En man vid namn Mikael Kindbom har skrivit om mig. Han är ordförande i något som heter Kristna Publicistförbundet och skriver om mig i något som antagligen bäst betecknas som blogg. Han undrar varifrån de har hittat "denne 25-årige bloggare", och menar att styrelsen borde ta sitt ansvar (och ge mig sparken?) utifrån vad jag bloggat om Jesusmanifestationen.

Även Stanley Sjöberg skriver om mig i tidningen Hemmets Vän. Elller han skriver om en "högröstad opinionsbildare som vill påverka ungdomarna" och menar att denna person hellre skulle hyra massagebänkar och ge en kaffe till människor än evangelium. Och även om han med det förtydligandet låter som om han syftar på någon annan, tror jag att han menar mig.

Jag förvånas av det. Läser min bloggpost igen, och nickar instämmande med mig själv.
Vad är det som är så skrämmande med det jag skrev? Att jag kritiserar? Har vi kristna så svårt att ta kritik?

Jag anar att det har något med gudsperspektivet att göra. Att man känner att det kyrkan gör är välsignat, gudagivet.
Och det är det ju.
Men även om Gud välsignar en idé eller initiativ så finns det alltid utrymme för att göra det annorlunda. Det innebär inte att ursprungstanken var dålig, eller mindre välsignad. Bara att det också finns andra perspektiv. Som också kan vara välsignade/gudagivna.

Mikael och jag kommer antagligen aldrig förstå varandra i den här frågan, men Stanley verkar egentligen tycka likadant som mig. För efter en redogörelse för vad han tror är min åsikt i frågan, beskriver han sedan precis det jag menar:

"Min erfarenhet genom livet har varit att när vi både predikar och handlar i kärlek, då blir Kristus förhärligad."
Och så ger Stanley Sjöberg exempel på hur han upplevt detta genom att bland annat delta i hjälparbete under en tsunami.

Jag kunde inte sagt det bättre. När vi visar med våra kärleksfulla handlingar vad vi genom Jesus har upplevt - då kommer de ännu-inte-kristna få upp ögonen för oss. När vi med våra handlingar visar att kärlek är det centrala (eller "det första budet", som vi säger på frikyrkospråk) då kommer vi komma innanför den sekulära människans hårda skal av skepsis.

Det är då frågorna kommer. "Varför gör du det här? Vad är det som driver dig?" Och det är då den i dag nästintill slentrianmässiga meningen "Jesus älskar dig" får chans att slå rot på riktigt.
Det är här predikan kommer in. När kärlekshandlingen slagit hål på skalet.

Min förhoppning är att vi får se en sådan kärlekshandlingars och evangeliepredikningars manifestation redan nästa år. 

Men till dess är det viktigt att komma ihåg - det initiativ som i helgen utförs är välsignat. Det är i grunden otroligt bra. Att samla hela Sveriges kristenhet till ett och samma mål.
Men det utesluter inte att man också skulle kunna gjort det annorlunda. 

En del av er har redan sett det i tidningen. Men nu är det klart.

Dagen satsar med en webbevakning under hela Jesusmanifestationen. Med liveblogg.

Antingen direkt på den här bloggen, eller en särskild Jesusmanifestationsblogg, kommer vi skriva rapporter om vad som händer.
Live, bilder, filmer - ärligt och rappt.

Allt för att du som Dagenläsare ska få den bästa och närmaste bevakningen på ett av de största kristna evenemang som skett i Sverige på år.

Det är inte helt klart än om det blir flera bloggare, men åtminstone jag kommer vara på plats.

Antagligen i närheten av Dagens monter.

Så är du där - kom fram och säg hej!

Vi ses!

Jag läser i Metro i dag att regeringen ska skrota "Herr Gårman".

Tanken är att ta ett steg för jämställdheten. För det är ju inte bara män som går över övergångsställ. Så regeringen har tagit fram ett förslag. En "Fru Gårman".

Och det är här det blir märkligt på riktigt.

Om det nu är jämställdhet det ska främja, varför gestaltar vi då kvinnan med kort kjol, smal midja och välsvarvade ben?

Jungfrubilden förstärks till och med av att hon vandrar över övergångsstället barfota.

Är det verkligen nödvändigt att även på trafikskyltar förstärka ett sådant kvinnoideal? Är det så oförståeligt att även kvinnor får gå på övergångsstället?

Bloggen har hamnat lite i andra hand på senare. Det är synd. För det har dykt upp mycket intressant att läsa om på senaste tid. Men jag hinner helt enkelt inte.

Men för att påminna och sätta press på mig själv kommer här en teaser om vad framtida blogginlägg kommer innehålla:

* Webbnyhet inför Jesusmanifestationen
* Jag - "En högröstad opinionsbildare"
* RSS-flöden.
* "Var har de fått tag på honom"

Vi ses på andra sidan stressen.

Kanske har ni läst om butiksföreståndare, oftast de som lider av stök och snatteri, installerar maskiner som ger ljud på så höga frekvenser att bara kidsen hör de - och flyr.

Nu har företaget Mosquitotones tagit konceptet vidare. På http://www.freemosquitoringtones.org/ kan du ladda ner (eller bara lyssna på) ringsignaler som kids under din egen ålder hör. 
Taglinen för konceptet är ungefär: Hur mycket kan du irritera dina arbetskamrater och barnbarn?

Men oavsett är det ganska kul att bara se vilken ålder just dina öron har. Hur höga frekvenser kan du uppfatta?


http://www.freemosquitoringtones.org/

Sveriges Radio gillar att läsa Dagen. Inget nytt där. Det är heller inte konstigt. Hade jag jobbat på någon annan tidning hade jag lusläst Dagen(.se) i jakt på nyheter. Vår nisch gör att vi har möjlighet att lyfta nyheter från ett annat perspektiv, eller ha plats för mer udda nyheter.

Som tex inofficiella fotbolls-SM för katoliker.
Den artikeln högläste Annika Lantz i hennes program i tisdags.

Tanken var att orera lite kring artikeln, mena att den var spretig och  lustifiera sig över rubriken. Och tanken var god. Precis som Annika. Men bisittaren för dagen, vem han nu var, måste somnat under genomgången för programmet. Inte bara för att det lät som han var nyvaken, utan också för den totala saknaden av timing. Herr bisittare försökte slå smashbollar på studs, glömde att lyssna och avbröt med överfundiga kommentarer. Hela tiden eskalerande - som att han försökte kompensera för att han misslyckades på sitt förra svar.

