Hejsvej.
Ville bara skriva att jag är tillbaka. Efter väderkompensationssemester i Turkiet där jag hamstrat solstrålar inför hösten kom jag hem utvilad och tänkte att det inte fanns bättre slut på semestern. Tills jag står framför lägenhetsdörren och inser att lägenhetsnyckeln är borta. Fint.
Efter en halv natt i korridoren, innan extranyckel kom, försvann det där utvilade och halva solstråleförrådet gick åt.
Hursomhelst. Semesterns slut innebär också Sommarreprisernas slut. Det verkar som att det fungerade bra. Tack för alla kommentarer! De både fördjupade och nyanserade. Precis som en blogg ska fungera! Några har mailat mig angående några blogginlägg. Er har jag ännu inte hunnit svara. För dagen har mestadels gått åt till just det. Att svara på mail.
Med tanke på båda läsarantal och bloggkommentarer känns det också skönt att det fortfarande finns några opublicerade guldkorn kvar att reprisera. Kanske till nästa semester?
Nu tar jag helg. Vi hörs på måndag. Vi har mycket nytt i bakfickan. Både inför nästa vecka och hösten.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Hade en kompis här för nån helg sedan. Han är inte kristen, och har egentligen aldrig varit i kyrkan förutom vid skolavslutningar. Men så var han här under helgen, inkl söndagen, och hängde på när vi gick till kyrkan.
Jag glömmer det (eller så beror det på att det inte händer så ofta), men det är alltid en annorlunda upplevelse att ha med sig en icke kyrkvan till en gudstjänst. I oro för att någon ska uppfattas för sekteristiskt eller för obekvämt blir man extremt känslig och börjar se gudstjänsten med sekulära ögon.
Så när vi sitter där och gudstjänsten börjar hör jag plötsligt hur det låter. Vilka konstiga ord vi använder. När mötestledaren hälsar oss välkomna och använder meningar som "Vilken nåd det är att samlas inför Hans tron för lovpris" ryggar jag tillbaka. När hon fortsätter med att försöka förklara lovsång som "toner som sträcker sig till Gud och behagar Honom" så börjar jag harkla mig, skrapa med foten och höra mig själv tyst säga "nej, nej, nej.". Sådär skulle mötesledaren aldrig pratat om det hade handlat om någon annan musik. Musik hon hade pratat om med sina okristna vänner. Men på något sätt blir vårt vokabulär om Lovsång och andra kristna företeelser unket. Som att vi bara tar fram det i det stängda rummet, och det aldrig behöver vädras i något annat sammanhang. Unket och...institutionerat.
Så börjar vi sjunga. Klockan är 11, en söndag. Alla i den unga församlingen är lika yrvakna. Hälften har säkert inte ens hunnit äta frukost. Ändå ska vi stå där och sjunga upbeat-låtar vi inte orkar koncentrera oss på, än mindre engagera oss i. Alla är obekväma. Allra mest ironiskt blir det när vi sjunger "Gladsången" ledd av en gitarr och två vokalister. Vi sjunger för att vi ska, men det blir bara ironiskt att vi pratsjunger textrader som "Jag kan sjunga dag och natt, om Din stora kärlek - för vi är så gladAAA" och låter som en kör zombies.
Allt blir extra tydligt för mig den här söndagsförmiddagen. Jag försöker koppla bort det, blundar och ber att min vän ändå ska känna och möta Gud mitt i allt.
Gudstjänsten är slut, vi går ut, och min kompis börjar skratta. Han tyckte såklart mycket var fånigt. Och läskigt, bitvis. Han förstod inte varför människor sträckte sina händer. Han tyckte folk kändes "höga". Han tyckte predikan, som delvis handlade om helanden, var skum. Men samtidigt var han inte negativ.
Sekt, blev ett ord som låg nära till hands. VI pratade en del om det. Sträckta händer, instoppade skjortor i kakibyxor och skrikande tungotal är normbilden av en sekt. Eller Livets ord (som förövrigt personifierar sekt för medelsvensken). Det har media sagt. Aktuellt och fyrans nyheter har visat videosnuttar på det.
Samtalet glider in på hur det skulle "få" se ut? Om Gud fanns, alltså. Om Han hade skapat människan för att ha en relation med Honom. Om människor hade upplevt att de hade en andlig kontakt med Gud, ett hjärta som sprängdes av "tack!" och en längtan efter mer av relationen med Han som skapat allt. Hur hade det "fått" se ut?
Efteråt kände jag mig stolt. För församlingen. För även om de var trötta så försökte de vara ärliga i sin lovsång. Att det kändes halvhjärtat i upbeat-låtar är både förståeligt och förlåtligt. Mötesledaren kändes, trots det religiösa vokabuläret, ärlig och uppriktig och, typ, nykär i Gud. Det syntes i hennes ögon. Det syntes på det sättet hon försökte krama ur sig beskrivande ord om Honom. Eller att predikanten pratade om helanden som en del av av det kristna livet. Om besvikelser för att bönesvar uteblev som en del av det kristna livet. Det kändes ärligt.
Så när församlingen sträckte sina händer i lovsång, slöt sina ögon i bön, och gjorde massa andra sekteristiskt betingade saker, kändes det inte obekvämt. Snarare äkta.
Vi hade ett intressant samtal. Och jag lärde mig flera saker. Hur vi förlorar trovärdighet genom att försöka vara "coola" (eller vara andlig på ett världsligt sätt, som man hade sagt på frikyrkosvenska).
Men främst hur viktigt det är att vi uppdaterar oss. Låter det vädras lite i vårt firkyrkospråk, musik, tänkande och utsätta oss för att granskas av de som annars bara får en bild av oss genom vinklade Kalla Fakta-reportage.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Om kristna människor hade varit en reklamfilm så hade vi varit en för nåt tvättmedel. Som små dubbade idyllfamiljer hade vi gått runt och gnistrat och spelat perfekta i våra perfekta hem. Helt utan brister, och samtidigt lite arrogant påminnande om att andra borde ha det lika fint hemma hos dem (och skaffa vårt tvättmedel).
Jag vet inte hur många gånger jag träffat både kristna och okristna som har beskrivit oss på liknande sätt. Den okristne som drar sig för att berätta något de gjort eller vart med om för att inte bli dömd, eller den kristne som noga väljer sina ord i rädsla för att få ett präktigt pekfinger i ansiktet om hur de borde leva sina kristna liv.
Vad är det som får oss kristna att städa vår yta till perfektion, och dra oss för att visa våra svagheter? Gör vi oss inte en otjänst när vi jämt tvingar oss själva att hålla uppe perfekta fasader? Vad hade hänt om vi istället hade börjat bejaka och uppmuntra svaghet? Om predikningarna hade börjat innehålla fler historier om misslyckanden. Om vi börjat blotta oss lite mer. Berättat hur jobbigt vi har det i våra äktenskap, delat våra tvivel på Guds existens, Bibelns trovärdighet eller förklara hur mycket du skäms för att berätta att du är kristen! Hade vi genom att bli mer sårbara också blivit mer...mänskliga?
Hur skapar vi ett klimat i kyrkan där vi inser att vi alla är lika stora syndare, och totalt beroende av förlåtelse och nåd? Där föraktet för synden inte går före kärleken till syndaren.
Nyckeln är kanske sårbarhet. Att lägga ner stoltheten, den fina ytan och våga dela något inför dina trossyskon. Inte nödvändigtvis hela församlingen, men någon som du känner förtroende för.
