Varje dag händer det smågrejer. En del som ni inte ser, men är tacksamma för ändå, och andra saker som ni ser, och förhoppningsvis ökar ert användande av Dagen.se.

Utökandet av mest lästa-listan blev en succé. Vi la till en sida där du kunde se vad som var mest läst den gångna veckan, och ni verkar intresserade av det.
Så därför utökar vi nu den listan med de 20 mest lästa artiklarna från den gångna veckan, och lägger dessutom till en ny sida: Månadens mest lästa artiklar.
Här ser du de 20 mest lästa artiklarna under de 30 senaste dagarna.

På så sätt hjälper läsarna varandra att sålla ut det vi gemensamt tycker har varit mest intressant.

Och det är en läsning som man kan göra många tolkningar från.
Dagens läsare är uppenbarligen mest intresserade av nyheter kring homosexualitet i alla dess former, Carola och Sturmark.

Vidare har lite nya grejer kring Ekosmart-prenumerationen kommit upp.

Som ni ser finns inte längre plusprenuemration kvar, och inga artiklar som man måste betala för syns på sajten. Dessa blir bara synliga när man loggar in.
Vi är också medvetna om att pillet med utseendet gjort att Dagen.se i Opera-webbläsare ser ut som snömos. Vi jobbar på detta.

Vilken glädje!

Framdukat med små personliga frysväskor kunde denna glassprovningen knappast bli bättre. Jag var i himlen. Jag levde min barndomsdröm! Jag glufsade, slickade - sågade och hyllade!

Och vilket gäng vi var. GB-killen satt i chock medan Ikon-richard berättade fräckisar, annons-lotta sågade storfavoriter, och jubilar-alhult gav oväntad ros till sliskig vaniljpinne.

Såhär i förväg kan i alla fall avslöjas att Lakrispuck är tillbaka och att godaste nya glassen antagligen är cheescake-cornetto.
Och varning för Fussball glassen. Den är en skymf för glassugna barn.

På tisdag kommer stora tidningsrecensionen. Håll utkik!

För övrigt vill jag förtydliga att bilden på mig längst upp till vänster ger en mer rättvis bild av hur jag ser ut, än bilden överst i denna bloggpost. Jag kan inte nog understryka det.

Jag har problem att koncentrera mig i dag. Hade svårt att somna igår. Låg som ett barn innan födelsedagen och bara tänkte på vad som i dag ska ske: Om en timme åker vi iväg och testar sommarens nya glassar.
Fattar ni?! Det där som man alltid sett i tidningen och alltid varit lika arg för - att de inte har ringt upp just mig och frågat om jag vill vara med.
Att reportrarnas barn istället tillfrågats och nu sitter och glufsar vaniljpinnar och fäller trötta kommentarer.

Jag har alltid varit enormt avundsjuk på dessa människor, men nu är det min tur. Jag ska såga äckelsliskglassar vid fotknälarna. Jag ska hylla och brodera ut mina betyg om de välgjorda himmelsglassarna.

Jag ska frossa, njuta och känna mig vansinnigt speciell.

För detta kan vara ett av journalistyrkets verkliga flipsides.

Anders Gustafsson, Dagens utrikesansvarige, har precis kommit hem från en vecka i Porto. Lätt brunbränd går han avslappnat omkring på redaktionen och lyser välmående.

Jag finner en djup orättvisa i detta, som jag har ytterst svårt att förlika mig med. Jag tittar ut, ser snöblaskduggregn och ber i mitt inre en stilla, ogenomtänkt bön om en snabbare global uppvärmning.

Eller vår. Det går bra det med.

Jag går kvällskurser två dagar i veckan. Oftast bra, men i dag var det sömnigt. Nästan tråkigt. Så istället för att lyssna börjar jag iakta andra saker. Som min bordsgranne Carl. Det är en ordentlig typ. Med kavaj och sina saker prydligt organiserade på bordet. De papper vi fått är hålslagna och kategoriserade i en pärm. Han antecknar lydigt allt vår lärare skriver på whiteboarden.

Så tittar jag på mitt eget bord. Boken vi ska läsa i kan inte riktigt stänga. Jag har inte fixat någon bra väska, och dagens duggregn, tillsammans med att jag burit boken i handen har gjort att den vikt sig märkligt. Två papper sticker ut. Det är schemat för terminen. Tyckte det var lämpligt att låta den ligga i boken. Lättast att komma åt den så.

Mitt kollegieblock ligger också där. Eller kollegieblock... Det är lika mycket kollegieblock som pärm. Säkert 30 ohålslagna A4-papper ligger intryckta och väntar på att någon gång sorteras. Eller kanske snarare kastas.

Min och bordsgrannens skillnader är uppenbara. Jag antecknar lite, mest för syns skull. Det intressantaste fastnar ändå, resonerar jag.

Jag börjar tänka på de där som sitter i kyrkan och antecknar. Att Carl och de är lite av samma sort. Ni vet? De som alltid har med sig anteckningsblock till varenda undervisningstillfälle. Som skriver, skriver och skriver. Som längst upp på blocket redan förfyllt datum, predikantens namn, och ämnet, innan predikanten ens närmat sig mikrofonen. Som antecknar, antecknar. Skriver upp bibelord och citat.