Säkert hade han bara en dålig dag. Men tråkigt eftersom Annika verkade ha mer rolig sågning att ge. Nu var hon istället upptagen med att springa i sidled för att rädda upp bisittarens snedstudsar.

Hursomhelst. Lyssna på Lantz artikelsågning här: (edit: nu fungerar länken Edit2: nudå? Nu borde länken fungera)
http://www.sr.se/webbradio/include/CreatePlaylist.asp?Type=broadcast&Id=1122881&broadcastDate=&IsBlock=1&AudioFormat=1&AvailableAudioFormats=1
Dagengrejen kommer 32 min 45s in i programmet

By the way: För artikelförfattare, tillika nyhetschefen, Andreas Nilsson, kommer detta med all säkerhet bli en fjäder i hatten. En anekdot redaktionen kommer få lida av så snart ämnet "Annika Lantz" kommer upp.
"Lantz? Vet ni att hon dissade mig i direktsändning, haha!", kommer han säga och kavat lägga armarna i kors.

Vi har tittat lite på bloggarna i dag när Linus, Dagens webbtekniker, fått en stund över. Det innebar att vi gjorde några enkla ändringar.
Som att till exempel lägga in bloggpuffen här till vänster. Förhoppningsvis gör det att du enklare kan navigera dig mellan Dagenbloggarna.

De andra ändringarna handlar mer om kommentarerna.
Från och med i dag måste du ange en epostadress när du skriver en kommentar. Du kan fortfarande vara anonym, men förhoppningsvis får vi färre otrevliga kommentarer när du iaf måste uppge mailadress. Mailadressen publiceras dock aldrig i samband med din kommentar.

En av fördelarna med att kunna uppge mailadressen är att du kan få ett mail varje gång en ny kommentar postas. Du väljer själv om du vill prenumerera på kommentarerna eller inte.

Den sista ändringen är att man också, i samband med sin kommentar, kan fylla en adress till sin hemsida. Flera skriver i dag ut sin bloggadress i namnrutan, men nu blir ditt namn klickbart och länkat till din blogg.

Det var allt. Voila.
Och maila (eller kommentera) om något fungerar mindre bra.

Ser ni på Talang 2008? TV4:s fredagsunderhållning? Jag har sett något avsnitt. Det är trevligt och så. Duktiga människor. Duktiga små barn som sjunger finstämt, och sånt.

Men så ser jag ett klipp från englands variant "Britains got talent" och inser - vilka skämt vårt svenska program är i jämförelse.
England har möjlighet att skaka fram operasångare i världsklass som gått och sålt mobiltelefoner. USA vaskar fram soulsångare av 8-åringar.
Och så nu detta.

Hörrni. Det här är magiskt. Gåshud plus ett.

Antar att ni läst om prästen som, efter ha spänt fast sig i tusen heliumballonger, flugit iväg och är nu försvunnen.

Hur förhåller man sig till såna här nyheter? Det är ju en tragedi utan dess like, men samtidigt så absurt och komiskt. Det finns hur många roliga ingresser och rubriker som helst att sätta på en präst som åkt upp till himlen (och inte kommer tillbaka), och det är nästan svårt att inte bli raljant.

Även om vi nu valde att skriva om denna präst, inte minst eftersom hopp fortfarande finns, finns det flera historier som är nästan omöjliga att återge utan att det blir nästan stötande löjligt.

Ett exempel på det kom förra veckan. The Age, bland andra, rapporterade om att en Filipinsk präst dött när han sjöng karaoke. Den 32-årige prästen hade precis tagit ett dopp i havet och han dröp fortfarande av vatten när han tog tag i micken för att sjunga en låt. Men han hann inte mer än en ton innan den ojordade karaokemaskinen gav honom en elchock som kom att bli hans död.
Ridå.

Säg, hur kan man rapportera en sån grej på nyhetsplats utan att det ger ett löjesskimmer över dödsolyckan?

Jaja.
Nu ber vi istället att den ballongflygande prästen hittas levande nånstans.

Aitellu har skickat ut ett pressmeddelande i dag. De skriver om hur bra deras tjänst är, och citerar olika källor. Bland annat den här bloggen.

Och det där är ju roligt och sånt. Men ett märkligt fenomen upstår när de halvvägs in i pressmeddelandet lyckas med konsstycket att kalla mig "Emmanuel Karsten".

Känner ni igen det? En viss ledare för inte så länge sedan gjorde samma sak.

Jag är förvisso medveten om att jag har en något annorlunda stavning på Emanuel. Det är lätt att slänga in ett dubbel-M där efter den inledande versalen. Men "Karsten"? Det finns väl inte ens i boken? Vem heter "Karsten" i efternamn 2008?
Karsten är ju ett förnamn, en namn med en helt ny ordsmak i munnen, som liksom kastas fram i munnen.
"Karlsten", å andra sidan, ett lätt tillbakadraget ord, börjar som "Karlsson" men slutar på "-sten".

Inget konstigt alls.

Jag känner mig manad till ett upprop kring hur vi kommer tillrätta med detta djupa problem. Hur kan jag få heta vad jag heter?
Eller är det enklast att bara byta namn?

(via trotank.se/blog) 

Klicka på bilden för att se större version

Elisabeth Sandlund är inte bara chefredaktör på tidningen Dagen. Hon är också scout.
Detta visar hon med all önskvärd tydlighet i dag, på S:t Georgdagen, iförd scoutskjorta.

Hon, och en styrelseledamot i Swedmedia, beslutade att hedra denna scouternas dag under Swedmedias första bolagsstämma i dag.

Föredömligt, såklart.
Scouter är något av det mest underskattade Sverige har.

Jag inser att igår var första vardagen som jag inte skrev någon bloggpost sedan jag började blogga på Dagen.se.
Rätt befriande.
Jag var ledig, helt enkelt. I Örebro över en dag och hade det skönt. Sov länge, gick på stan, åt tårta och hade det fint.

Tillbaka i dag, och glad över alla förslag på Dagen.se-bloggare ni gett. Jag antecknar allt, och kommer använda de till ett projekt som ni om inte alltför lång tid kommer ta del av.