Tänk när vi som kyrka vågar vara brustna inför varandra. Vilken härlig församling! Som stöttar varandra när man inte räcker till. Som hjälper varandra upp när man faller. Som känner varandra utan och innan för att man vet effekten av bekännelse och kraften av förståelse.
Eller med andra ord: Tänk när kristna är en definition av kärlek istället för påklistrad tvättmedelsreklam.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Maria Hallman heter någon som har skrivit en bok "Homosexualitet är synd". Till detta har hon gjort en reklamfilm. Antagligen det mest absurda jag sett någonsin i reklamfilmsväg.
Första frågan som reser sig är ju förstås: Hur gör man videoreklam för en bok med titeln "Homosexualitet är en synd"? Gör man den dyster? Målar upp skräckscenarior? Tar man med bilder på cancerbölder? Eller gör man den neutral? Ger ett sken av att objektivt granskat Bibelns texter och kommit fram till en sanning?
Närå. Man väljer att köra en upptempolåt med en sprudlande glad Maria Hallman som slår ut händerna, gnistrar med sitt leende och flörtar med oss. Filmens skulle lika gärna kunna ropa "Homosexuella lever ett syndigt liv! Wohooooo! Let's go! för 149kr + frakt"
Vidare undrar man: Vilka är målgruppen? De kristna? Som gläds över att någon äntligen lyckats släppa en bok där man offentligt målar synd i pannan på människor som lever i homosexuella förhållanden? "Äntligen har någon släppt en bok om det!"
De homosexuella? Som alltid undrat om det verkligen är synd? "Äntligen kan jag läsa facit!"
Det är tråkigt och konstigt att kristna älskar att basunera ut livstilssynder. Oavsett vad vi tycker i frågan kan jag inte för mitt liv förstå vad vi tjänar på att skriva en bok och sätta den dömande titeln "Homosexualitet är synd".
Jaha?
Det hade inte varit lika uppseendeväckande om det hade varit lögner, avundsjuka, eller ett vardagsbeteende vi gör då och då och som jag borde prioritera bort.
Men här handlar det om mäniskor som är kära i andra av samma kön. Som byggt sina liv till det Maria Hallman slår ut händerna och glatt kategoriserar synd.
Det är ok att kalla det synd. För vi är alla syndare. Jag är syndare. Men det är sjukt och respektlöst att vi måste skrika ut det, hamra fast det.
Vem tjänar på det?
Hade vi inte tjänat mer på att säga "Gud älskar syndare"? Hjälpa människor att själva finna Gud innan vi fastslår vad i människors liv som är synd? Räcker det inte bara att vi alla är syndare?
Genom att stämpla och kategorisera enligt boktiteln distanserar vi oss. Och så sitter vi sedan där på varsin sida och hojtar slagord mot varandra. "Homofober", "Cancersvulster".
Konstigt, konstigt, konstigt, Maria Hallman.
Se filmen:
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Jag var på familjegudstjänst i söndags. Fast inte på "familjgudstjänst". För så heter det ju inte längre. Det slår mig när sitter där i kyrkbänken. "Familjegudstjänst" har blivit kyrkans nya ickeord. Ett tabu, om så vill. Det är som att församlingsledningar runt om i hela Sverige utvecklat en gemensam allergi mot ordet. Att det är ok att kalla det vad som helst sålänge "familjegudstjänst" undviks.
Istället har man namn som "Gudstjänst för stora och små", "Gudstjänst för alla generationer" eller "Tillsammansgudstjänst". En del kyrkor tar i extra mycket och döper helt friassocierat till "ABC-gudstjänst" eller "Äventyret".
Det är såklart inte helt oävet. Antagligen har kyrkor landet över gått igenom samma kris. Familjegudstjänsterna har känts uteslutande för dem utan familj och unga vuxna och så har den där tredje söndagen varannan månad bara blivit en gudstjänst för barnvagnsfamiljer.
Att byta namn är antagligen bara ett enkelt psykologiskt knep för att få dit dem som känt sig uteslutna av ordet "familjegudstjänst". Ett klassiskt föräldrapsykknep.
Mina föräldrar gjorde en liknande grej med mig och mitt mjölkdrickande. Jag vägrade dricka utgången mjölk. Då hällde de helt enkelt i den utgångna mjölken i mjölkpaket där bästföre-datumet inte gått ut och ställde fram för mig att drick. Och jag drack. Precis som de familjelösa masar sig till "Tillsammansgudstjänsten" eller "Äventyret" i tro att det är en gudstjänst utan "familj" före.
Sen kan man fråga sig om man känner sig mindre utesluten under gudstjänsten bara för att den har ett annat namn. Om problemet inte ligger på en annan nivå? För precis som jag visste att mina föräldrar fifflat med mjölken är väl känslan under en familjegudstjänst fortfarande densamma? Att gudstjänsten inte är för mig, utan för familjer?
Den känslan hade iaf jag i söndags när jag satt där i bänkraden och barnen for upp och ner från scenen och kändes som söta paljetter i ett skådespel.
Jörgen Lithell, barnevangelist (och son till grundaren av korvfabriken Lithells - där fick ni dagens frikyrkoskvaller), ledde gudstjänsten och hade tränat en barnkör till mötet. Under fyra minuter under mötet lyckades han dock sätta fingret på problemet. Vi samlades i grupper om fyra i bänkraderna och fick minuterna på oss att diskutera "Hur ska vi göra för att alla generationer och alla sorters människor med alla sorters musiksmaker kan samlas under samma tak?". Kyrkan är relativt ensamma med att försöka samla alla åldrar och personligheter. Men vi verkar beslutsamma med att det ska gå. Såna här samtal kanske leder till förståelsen att det inte går, eller uppenbarelsen hur det ska gå.
Men tills dess sitter vi där på bänkraderna under "Tillsammansgudstjänsten" och känner oss pålurad utgången mjölk.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Per Gessle spelas på radion under ett av mina favoritprogram. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denne man kan få så mycket utrymme. Hur han kan uppskattas så mycket. Hur svenska folket - som annars beskaffats med en ganska god musiksmak - har förtrollats av denna 40(50?)-åriga låtsastonårings solnedgångs-låtar.
"En händig man" spelas och Gessle pressar sin röst hes. Jag blir nästan arg. Känner att mina öron blir kränkta. Men jag byter inte kanal. Då kommer jag glömma att byta tillbaka. Och det här programmet vill jag höra. De har bara gjort ett snedsteg, intalar jag mig. Egentligen har de menat att spela något annat. Kommit på det försent. Inte kunnat bryta. Så jag fortsätter lyssna. Försöker inte bry mig.
Det misslyckas.
Det är som att Gessle hittat en lucka i den svenska musiksjälen. Ett säkerhetshål i våra musikaliska gener som vi ännu inte lyckats täppa till. Som att han med sitt låtsaskänsliga darr på rösten trängt sig in i vårt förstånd, slagit bort all sans och reson och nått in till konsument-nerven. I blindo och impulsartat springer vi ut och köper låtar, skivor, konsertbiljetter. Det måste handla om en bugg vi ännu inte löst. Som behöver några generationer till på sig för att komma till besinning.
Hur kan han annars komma undan med ett namn som "Gyllene tider"? (Vad är det? Ett coverband från Västerås som spelar 60-talshits?)
Hur kan man annars få ett genombrott med "Tänk att få sätta på flickorna på TV2"?