Jag har alltid undrat så vad dessa personer gör med sina anteckningar. Hur de hjälps av dem. Om de någonsin slänger dem? Om de har höga travar med anteckningsblock liggandes på hyllor. Om annat får ge vika för att anteckningarna ska få plats. Om de har avancerade kategoriseringssystem? Kanske datoriserars de in i ett avancerat katalogsystem? 

Eller vad som skulle hända om de var utan anteckningsblock. Vad som skulle hända om jag ryckte blocken från deras händer och sprang iväg? Om de skulle springa efter. Om de skulle få myror i brallan?

Så tar lektionen slut, jag får gå hem, och skriva ner dessa väsentligheter och undra om jag någonsin får veta.

I dag presenterar vi en ny prenumeration, "Ekosmart". Det är ett svar på en verklighet där allt mer digitaliseras och våra läsarvanor koncentreras framför en datorskärm.

Papperstidningen gick ner 3,3 procent 2007, enligt Tidningsstatistik AB. Inget unikt med det. Det gjorde nästan alla tidningar förra året.

Vad som dock är unikare är de webbsiffror TS tar upp. TS jämför veckostatistiken 2007 med 2008 på ett antal sajter i TS-tidningen. Där slås det fast att 40 procent fler unika besökare hittade Dagen.se under v7 2008 jämfört med samma vecka 2007. Och det är en statistik som håller sig jämn. Vidare verkar alla dessa nya besökare tycka att vi har intressanta nyheter. Under 2008 har vi haft 74 procent fler sidvisningar.

Vi vet och inser att webben är ett viktigt verktyg för att nå nya läsare och för att vara tillgängliga på ett modernt sätt för befintliga läsare. Därför säljer vi prenumerationer där HELA papperstidningen finns tillgänglig på nätet.

Det innebär att allt material som i dag kallas "plus" kommer försvinna och bli synligt endast för prenumeranter från och med nu.

Det innebär också att det du, som ickeprenumrant, kommer se och kunna klicka på Dagen.se bara kommer vara gratis.

För båda kategorier läsare hoppas vi att detta ska innebära en förbättring, och i förlängningen tror vi att detta ska göra att vi nästa år kommer kunna öka både antal prenumeranter och besökare på Dagen.se.

Med för lite sömn och för mycket måndag behöver vi piggas upp.

Vad sägs om en Björn "Melodifestivalsuccé" Gustafsson?

Vi kör en till.

Min kropp är helt förvirrad. Magen skriker om vartannat, ögonlocken trillar ner utan förvarning och förvirringen över vad som är morgon och natt är total.

Men min själ och mitt sinne är spudlande lyckligt.
Jag har precis klarat av en oscarsgala. Till.

Ända sedan tidiga tonåren har jag haft ett grundmurat, obegripligt, filmintresse. Jag spelade in alla filmer som gick på tv, recenserade och betygsatte, kategoriserade filmerna i arkiv och pluggade skådisnamn. Och så såg jag Oscarsgalan. Den storslagna oscarsgalan som alltid går på den sämsta tänkbara tiden för européer: Natten mot måndag. Fyra timmars gala.

Varje år är en kamp för att se. Inte bara för att den förstör en hel vecka, utan för att hitta en plats att se den. Och det har varit svårt genom åren. Jag har smugglat in mig i officershytter under lumpens slutövning, övertalat parabolägare i min Zambiska by att bjuda hem mig över natten, annonserat (och fått napp!) på min blogg om ett hem som har den perifera oscarskanalen kanal 9.

Så i år kändes det ändå relativt lätt. Efter att ringt runt till dryga 20 hotell får vi äntligen tag på ett där kanalen finns i utbudet. Tusen kronor och en natts sömn fattigare är jag nöjd.
Jag klarade det i år igen.

Oscarsgalan är magisk. På mer än ett sätt.

Det här var kvällen där musik kom i andra hand, och Björn Gustafsson bevisade att 80-talisterna nu äntligen tagit över humorscenen från den allt mer platta 70-talisthumorn. Men mer om det senare.
Först musiken:

Jag hade ju ändå lite rätt. BWO gick vidare. Det där är ett mysterium som svenska folket och jag ännu inte rett ut. Vi har helt enkelt fått enas i att vi inte kan enas.

Fridas finalplats var helt rätt. Hon klarade framträdandet, visade på fantastisk röstkapacitet och var väl värd sin vinst. Trots mowgli som sidekick.

Att Patrik Isaksson inte gick vidare var knappast konstigt.
Skjorta, wildawestern-fluga, vickande höfter, röd sladd? Kom igen.
Patrik Isaksson ska ha scarf med fransar, halvöppen skjorta över linne och svenneslitna jeans.
Han vantrivdes, de spontannervösa infallen förstörde och han försökte le sig ur krisen. Min fasta övertygelse fortfarande att låten blir en radiohit.

Caracarola var unga. Och snygga. Det tog dem vidare. Inte låten. Ok?

Och Ainbusk. Himla Ainbusk. Rävarna gjorde pinsamt dåligt från sig. Massakerade en låt med potential. Glömde tonerna i ett försök att göra det "känslosamt". Patetiskt. Och mycket tråkigt.