Men fortsätt gärna tipsa! Vi behöver framförallt mer förslag på kvinnor. För som någon kommenterade i ett mail:

"Intressant att av förslagen du fått är bara tre kvinnor, två namngivna och en morsa vem som helst. Och nästan alla förslagsgivare är män! Är bloggvärlden segregerad? Eller bara den kristna?"

Om du fick välja vem som helst - vem hade du då sett blogga på Dagen.se?

Det kan vara pastorer, präster, ledare, teologer, evangelister eller vanliga kristna.

Eller människor som inte är kristna alls. Inspiratörer, föredömen, eller människor som helt enkelt är väldigt intressanta.

Vems blogg skulle du vilja läsa på Dagen.se?

Skriv ditt förslag i kommentarerna eller maila på emanuel.karlsten@dagen.se

Igår kom den. Knäcken. Vårknäcken. Ni som läst min blogg ett tag vet vad jag pratar om. Ni andra kan läsa om den här.

Det är utan tvekan årets bästa dag. Det märktes också på helgstatistiken. Vi fick lägre besöksstatistik än vad vi haft på ett halvår. Men ärligt talat, ni var värda att vara ute i solen.

***

Dagens featureredaktör Therese Peterson sjunger. Mycket, bra och med kärlek. När så Royal Years var på redaktionsbesök tog det inte långt innan hon sa - "Jag hänger med!". Så en timme senare satt hon på turnébussen på väg till Linköping och käkade apelsin med Andrae Crouch.
Vi andra satt kvar på redaktionen och slog vad om hur lång tid det skulle ta innan hon sjöng duett med någon i turnébussen. Men det var för lågt gissat. Väl tillbaka visar det sig att hon redan samma kväll stod på scen med SALT.

***

Medan en hel generation nostalgitrippar på Royal Years klickar jag själv på Dagen,se:s toppbanner om Kirk Franklins konsert. Det är en must-see. Konserten alltså. Franklins live-dvd "Rebirth of" är något av den bästa gospelmusik någonsin producerad.

På Kirks kampanjsajt ligger några småtöntiga videos från Kirks senaste skivor, som jag klickar igenom. Videos som lägger ribban så högt och trots all kraft, all input och alla pengar bara känns som...försök.
Men där finns också svenskbandet Blue Eyes Soul video.

Och jag slås igen av att deras musikvideo är något av det bästproducerade jag någonsin sett från ett svenskt, kristenuttalat, band.
Även om klippningen saknar lite tempo står det här sig enormt väl - inte minst bland många av sveriges stora artisters musikvideos.

All heder till er Blue Eyes! Produktioner som dessa lyfter och inspirerar en svensk kristenhet.

Jag har ingen aning om detta är hädiskt för muslimer, eller om det är helt i sin ordning.

Men själv kan jag inte annat än fascineras av sajten Muslim Girl Magazine som visar mode för muslimer.

Vad sägs om rubriker som "Ab fab" och "No more black to basis"

Helt plötsligt blev slöjan inte bara en religiös symbol, utan även en accesoar. Roligt.

Ett av Dagen.se:s viktigaste uppdrag är att guida rätt i den nyhetsdjungel som internets nyhetssajter är. I vår nyhetsvärdering sållar vi hårt för att vaska fram de nyhetsguldkorn som passar in i just vår nisch.

För många fungerar Dagen.se som en startsida. Där man får reda på det senaste nytt, ibland i korthet, och går sedan vidare till någon av de större sajterna för att merläsning.
Detta är helt i sin ordning. Vi kan omöjligtvis göra det jobb som DN.se eller Aftonbladet.se gör.
Men samtidigt tittar vi på olika lösningar för att kunna vara ännu mer effektiva, ännu mer aktuella, och ännu mer ledsagande för dig som läsare.

Det senaste är en tjänst levererad av företaget Aitellu. och som Metro lanserar i dag.
Tjänsten lägger helt ut länkar i atiklar till andra nyhetssajters artiklar som skriver om samma sak.
Ta till exempel fallet Engla. Jag, och många av våra läsare, såg först nyheten om att hon var funnen död via Dagen.se. Med Aitellu:s tjänst installerad hade man den artikeln fått länkar direkt till SvD:s sajt, DN, Aftonbladet osv...

Med en sådan tjänst installerad hade vi blivit startsidan för allt surfande. Vi sållar ut nyheterna, skriver och Aitellu automatiserar vilka andra sajter som skrivit om det, och du kan enkelt klicka vidare för mervärde. 
Visst är det fantastiskt?!

Vi har nu inlett samtal med både Aitellu och funderat på vilka budgetvarianter vi kan göra själva.
Det är inget som kommer ske på flera månader, om ens alls. Men förhoppningen finns.

Förresten hoppas vi inom några veckor kunna leverera en nyhet som kommer höja takten på vår nyhetsleverens. Håll utkik.

Vilket kaos. Och vilket mingel. Tänk att få skaka hand med Målle, Andrae Crouch och...ja, jag vet i ärlighetens namn inte vad de andra kändisarna heter...

Här kommer iaf de största momenten. Med eller utan bild:

Andrae Crouch gäng var de stora stjärnorna. Stora solglasögon, bakomframvänd keps, skinnjackor och guld både runt halsen och fingrarna.
Gospelstjärnan kom, satte sig vid saftbordet, läste den framlagda Dagentidningen noga, nickade och hummade när MarknadsÅke engelskförklarade hur bra Dagen är, och satte sig sedan vid flygeln. Det var ett benjamin syrsa-moment, ni vet där i slutet på Kalle Ankas julafton. Stämningsfullt, där halva redaktionen satt förtrollade.

Andra halvan satt vid sina skrivbord och kokade över att hela havet gospelstormade samtidigt som de satt i telefonintervju.

Självklart kan du också försöka dig lyssna till en melodi från min mobilinspelning:

 ***

Målle Lindberg is the man. Inte för att jag vet särskilt mycket om varför han är känd. Men med sitt vita yviga hår, sin ansade mustach och noppriga filtjacka är han en magnet. Jag var tvungen att prata. Berömma hans bloggande initiativ och stå nära någon som till viss del verkar ha delat Sverige i två.

(För övrigt kom det fram en idé inför framtiden. En satsning som, om det går igenom, kan bli riktigt spännande.)

***

Bill Maxwell kom i svart T-shirt. Skräll. Hittills har jag inte sett en enda bild på Bill Maxwell utan svart T-shirt.
Jag kan inte låta bli att undra hur garderoben ser ut. Om han står och väljer bland flera svarta tishor. Om han har en favorit-tisha? Någon som han använder vid uppträdanden? En som han använder när han vill ha en slappardag?