Hur kan vi annars charmas av någon som sjunger med stängda ögon och spänd överläpp?
Per Gessle är vårt lands svar på Julio Iglesias. Smörmannen som lyckades charma tonårtssnärtor med att darra på rösten i rätt tillfälle i sina låtar. Gessle är den mannen på svenska. Gessle har justerat vad svensk sexappeal är. Genom sitt inträde på svenska popscenen visade han hur svensk radhussexighet gestaltas. Det var ett begrepp vi tidigare inte visste om fanns. Men helt plötsligt står det klart. Hur man gör för att vinna tjejer. Det spelar ingen roll att det inte finns någon reson bakom det. Vi är fötrollade. Av mannen som fostrat generationer i hur man får låtar att vara innehållslöst känslosamma. Hur man spelar gitarr med axlar i öronhöjd. Hur man visksjunger.
Snart ser vi antagligen Enrique Gessle i Sverige. En mer uthållig version av Joakim Hillson som med sin pappas pengar och gener kommer fortsätta plåga oss. Kanske något justerat. Kanske genom ytterligare ett säkerhetshål.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Sverige är ett av världens länder som ligger i framkant när det gäller teknisk utveckling. Vi har bussar som ropar ut var vi är med automatik, gps:er som räknar avstånd, mobiltelefoner där vi kan prata och titta på varandra. Vi har till och med pissoarer som automatiskt spolar efter oss.
Men av någon anledning på har vi i stockholm, detta svenska kapitolium, vägrat utvecklas när det gäller bussbiljetter.
För då ska busschaufförer ta upp en 1800-tals stämpel, stämpla en teststämpel på kladdpapper, för att eventuellt skruva fram rätt tid, och sedan sätta en blöt bläckstämpel på en pappersremsa.
I det annars så perfekt moderna sverige är detta för mig en gåta.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Jag hade antagligen aldrig gått om inte en nära vän insisterade på att jag behövde komma ut.
Så vi gick. Till bingohallen. Ja, en såndär med en person som sitter och ropar ut nummer med tillhörande bokstav och pensionärer som kluddar för siffror med specialutformade bingomarkeringspennor. Dit gick vi.
För det hade min väns kompisar testat tidigare, och då hade det vart kul.
Härmed avlägger jag därför följande extrem subjektiva (och något cyniska) rapport:
* Bingohallar är en pensionärers planet.
När de stegar in genom de avskärmade portarna klär de av sig allt vad som heter samhälle. Här inne existerar bara bingo, tanter och farbröder. Eventuellt några medelålders med tunnt, slitet hår och rökrynkiga överläppar.
* Unga människor är utomjordingar
Tydligast blir detta när vi, två killar och två tjejer, kommer och förläget (och förundrat!) frågar personalen (dvs de riktigt institutionerade) om hjälp. Damen granskar oss noga från topp till tå, suckar lite, och säger sedan "Jaaaaa, har ni åldern inne då". Vi har precis läst och lätt fnissat åt de stränga reglerna där vi bland annat sett minimiåldern på 18 år.
- Du där, till exempel. Har du verkligen åldern inne, säger hon och pekar på mig.
- Kan jag få se legitimation.
Jag dööööör. Jag har släpat mig in på en himla bingohall och ska nu skämmas ut genom att visa upp leg. Leg på bingohall. Jag som är 6 år över gränsen.
- Skämtar du med mig eller?, försöker jag coolt få fram samtidigt som jag, högröd, plockar fram plånbok och räcker fram mitt körkort och känner hur pensionärers blick bränner mig i nacken. Som att de vill flå mig och äta mig som bingosnacks.
- Jaha. Du har körkort. Då får vi väl anta att du är ok. Eller har du snott brorsans?, säger damen på fullaste allvar och granskar noga mitt körkort.
Här dyker flera frågor upp:
Vem fejkar ett leg för att gå och spela bingo? Har bingohallen varit med om detta förut? Är detta lika utbrett som falska leg på krog? Är bingo ett ungdomsfenomen som jag missat? Är det här någonting som man sitter och pratar om i skolbänkarna? "Hörru, haru fixat leg till bingon? Kolla om du inte kan låna brorsans körkort!"
* Bingodamer kan få en att känna sig värdelös
Väl vid borden står den hotfulla bingodamen lutad över mig. Nu när jag har uppvisat godkänd ålder vill hon ta hand om mig. Adoptera mig. Göra mig till hennes egen. Så att jag kommer tillbaka. Om och om igen. Tills de har mig fast. Hon står där som en pomperipossa som dreglar efter hans och greta, och glor på min bingobricka när jag prickar in siffrorna. När jag inte hinner pricka i min siffra tillräckligt snabbt pekar hon suckande ut den åt mig. Jag blir stressad. Kommer efter igen. En gång tar hon upp en egen penna och kluddar i åt mig. Kanske är det ett försök att vara snäll. Pomperipossa-snäll. Jag känner mig liten. Och värdelös.
*Bingorösten vill dö
En uppgiven röst ljuder ur högtalarna "Niklas 38, trea, åtta". Det låter som hon plågas. Som att varje stavelse är en suck. Som att hon gett upp hoppet om dagen. När hon sedan bekräftar att någon fått bingo så är det som att all luft går ur henne. Som att ordet "bingo" är en bekräftelse på att livet sucks. Som att hon är fången på planetet pensionär och insett att hon alltid kommer finnas där.
40 minuter senare står vi utanför bingohallen hundra kronor fattigare. Och skrattar. En upplevelse rikare
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Hörrni, ni kristna som läser den här bloggen. Är ni inte trötta på att ni aldrig ser nån väckelse? Att ni aldrig ser stora genombrott? Att alltid nöja er med att se "det stora i de små händelserna i vardagen"? Är ni inte trötta på att ni så sällan får ta i från tårna och göra nåt ordentligt som påverkar en större massa. Som gör att du och andra aldrig blir detsamma igen?
Oftare?
Jämt?
Själv är jag så sjukt trött på medelmåtteriet. Vart finns de där William Booth'isarna? Dagens Johannes Döparen's? Sveriges Paulus'ar? Varför genererar vi (i Sverige) så få stolliga, sunda (nej, det är ingen paradox. Det krävs stollighet för att göra skillnad, men det krävs sundhet för att få mängder att hänga på - Kristi brud är exempel på bara stollig), kristna ledare? Föregångare? Som har skarpa sinnen för vad som är rätt, vilka områden vi - kristna - kan slå igenom just nu?
Är ni inte trötta på att vara medelmåttiga?
"A" satt och ojade sig om det här för ett tag sedan. Han menade att han hade så jobbigt med det kristna. Jo, han trodde på Gud, och visst, han var "kristen". Men han var så trött på att leva halvdant. I halvmesyr. Att känna att han alltid lämnade kyrkan med samma känsla: "Hjälp vad mesigt". Om han skulle vara kristen så ville han löpa hela linan ut. Han vill l-e-v-a kristen. Sluta snacka, leva fullt ut. Göra vad som krävdes.
Men sen kom han fram till att han inte orkade.
Jag håller med honom. Jag orkar inte heller. Det krävs mycket. Och det kräver att man drar hela tiden. Det borde startas ett nätverk för stolliga, sunda kristna. Eller de som vill vara stolliga sunda kristna. Att peppa varandra. Att dra varandra.