Därmed fanns det för svenska folket bara en som inte slängde sig med falsksång - Theresia. Hon gick vidare på ett nådaskott.

Så. Då kan vi gå vidare till kvällens huvudnummer: Björn Gustafsson.
Jag har skrivit det förr. Björn Gustafsson är Sveriges nya humorstjärna. Det tydliggjordes här, och ikväll blev det självklart.
Hans låtar var bland det roligaste melodifestivalen någonsin haft. Hans intro, detaljerna, det torra, glada, innerliga - var...fantastiskt, i brist på andra superlativ.
Äntligen är vi kvitt Killing-gänget. Äntligen har vi gjort plats för den individualiserande 80-talisthumorn. Det känns bra.

Till sist: Nour fick till det. Iaf några gånger. För detta är jag tacksam.

 Nu, en knapp timme innan melodifestivalen dragit igång har jag lyssnat på alla åtta bidrag. Detta endast för att ge er, kära Dagen.se-läsare  en hint om kvällens resultat, samt bevisa att jag duger för Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund.

Därför kommer nu mitt facit inför kvällens tävling. Hur är låtarna, vilka går vidare, vilka gör det inte. Och det är ju såklart svårt att säga, när man bara lyssnat, och inte sett framträdanden, men ändå. Nu kör vi:

BWO - Går direkt till Globen
Det här är en axelryckning, jag vet. BWO ligger lika naturligt i mina öron som...selleri. Men ändå. De går av någon konstig anledning vidare. Trots att de har Alexander Bard (visste ni förresten att han är släkt med Bengt Johansson? Det säger wikipedia iaf) som studsar i bakgrunden, trots att han dendär Martin sjunger med täppt näsa.

Det är helt enkelt catchy, suckerkänner jag.

Mickey Huscic - Åker ut
Ballad. Ballader går aldrig vidare. Om man inte heter Tommy Nilsson.
Okänd, pretentiös, och alldelese för oegen. Det här är så man tänker att Slovakiens försök till mainstreampop låter.

Frida feat. Headline - Andra Chansen
Oh, crap. Svårt. Reggae, catchy och en självklar radiohit. Går den vidare till final skulle den till och med kunna bli en sommarplåga. Men vidare går den nog inte. För en studsig låt måste framföras studsigt. Och det klarar inte Frida, aka "Dunka mig gul och blå".

Therese Andersson - Åker ut
Army of Lovers möter opera. Utan finess, humor eller tempo. Blä.

Patrik Isaksson - Till final

Är det inte roligt att de första fyra takterna i alla Isakssons låtar låter exakt likadant? Men det här kommer gå bra. Trots tråkig vers är det en given hit med fantastisk refräng. Drag, schvung, utsträckta armar, lätt diggande huvud till långa toner. Den går vidare.

Caracola - Åker ut
Duktig leadsångare med obegripligt namn. Kvav, svensk tuggumipop. Its a no-no.

Ainbusk - Andra chansen
Ainbusk är fina. Kvinnor 25-38 smälter. Lite drömsk uppbyggnad, rogivande refräng och skön höjning. Går till andra chansen. För att de kommer göra sig bra på scen.

Eskobar - Åker ut
Schysst. Klar chans. Men fungerar antagligen bättre på indiklubben i en trång pub i Manchester än på melodifestivalscen. Frida tar eskobars plats. Tyvärr.

Jaha. Då har jag lagt upp det fint för mig.
Jag återkommer.

Hundratals människor gick ihop för att göra ett gemensamt änglahyss i New Yorks centralstation: De blev statyer. Några pratade i telefon, någon hade precis tappat sina papper, några var på väg någonstans. Och dessa hundratals personer går mitt i den stora hallen på central station.

Äh. Jag visar istället:

Ni minns rätta-oss länken som vi lagt in under varje artikel? Knappen där du, med ett enkelt tips, kan hjälpa oss rätta fel som vi haft i tidningen?
Bara efter en vecka har vi redan, med er hjälp, kunnat göra flera rättningar av både större och mindre art. Detta är mycket tacksamt. Vi försöker såklart vara så korrekta som möjligt, alltid, men det är omöjligt att det inte blir något stavfel eller faktafel.

Roligast, ambitiösast och kanske mest beundransvärda rättningen hittills kommer från en läsare som letade upp faktafel i vår artikel om "Rambo 4 - en kristen film?".

Vi hade skrivit:
"(...)hjälten lyckas ta död på 236 människoliv under 131 minuter(...)"
Men vår mycket uppmärksamma läsare påpekade faktafel.
"I filmen omkommer 236 personer på olika sätt, men hjälten själv står bara för 83 av dessa." och hänvisar sedan till nördfaktasajten geekstir.com som stöd.
Utöver dessa självklara fakta har geekstir även fakta över hur många Rambo dödade med skjortan av, respektive med skjortan på.

Sånt här gör mig riktigt glad. När läsare inte bara irriterar sig, utan också tar sig tid att kolla upp, hänvisa och rätta.
En första klassens läsare för ett Dagen.se som vill vara så korrekt som möjligt, helt enkelt.