***

Här skulle Per-Erik Hallin stått. Om han hade varit med, vill säga. Men det var han inte. Oklart varför.

Synd. Det var den enda svenska artisten som även min generation vet om.

Han var ju Kalle Ankas röst.

***

För övrigt mailar Folk-Urban och är genuint bedrövad över att han inte var här i dag.

"Jag har jobbat på Dagen i 20 år, och aldrig har något liknande hänt. Och så händer det just idag."

Marknadschefen har skickat ut mail. Redaktörer ropar "snygga till era skrivbord nu" och saft och servetter dukas fram.

Målle, Andrae Crouch och Royal Years-gänget kommer hit om bara några minuter.

Marknadschefen vankar fram och tillbaka. Pratar i telefon och säger högt "Har vi några give-aways?".

Så dukas det fram några give-aways, några tidningar, och bildredaktörsjosefin beordras föreviga allt.

Själv inser jag att jag aldrig riktigt kommer förstå hajpen kring de där "gyllene åren".

Men en fika med apelsinjuice tackar man ju inte nej till.

I will keep you posted on the utveckling.

Kanske vet du lika lite om jag om artister som var stora i ett frikyrkosverige på 70-talet, men just nu pågår iaf en turné under namnet "Royal Years" runt om i norden. Dagen har varit mediepartner och också haft en del införartiklar. Igår gick vår sista artikel, då med trummisen "Bil Maxwell".

Men en av de deltagande, Målle Lindberg - en 78 år gammal väckelsepredikant (och sångare) - ger löpande rapporter på sin blogg(!). Här skriver han om hela turnén, hans misslyckade försök att tala med amerikanen Andrea Crouch och om autografjägare

********

När påven för första gången på länge besöker USA blir det såklart en världsangelägenhet. Alla medier, även Dagen, skriver om det. Prylar skapas, event skapas, och det blir en påvehysteri.

Men även en del gömda kunskaper kommer till ytan. När jag klickade mig igenom det här "vad vet du om påven"-testet fick jag den något märkliga frågan: "Vilken nation har bestämt att du fråntas din nationalitet och blir omedelbart satt i exil om han någon blir vald till Påve"

Gör testet och se det minst sagt förvånande svaret.

*******

Josefin Casteryd är sedan januari ny bildredaktör på Dagen. Det innebär att hon snart varit här i fyra månader.
Trots det har hon ännu inte bildsatt sin egen kontaktinformation.

En bildredaktör utan bild.

Det finns ett komiskt drag i det.

I dag släpper en propp på Dagen.se. Så känns det iaf när vi nu lanserar en drös av saker samtidigt.

Först ut är de nya ikonerna under varje artikel. De förra var lite fula och otydliga, och jag har tidigare lovat att vi skulle byta ut dem.
Nu är det klart, och se så vackra de blev:

Facebook-ikonen är utan utskriven förklaring (dock med mouseover). Mest för att det inte går att hitta ett sätt att förklara den på tre ord.

Sen har vi en helt ny bottenplatta:

Vi har försökt samla och tydliggöra vad Dagen är, både som tidning och som koncern. Du kan ta del av oss både genom mobilen, rss-flöden och nyhetsbrev. Här finns också Dagens övriga produkter.

Nedanför har vi samlat de viktigaste sakerna om Dagen. Vilka vi är, vem som är ansvarig utgivare, och vem som jourarbetar på webberian.
Samt såklart övrig viktig info om kontakt, hur man får Dagen som startsida, eller hur man får upp en liten Dagenwidget med senaste nytt från Dagen.se på sin blogg eller hemsida.

Det är mest en uppfräschning.
Men så finns det något som är helt nytt: Dagens mest populära artikelserier.

Vi har tittat och funderat hur vi ska kunna lyfta dessa på ett bra sätt. De har ju varit sökbara och länkade, och googlebara och allt möjligt. Men vi tycker vi hittade en riktigt bra lösning:

Här kand du klicka dig igenom det som har varit varumärkesbyggande för Dagen.se det senaste halvåret. Vår stora artikelserie om Messianska rörelsen, Jaktlunds årsreportage om församlingen Filadelfia Stockholm, eller Anna B Sandbergs fantastiska dokument om församligen Karisma.
Tanken har varit att alla dessa viktiga, välskrivna texter borde alltid vara lättillgängliga för våra läsare.

Nu kan du lätt få överblick över våra artikelserier, och för nya besökare får vi stolt presentera något av det allra bästa av Dagens journalistik.

De nydesignade grejerna ger också lite försmak inför vad som komma skall. Vi tittar sedan länge på hur vi kan fila bort de spetsiga kanterna på boxarna, lätta upp designen och skapa en tydligare sajtnavigering.

Kommentera gärna dina förslag på hur vi kan bli bättre, och vad du tycker om de nya grejerna!

Om du mot förmodan missat vår artikel (som även gick i papperstidningen i dag) om att finalisterna i American Idol avslutade hela programserien med att lovsjunga Gud med den klassiska sången "Ropa till Gud" så kan du läsa den här.
Eller se klippet nedan.

Missa inte heller att läsa bloggaren Joels intressanta poäng om hur det visar på skillnaden mellan ett sekulariserat och icke sekulariserat land.

Företaget PRfekt har tagit fram en Typealyzer.
Ett verktyg som scannar av din blogg för att analysera hur du är som person. Utifrån dina ordval och ditt sätt att skriva skapas helt enkelt upp till tre olika psykologiska analyser av dig bakom bloggen.

Ganska rolig grej.

Testa din blogg här.

(Och missa inte Temperamenten-profilen och Jung Myers-profilen. De kan vara än mer träffande. Jag gillade tex min Improvisatörprofil bäst) 

Jag har fått hundratals mail och kommentarer angående Carin Stenströms ledare i Världen Idag där hon påstår att jag försvarar och propagerar för incest.
Jag ska inte sticka under stol med att ledaren gjort mig djupt bedrövad. Ledsen, helt enkelt.
8 000 Världen Idag-prenumeranter tror att jag propagerar för och försvarar incest. Det är något av det allvarligaste och vidrigaste jag någonsin anklagats för.

