. Kväll efter kväll och vara centrum för människors tillbedjan. Hur svårt det måste vara att hålla självdistans. Låta det riktas förbi ens egen person.

Särskilt när det, som det nu gör, övergår i en väldigt mycket mer utpräglad vanlig konsertlåt. Med mindre lovsångsfokus och mer bandfokus.

Jag har ingen aning om det här hörs, eller fungerar.Men jag kilade ut och passade på att ta en snabbintervju med Thomas the merchandiser. Det vill säga han som säljer alla Delirious prylar.

Och om det här nu inte hörs (jag kan inte kontrollera kvallan) kan jag iaf berätta att bandets förra trummis är den som designar alla tishor, bandet godkänner och kommer alltid med synpunkter på tishorna. Martin är en smord sångare med ett budskap till världen, John (hette han så) är den roligaste i bandet ("han hoppar alltid på mig och bråkar") och så sa han en massa annat som jag nu glömt.

Det räcker med en takt av de välbekanta tonerna för att hela publikhavet exploderar i ett igenkännande "jaaa!"

Martin Smith mellansnackar.

Det har varit en hektisk turné, den här sista, och det märks att han är sliten. Trött, liksom. Han nyser, stannar upp och ber om vatten från publiken. Någon längst fram råkar uppenbarligen ha en kaffekopp i plast med vatten och räcker över den. Han flinar åt "all the brand news Nikon here up front. Have you noticed this? Everybody have this shiny Nikons" frågar han gitarristen.

Sedan berömmer han Sverige. Att det alltid är bra att komma hit. "And the food. The food we was served today was great".

Nu går orgel och barnkör på till All Gods children

Det är lovsångskonsert. Med ett lovsångsrockband. Det är sångtext på storduk. Den här gången dock i avancerat videoformat. Och allt känns nu mycket mer förståeligt.

Lovsången inte lika forcerad. Den kommer naturligt. Och fokus är riktat bortanför bandet.

Helt i sin ordning.

Delirious har just rivit av sin första låt. Och även om det låter töntigt att inleda med ett gigantiskt blockljus framför ansiktet skapade det en fantastisk stämning inför upptakten av Rain down.

Bandet är klädda i grå kavajer och vita slipsar och jag har nästan glömt vilken fantastiskt känslig röst denne Martin Smith har. Hur sårbar den känns. Hur den ger melodier karaktär.

Det är mäktigt.

Delirious roddar om och publiken får mingla i foajén med chokladbollar och kaffe, om så vill. Och ett nummer av Dagen eller Ikon i hand.

Per-Johan Thörn kommer tillbaka från intervjun med Delirious. Något besviken. Han fick bara träffa trummisen och Gitarristen från bandet. Martin Smith himself bemödade sig inte komma. Ingen anledning gavs.

Glöm min förra post. Nu står det bortom alla tvivel att det här handlar om en lovsångsuppvärmning, snarare än en regelrätt spelning. Det hymlas inte om det. Det är lovsångsgudstjänst. Vi uppmanas sjunga med och man den gamla klassikern "Så stor är vår Gud" spelas.

Mikael Jonsson kör en countrylåt och vi sjunger med. Klappar händer och jublar på det där lite småforcerade sättet vi svenskar gör när vi vill signalera att det är party innan det hunnit bli det.

Och det är väl inte så konstigt att man har lovsångsgudstjänst innan Delirious-spelning - världens största lovsångsrockband.

Det är sannerligen ett udda förband. Udda inte bara i bemärkelsen att de skiljer sig kraftigt från Delirious och sjunger på svenska, utan också för att alla låtar har text på storduk.

Om man skulle vara ofrikyrklig skulle man kalla det ett knasigt försök att uppmana till karaoke. Men nu är vi ju ju frikyrkliga, vilket innebär att text på storbildsskärm innebär lovsångstime.

När så andra, den något lugnare, låten avslutas är det spridda applåder. Får vi applådera? Eller borde vi be?