Fortsätt hjälpa oss felrena!

Kommer hem sent, öppnar porten och en odör slår emot mig. Jag ryggar tillbaka, halvstänger dörren, väntar några sekunder innan jag med böjd rygg rusar in in i trapphuset. Känner mig som en brandman på uppdrag när jag kastar mig upp för trapporna. Odören blir starkare och när jag kommer upp till min våning inser jag vad det är: Surströmming.

Och det är min granne som...öppnat burken eller vad man nu gör.

Jag öppnar dörren rekordsnabbt och stänger innan doften hinner in.

Men det är försent. Odören har letat sig in i min lilla lägenhet via ventilationssystem och springor. Hela lägenheten är ett hav av stimmiga oljiga lukter. Jag andas genom munnen. Täpper till alla ventiler och knyter näven.

Det finns få saker en granne kan göra som är så nedriga som att äta surströmming i hyreshus.

Som svar på detta kommer jag nu, efter elva en vardagskväll, dammsuga lägenheten med min mycket högljudda dammsugare och på lördag koppla in stora PA-systemet till melodifestivalen, vända högtalarna mot min grannes vägg, och dra på full spetta. Min granne ska mörbultas av BWO-hits.

Sätta sig och äta surströmming en torsdag. Jahjälp.

Varje torsdag ligger den där. Längst ned bland de kristna kanalernas tvsidor. En annons för Dagen.se. Den ligger där av tradition. Samma tradition säger att webbredaktören ska synas i halvkropp. Tillsammans med en pratbubblevariant.
Så där är jag. Känner mig som en bilförsäljare med påklistrat pastorsleende. Knappandes på min dator som om det vore en överpedagogisk amerikansk billboardreklam. Uppställd bredvid en käck text om en käck funktion. Varje torsdag.
Varje torsdag uppstår också samma fenomen. Jag sätter mig med tidningen på morgonen, bläddrar och när ögonen till slut råkar falla på annonsen bläddrar jag snabbt förbi, säger "ja, ja, ja" högt för mig själv, som för att liksom överrösta alla ovanstående tankar.
Jag lägger ifrån mig tidningen och tänker "En dag. En dag ska komma på något tufft att placera där. Då ska de få se på sjutton"

Nu har vi ökat antalet puffar på förstasidan på Dagen.se Både för de lite annorlunda nyheterna i högerspalt, och de "större" nyheterna i mittenspalten.

Vi upptäcker att många besöker oss oregelbundet, och genom att öka antalet puffar få man en ännu större överblick över de senaste stora Dagen-nyheterna.
Det blir väl bra?

Nu drar jag på sedvanlig slagsmålsfest. Men denna gång under mer ordnade svennebanan-former. Vi testar på klassisk boxercise. Helt utan tillhyggen eller koreanska stridsrop.

Carl-Henric Jaktlund är Dagens antagligen främsta musikexpert och recensent. I går kontaktade han mig via mail med anledning av det jag skrev om Carola och melodifestivalen. Det är uppenbart att han önskar rättning i leden.
Ett utdrag från Carl-Henrics mail:
"(...)För mig tappar ditt blogginlägg i trovärdighet när du skriver om hennes fingertoppskänsla när hon ställde upp med Evighet, "en given vinnare" kallar du den. Måhända så, i efterhand kan man ju i alla fall konstatera att den vann. Men det är ju långt ifrån en bra låt, snarast utstuderat upplagd för att gå hem i stugorna och med en blaha-blaha-text där de förutsägbara klyschorna staplats ovanpå varandra. Carola är en stor sångerska, men "Evighet"...? Dessutom minns jag hur du i tidigare blogginlägg (extern blogg, Emanuels anm.) vurmade för Peter Jöbacks senaste skiva, som vore den en av förra årets allra bästa. Detta sammantaget med hyllningen av "Evighet" gör att jag inte sätter stor vikt till din trovärdighet i detta ärende."

Det pågår nu ett öppet krig mellan oss här på redaktionen.
Jag har tagit reda på hans akilleshäl - Springsteen - och varje gång vi tvingas mötas i korridorerna himlar jag med ögonen, hostar "gubbrock", och fnissar åt mitt vågade jag.

Man vill ju inte vara den som är den.
Därför ger vi nu utrymme för församlingars inskickade årsmötesreferat på Dagen.se.
Under dagen.se/arsmote ligger nu de årsmöten vi fått in.
Har du ett referat som du vill ska publiceras?
Skicka det till webb@dagen.se

Jag vaknar i dag med ångest. En dröm har påmint mig om den obehagliga situationen som uppstod under en annan del av besöket på svd, igår.
Simon Bynert, som för några år sedan satt på min stol här på Dagen (och lyckades under den tiden mycket förtjänstfullt ranka Dagen.se som en av Sveriges bästa mediesajter), jobbar numera på svd. När jag stod och väntade på mina kollegor i receptionen ser jag Simon kommande vaggande inifrån redaktion redaktionen.
Vi ser varandra och jag ropar "Men hallå!"
Han fortsätter vagga, nu mer osäkert och mycket långsamt, över åt mitt håll.
Är det inte Simon? Jorå. Han kommer närmare och jag ser ju att det är han. Väl?
Två meter bort säger jag, något osäkert, "hur är det?", men när han fortfarande inte svarar förstår jag att det definitivt inte är Simon Bynert.
Jag flackar med blicken, tiden går i ultrarapid, och han fortsätter vaggar lika osäkert framåt mot mig som han gjort de senaste 15 meterna.