Carin Stenström brydde sig aldrig om att fråga mig vad jag menade innan hon skrev. Ett enkelt telefonsamtal, ett mail eller en bloggkommentar hade räckt för att jag skulle bekräfta att "Ja, jag tycker såklart incest är något vidrigt som behöver bekämpas".

Istället utgick hon från det värsta, av värsta - att jag propagerar och försvarar incest - och förklarade det som en absolut sanning på ledarplats i sin tidning. Det fortsätter hon göra i dag.

Många har tagit mig i försvar, gjort långa redogörelser för hur omöjligt det är att tolka min bloggpost som något annat än att jag tar avstånd från incest.

Allra mest pedagogiskt förklarande av min text är nog den bloggpost som Kyrkans framtid gjort. De går där igenom min text, steg för steg, och bryter ner det så tydligt som det går. Läs gärna den (klicka här) om du fortfarande är undrande över vissa delar av min text.

Många undrar också vad min avsikt var. Kort sagt var det för att vi kristna behöver rustas för ett samhälle där sanning har blivit relativt.

Den påstådda sanningen "All kärlek är bra kärlek" kommer förr eller senare leda till hedonism, som en bloggkommentatör oerhört koncist kommenterade. Det sammanfattar antagligen bäst vad jag ville betona.

Vi kristna behöver vara beredda på hur vi bemöter ett sådant resonemang. Vi kan inte enbart bemöta det med predikningar om Guds etiska rättesnöre - för det kan vara svårt för den som inte är kristen att ta till sig. Vi behöver fundera över hur vi bemöter den sekulära med sekulära argument för att stå emot en liberalisering i frågan.

Frågan är aktuell och viktig, just för att det är så enkelt att avfärda det som en ickefråga - stämpla incestuösa relationer (de som bygger på ömsesidig kärlek - så som fallet var i den refererade artikeln) som sjuka och bara skaka på huvudet.

Hur hanterar vi dessa människor? Hur gör vi för att nå dem med sanning? Hur ska kyrkan agera med kärlek i en sådan oerhört komplex situation?

Genom att visa på hur en människa - utifrån en sekulär natur - tvingas resonera i dessa frågor hoppades jag få dig som läsare att tänka till.

Inte att du skulle måla upp mig som förespråkare för incest.

Det är omöjligt inte beröras, engageras och känna djup förtvivlan efter beskedet om Englas död.

Jag tänker på min egen syster, bara nio år gammal. Hon som har sådan livsglädje, älskar att lära sig nya saker och få göra saker själv. Det smärtar så obegripligt mycket när jag tanken slår mig att det skulle kunna ha varit hon som blev offer för 42-åringen.

Engla cyklade för första gången själv från fotbollsträningen. Var nervös för sin färd och ringde sin mamma flera gånger.

Sen träffade hon ett monster.

Det ofattbara, det sjuka och de förtvivlade känslorna beskrivs kanske bäst av Hillevi Wahl.

Läs hennes krönika här.

Gud, låt din omsorg och kärlek omsluta Englas familj.

Carin Stenström skriver i Världen Idags ledare att jag propagerar och försvarar incestuösa relationer.

Det är en lögn. Det vet den som har läst min bloggpost där jag tydligt skriver:

"Det är omöjligt att inte äcklas av relationen. Att inte dra parallellen till hur sjukt det hade varit om jag, eller någon i min närhet, hade attraherats av sin pappa eller mamma, och sedan inlett en kärleksrelation.

En sexuell avart av rang."

Läs Dagens chefredaktörs svar på Stenströms onyanserade påhopp här.

Det pratas och skrivs en hel del om Kina nu, och många förfasas över att Kina har tilldelats sommar-OS. Kina är ju en diktatur som i många fall struntar i de mänskliga rättigheterna. Hur kan de få OS? Hur kan vi delta?, frågar man.

Själv kan jag inte se ett bättre val av IOK. För aldrig hade vi väl pratat och uppmärksammat så mycket hur Kina våldför sig på Tibet, eller kränker mänskliga rättigheterna om det inte vore för att de fått OS? Helt plötsligt har Kina fått hela världens blickar mot sig, och en enorm press att spela sin kort rätt.

Och som om inte det var nog har Kina världens mest politiska spel på hemmaplan i sommar. Hur ska de lyckas censurera? Hur ska de lyckas gömma undan allt? Hur ska de lyckas hålla emot?

Bloggvännen Damon Rasti påminner om att en av de starkaste bilder som tagits är just från de olympiska spelen i Mexiko -68, där två svarta löpare protesterar mot den amerikanska rasismen.
Våra idrottare har all möjlighet i världen att inte bara göra fantastiska idrottsprestationer på världens mest prestigefyllda evenemang, utan också göra skillnad som kommer ge eko i historien.

Och som Damon skriver:
"Någon som kan meddela Stefan Holm?"

Fotbolls-tv är fantastiskt. Men efter matchen är det svårt att ställa annorlunda frågor. "Hur känns det", "hur gör ni det här bättre" och sedan rullar klyschorna. Eller så blir det som i det här klippet från helgens match mellan AIK och Elfsborg:

Det finns så oändligt mycket roligt i klippet. Som frågan. Som reaktionen. Som upprepningen. Som blicken precis innan klippet tar slut.
Fantastiskt.

Den kristna trevdagarstidningen Världen Idag skriver i dag om deras nya webb, och lanserar samtidigt deras alldeles egna Emanuel:

Nathanael Söderberg, utvecklingsansvarig för varldenidag.se

Det är såklart löjligt och fånigt insinuerat, men det går ju inte att undgå att de verkar letat länge för att hitta en Emanuelkopia. En ung kille i 25-årsåldern, rakat huvud och till och med ett Emanuelklingande (och bibliskt!) namn.

Men trots alla goda förutsättningar för att vara en god webbredaktör lanserar han bara tråkiga nyheter. Och gamla namn.

För den utveckling han stått för är att låsa in det redaktionella materialet. Inte allt, men det som inte är dagsfärskt. Och kallar det Världen idag Plus. Precis som Dagen kallade sina inlåsta nyheter "plus", innan vi lanserade Ekosmart.

Vill man alltså hitta tidigare material från Världen idag måste man vara prenumerant.
Även Dagen.se låser in material till prenumeranter. Men bara delar av det material som inte är nyheter (det som oftast kallas feature). Och de låsta artiklarna syns inte för dem läsare som inte är inloggade prenumeranter, och minskar således irritationen.