För oss som vill vara stolliga, men inte vågar löpa hela linan ut, så försöker vi på andra sätt (och här är vi många!). Vi söker oss oftast inåt i kyrkligheten. Är internradikala. Säger saker som att "vårt missionsfält är att peppa de redan kristna att bli radikalare". Och så skapar vi skolor, kampanjer, siter och material för att peppa andra att nå de som vi själva aktar oss för. Men den introverta förkunnelsen tenderar att bli lätt ihålig när man inte skördat framgång utanför kyrkans väggar.
Vi behöver fler Davids. Jag vill vara en David. Vi skulle behöva nån återhämtningskurs. En anonym så även vi kristna med stor stolthet inte offentligt inte hade gått i spillror. En variant av AA. Anonyma Religiösa? Som väcker oss från sekulariseringens vagga. Som hjälper oss slå oss på bröstet och se vår potential som kristus soldater?
I mars slutar jag min tjänst i frälsis. Då ska jag göra något annat. Då ska jag inte sitta på ett kontor och jobba med att andra ska bli soldater för Jesus. Då vill jag själv vara en soldat för Jesus. Möta vanligt folk. Inte sitta i ett rum i min lägenhet utan kontakt med andra.
Sen kanske det är skitsnack. Men nu har jag tänkt tanken i alla fall. Alltid ett steg framåt, lurar jag mig själv.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
På tågstationen påväg hem från ett födelsedagsparty i Sydney sätter sig Kristofer och vår resekamrat somjagintevetnamnetpå på en bänk. Jag står. Är trött på att sitta. Slänger min väska emellan de båda. Går bort en bit. Strosar. Kollar tågtidtabellen. Strosar lite till. Kollar tågtidtabellen igen. Tåget kommer. Vi går på.
Tåget hinner åka fyra stationer innan Kristofer helt lugnt frågar "Var är din väska?".
CRAP! Den ligger kvar där på bänken. Jag hade inte en tanke på den, varken Kris eller resekamraten somjagintevetnamnetpå hade tänkt på den och här satt vi nu. Fyra stationer från en liten förort som gjort sig känd för ha arga invårare, inga snälla mellanmjölkssvenska damer som snällt går med min väska till närmaste biljettlucka.
Kristofer och jag hoppar av och jag är fullkomligt förtvivlad. Inte för att jag har något värdefullt i väskan, utan bara för att det är min fina, fina väska. Jag är helt uppe i varv och anklagar mig själv hårt för hur oansvarig jag var. Men mest anmärkningsvärt är hur jag kastar mig själv på Jesus.
I total desperation blottar jag mig helt för Jesus och ber med brustet hjärta honom om nåd. Nåd, nåd, nåd. Hjälp mig i denna utsatta situation. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag ville verkligen ha tillbaka min väska. Och det är förståeligt på många sätt. Det hade verkligen pajat min kväll och kanske resten av resan. Jag är extremt hård mot mig själv när jag begår misstag (särskilt klantiga och uppenbara).
Men ändå.
Samtidigt som jag sitter där, helt uppgivet beroende av Gud i mina böner så slår det mig hur extremt fånigt det är. Och hur tragiskt det är. Att en sketen väska för några hundralappar utan något egentligt värdefullt innehåll som ska få mig på mina bara knän. Är det detta som ska krävas för att jag - med hela hjärtat - tillber Gud?
Jag kände hur Gud talar till mig ganska starkt där jag satt med böjt huvud mellan tågvagnssätena. Vad i det här är det som fått mig att bli så brusten i min bön? Så sårad, så känslig och så totalt överlåten i förtröstan på Jesus? Och hur kan jag dra nytta av den nyckeln till mitt vanliga böneliv och bli lika passionerad?
Jag förundras fortfarande över den sorgen, men inte minst den lycka som sköljde över mig när vi sakta gled in på tågstationen i Newtown och jag såg min gröna lilla väska ligga kvar där på bänken, drygt 20 minuter efter vi lämnat den där. Jag var toklycklig, hoppande, dansande glad.
Gud, hjälp mig förstå mig själv.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Igår pratade jag och några vänner om kristet utseende. Hur man på stan ibland kan se om någon är kristen. Utifrån hur de klär sig och rör sig.
Alla gör säkert inte det, men det visade sig att åtminstone två till av oss samlade menade att de några gånger tänkt "den här måste vara kristen" utifrån att de bara sett personen på håll, och att det senare visade sig vara rätt.
Säkert beror det på att man har växt upp i en frikyrklig kultur, och då har lättare att känna igen det som kännetecknar vår kultur. Men det är svårt att sätta fingret på det.
Jag försökte definiera det genom att mena att unga kristna ofta klär sig tuffare än vad de egentligen är. Att man på något sätt längtar så mycket efter att vara som alla andra, att man åtminstone genom klädsel kan få vara lite "världslig". Att man tar varje osyndig chans att få passa in. Och då blir det lätt påklistrat. En ytlig halvmesyr. Eller?
Tankarna gick för mig vidare kring min teori om kristnas utseendefixering. En helt ovetenskaplig observation är att den är särskilt stor i de sammanhang och städer där frikyrkan är stor. Här, eller då, samlas kristna ungdomar tillsammans på festivaler, storsamlingar eller konferenser och det är alltid påfallande "korrekt" klädsel. Väldigt modemedvetet, väldigt snyggt gränsande till sexigt, och väldigt hippt. Sminket ligger perfekt, pudret ligger djupt och håret ligger vaxat.
Min teori kring varför det ofta blir så väldigt ytligt är att vi saknar alkohol. Alla är ju såklart drabbade av samhällets utseendefixering. Men till skillnad från de världsliga sammanhangen har kristna inte tillgång till alkoholen - the relaxer. Alkoholen gör att vi slappnar av, får en ursäkt att fula oss och kommer bort fårn det perfekta. Kristna har oftast inte tillgång till det. Därför måste vi bibehålla det perfekta utseendet hela kvällen (samhället har ju lärt oss att vi måste vara perfekta så länge vi är medvetna om att vi kan vara perfekta) och därav den extrema utseendefixeringen.
Tragiskt? Mycket.
Men kanske realistiskt?
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Jeansmärket Cheap Monday har länge drivit en småsatanisk linje. Deras logo har haft ett uppochnervänt kors i pannan och ju längre tiden gått (och ju populärare de blivit) har de lagt till olika djävulssymboler och namn på prislappar, hemsidor och kläder. Lucifer, 666 och olika bibliska antiGud-referenser. Genom att skapa en alternativ kollektion har man vunnit stora marknadsandelar och lyckats etablera ett namn.
Enligt de själva vill man provocera - inte marknadsföra en religiös ståndpunkt. Man gillar helt enkelt inte det kristna gör och har gjort, och satan var då en naturlig symbol. "Om det kan irritera någon kristen så är det bara bra".
Redan innan jag hade läst eller hört något om Cheap Monday, mer än att det var ett medvetet uppochnervänt kors i skallen på loggan, minns jag att jag hade många samtal med vänner som köpte kläderna.
Jag minns särskilt härommånaden när jag var och shoppade med Viktor. Han kilade in för att kolla ut några Cheap Monday jeans men kom strax tillbaka helt upprörd. Han hade sett de nya lapparna på jeansen där man utförligt hyllade satan och gav honom sin kärlek. Där och då började hans bojkott.
Men det hela eskalerade något oväntat när tidningen Dagen för flera år sedan publicerade en artikel om Cheap Mondays provokativa satanistinställning. Designern Örjan Andersson berättade i en radiointervju att han, efter Dagens publicering av artikeln, såg en explosionsartad ökning av försäljningen. Det var som att folk triggades av att få trotsa kristna och gick loss i en shopping-spree.