När jag precis funnit mig, elegant ska skämta mig ur situationen med ett "oj, du, vi känner inte varandra, haha" och säkerställa för oss båda att vi gjort ett misstag, ser jag hans blick. Han VET att vi (nu 1,5 meter från varandra) inte är bekanta, och har tagit mig för psykiskt sjuk.
Panik gör entré, och helt plötsligt låtsas jag prata med pelaren fem meter bakom honom, liksom för att finta att det är någon annan jag pratat med hela tiden. Höjer rösten lite, säger "Ok, va bra!" och vinkar nervöst och ytterst genomskinligt till pelaren.

Mannen som inte är Simon Bynert vaggar förbi mig, ut genom dörren, skakar på huvet och gör sjukihuvetrörelser mot mig.
Antar jag.
Jag stod ju fortfarande och pratade med pelaren.

Vi var några stycken som var på svd.se:s redaktion i dag. Trevligt, och allra mest intressant. Svd.se är, i mina ögon, en av de intressantaste,  snyggaste och mest överblickbara aktörer bland svenska mediesajter. Många insikter gjordes och idéer föddes.
Och en sur påminnelse gavs också.

Det var precis när vi kom, hade blivit väkomnade över en stakethög disk och fick sedan stå några sekunder och vänta innan receptionisten vaknat till från ett datorkoma, tryckt på en knapp så vi kunde komma in.

"Vad gör flicketösen" tänkte jag genusförkastligt och kastade ett öga på hennes datorskärm för att se vad som förlamat henne.

Vad? Jo, aftonbladet.se. Såklart.

Detta evinnerliga aftonbladet.se

Inte ens på svd - vars sajt t.o.m blivit framröstad som bästa mediesajt 2007 - slipper de undan det grepp Aftonbladet satte om svenska folket på mitten av 90-talet.

Minns ni? Jycken som dansade runt på sidhuvet? "Chatten" med vardagsrum, hall, sovrum? De fula röda knapparna?

Allt det där ger nästan nostalgirysningar. Lite som minnet av den första hotmailadressen. Eller Altavista, eller de första stapplande stegen in i världen där man "surfade" på nätet.

Det hårda faktumet är att aftonbladet, med hjälp av att vara så tidiga med att anamma en ny teknik, fostrade svenskars internetbeteende. Genom sin chatt, och genom att tidigt vara en av de ytterst få väluppdaterade sajterna var det där man var, där man hängde.

Ett helt Sverige kunde helt plötsligt tangentbordsskriva www.aftonbladet.se lika snabbt som sitt eget namn.

Det här lever Aftonbladet på än i dag. Med brutala 4 000 000 unika besökare varje vecka kan de liksom inte få mer trafik. Hela Sverige är redan där. Papperstidningen hängde med av bara farten, gick om expressen och blev störst i norden.

Allt för att de var först på en marknad som ingen riktigt hade fattat än.

Fostran sitter hårt i. Vi slentriansurfar in på aftonbladet för att vi är vana med att de är först med nyheter. Det där sitter i sig. Så till den grad att receptionisten på svd inte kan slita sig från konkurrerande Aftonbladet.se när gästerna kommer.

Det kommer antagligen sitta i sig ända tills knattarna födda -95 eller senare sitter bakom receptioner. Kanske har de då ett val. Kanske har de då blivit fria från aftonbladetindoktrineringen, och kanske får även vi, och övriga sajter, en större chans att konkurrera på lika villkor.

Tills dess går alla nyhetssajter - oavsett nisch eller bevakningsområde  - en svår och tuff strid till mötes.

Vanligtvis brukar såna här dagar göra mig rätt glad. När jag går förbi löpsedlarna och ser att det finns allt annat än nyheter.
Det är liksom betryggande - man vet att gårdagen medförde inga stora katastrofer, inga hemska våldtäkter, inga yxavhuggna lemmar och sånt där.

Men den här gör mig lite äcklad.

Hur lågt ner vi sjunkit.
För visst. Sex i all ära. Det säljer, är spännande och känns fortfarande lite förbjudet. Och visst, blåljusnyheter och kändisskvaller - vi läser det för att vi vill veta det som vi inte "får" (ska?) se. Oskuldsfullt och lite busigt.

Men att spela på människors hypokondri, skapa rädsla, ångest och sälja lösnummer genom att försöka rubba vår hälsa - gör mig uppgivet arg.

Det är så listigt. Halva Sverige går med snor i hjärnan. Kan inte förstå varför inte förkylningen kan lämna kroppen. Och så kommer Aftonbladet och sår ett frö av av rädsla: "det kan vara något annat".

Uppgiven.

Arg.

Att inte ens vår förmodade hälsa kan få vara en fredad zon.