För små tidningssajter är det av största vikt att hävda sig på nätet. Nathanael har en stor utmaning här. Genom att låsa in sina artiklar kan de inte nås via google. Och finns man inte på google finns man inte alls. En av Dagen.se:s framgångsfaktorer är just googleoptimeringen. Drygt 30 procent av våra besökare kommer genom google. Genom att vi placerar oss högt när andra söker, kommer de in, och klickar sig vidare, fastnar och vårt varumärke stärks.

Där ligger Världen Idag långt efter. Och detta steg visar tydligt att det knappast är webben och nya läsare man satsar på.

Då hjälper det inte ens att ha en utvecklare med Dagenwebbredaktörliknande drag.

Det här Linus, Dagen.se:s webmaster.

Det är han som fixar allt så fint och felrent på Dagen.se. Som suckande tar emot mina utbrott på saker som inte fungerar. Lägger huvudet på sned, ler i mjugg och tänker, "lugnt och fint, världen kollapsar inte än". Och så fixar han. Snabbt som blixten fixar han.

I dag har han till exempel fixat det irriterande i att man kom till en ny sida när man vill rapportera ett textfel i en artikel. När man klickade för att lämna sin rapport så kom man bort från den artikel man skulle rapportera felet på.
Nu är det löst, och istället får man ett pop-up-fönster, som man enkelt kan flytta lite åt sidan och på så sätt se hela artikeln.

Hjälp oss nu hålla Dagen.se än mer felren!

I dag skrev vi om familjen Deaves. Där en dotter och far, på senare år, blev kära i varandra och inledde en respektfull, ärlig kärleksrelation med varandra. De attraherades helt enkelt av varandra, och struntade i konsekvenserna. De blev ett par, hade sex, och födde en dotter. De bor ihop, lever som ett vanligt par och njuter. De får leva med en människa de älskar, och de får ha ett barn ihop.

Det är omöjligt att inte äcklas av relationen. Att inte dra parallellen till hur sjukt det hade varit om jag, eller någon i min närhet, hade attraherats av sin pappa eller mamma, och sedan inlett en kärleksrelation.

En sexuell avart av rang.

På redaktionen har det diskuterats en del om varför Dagen.se (eller jag) skulle skriva en sådan artikel. Vad är Dagenvinkeln? Själv tycker jag den är ytterst intressant, och ett skeende i samhället som borde väcka vårt intresse.

Utifrån ett kristet, etiskt, perspektiv är det självklart för de flesta att fördöma deras handling som vidrig, och inte minst som synd.

Samtidigt var det inte länge sedan kristna gjorde (och gör) exakt samma sak med homosexualitet.

Vi klassade det som en sexuell avart, undanskuffad och praktiserad av få.

Sen visade det sig att de homosexuella var människor. Som du och jag. Att våra lagar, som alienerade och psykstämplade dem, var obalanserade och passé.

Snart blev det en människorättsfråga, och kyrkan började till viss del tänka om.

Och nu ser vi samma sak hända med incestuösa, kärleksfulla förhållanden. Med vilka sekulära argument kan vi argumentera för att sådana förhållanden borde vara olagligt?

För att de kan föda barn som är sjuka? Är det i så fall ok om det är ett lesbiskt, incenstuöst förhållande? Eller om de båda har läkarintyg på att de steriliserat sig?

Och inte kan vi förutsätta att de flesta incestuösa förhållanden är byggda på sjuka relationer? Och handlar det om våldförande relationer så finns det andra lagar än de om incest som skyddar.

I en annan del av tv-programmet berättar en expert att antalet incestuösa förhållanden, med ömsesidig kärlek, är fler än vad vi kan drömma om. Det är säkert sant. Liksom det säkert är sant att vi, inom bara några år, kommer se en lagändring för att syskon och familjer ska kunna ha älskande, sexuella relationer.

Vilka andra skäl finns?
Eller som Jenny Deaves säger i programmet:

- Det viktigaste som folk måste komma ihåg är att John och jag är i den här relationen som medvetna vuxna som inte skadar varandra eller någon annan.

Dagen skriver om detta skeende. Inte främst för att det är en avskyvärd eller udda nyhet, men för att det är ett talande och inte minst intressant samhällsfenomen.

EDIT: För en fördjupning och förtydling i ämnet får du gärna läsa mer här.

När tv4 nu annonserar att de ska köra ytterligare Idolsäsong är det inte utan att man känner att konceptet är en aningen...trött. Det kommer knappast igen lyftas till Daniel Lindström-nivåer.

Men så hittar man klipp nedan, och inser att programmet kanske fortfarande har viss potential..

Vår artikel och samtal med Alex Schulman gav en hel del ringar på vattnet. I flera intervjuer har han nämnt samtalet med en av Dagens reportrar. Nu senast i DN.

- Det roligast var när Dagen ringde och var brydda över att vi hade Bibeln rullandes överst på sidan, säger Alex Schulman.
Och det var ju roligt att han tyckte det var roligast. Även om vi nu var mer nyfikna än brydda över den rullande Bibeltexten.

Men det är långt ifrån det roligaste i texten. Det är istället hur korrfelens korrfel råkat få spinn. Inte bara har rubriksättaren lyckats kalla Alex för "Axel" i rubriken, redigeraren har också lyft det märkliga ordet "Tjommarhatare". Vad det nu är.
En snabb koll i Schulmans blogg ger svaret:

"Jag läser rubriken och jag tänker: Vad är en "tjommarhatare" för nåt? /.../ Nej, jag tror bestämt att reportern fått detta om bakfoten här också. Det jag sa var nämligen "Schulman-hatare". Och så hörde reportern "Tjommahatare" och så blev det så. Frågan är bara vad hon tror att jag menade? Och varför hon inte ifrågasatte det hela. Hon kunde frågat: "Men Alex, varför hatar du tjommar?" Eller: "Kan du utveckla det här hatet mot tjommar?" Eller: "Hatar du alla tjommar eller är det  bara en viss typ?"

Jag läser allt detta med stor behållning. Och lägger mig dubbelvikt av garv åt vad som kan vara en av de mest komiska journalistiska grodor hittills.

Det är med glädje, stolthet och en hel del förväntan som Dagen.se i dag presenterar sin nya bloggare:

Anders Gustafsson.

Under dagen kommer lite mer information om honom och vad bloggen kommer innehålla.