Det är svårt att veta vad man ska dra för slutsatser från det här. Om det bästa hade varit att ta jeansen med en klackspark, inte tycka så mycket om det, och göra något gott utav det. Att vi (kristna) gör oss själva mer ont genom att moralisera över det. För vi skapar knappast någon kristen-hype genom att förbjuda något. Lika dåligt som det fungerade på 50-talet med dans och långt hår (när var det egentligen), lika dåligt fungerar det idag. Det är inne att håna auktoriteter, och Gud är en auktoritet. Satan är ett självförverkligande.
Som kristen kan jag välja att inte stödja ett klädmärke som så medvetet hyllar självförverkligandets gud. Å andra sidan bidrar jag väl till densammes kultur genom att köpa vilken annan märkeströja som helst?
Kanske är det helt enkelt bäst att inte försöka bry sig? Inte provoceras?
Eller göra som Viktor. Han gjorde en William "Why-should-the-devil-have-all-the-good-music" Booth och gjorde om Cheap Mondays logga till "Sweet Sundays" och använde det som logga till vårens församlingsprogram.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.
Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik "Fwd: LÄS DETTA - LIVSVIKTIGT" och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skräp (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).
Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. "FunWall" och "SuperWall" heter de
n nya pesten. En applikation på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, i övrigt kloka, människor. Som gör att de skickar ut vilket skräp som helst. Rosor om att vi är vänner - men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller dumtexter där man blandar upp bokstäverna i ord och får det att framstå som att "om du kan läsa det här är du smartast i världen" Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.
Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrotat.
Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.
Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att "Herrens måltid" ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa "Varför denna sorg Han är uppstånden!". Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.
Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid prasslet efter "låt oss bedja" då folk slår ihop Bibeln, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.
Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt blev framskjutet till mig satt jag med fniss upp i halsen och försökte få ögonkontakt med min vän. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tog några sekunder innan jag fattade att det var nattvardsvin. Snabbt tar jag en klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes blick byter nu fäste från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till hinner gå.
Nu fattar jag.
Jag har gjort fel.
Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen.
Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra ner i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det ju säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. "Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!". Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, tar en servett och stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat - skit jag glömde torka!), tar en försiktig klunk och skickar vidare. Så skäms jag igen. För att jag inte fattat bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.
På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte förstagångsbesökare känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..
Efter julfesten frågar en nära vän mig lite konfundersamt "Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?"
Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Räcker det inte att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?
Hjälp mig förstå!
Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok - The Kristen Upplevelse
Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.
Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor och generat la handen över munnen och ursäktade sig (hon svor ju framför en kristen!). Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: "Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så - fine".
Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex "jag älskar syndaren, inte synden", eller "det är den fria viljan" eller "det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar").
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.
Jag är själv irriterad på mina trötta meningsvändningar "Helt plötsligt", "Så slår det mig" osv. Det är platt och ljummet. Jag har insett att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.
Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Förrådet är slut igen.) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (well..) arg hela tiden. På alla skithuven (aj!) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som "huggormsyngel", "skrymtare" och "hycklare" och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.
Poängen är att det blir tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder - den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så blir det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.
Konklusionen är - What would Jesus do.
Nä, det var ett skämt.
ps. Ni bibelsprängda bloggläsare - vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds
Ser på ett avsnitt av Desperate Housewives. Det ska sjungas i kyrkan och man bråkar om vem som ska ackompanjera dottern. Den mer musikaliska modern säger till dottern:
"Remember this is church. Judging will occure"
Är det såhär man ser på kyrkan idag? Det är kanske inte konstigt med den syndakatalog vi skapat, men inte desto mindre skrämmande.
En nära vän brukar alltid påpeka för mig hur dömande jag är. Säkert har hon oftast rätt, även fast jag inte vill erkänna det. Hon, som inte är uppväxt i kyrkan, påpekade som nyfrälst hur hon aldrig träffat mer trångsynta och dömande människor än i kyrkan. Mina okristna vänner är obekväma med att berätta dumma grejer de gjort för de är rädda att jag ska döma dem. De säger att de inte tycker jag dömer dem, men de har blivit brända av andra kristna.
När blev det såhär?
Antagligen när vi kristna slutade att orka söka oss till Jesus men höll hårt fast i det vi lärt oss i kyrkan. Regler. Ramar. Sånt som är greppbart och tillgängligt när det andliga och ogreppbara blir otillgängligt. Helt plötsligt blev då ramarnas bevarande viktigare än bevarandet av innehållet. Och helt plötsligt har innehållet försvunnit och kvar finns bara ramar. Och gränser. Och regler. Och dömanden av andra som går mot dem.
Usch.
Jag fruktar för att vara påväg mot samma håll själv. Till ett fisljummet kristet liv. Där jag är för upptagen att hålla gränserna intakta och glömmer vad det är jag vaktar.
När kristendom blir smink, då förvandlas kyrkan till en domstol.
Gud hjälp oss vakna.
Jag har ju semester nu. Men lämpligt nog så tyckte min kropp det var dags med en kalasförkylning. Så de senaste tre dagarna har jag varit sängliggande med feberyra, täppt näsa och frossningar.
Nu gör ju inte det jättemycket eftersom vädret ändå har varit så dåligt.
Men istället för att sitta på uteserveringar, strand och göra långresor har jag fått roa mig med andra saker. Som att gå igenom mina gamla texter. Dels på datorn, och dels i min gamla blogg. Det är en riktig nostalgitripp. Och lite aha-upplevelse. Det har blivit ett och annat tänkvärt inlägg genom åren.
Det var i samband med det som min idé föddes:
Varför inte göra med den här bloggen som med allt annat under semestern - lägga in repriser! Dels för att den här bloggen behöver lite utfyllnad, och dels för att jag tror att många texter fortfarande har något att säga.
Så vi kör. Jag postar en av mina gamla bloggposter här en gång om dagen. Även under helgerna. Under hela tiden av min resterande ledighet.
Håll till godo!
Vad har jag varit i dag, kan man ju undra. Helt tyst här utan en hint.
Jag har helt enkelt åkt hem.
Det räckte med två intensiva dagar. Pallade uppenbarligen inte mer. Ögonlock blev tunga och fötter blöta och kalla.
Det fick vara nog.
Det innebär dock inte att Dagens frizonbevakning slutar.
Läs Mammuths sommarblogg. Bandet har just anlänt till Frizon och kommer med all sannolikhet leverera intressanta poster. Läs också Frizonbloggen (signerad Dagens ungmagasin Ikon) och inte minst: Läs Willes insiktsfulla recensioner under kvällen på Dagen.se.
Nu drar jag på semester.
På återseende. När du minst anar.
Det har varit en trött kväll. Hektiskt. Och regnigt. Så tröttsamt regnigt.
Här kommer kvällens händelser:
Fabror Tobias gjorde improvisationsteater. Proffsigt. Men det som biter sig kvar: Programledarens Lugna favoriter-röst och de random-randiga tröjorna. Oklart om det var meningen att vara uniformt, eller om de bara råkade vara en grupp människor som gillade brunrandigt.
***
Festivalens bästa spelning stod det för mig totalt okända bandet Newworldson. Till skillnad från Blindside så tog de till vara på publikens energi och omvandlade den till en sprakande scenshow. Och musiken. Musiken! Det var myspacebra. Ni vet? Så där så att man måste surfa efter deras myspacesida och se om de håller för ett cd-köp.