Ursäkta eventuella korrfel på webben eller bakochframvänd tidning imorgon.
Vi har fått nyvaxat golv under helgen och stanken är i dag så stark att den letar sig in genom näsan och ner i gommen. Lunchen smakade tandkräm, och jag har nu tittat tre gånger under skrivbordet för att säkerställa att det inte ligger någon kaffesumpssyra (vad det nu är) och skräpar.
Produktionschefen har i ett nyutskickat mail försvarat stanken med att golvvaxet är 100% natur av "egen specialprodukt" från golvvårdsfirman.
Halvt upprört tänker jag "Det är cannabis också", och vill börja leta efter gasmask.
Möjligheten att våra konkurrenter har ett finger med i spelet utesluts inte.

Hur tänkte Carola?
25 år efter att hon ställde sig på schlagerscenen första gången, 25 år efter att hon släppte det mest sålda albumet i svensk skivhistoria (6 himla miljoner sålda album!!), 25 år efter allt det där står hon igen på scenen - med den här avmätta popdängan?
Vilket antiklimax! Och det inte bara för att Carola tagit fram plattången.

Carola och bifiguren Andreas skulle bara ta omvägen förbi Västerås på vägen till Globen och Europa. Upplägget var perfekt. Oddset rekordlåga 1.03. Sveriges största artist i tagteam med Andreas Johnson och utgången var ju så självklar?
Men så Androla med arrogans och självklarhet och man riktigt känner hur hela Sverige med en röst suckar "nä, nu har vi fått nog".

Jag har alltid haft stor respekt för Carola. För sin musikaliska fingertoppskänsla. Att alltid veta när det är rätt och inte.
Som när hon för något år sedan lanserade sin nya låt i pausen i melodifestivalen. Som en retning över perfektion visade hon upp att hon visste exakt hur bra hon och låten var, men inte behövde en tävling för att bevisa det.
Eller när hon faktiskt valde att ställa upp med "Evighet". Modigt. Härligt. En given vinnare.

Så när hon nu, med a l l t att förlora ställer upp igen antog jag att det var sannolikt en låt som skulle vinna hela Sveriges hjärta. Eller få oss att gråta, som Carola själv menade.

Men den skåpmatspoplåt vi hörde var trött, tröglyssnad, och framförallt framförd utan finess.

Säkert kräver den mer inlyssning. säkert går den via andra chansen vidare till final.
Men kom igen..
Det här var obegripligt.

Rätt låtar vann, således. Sanna Nielsen skippade lite av sin svensktopps-käcka stil, skalade av och gav sin Celine-röst utrymme. Tvillingarna Rongedals Mikah-inspirerade låt var sann glädje.

Men kvällens absoluta bottenapp var ändå denna Nour. Tjejen som tar emot artisterna efter låten.
Det är mycket möjligt att ingen programvärd, inget offentligt "eftersnack" någonsin har gjort sina artister och tittare så obekväma som Nour gör.
Vad hände med den enkla frågan "hur känns det"?

Tro & Tänk har länge varit en av mina favoriter bland kristeninriktade bloggar. I dagarna kom författaren bakom bloggen, Daniel Astgård, tillbaka efter en längre tids sjukskrivning, och bloggen lev genast upp rejält. Kul. Det behövs fler bra kristna bloggare.

Kul är också det filmklipp han delar med sig av.
Filmklippet nedan handlar om 1 Sam 25:22 "him that pisseth against the wall", en text som bara finns i King James version.
Den texten upplevde pastorn att han skulle fokusera kring, i något som mycket väl kan vara den värsta predikan - någonsin.

 Gud, låt det vara ett skämt.

Det här är Simon.

Simon gör sin långpraktik här på Dagen och är en mycket kompetent person. Därför är det med lugn jag i dag överlämnar webben till Simon, när jag gör några andra grejer.

Men även kompetenta praktikanter gör praktikantbortsig ibland. Som inför jul när Dagen skulle göra kortintervjuer med några kändisar om hur de firar jul. Marie Lindberg, ni vet hon lärarinnan i melodifestivalen, skulle intervjuas och Simon fick uppdraget att ringa.

Marie Lindberg. Det heter också en frilansare på Dagen. I dag har hon skrivit den fina artikeln om Carola och Andreas. Och hon har gjort flera grejer hos oss tidigare.
Hon satt hemma lugnt och stilla när hennes telefon ringde.

S: Hej, jag heter Simon och ringer från tidningen Dagen.
ML: Jaha, hej, hej.
S: Jo vi skriver lite kring julen här i vår tidning och jag tänkte bara kolla lite hur du firar din jul i år?
ML: Ok, fast varför vill...
S: Ja, så hur firar du jul?
ML: Jo, jag firar jul med släkt och... men varför vill du veta det?
S: Vi ringer olika kända personer...
ML: Ah, men du tror... Jag frilansar för Dagen.
*tyst*
S: Jag tyckte väl det var väl smidigt att Schlager-maries kontaktuppgifter skulle ligga i våra outlookkontakter....

I går var Marie på redaktionen, minnen livades upp och vi fnissade.

Jonna bloggar antagligen bäst om det här allahjärtansdag-fenomenet.