Tills vidare kan du läsa hans två första bloggposter här:
Dagen.se/utrikesbloggen

En av Dagens mest klickade nyheterna den här veckan är att Ulf Ekman börjar blogga.

Det är intressant på många sätt. Att Ulf Ekman tar ett steg ut från enkelriktad-, till tvåvägskommunikation. Det ska han ha cred för.
Och att ett av bloggens fundament är just den dubbelriktade kommunikationen fick Ulf Ekman erfara snabbt. Efter starka protester från bloggosfären hävdes kommentarsförbudet, och nu är det öppet för vem som helst att kommentera på bloggen.
Även om kommentarerna nu genomgår moderering innan de publiceras (vilket egentligen är ganska vanligt) så är det modigt, och inte minst viktigt för en trosrörelse som, förmodar jag, kämpar mot fördomar om diktatur och åsiktscensur.

Men allra mest intressant tycker jag det är att hans bloggande också är en enorm svängning.
Antigayretorik påminner påpassligt om Ulf Ekmans ledare i Världen Idag förra året (finns ej på nätet) att bloggosfären är ett "tjatter utan dess like". Han skrev vidare att vi "slår knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer".

Ett ganska märkligt uttalande från en man vars församling varit föredömligt bra i att dra nytta av"kommunikationssamhällets alla innovationer".
Och ganska roligt, såhär i efterhand, när han nu startar sin blogg.


Nu väntar vi bara på att fler kyrkoledare vågar ta steget ut i bloggosfären.  

PS. På måndag släpper Dagen.se en ny Dagenbloggare.
Håll koll här vid tiotiden!

Har ni läst Andreas Nilssons "tack för i dag" i dag?

Den är bra, tycker jag. Han skriver om Jesusmanifestationen. Om att den är bra, inte minst utifrån ett ekumeniskt perspektiv, men knepig på ett annat sätt.
Och så är det ju. Tänk vilken grej det är att alla olika falanger inom kristendomen nu ska träffas för en gemensam manifestiation!
Men känns det inte som ett stort slöseri att, när kristna har chansen till stort medialt och offentligt genomslag, gå genom Stockholm stad med plakat?

För när vi med banderoller, hurrarop och sånger vandrar genom staden grundmurar vi bilden av Plakatkristendom. Vi som alltid är arga och behöver manifestera våra åsikter, och att vi finns.

Ju mer man tänker på det, ju märkligare är det.
Vi som aldrig annars syns (förutom när det ska diskuteras homosex eller kränkningar) kommer helt plötsligt från ingenstans och skanderar - för den ofälse - obegripliga budskap.
Kanske dansar vi lovsångsdans med svenska flaggor. Kanske visar vi upp den musikaliska frikyrkoskatten. Kanske har vi ytterligare bra argumenterande, engagerande tal.
Och allt det där är fint. Men är det verkligen det Sverige behöver se från oss kristna?

Tänk om vi istället mobiliserade oss så att vi invaderade hela Stockholm med kärlek och änglahyss?

Vi kunde sprida ut oss, fem och fem, och hänga påsar med nybakta bullar på Stockholmbornas dörrar, hjälpa äldre att bära kassar, leta upp hemlösa och bjuda på bigmac med plusmeny, ställa upp stånd där vi erbjöd gratis massage, sätta upp scener med livekaraeoke (hey, här har vi en fantastisk användning av frikyrkomusikaliteten), dela ut gratiskramar osv, osv.

Fatta vilka rubriktriggare!!
"Kristna invaderade Stockholm - med kärlek"
"Få gratis massage - och en kram"

Och framförallt - förstå vad jag hade längtat och längtat tills den manifestationen!

Men nu känner jag till och med tveksamhet inför att närvara.

Sitter och funderar på hur våra nyheter kan ta bättre plats, se aptitligare ut osv..

Så funderar jag på om det är så enkelt att bara byta plats på spalterna.
Så jag klipper och klistrar lite snabbt, och...tror jag är ganska positiv.
Visst, man skulle behöva bredda nyhetsspalten till vänster, kanske lösa det mer som svd.se gjort, med att låta toppuffen ta både vänster och höger bredd. Men ändå. Bättre?
Eller?

Vad tycker ni?

Kommentera nedan eller maila in vad du tycker till emanuel.karlsten@dagen.se

Dagen använder sedan länge bloggtjänsten Twingly, som redovisar de blogginlägg som länkar till den aktuella artikeln.

Twingly är nu i slutfasen att släppa en ny version. Den, i mina ögon bästa nya funktionen handlar om att läsarna själva får betygsätta det inlägg som bloggat bäst om artikeln, och hjälper på så sätt andra att hitta de mest "intressanta" blogglänkarna.

Läs mer om nya släppet, eller var med och betatesta Twingly.

Läste ni att Monika Seilitz dött?

Det gjorde ni säkert. Även om det kanske inte faller under Dagens bevakning så har de flesta medier dragit upp det stort.

Själv läste jag det i Metro i morse, och reagerade över att de på minst två ställen (i deras text på 800 tecken) benämner henne som "riksvamp". I en egen mening menar man till och med att hon kommer bli ihågkommen som just "riksvamp"

Så känner jag ångest. Å hennes vägnar. Att bli stämplad vamp, sådär efter hennes död. Är det så hon vill bli ihågkommen? Var hon någonsin medveten om det? Att hon skulle bli riksvamp, när hon dör. Att folk inte känner igen henne vid hennes namn. "Vem då? Jaså, du menar riksvampen!"

Och så börjar jag tänka på hur man minns. Att Jonas Gardell skulle få det, numera, inte alls så kränkande riksbög, skulle kännas självklart. Liksom att Åke Green hade fått det mycket mer tveksamma "riksböghatare". Mikael Persbrandt hade fått Riks...man? Björn Gustafsson Riksgullig?

Och jag själv? Om jag blivit känd? Hade jag stämplats Rikskristen?
"Emanuel, vem? Ja, han den där Rikskristna!"
Å andra sidan skulle ju det kräva något mer kristet av mig än en blogg på en kristen tidnings sajt...

Jag har sedan länge varit en stor fan av bröderna Schulman.

Jag känner en enorm fascination inför den nya fas de inlett i den nu så hejdlöst platta 70-talistironin.

