Har ni sett? Nu behöver vi inte längre fylla i konstiga bokstäver och ord när vi skriver en kommentar!

Det är webbutvecklarLinus som fixat. Smart kille. Han har också fixat så att det där irriterande .html inte längre finns efter bloggposterna. Nu heter de bara "herr-garman-fick-en-fru" exempelvis. Det tycker jag är prydligt.

Vi kan väl ge Linus ett fyrfaldigt hurra i kommentarsfältet, nu när det är så enkelt att kommentera?

Minns ni den här gamla bloggposten? Om att Herr Gårman ska bli Fru Gårman.

Nu har det kommit en ny, och förslaget har lämnats till regeringen. Jag tycker den nya skylten är betydligt bättre utformad. Även om jag fortfarande ställer mig frågande till om det verkligen är på övergångsskyltarna som kampen mot jämställdhet ska föras.

För själva tanken med namnet Herr Gårman är ju att vara pedagogisk. Ett sätt för dagisbarn att komma ihåg dess betydelse.

Här går man.

"Fru går man" signalerar ju ingenting.

Förutom att hennes identitet definieras av hennes man. Om man nu vill dra en genusväxel på det hela...

Då, mina vänner, är det dags för veckans creddningar. Det mest intressanta som plockats upp i mitt bokmärkesflöde från veckan som gått.

* Pastor Lasses, aka Betnérpastorn, blogg
Metodistkyrkan S:t Jakob blev för en vecka centrum för den kristna världens blickar. Församlingens pastor, Lasse, tog ett modigt beslut när han tackade ja till Betnér. Läs hans tankar kring saken på hans blogg. Läs också församlingens ordförandes blogg.

* Och här är det enda skämtet kristna inte kan ta illa upp av

* Aletheia splittras
Den kristenprofilerade bloggen Aletheia har delats. Bloggen, vars ambition att söka sanning uppskattas av vissa medan andra menar att de mest är en sensations- och spekulationsblogg, har på ganska kort tid blivit en av Sveriges mest besökta kristna bloggar. I söndags tillkännagav man att en av de tre bloggförfattarna Andy startar eget. Några dagar senare klargjorde Andy på sin nya blogg att han egentligen fått sparken. De kvarvarande i Aletheia skrev igen. Händelsen rörde om en del tankar i den kristna flygeln av bloggosfären, och den bloggande Kumlapastorn skrev sedan frågande om det är trovärigt att en av författarna skriver under pseudonym. Jag anar att debatten ännu inte är över.

* "Varför i hela fridens namn vill man utesluta duktiga kvinnor från tjänst i Guds rike?"
Joachim Elsander bloggar om hur konstigt han tycker bibeltolkningen om att kvinnor inte får vara präster är. Läs posten och de efterföljande kommentarerna.

* Förstå mig och min generation
Fick den här länken tillskickad i veckan, och det är en fantastiskt artikel. Har du svårt att förstå hur jag tänker? Här har du en artikel som i 4000 tecken förklarar hela den frikyrkoengagerade 80-talisten samt dilemmat hon upplever i kyrkan.

* Världens sämsta annonsuppslag

* Och Dagens egen annonsblooper
Mer skrattigt än hemskt. Men oförlåtligt, så klart. (det ska inte hända igen, lovar annonsavdelningen)

* Hur Carl Bildt förstått nya medier bättre än Rapport
Min favorit, Martin Jönsson, skriver som alltid initierat om hur Carl Bildt vann matchen mot Rapport. Sittandes bakom bloggen.

* Om varför det inte finns en enda raggningsbok för tjejer
Alla storstockholms killar satt och guppade av skratt i tunnelbanevagnarna i sin Metroläsning i onsdags. Jag fattade inte varför. Tills även jag bläddrade upp den här krönikan.

Så. Då är mitt Göteborgsäventyr slut för den här gången och jag sitter på tåget hem. Det blev några böcker, några tidningar, en hel del skoj och två avdomnade ben.

Därmed återgår bloggen till sitt vanliga jag. Det vill säga svåra 80-talisttolkningar av kristenhet, vardag och rekdaktionsarbetet.

hej.

De har inte bara böcker här på Bokmässan. De har muséer också. Bondmuséet är till exempel på turné med en liten monter. Här kan man få se gamla filmaffischer och andra samlarprylar.
Men roligast är själva utställaren. Han är liksom en attraktion för sig och poserar villigt så fort en kamera höjs. Och det gör det ofta, så klart. Pickadollen i högsta hugg, armarna i kors och ett lyft ögonbryn. Mycket roande.

Lettland är inte någon lettviktare på bokmässan. Det ville göra något som lettade lite från det vanliga. Så de beslutade att letta upp en pappariketekt. Det var en lettsynt typ som utbrast "Lett som en pLett!" och byggde sedan allt i lett material, wellpapp:

Som jag har lett åt saken.

Så här ser bankomaterna ut. En bil. Full med sedlar. Med dörren öppen. Flyktväg femtio meter till höger. Det är i de här lägena jag inte förstår varför banditerna håller på och spränga värdetransporter och grejer. Det är ju bara att hoppa in, vrida om nyckeln och sticka!