Underligt.

Det står en man på scenen som sjunger som en svensk Meatloaf. Och jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt.

Men klart är att förbandets öppningsnumret är väldigt olikt hela Delirious repertoar. Förbandet är förresten den intressanta kombinationen Folk, Jonas Sandwall och Michael Johnson. Det känns möjligtvis en aning medelålders.

(och, nej, bildspelet från konserten kommer inte göras med min mobilkamera)

Jag är här! På plats. I Sveriges Jerusalem. Här sitter frikyrkokids i alla åldrar med paprikamackor och läsk i kaffemuggar.

Det är knappast fullt. Och en viss avvaktande förväntan.

Kvällens konsertrecensent Per-Johan Thörn är på plats och har just kilat i väg på en intervju med Delirious. Sannolikt den sista svenska intervjun med bandet, någonsin.

Arrangör Andreas Joakimsson tror på fullsatt i kväll.

Ok, nu är allt klart, tv-bussen testad. Nu går bilen till Huskvarna.

Är det någon mer som ska dit? Ses vi där?

Så har den äntligen kommit! Vår tv-buss.

Nu kan vi ännu lättare göra direktsänd tv, varsomhelst, närsomhelst. Utan krångliga tekniker, dyra tjänster eller något. Det räcker med en mobil, Bambuser och en person.

Jag tänkte vi skulle inviga den här ikväll. Vi åker till Huskvarna, ser på Delirious avskedskonsert, och jag tar med mig telefonen och gör några kortintervjuer med folk jag hittar.

Vad tror ni om det? Det kan väl bli kul?

Och självklart är vi på plats för att även göra direktrecensioner, bloggar, foton och bildspel. Allt direkt på Dagen.se.

Det var en stor dag i dag. Leif Cyrillus var på besök!

Det låter kanske inte så märkvärdigt för er. Ni ser ju honom på Dagen.se mest hela tiden. På helger, sena kvällar och helgdagar dyker Leifs nuna upp under rappa texter. Men faktum är att jag aldrig har träffat Leif Cyrillus tidigare. För även om han är en mångårig dagenmedarbetare bor han sedan flera år i Edsbyn. Där bakom en dator sitter han och uppdaterar Dagen.se med nyheter på tider då redaktionen är tom.

Så det var en stort att få träffa denne gigant. Men det var också en oerhört märkligt känsla att nu stå öga mot öga med Leif. Jag tror aldrig det har hänt att jag under en så lång period haft en så intensiv kontakt (nästan dagligen i ett och ett halvt år) med någon utan att ha en aning om personen bakom rösten.

Det var riktigt hjärtligt, och det är häftigt att upptäcka vad kroppspråk tillför i ett samtal. Samt att komma på sig själv hur man tidigare sett på en person som en...talande bylinebild. Men där stod han. Leifan himself.

Vi har helt enkelt att göra med en sköning. En person som är helt ovärderlig för Dagen.se. Som är snabb, har koll, och hjälper dig att vara uppdaterad på vad som händer även under helgen.

Tack för det jobbet, Leif!

Den mycket märkliga reklamen för Guds hus fortsätter. Inte nog skräckbannern med krucifixet här på Dagen.se, på baksidan av dagens tidning har man följande annons:

Samma inverterade kors. Samma spökskimrande bokstäver. Men nu hänger korset på vad som skulle kunna vara ett varulvsbröst.

En ganska grundläggande idé med annonser är att de ska ha täckning i produkten. Så att döma av detta, tillsammans med programmets trailers kan vi därför ana en skräck-serie med amatörteaterinslag. Samt en skvätt gospel.

Det är nästan lite löjligt, men jag sitter här med Obamas acceptance speech i lurarna. Bara lyssnar på det. På jublet. På hans fantastiska tal.

Det blev onekligen ett Hollywood-slut. Ett sånt som annars bara hör hemma i filmer.