Med enkla medel har de gått bort från en generat, sexfixerad humor, och styrt över till 2000-talets jag.
Ett Jag som blir mer och mer självupptaget. Där drömmen om 15 minuter i rampljuset är främsta drivkraften, och medlen för att uppnå dem blir alltmer sekundära.
Schulmans klär av sig själva för läsaren. Brottas med sin egen mediakåthet. Sin längtan efter att synas mer - till vilket pris som helst.
I ett samhälle som blivit mer och mer egocentrerat har de gjort sina liv till karikatyrer av just det. De häver ut sig självupptagna (ofta elaka) iaktagelser, blottar sina brister, misstag och ångest, för att sedan, konsekvenslöst, hoppa på nästa tåg.


Det är fullkomligt lysande, tycker jag, och ett exempel på (som jag sa i radion igår) humor som distanserar oss och hjälper oss att se på företeelser med nya ögon.

I går öppnade deras nya humorsajt 1000apor.se. Jag har bara hunnit klicka runt lite kort, men mer behövs inte för att inse att de lyckats träffa mitt i prick. Det är ett smörgåsbord av lysande idéer i ett välplanerat format.

Bäst av allt (och kanske mest talande för...humorfalangen?) är deras extrema insyn och nakenhet. Med parafrasen och avdelningen "The Schulman Show" ger de total insyn till alla deras in och utgående sms, en gps visar var de befinner sig just nu, och vilka sajter de besöker.

Och apropå vilka sajter de besöker var det rätt roligt att se att en av de senaste sidorna Alex Schulman besökte var just Dagen.se.

Jag är hemskt ledsen, kära, underbara, söta läsare (trying to butter you up).

Igår på centralen gjorde de det. Ni vet det jag skrev om för länge sedan. Och det jag tyckte vi skulle göra i Stockholm.

Under några minuter vid 18-tiden igårkväll frös tiden på centralen. Mitt i stressen samlades ett hundratal och stod som frusna pelare, mitt i en rörelse.

Mycket häftigt, och beundransvärt. Tyvärr hittar jag inte ett enda filmklipp från det på nätet.

Men mitt i all fascination är jag lite bitter över att ingen tipsade! Inga pressmeddelanden i god tid, inga vinkar, ingenting.

Jag ville ju också stå där, fryst i en rörelse, och avstressa ett stressat samhälle.

Kan vi inte göra det igen? Eller låt oss göra det till en tradition! En gång om halvåret?

Edit: Aftonbladet.se har snällt nog påmint om att de gjort ett tv-inslag:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article2169888.ab

Det var en märklig dag i går.

Jag var helt säker på att jag var lurad på åtminstone tre grejer.

Den första var vår nyhet om Lars Vilks ska göra musikal av sina rondellhundar.

Troligt.

Inte på något sätt skulle det kunna vara allvar bakom något sådant. En hund i en rondell, en ballad om yttrandefrihet, och en Robban Broberg-sång om den tokiga Lars Vilks.

Men så visade det sig vara sant. Lars Vilks har själv skrivit om det. På datum då det inte varit första april.

Det innebär alltså att det inte var Dagens aprilskämt. Det var ju istället vår artikel om Kollektomaten med Välsignelsebonus, som ger var tusende givare en tillbakakaka på tio gånger gåvan, direkt in på kontot.

Den nyheten gick Kvällspasset på P3 på och ringde upp mig under eftermiddagen för att bjuda in mig till kvällens show.
Samma stund som jag lägger på luren inser jag - det är någon som skämtar med mig. Säkert någon på redaktionen, med kontakter på SR. Jag skickar direkt en kontrollfråga till Kvällspassetredaktionen.
Varpå de, mycket påpassligt, publicerar mina mail på sin blogg tillsammans med följande kommentar:

"Först går jag på Dagens skämt, vi bokar Dagen-Emanuel för att prata om aprilskämt, Dagen-Emanuel tror att vi aprilskämtar.

Meta."

Oavsett det var jag in i det sista osäker på om någon aprilskämtade med mig eller inte. 

Men, de ringde upp, och nu kan du lyssna på min sammetstämma, om ni mot förmodan missade min medverkan igår.

Jag är med 20 min 12 s in i programmet (från tisdagen den 1 april)

Hur går det för er?

Har ni blivit lurade i dag?

På redaktionen har det nyss uppdagats att vi gått på en nit. Vår VD ringde begeistrad på förmiddagen och berättade att prästen Per-Arne Dahl ska bli pastor i Filadelfiakyrkan i Oslo.

Dagens stjärnreporter Carl-Henric Jaktlund la sedan två timmar på att jaga och skriva nyheten, tills det till sist uppdagades att det hela var ett aprilskämt.

Om det var vår VD, som imorgon gör sin sista dag på jobbet, som ville avsluta sin tid med en blinkning eller bara själv blivit lurad är ännu oklart - han har för tillfället gjort sig oansträffbar. Kanske pga skrattkramp?

Själv tyckte jag inte nyheten var särskilt osannolikt. Skulle inte Carl-Erik Sahlberg kunnat bli pastor i Filadelfia Stockholm?

Jag älskar aprilskämt. Jag älskar att bli högröd när jag kommer på mig själv med att blivit lurad. Jag har redan blivit det en gång i dag, och räknar med att bli det någon gång till.

Men sen finns det aprilskämt som gör en röd av andra skäl.
Tex om det som en man blivit utsatt för, och delade på ett forum förra året.

Han bodde tillsammans med sin flickvän och kom hem från jobbet då han fann möbler från deras lägenhet bli inpackade i en bil.

- Det är slut, svarade flickvännen snärtigt.

- Men mina saker?

- Det är ju faktiskt mina möbler alltihop.

Även fast han visste att det inte stämde var han mer fokuserad på att den person han trott han skulle dela livet med nu lämnade honom.

Han gick upp och satte sig på golvet i den tomma lägenheten.

Dagen efter ringer mobiltelefonen.

- Jag har råkat få med några grejer som är dina, kom och hämta dem.

Han åker till den givna adressen och möts av flickvännen som öppnar lägenheten och utbrister:

- April april!! Det här är vår nya lägenhet!!

- Va?, mannen tittar in i en färdigmöblerad lägenhet.

- Det var en överraskning! Jag har köpt den här bostadsrätten åt oss!

Mannen avslutar sin berättelse med att han relationen aldrig riktigt blev densamma, att de gjorde slut månader senare, och att han fortfarande får gå i terapi.

Crazy.

Kolla förresten in mediernas bästa aprilskämt i år här:

http://aprilskämt.se/