"Kvinnor är lätta att fira. De kan firas med:

1. Blommor
2. Fin choklad i fin ask
3. Inredningsprylar
4. Skönhetsbehandlingar
5. Skönt toapapper

Män är svårare. Därför behöver de inte firas lika mycket."

Denna Jonna är också min flickvän, och jag är smärtsamt medveten hur viktigt det är med uppmärksamhet såna här dagar. När dagen så började med frågan "Jag ser inte din hälsning bland alla hjärtansdag-hälsningarna på Dagen.se?" reflexade jag "Vad menar du?" samtidigt som jag kvickare än läderlappen(?) kodade in en hälsning. "Det kanske blivit något fel på sidan? Du får nog uppdatera igen!?", ljög jag, och lyckades rädda, vad jag förmodar var, förmiddagsskvallret bland hennes tjejkompisar.

Höjdpunkten blev eftermiddagen. Via nåt blommogramföretag hade jag dagen innan skickat en ros, och när hon på eftermiddagen ringde och sa "Två likadana rosor?! I två olika paket?!! Så otroligt romantiskt!!" så spelade jag bara med och svarade i ickemeningar, för att försöka få förstå vad som hänt. Uppenbarligen har blommogramföretaget skickat min beställning två gånger, men bara dragit en betalning.

"Män är svårare. Därför behöver de inte firas lika mycket."

Nej, det är belöning nog om vi lyckas klara oss igenom den här dagen.
Phew.

En nischad sajt som Dagen.se har ofta lite mer tidlösa artiklar. Och ofta väldigt bra artiklar.

Varje dag sållar våra besökare ut de mest intressanta nyheterna i vår klicktopp, till vänster på sajten. Mycket populärt, verkar det som, och därför har vi nu utvecklat det lite till.

Med start i dag kan du se veckans mest klickade. På så sätt får du överblick av de våra mest populära nyheter från veckan som gått (uppdateras dynamiskt, så listan alltid innehåller de senaste sju dagarnas mest klickade).

Fint, va?

Munkhysterin fortsätter.
I en tidigare post skrev Lars Larsen själv att han bjudit med en dokumentärfilmare. Under fillamötet stegade dokumentärfilmaren in först, och därefter kom Lars Larsen staplande med sin käpp och satte sig några meter framför, väl synlig för dokumentärfilmaren.
Helt i sin ordning, tycker Lars, som ändå försöker hävda sin kompromisslösa gudsfruktan med att det inte är något han "primärt ställer upp på", som han skrev i en kommentar på bloggposten.
Jag känner mig knappast orolig att han blivit hotad att ställa upp av dokumentärfilmaren, och känner att hans klargörande än mer stärker tesen om att det handlar om en aktion som på något sätt är en medveten provokation som ska göras bok eller film av.
Lars själv skriver dock i samma kommentar att det inte handlar om något sådant. Såklart.

Hursomhelst.
Alla ni som ser bortom el munkos alla konstiga uttryckssätt och kan uppskatta det han faktiskt säger kommer uppskatta Thomas Österbergs ledarkrönika i dag. Läs den här.

...och mår bra. Har lite ont i handen bara. Mitts är tydligen något man slår på. Mudo är tydligen namnet på en kampsportsträningshall. Min kompis är tydligen lika sansad som mig. Allt gick bra.

Glad alla hjärtans dag förresten! Du skickade väl in din hälsning?
Missa inte att läsa din egen och andras hjärthälsningar här

Och just det! Vi har en fin ny funktion i dag.
"Rätta oss!"

Under varje artikel på Dagen.se finns den fula lilla röda knappen med ett utropstecken(ja, ikonerna kommer blir snyggare och mer enhetliga). Klicka på den och rapportera in om vi stavat fel, har faktafel eller något bara ser dumt ut.

Håll Dagen.se felren, helt enkelt.

Till sist, ang Carolaposten: Ingen av de tävlande gissade att Carola sprang ut med "utvandrarna". Skönt. Däremot var det två som gissade på psalmboken, hälsar tävlingsansvarig.

Av outgrundlig anledning kommer jag ikväll gå och få spö.
Jag har en vän som fått för sig att bra träning lika med stora blåmärken. Och att jag bör hänga med. Jag har försökt, så subtilt och finkänsligt som jag kan, hinta om att just slagsmålsträning kanske inte är något för mig. Det har gått honom helt förbi.

Strax innan midnatt fick jag så följande sms:
Kl 20 imorrnkväll. [ADRESS] (glöm att jag skriver ut var jag ska vara!)  MUDO med mitts - ta med mjukbrallor, träning sker barfota.

I natt! Trots idogt duckande var karaktärslösa jag tvungen att svara jakande.
Och Mitts? Jag vet inte ens vad det är. Sannolikt ett tillhygge man slåss med. Som baseballträ. Typ.
Därför dröjer jag nu kvar här på jobbet. Stryker mig ömt över armarna medans de fortfarande är fria från blåmärken. Sträcker på fingrarna och försöker njuta av vad som kan vara sista gången fingrarna obehindrat får vandra över tangentbordet.

Adjö. Imorgon skrivs bloggen antagligen med nästippen. Om inte även näsbenet är brutet.