I dag vaknar rednecks och Ku Klux Klan-medlemmar upp till ett USA som styrs av en svart amerikan. Säkert göder det deras hat. Fördelas ut även på de vita som röstat fram honom. Men i verkligheten, ute i samhället, måste det bli nästintill omöjligt att kalla någon "neger".

För ordet kan nu inte längre peka på något fördomsfullt smutsigt, lågintellektuellt eller misslyckat. Varje rasistiskt skällsord avväpnas av det faktum att landets och kanske världens mäktigaste person är mörkhyad. En man framröstad av en amerikansk majoritet.

Jag ryser över hela kroppen när jag hör talet. När jag ser Jesse Jackson gråta. När jag hör den behärskade Obama fullständigt manipulera mina känslor med sin fantastiska retorik.

Svenska bloggosfären svämmar för övrigt över med egna reflektioner över vad som har hänt.

Pastor Krister Hultberg förstår inte varför så många svenska kristna har hållt på McCain.

Faktum är att om man studerar McCains och republikanernas valmanifest så finner man en politik som får såväl KD som övriga svenska allianspartier att framstå som ultravänster i jämförelse.

Är vi så opålästa och grunda i våra övertygelser att det räcker att någon är mot abort och mot homosexuellas rättigheter, för att vi ska blunda för orättvisor, utanförskap och krigshets?

Bloggaren Samuel Rumar höll på McCain och förklarar på ett närmast sorglustigt sätt att han hållt så hårt på ena kandidaten att han inte ens vet vad den andra står för:

"Det är bara att gratulera Obama till en lyckad mediakampanj. Jag vet ingenting om honom, allt fokus har legat på McCain och Palin."

Teologen Joel Halldorf manar till viss eftertanke kring alla dessa starka tal:

"Naturligtvis måste man ha viss distans till en sådan känsla, men det är viktigt att känna efter. Bland annat därför att det är först genom att själv känna så som det är möjligt att förstå hur många tyskar måste ha känt när deras frälsare beträdde tronen 1933 - inga jämförelser i övrigt, naturligtvis."

Det blir spännande att vakna och se resultatimorgon. Även om det inte är särskilt stor skillnad mellan kandidaternas politik känns det ändå som om vi kan vakna upp till en helt annan värld.

Det går inte att komma ifrån att Obama har väckt ett fantastiskt hopp bland så många. Att det kan bli en svart president i ett land som samma århundrade har hängt, flått och misshandlat svarta för att deras hud har annan färg.

De äldre svarta i USA skakar på huvudet. De som har sett så många ledare avrättas. Så mycket hopp släckas. De nyper sig. Vågar inte tro att det är sant.

Och det gör inte jag heller. För mig, och uppenbarligen för många andra, handlar valet kanske mest om det här. Återupprättat hopp. För människor som sett sig som en parentes i samhället.

Oavsett politik är just detta oerhört vackert.

Det känns hollywood. Påhittat. Jag minns hur töntigt långsökt jag tyckte det var när serien "24" för några år sedan castade en svart som USA:s president. Som om det skulle hända på riktigt.

Men så kablas nu bilder ut på familjen Obama. Vid de uppbyggda valbåsen i en gympahall. En trött Barack med nyfikna barn. De tittar och skrattar åt något på deras valblankett. Jag kan inte undvika att le. Mysa, liksom. Glädjas med dem att den långa resan är slut. Nu är bara hoppet kvar.

Jag vet inte särskilt mycket om kandidaternas politik. Men jag förstår att Obama förmedlar hopp till människor som har haft det som bristvara. Och att en vinst för republikanerna på riktigt skulle vara förödande för människor som nu gett det en sista chans. 

Eller så förstår jag ingenting. Och är även jag en produkt av en fantastisk valrörelse. Kanske är det nog fascinerande. Att det liksom spelas upp ett scenario framför våra ögon som vi knappt kan särskilja från fiktion. En verklighet som överträffar dikten.

Imorgon kommer upplösningen. Jag kan knappt hålla mig.