Utan tvekan Frizons bästa spelning hittills. Läs Willes braiga recension.
***
Wille har förresten samlat sina bilder från Frizons största konserter i ett vackert bildspel. Se det här
***
Jag börjar bli gammal. Klockan 23 önskar jag att kvällen kan ta slut. Alternativ kan avslutas i stillsamma samtal i några soffor. Detta ålderstecken oroar mig och ger mig gubbkänslor.
***
Framåt småtimmarna är det två läger som delar upp sig på Frizon. Dels människorna vid discot i Stallet med rökmaskiner och blå och röda lampor. Där finns de vi kan kalla Stureplansgänget.
100 meter bort samlas de vi kan kalla Hippiesarna. I Virustältet woodstock-dansar de på mattor utmed upphängda baptikskynken.
Och så har vi till sist töntarna. Det är vi som går (eller vill gå) och lägga oss vid tolv.
***
Nä, nu avlider jag.
Godnatt.
Imorgon blir sista dagen. Absolut sista dagen. Sen återupptas min semester.
Det är eftermöte. Men ett annorlunda eftermöte. Delvis.
Jag har varit på min en hel del ungdomsmöten under min uppväxt. Härliga predikningar där predikanten eller annan lett in i eftermötet. Bett någon duktig sätta sig vid pianot och sedan, likt en pampig film, byggt upp en stämning med hjälp av musik. Utmanat och talat i crescendo. Ni vet, som de där Braveheart-talen. De som hålls alldeles innan de ska ut i något krig.
Och precis som krigarna på film ingjöts mod att ta omöjliga steg i kriget som skulle börja om trettio sekunder så drogs jag med att ta de där nya besluten under gudstjänten. Att Leva Livet Med Jesus. Igen. Det var känslor och tårar. Det var Jesusrop och sånger.
Men gemensamt för alla de där nystartsbesluten var att de dog. Om inte dagen efter lägrets/konferensens/festivalens slut, så en vecka efter att jag kom hem.
Men kvällens eftermöte i Ladan blir annorlunda. Josefin Fållsten går upp efter predikan. Hon är märkbart berörd. Lovsångsbandet spelar inte. Och hon våndas inför vad hon ska säga: Ytterligare en himla inbjudan. Hon är liksom medveten om det själv. Säger det till och med.
Men hon gör den ändå. Ger utmaningen om att vända om. Och uttrycker till och med någon slags avsmak mot stämningsbyggande lovsång som hjälper känslorna att lyfta. Att de inte får avgöra.
Till slut har hon inget mer att säga. Och någon slags liturgi tar över. Som att det omöjligt bara skulle kunna vara tyst. Att jag skulle få sitta här med mina egna tankar och våndas över om jag verkligen vill eller klarar av att ta det där beslutet.
Men vad göra? Lovsångsbandet kommer upp.
Det blir klassiskt eftermöte i 15 minuter.
Sedan kommer Josefin upp igen. Lovsångsbandet tystnar. Och nu blir det riktigt starkt.
"Vet ni vad? Det känns piss att stå här och göra den här utmaningen. För mitt liv har en story om att jag följde en sådan och blev fruktansvärt besviken. För Gud fungerade inte. Men mycket har hänt sedan dess och Gud har läkt många sår. Och nu står jag i - "vad har vi egentligen för val?" Och jag kan inte komma bort från den frågan. För ska man göra kristengrejen ska man göra det rejält. Och det gör mig skiträdd."
Och helt plöstligt ropar hela min kropp efter mer.
Efter att ständigt matas med historier med lyckliga slut, väckelser, omvändelser, och helanden står här en människa som inte riktigt är klar. En trasig människa! En okomplett människa! Någon som vill kämpa! Som insett att Gud är sanningen och inte riktigt vet vad mer att göra än att ta konsekvensen av en sanning som inte går att vända sig bort från.
Tänk vad mycket mer av det vi behöver.
Men då tog mötet slut.
Predikanten, en kvinna vid namn Linnea, predikar bra. Tonårsbra. Bra språk. Och ytterst skön inledning där hon beskriver den typiska kristenmänniskan:
"En kristen spelar innebandy, köper fler jeans än andra, åker på 1,3 konferenser/festivlaer per år, utbildar sig socionom, lärare, eller sjuksköterska. Förebild? Jesus eller pastor."
För varje punkt som presenteras skrattar hela ladan igenkännande.
Därför blir det nästan konstigt när hon avslutar att hon inte hittat den här beskrivningen i någon ordbok - ens på Wikipedia - och att hon hoppas att ingen lägger till det.
"För många tror att när man blir kristen går man in i en likformig massa som ska se ut och tycka likadant."
Med tanke på skratten var kanske inte verkligheten så långt därifrån?
Därmed inte sagt att den borde vara så.
Det är ändå rätt fantastiskt att Frizon kan ha hur många aktiviteter och musikakter som helst. Men det är när gudstjänsten i ladan börjar som det blir totalt fullsatt, ända till sista bänkraden.
Det är klassisk lovsång. Klassisk sättning. Och med det på senare tid nästan obligatoriska alternativkreativa med att ha någon som målar under gudstjänsten.
Stämningsfullt, på nyklassiskt vis.
Det som är direkt genomträngande på en sånhär kristen musikfestival är subkulturen. Det levereras till största delen band som en minoritet eller ingen har hört talas om. Men banden är här oftast för att de är kristna eller levererar ett bra budskap.
Jag har inget emot det. Det blir en slags alternativ scen, precis som indiepopscener eller pridefestivaler.
Däremot blir det oftast så att få kan texterna. Det är få som kunnat ta sig tid att nöta sönder akternas album hemma, eftersom det helt enkelt inte hört talas om de tidigare. Eller annars lyssnar på annan musik.
När så akterna spelar är det oftast röj och stämning, men väldigt lite allsång.
Därför var det särskilt intressant att vara i Bildatältet i eftermiddag. Förutom att Frizons kanske mest spelglada band spelade så samlades dryga 250 personer i Bildas trånga och ytterst blöta tält och sjöng allsång!
Det ska sägas direkt. Jag är jävig här - jag känner flera i bandet.
Men det hindrar mig inte från att påstå att bandet är något av det mest träffsäkra svensk kristenhet kan ha på scen i dag.
Det är Lars Winnerbäck-texter, fast med värme. Det är gladpop, utan mallar. Det är instrumentbyten, orepeterat och sann spelglädje.
Sådär så att man vill leta upp sitt gamla ungdomsband och återförenas. Spela för att det var kul. För att det inte spelade någon roll om någon lyssnade. Eller om jag satte synkoperna (yes, jag var trummis).
Ett lyckopiller, en tankeställare, en danskittlare. Och trots att de bara spelat ett tiotal gånger på en sexårsperiod så var det allsång i Bildatältet.
Magiskt.
Se bara på mitt telefonsinspelade klipp (och läs också Ikon Frizonsbloggs recension):
Ja, jag vet. Jag måste fixa en kamera som inte sitter i en mobil om jag ska ta sådana här kort. Men ni får ta vad som erbjuds.
Det här är i alla fall Joel Halldorf. Jag sitter och lyssnar på ett seminarium med honom. Det är bra. Riktigt bra.
Dock är det lite obehagligt att tänk att vi är jämngamla. Medan jag har förvaltat mina år med att webberia och andra obildade saker har Joel doktorerat i teologi, arbetar som forskare, och nyligen inbjudits att gästdoktorera på ett amerikanskt universitet...