Det kom ett pressmeddelande i dag.
Ämnesrubrik: "Tjejer har fler hål".
. . .
Öppnar mailet och pustar ut:

"Bifogat ett pressmeddelande från Folktandvården
mvh
Christian Larsen, pressekreterare"

De fick mig iaf att klicka.

Carolas firar 25 år i en privat (nåja, 120 inbjudna) jubileumsfest i Malmö. Och självklart ville hon ha med Dagenläsare på festen. Vi fick 20 biljetter till den exklusiva festen, och en tävling gick av stapeln förra veckan.
Sent i går natt publicerades vinnarna och ovanligt många har tävlat. Inte så konstigt. Kvällspress har gjort vad de kunnat för att måla upp bilden av en extremt unik kväll där Carola tar med sina närmaste. Till och med en halv (äh - jag försöker mest spela häftig) carolafan som jag hade velat vara där. Om inte annat bara för att få dricka...äppelcider med människor i stjärnglans.

Men det var inte det roligaste. Det roligaste var Carolatrivian i våra frågor.
Särskilt sista frågan:
5) Vilken bok var det som en programledare refererade till att Carola läste backstage när hon uppträdd med Främling?
1. Psalmboken
X. Bibeln
2. Utvandrarna

Utvandrarna. Tänk om det var Utvandrarna Carola stod där bakom kulisserna och läste. Kan ni se bilden? Den sista posen i Främling hinner inte ens tona ut innan Carola störtar in bakom kulisserna.
"Var är utvandrarna?! Jag kan inte slita mig! Upplösningen är olidlig!".
Och när poängen kommer in. tolvpoängare efter tolvpoängare. Men allt Carola kan tänka på är om guldet verkligen kommer bli till sand.
"Jag hinner nog läsa ett kapitel till"
Inte ens när hon står klar som vinnare kan hon, unga Carola, släppa boken, utan hoppsastegar in på scenen med Mobergs mästerverk i handen, vevandes med den över huvudet.
Tänk om.

Detta har jag fnissat åt hela helgen.
Ett lyckat svarsalternativ, helt enkelt.

Det finns ganska mycket att säga om "munken". Bäst om det skrev antagligen Hasse redan för en månad sedan. Han konstaterade då att munkens agerande antingen handlade om (1) en provocerande variant av konstinstallation (inför bok?), (2) att han helt enkelt är ovanligt ivrig, och inte riktigt tänkt igenom eller (3) att han är sjuk.

Själv lutar jag åt alternativ nr1. Särskilt med bakgrund av den artikel och webbtv-klipp som vi har publicerat i dag. Vår nyhetschef Andreas Nilsson, med självgående nyhetsnäsa, var vanlig besökare i Filadelfia när munken satte sig några meter framför honom. Han fångade hur en anonym "frilansare" sprang efter honom med kamera, utan att vilja kommentera varför.

Det är klart att det handlar om nåt framtida bok eller tv-program.

"Munken" verkar dessutom engagera en hel del läsare. Nyheten låg ute under söndagen och måndagen och klickades varm, och när vi idag släppte den förfinade tidningsversionen med tillhörande film letar den sig upp på klicklistans topp för tredje dagen i rad.

Inte för att vi i dag hade mycket mer att tillföra i ämnet - men vi hade rörliga bilder.

Intressant. Och viktigt att lära av hur vi kan hantera bilder, videoklipp och text till intresseväckande och heltäckande webbjournalistik.

Dessutom - vi har en hel del ess i ärmen kring det här. I framtiden.

För övrigt - ja, töntbilden på mig själv här till vänster ska bytas.

Jag är helt nervös.

Vilket egentligen är rätt märkligt.

Jag har bloggat i flera år på privat blogg. Det har gått bra, och jag har nått stora skaror genom personlighetsutvik om patetiska misslyckanden, kristeniaktagelser och hobbyanalyser. Jag har skrivit små och stora artiklar i papperstidning och webb och arbetar varje dag med hur Dagen.se ska presenteras för tiotusentals besökare.

Men så sätter jag mig nu framför Dagen.se:s bloggverktyg och ska knappa in mina första bokstäverna på vad som ska bli min egen lilla blogg, och håller på att kissa på mig att nervositet.

Får flashbacks från när jag sitter i bilen på väg till nåt stort läger. Hur jag sitter och skakar av nervositet inför de som redan är där.

Vilka är de?

Hur reagerar de?

Vad tycker de?

En av poängerna med bloggen (utöver att ge kristeniaktagelser och lite good ol' narcissistska analyser av patetiska personmisslyckanden) är att få svar på det. Vilka är ni läsare?

Bloggens fantastiska poäng och möjlighet är att just kunna överbrygga gap mellan redaktion och läsare och skapa interaktivitet.

Min och redaktionens mål  är att varje dag göra en så aktuell och intressant nyhetssajt som möjligt. Inte bara med de senaste nyheterna - utan också med en så lättöverskådlig sajt som möjligt.

För att ge dig en inblick i vad vi sysslar med, och hur vi tänker, samt för att ge oss en möjlighet att få större inblick hur du tänker, skriver jag.

Det blir en spännande resa.

Välkommen att engagera dig!