Visst är det spännande med den här Guds hus-serien? En egen dokusåpa om det där som står oss väldigt nära - församlingslivet. Jag tänker att det finns all anledning att följa det här riktigt nära. Och att det är spännande av flera anledningar. Dels för att det är så sällan religionstv görs med kvalitet. Oftast är det tempolöst, fattigt och nervöst (och sänds på statlig television).

Att föra över dokusåpa-konceptet till kyrka är nytt. Och jag har svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Och - ärligt talat - om det kan bli bra.

Vi får dock lite provsmak på Guds hus nyöppnade sajt. Men det är inte särskilt lätt att utifrån det tolka vad vi har att vänta. Det är lite ömsom vin, ömsom vatten.

Det börjar fantastiskt bra, med bilden som toppar sajten:

Om hela serien är så här har vi en sköna söndagar att se fram emot. Roligt distanserade och oblyga för att provocera (och visst är det en blinkning att drycken i glasen är saftröd? Eller ska det vara rosé-modernt?)

Resten är dock inte lika bra.

Och, kanske värst: Programmets trailers är rent förfärliga.

En teatralisk herre redovisar i några misslyckat putslustiga scener vad en dopgrav är, och hur en kollektomat fungerar. Det är dåligt ljussatt och det är kamera i hand.

Men det finns dock en fjärde trailer som ger ett annat intryck. Med rolig idé, välredigerat och välfotat (och ljussatt - thank god). Oklart vilket som ger mest sann bild av produktionskvaliteten.

För övrigt är de små presentationerna av karaktärerna fantastiskt komiska. Utöver att de tycks vara skrivna för barn bjuder de på guldkorn som det här:

"När Eric är på fest och berättar att han är pastor brukar folk tro att han skämtar. Kanske är det för att han är så glad och skrattar så mycket."

Det kan vara månadens roligaste felsyftning.

Vad allt det här säger om slutprodukten vet jag inte. Men klart är att jag kommer följa det noggrant.Och be en stilla bön om att det blir riktigt bra. Det skulle kyrkosverige behöva.

Jag har varit och klippt mig. Det var trevligt. Jag och min frisör har liksom hittat varandra genom att inte hitta varandra alls. Vi pratar aldrig om något onödigt och meningslöst. Bara hår, frisyr och "nu är det klart".

Och så en grej till.

Det händer precis när hon är klar. Hon tar fram en spegel ställer sig bakom mig och lägger huvudet på sned och säger "vad tror du?".

Jag förstår aldrig riktigt det här. För det första för att det endast är där i frisörstolen, en gång i månaden, som jag ens medvetandegörs om att jag har nackhår. Jag har nog aldrig vinklat en spegel för att se om nackhåret ligger rätt. Säger det mer om mig än frisören? Men oavsett det: Frågan ställs alltid efter att hon klippt ut, kammat och stajlat. Och ändå står hon där och ställer frågan med uppriktig blick; "Vad tror du?". Och inte menar hon att jag nu tillåts utrymme för att säga "Nja, skulle önska att du tog något kortare. Ja, egentligen rakt igenom"? Att vi då ska starta om, tvätta ur stajlingen och börjar klippa igen?

Jag förstår inte detta. Är det en del i ett spel? Ett blygt kodspråk om komplimangsdricks?

Utöver detta trivs jag mycket bra med min frisör.

Har ni sett toppbannern på Dagen.se? Från tv-serien Guds hus?

Är det bara jag som får vibbar från Exorcisten?

Ibland är det synd att Sverige är så litet. Vi är liksom för få för att de där udda grejerna ska kunna göras. Det behövs liksom mer tid, fler folk för att någon ska ge sig på den där nischen.

Men som tur är har vi USA. Komedisajten 236.com har slösat tid på att sammanställa de båda presidentkandidaternas debatter och visar på ett fantastiskt underhållande sätt hur samma sak till och med samma ord och fraser, mals om och om igen. Varje debatt. Roligt.