Om jag inte vore så himla kristen skulle jag överväga att bli bankrånare

När andra författare får trängas i förlagsmontrar med hundratals andra titlar är det annorlunda för Björn Skifs. Han hyrde en egen.

Det är oliiiidligt hett i dag. Och trångt. Och människor. Var man än går får man ett nära luktprov på människors deodorant, eller avsaknad på sådan. Att människor frivilligt tar sig hit en lördag är härmed ett mysterium. Jag lovar att de snart kommer blåsa igång ett larm om att alla måste utrymma lokalen eftersom syret tagit slut.

Detta är för övrigt det enda jag ser, så fort jag lämnar mina två kvadratmeters frihet i Dagenmontern:

Det är lite skamset för mig det här med Hedins hopp till Ryttargårdskyrkan.

För någon vecka sedan så satt jag i en chatt med en vän från den kyrkan. Vi snackade om ditten och datten, men även om det församlingsmöte som nyss varit i hans församling.

Jag: Så, kom ni fram till något roligt?

Han: Nej. Det enda som stack ut var väl att Sten-Gunnar Hedin ska komma och predika regelbundet under hösten.

Jag: Jahapp.

Han: Men det ligger väl inget nyhetsvärde i det va?

Jag: Att han kommer och predikar? Nej, vadå?

Han: Nej, det tycker inte jag heller.

Det irriterar mig så klart nu. Och jag har redan ringt och skällt ut min vän (som om det var hans fel...) att han inte var tydligare att Hedin skulle vara anställd hos församlingen och att han i praktiken skulle få en närmast pastoral tjänst.

Men våra reaktioner där i chatten säger också något om både mig och min vän. Men kanske allra mest om min generation.

Vi bryr oss helt enkelt inte. Samfund är oviktiga. Det är något som "de andra" håller på och tjafsar om. De som bråkar om nattvard, dop och annat viktigt. För min generation handlar kyrka först och främst om var vi känner oss hemma. Var vi tror att vi kan bidra med något eller/och växa i vår gudsrelation. Inte om kyrkan har prefixet mission, katolsk eller pingst.

Att Hedin blir EFK:are är således lite av en axelryckning. För mig och sannolikt för hela min generation.

Men med det sagt: Det är en viktig kyrkopolitisk markering som jag välkomnar, beundrar och älskar. 

Och som jag borde snappat upp redan i den där chatten...

Chefredaktör-Elisabeth ledde under eftermiddagen ett seminarium med Göran Skytte, Göran Greider  och Maria Küchen.

Under samtalet ville inte Göran Greider prata om Gud.

- Jag vill bara prata om Jesus Kristus, sa han.

Elisabeth blev något konfunderad.

- Jag tror nog du har lite problem med treenigheten då?

Göran Greider kontrade blixtsnabbt:

- Jag ger fan i treenigheten.

Och än större - Maia Hirasawa (eller hur det nu stavas). Men då blev jag så darrig i knäna att jag inte vågade ta fram kameran.

Hur det gick för Mackan? Oroa er inte. Carl-Henric tog hand om saken.

Det är inte bara Mackan som har problem att dra folk. Det är ett gigantiskt program, och varje monter har egna små intervjuer, föredrag eller föreläsning. Och jag får alltid lite hjärtknip när jag det är så tomt.

Eller när det är tvärtom. Massor av folk passerar men ingen stannar.

Som den här mannen. Han högläser ur sin bok i en vältrafikerad monterkorsning. Men inte en enda stannar upp och lyssnar. Han fortsätter läsa och då och då dyker hans blick upp från boken i hopp om att möta någon annans.

Hjärtknip.

Se där! Monica från bloggen All I want, och ståupp-Mackan är och hälsar på. Det är roligt. Det blir en hel del sådana här möten där man nu får ett ansikte och en röst på personer man annars mest läser saker av.

Mackan är för övrigt också författare och tänkte att han, i likhet med de stora författarna, skulle bjuda på en signering av sina böcker. En stund in i signeringen inser han att han fått en släng hybris och skickar följande MMS av utsikten från hans sida signeringsbordet.

Det blev 1 bok signerad. I alla fall.

Trots det har han en till signering vid 15. Snälla, någon, gå dit och köp en bok. Monter A4:65.

Carl-Henric Jaktlund är här.

Han säger att han hittade Dagenmontern genom att han såg Göran Skytte och gick i motsatt riktning.

Oklart var den humoristiska poängen ligger, men han tyckte jag kunde hälsa det

Och att han inte ämnar Bokmässblogga. 

Då vet vi.

Uppdatering: Nu förklarar sig Carl-Henric. Skämtet låg hur suspekt det lät, när det i själva verket handlade om att han antog att Skytte kom från religionsavdelningen. Han är en höjdare, den där Jaktlund.

Det pågår ett ofrivilligt skämt här i Dagenmontern.

Det här hänt något i leveransen av fredagens tidning, så vi står fortfarande med torsdagens tidning. Så när folk kommer fram och frågar om det är dagens tidning förklaras det "Nej, det är gårDagen".