Jag känner mig aningen liten i jämförelse.
Men så inser jag att det ändå skiljer tre år mellan oss. Och det ger mig något slags lugn. Jag har tre år att komma ikapp.
Gött.
Det här är Magnus. En av deltagarna här på Frizon. Vi sitter och fikar en stund när han helt plötsligt stannar upp. Det gnistrar i ögonen på honom.
- Vet du vad jag har?!, frågar han nästan viskande.
Han plockar upp ett papper.
Det är Blindsides låtlista.
Hela låtlistan. Den riktiga. Handskriven.
Magnus pekar stolt. Jag noterar strecket i mitten (ni vet det där ogrundliga stoppet som jag skrev om förut) och noterar även att inga extranummer var noterade. Jag nickar imponerat mot Magnus.
- Inte illa.
- Jag vet, jag vet, säger Magnus.
Frizon är fullt av riktigt lyckades programpunkter. En av dem är utan tvekan Antes talkshow.
Det ligger så mycket kärlek och glädje i hans framträdande att det är tilldragande nog. Det är medryckande improviserat och så bekvämt framfört att man aldrig vill att det ska sluta.
Och mest fascinerande av allt: Han är elak. Riktigt elak. Men ändå så kärleksfull.
Fem D:n till dig, Ante!
Helt plötsligt dyker någon från Frizon upp med en bricka mutbullar, mutmuffins och mutgodis. Hela det korrupta pressrummet tjuter av lycka. Wille kastar sig över en muffins och utbrister "det här är mitt lyckligaste ögonblick hittills!".
Uppenbarligen är det uttryck av desperation från Frizonledningen. De försöker boosta recensionsbetygen och få muntrare bloggposter.
De försöker korrumpera oss.
I det sammanhanget vill jag bara tydliggöra att eder bloggande journalist inte ätit en enda muffins. Jag äro och förblivo omutbar, självständig, frihändig, obändlig. Bra.
Men rätt fikasugen.
Jag hade tänkt att skriva om att det inte hade regnat. Och att det är sol och tryckande hetta. För det var det.
Men så visade det sig att det har regnat. Och alldeles nyss började det igen.
Crap.
Några 100 millimeter regnade dock inte i natt. Men tillräckligt mycket regn för att ett 300-mannatält (säger man så?) fick tas ned. Numera finns således inte Bildatältet. Krismöte i morse, tydligen. Ingen aning hur de ska lösa det där. Dagens spelningshöjdpunkt, Fyra bugg, ska ju spela just där. Det där måste de lösa.
Och vädret just nu?: Regn. Mycket regn.
Samtidigt som Kristen cup kör tiforegn och bengaleldar. Det får man säga var riktigt effektfullt.
Uppdaterad: Det var tydligen Teatertältet som tagits ned. Således kan höjdpunkten Fyra bugg köra som planerat. Värre blir det för teatersportens. Kvällens andra höjdpunkt.
Det spelas fotboll här på Frizon. I något som kallas "Kristen cup". Det är ett fyndigt namn tycker jag.
Vad som är mindre fyndigt är namnet på fotbollsarenan. "Maranata Memorial".
Vad är tanken där? Vad är det man vill minnas?
Mina memories av Maranata är, i tur och ordning: Slutenhet, Barnaga, sexövergrep.
Vilket av minnena vill man hylla? Eller lever jag i mögliga fördomar om en rörelse som gjorde mer gott än jag förstått? Eller är det ironi? Jag blir gärna tillrättavisad här.
Min tes som jag bearbetar just nu är att det är Målle man vill minnas. Ni vet Målle? Lindberg? Han med yvigt hår och cowboyhatt? Han kan ju vara värd att minnas. Inte minst med sina spektakulära entréer och sånt.
Tesen förstärks av att man till invigningen av Kristen cup enligt ryktet hade hyrt en helikopter som skulle släppa ned matchbollen. Men vädret förstörde.
Jaja. Har ni någon information här tar jag villigt emot.
Ni anar inte vad som nyss hände. Jag skulle bara köpa en kaffe och macka och gissa vem som står där och tar betalt? IDOL-FELICIA!
Ni tror mig säkert inte. Men som tur är har jag bildbevis:
Jag vet. Det är lite otydligt. Men jag lovar. Det är hon.
Och hon var precis lika trevlig i verkligheten.
Däremot sjöng hon inte. Jag hade önskat det. Att hon sjöng. Där i matkön. Varför inte, liksom? Hon är så bra på det.
Wille är uppe med tuppen. Efter att ha jobbat till 03 igår hoppar han upp och på morgonen och börjar skicka över Frizonbilder till redaktionen.
Jag är stolt över min kollega. Han visar karaktär såhär tredje Frizondagen.
Själv ska jag nu gå ut och se om Frizon sköljts bort.
Det gick varningar till allmänheten igår om skyfall. 100 mm.
Det kan ligga ett Frizon i ruiner därute utan att jag vet om det.
Wilhelm Blixt skriver en bra recension av Blindsides konsert med lågt betyg. Läs den här. Helt rätt analys.
Men för min del får han gärna ryta hårdare. För Blindside gjorde en riktigt märklig spelning.
De kom av sig, började om, bytte låtar och tejpade mickar under konserten. Men allra märkligast var deras...scen...story? Wille berörde den lite. Men förklara den här symboliken för mig:
Iklädda sorgeband var de första 20 minuterna lugna, lite melankoliska. Efter 20 minuter gick alla av scenen. I två minuter fick vi stå och se på tom scen till inspelad musik. Är det slut? Gör de gemensamt klädbyte? Blir det surprisefyrverkerier?
Inget händer.
Till sist kommer de ut, sliter av sina sorgeband och kastar de till publiken, drar av ett skynke från förstärkarna så att två vita målade duvor blir synliga. Och så spelar de igen.
Nån slags uppståndelsegrej? Från död till frälsning? You tell me. Oklart och fantastiskt otydligt. De flesta jag pratade märkte inte ens av sorgebanden eller duvorna.
Efter "uppståndelsen" lyfter dock konserten något och når normala höjder mot slutet när hitlåtar radas upp.
Men då har redan halva publiken redan lämnat.
Ledsen. Det här föll pladask. Wilhelms tvåa är ett snällt betyg.
Wilhelm Blixt, Dagens reporter på plats, kommer upp till pressrummet. Småbesviken över att hans intervju med Blindside blivit inställd.
Anledning?
De ska be en timme.
Det är rock'n'roll - kristenstyle.
Visst är det kittlande? Det här med att kalla någon CP? Det är så förbjudet det kan bli. Och när Jonas Helgesson i "Förtältet" intervjuades om sitt liv och sin bok så märktes det att det tog en stund innan de samlade visste hur de skulle förhålla sig till det.
För han skämtar, den där Jonas. Och är rolig. Riktigt rolig. Men mellan orden tar spasmer plats och det tar en stund innan han kommer till sin poäng. Och under den där tiden hinner man tänka rätt mycket. Intervjuaren verkar fundera på om hon verkligen kommer uppfatta alla ord han säger, publiken om det verkligen är ok att skratta när Jonas drar ett skämt om något kroppsligt cp-problem.
Till en början blir det "ååh"-känsla på skratten. "Vad gulligt - han kan skämtaTills man tycks förstå att han faktiskt är som vem som helst. Med grejen att massa spasmer i kroppen gör att den inte lyder honom riktigt som han vill. Det är en intressant process att iakta. Där publiken till sist inser just det: Att Jonas är som dem. Till sist blir publiken så bekväm, och skratten desto mer naturliga.
Och det är egentligen precis hans budskap. Att Jonas är Jonas. Inte definerad efter hur han ser ut eller pratar. Utan för den han är.
Otroligt fascinerande människa.
Det blir att gå på hans stå-upp ikväll också.
Det har varit något slags stormöte här på Frizon. Gudstjänst.
Men det vet jag inget om.
Jag har suttit utanför. Och druckit kaffe. Förbjuden kaffe. För så fungerar det här. När det är gudstjänst stängs allt annat ned. Som att det blir söndag. Ingen ska underhållas samtidigt som det är gudstjänst i ladan. Ingen ska få kaffe. Ingen ska brottas i stora sumodräkter. Ingen klättervägg. Ingen musik spelas.
Det är en god tanke på ett sätt. Samtidigt som det kan kännas aningen fascistiskt. Inte sant?
Själv satt jag i alla utanför gudstjänsterna med en tilltiggd kaffe och pratade med vän.
Rebellartat. Så tänkte jag åtminstone som yngre. Att det var avfällingar som gjorde andra saker när det var stormöte. Att de som gick och drog i korridorerna på nyårskonferensen istället för att stå med uppsträckta händer under stormötets lovsång var de som hade det lite jobbigt med Gud just nu.
Nu vet jag bättre. De var bara sugna på en kaffe och snacka lite.
Jag har fått ett presskort. Det ger särskilda minnen.
Första gången jag var på Frizon var för fyra år sedan. Jag arbetade som distriktsungdomskonsulent (den längsta arbetstitel jag någonsin haft) inom Frälsningsarmén och var här i en egenskapad mission om att göra Frälsningsarmén mer ekumeniskt.
I mitt arbete ingick dels att skapa arrangemang för unga i mitt distrikt och i samfundet i stort och jag var urbota trött på att vi hela tiden isolerade oss. Att vi, istället för att se att det fanns församlingar hundra meter bort, skulle samla 50 pers från 12 städer för att prata om Jesus. Det är klart att det gav en slags samfundsidentitet (och att det var viktigt för ett krympande samfund) men samtidigt isolerade det och utarmade våra få goda ledarresurser.
Kvar stod vi allt som oftast utpumpade och med en känsla av "är vi inte fler?".
Min idé var därför att åka till Frizon och skriva ett reportage om festivalen till Frälsningsarméns interna tidning. Förhoppningen var att det skulle spridas ringar på vattnet om ett arrangemang där ledare och unga kunde komma för att fylla på, möta nytt och inse - Vi är riktigt, riktigt många; riktigt, riktigt vanliga; och vi har riktigt, riktigt kul.
Jag skaffade ett presskort, åkte hit, skrev mitt reportage och ungdomsenheten på Frälsningsarmén blev riktigt arga. Detta eftersom Frizon året efter krockade med det årliga "Sång och MusikSkolan". Hur kunde vi styra bort våra ungdomar från vårt eget arrangemang?
Jag suckade, skakade på huvudet och insåg att man inte förstått någonting av det jag försökt säga om både Frizon och ekumenik.
Allt det där kommer tillbaka till mig när jag ser det där presskortet.
Och så blir jag glad. För jag vet att Frälsningsarmén nu är här. Med många från hela Sverige. De slår upp tält och umgås över samfundsgränser. Hittar nya vänner och inser att den tro de får kämpa hårt för i en skolvardag här helt plötsligt får en Frizon. En boost till och med.
Det känns vackert.
Jag är på plats! Och det regnar inte! Kan vara en av de första gångerna hittills denna semester.
Har hittat upp i något pressrum som närmast kan liknas något från ryska efterkrigstiden. Skynken istället för dörrar, ensam glödlampa i taket, råttskit i hörnen och rangliga tillfälligt uppställda bord. Allting skavt och använt.
Men vi är ju på det som annars kallas "Torp". I den kontexten känns det här helt naturligt.
IkonRickard är här. Han sitter och guidar mig genom programmet idag. Känner inte till en enda akt.
Rickard försöker förklara. Jag skakar uppgivet på huvet.
Men så inser jag vem Jonas Helgeson är. Han som vann vår 100-lista över bästa förebilder i julas. Och det får man inte missa. Ju
Så nu går jag på det.
Hejsvej.
Jag som trodde jag skulle fly regnet. En timme in på färden till Örebro regnar det så kraftigt att jag måste stannna bilen. Trots fullt tryck på vindrutetorkarna går det inte att se 20 meter framför.
Det här skulle kunna nedslå vem som helst. Men inte er tappre Frizonlycksökare
Strax fortsätter färden in bland nerkiska skogar. Om det så innebär att jag får gå de sista tio milen. För någonstans där inne hägrar ett förlovat land med rättvisemärkt cola och flytande burritos.
Jag har sannolikt valt årets sämsta vecka att ta semester på. Inte en strimma sol. Jag håller på att förgå i förtvivlan. Jag har gjort alla tråkiga regnsaker man kan göra:
Städa, åka till lkea, hjälpa andra att flytta, köpa tråkiga saker (typ toaborste), montera möbel, storhandla, se film, slösa tid vid datorn, se nyhetsmorgon, omstrukturera i skafferiet osv...
Men nu är jag trött på det här. Jag vill ligga i solen eller gå ut på picknick. Jag vill åka till Gotland och bada i kalkbrott. Jag vill åka båt och ha shorts.
Jag vill göra kul saker!
Så nu har jag beslutat att om det roliga inte kommer till mig, får jag söka upp det roliga: Jag åker till Frizon.
Så nu åker vi. Jag tar med mig bloggen så får vi se hur mycket blogga, och hur länge jag pallar med ett regnigt Frizon.
Godtorsdag.
Det är uppenbart att hela Sverige har valt att avsluta sin semester precis när jag påbörjar min. Till och med Metro har beslutat att semestern är slut i dag, och börjar göra tidning igen.
Eller tidning och tidning... Det är mest 18 sidor av innehållslösa notiser. 
Vad sägs om det här chockerande citatet angående att en mcdonaldsbesökare hittat en kycklingfjäder i sin kycklingwrap:
"Man undrar egentligen vad som mals ner i kycklingbitarna".
Ja, inte är det häst.
...och jag inser att jag valde precis rätt vecka:
Hur semestern är annars? Jorå. Jag öppnade lite lätt med tre mail till webbutvecklarlinus, fyra mail till min vikarie och ett mail till nyhetschefen.
Men vadå. Det är semester. Jag får göra vad jag vill.
Och just nu vill jag blogga.
Jag är en rebell. En riktig semesterrebell.
Så här ser min arbetsplats ut just nu. Men inte om några minuter. Då kommer den vara skinande rent och vikariefärdigt.
För nu drar jag. Tre semestrande veckor försvinner jag från Dagenredaktionen och mitt skrivbord kommer intas av vikarieSimon.
Det kommer såklart (och förhoppningsvis) påverka bloggen. Om den blir uppdaterad alls har jag ingen aning om. Men om den inte blir det så vet ni varför.
Och har ni frågor, åsikter och idéer ang Dagen.se så hör av er till Simon på simon.olsson@dagen.se
Själv ska jag försöka ha så lite åsikter och inblandning i vad som händer på sajten som möjligt.
Så: Godfredag på er!