Jag antar att saken har med Göteborg att göra.

Vilka låga tankar jag hade om Libris. Det var ju inte salta pinnar. Det var långa pinnar. Utan salt. Med oliver.

Jag snyltade på grannmonterns buffé istället.

Det tycks råda någon outtalad regel om att efter stängningsdags så förvandlas var och varannan monter till en efterfest.

I montern bredvid har de hyrt en dragspelskille som spelar klämkäckt och sjunger med inlevelse. På andra sidan har de beställt in nån cateringfirma. Eller klätt ut sig själva i vita skjortor och förkläden. Vad vet jag. Snittar har de i alla fall.

Själv ska jag smyga mig bort till Libris mingel.

Jag hoppas på laxsnittar, men tror på salta pinnar.

Godafton.

Det är trevligt här. Många kommer fram och pratar. Flera om blogg, andra om Dagen, några om webbtv.

Stefan Swärd var här nyss. Vi pratade blogg, såklart. Han förklarar hur han bitits av bloggandet. Det tycker jag är roligt. Och bra.

Sten-Gunnar Hedin var här och hejade också. Mest på Feature-Theres. Jag stod och gjorde något annat. Men tyckte att det hela åtminstone var värt att föreviga.

Siewert Öholm var här också. Vi hejade och han berättade om delar av de panelerna han lett under dagen. Något bloggsnack var vi dock långt ifrån.

Kvinnliga kändisar var det dock dåligt med. Förutom Helle Klein. Men hon var ju inbjuden för att intervjuas, så det räknas inte.

Bildredaktörs-Josefin och jag hittade en tidning. Det är en avknoppning från Damernas Värld (DV). Men inte om smink, knyppling eller något annat typiskt kvinnligt (*vinkar glatt med ironisk flagg*) utan en tidning för män. Men Damernas värld har fått för sig att deras namn har sådan trovärdighet att man inte riktigt ska släppa det, trots att man gör en tidning för män. Så man kallar den DV MAN. Damernas Värld Man.

Och vad tycker vi om detta, Josefin?

Precis. Inte bra alls.

Hela eftermiddagen har gått åt till att filma en massa samtal i montern.

Har ni sett? Det är ett rätt skönt format, tycker jag. Väldigt avskalat och utan krusidull. Men istället för att det når några få här så når det massor via Dagen.se.

Mycket smart.

Nu börjar nästa intervju. Vi hörs snart.

Så. Då är vi framme. Kamerautrustningen är testad och klar och vi har hunnit strosa runt lite.

Livets ords förlag skänkte en "Pastor Ulf"-bok och berättade storyn bakom DaVinci-kodstypsnittet. Och det var en ganska rolig historia:

Det är ett externt bolag som tryckt och stått för layout, och de tyckte typsnittet var snyggt. När boken så kom till Livets ord så blev det liv i luckan och krisartade mail skickades runt i huset om det var dumt eller ej. Man fann sig dock snabbt och nu tycker man det är ok, att det till och med ger lite spännande mystik kring boken.

Det tycker jag också.

Hörrni, det är ett hav av människor här! Varenda kofta som någonsin virkats befinner sig inom några tusen kvadratmeter i Göteborg. Det är roligt. Kvinnor går med glasögon på nästippen och män har manchesterkavaj.

Sedan är allt segregerat. Dagens monter hänger i någon slags religionsdel som mest består av kristna bokförlag och en och annan svår humanisttidsskrift.

Eller vad vet jag om det. Jag har bara sprungit igenom. Och det var vad jag såg.

Nu ska jag hasta vidare.

Sitter på tåget till Göteborg och bokmässan. Runt omkring mig halvligger Dagenredaktörer och sover och dreglar (ja, ett filmklipp hade varit roligt, men inte helt schysst). Vi gick upp i svinottan och nyckelordet har hittills varit "okristligt tidigt".

Det känns lite som att åka på utflykt med en skolklass. Alla har små väskor för att klara dagen. Mellanmål, tidningar och lite godis. De flesta åker tillbaka till Stockholm och vi sitter nu och planerar för dagen. Några menar att höjdpunkten är alla intervjuer som görs. Andra alla böcker man kan hitta.

Själv vet jag ingenting. Men tycker det ska bli kul att träffa läsare.

Är du där får du komma fram och hälsa. Vi kan tjöta (det gör man i götet) bloggar, Dagen och webb. Eller slem, om du vill.

De senaste kvällarna och nätterna har vi haft problem med en server på Dagen.se. Det har inneburit att laddningen av sidan har gått onormalt långsamt.

Vi ber om ursäkt för detta och arbetar på att lösa det så snart som möjligt.

Det är mycket nu.

Jag har tackat ja till Helgmålsringningen och har en idé om vad jag ska säga. Den ska förädlas ikväll, så Gud hjälp mig.

Imorgon åker jag, tillsammans med övriga redaktörer på Dagen, till Göteborg för hänga på bokmässan. Fast så mycket häng blir det kanske inte. Vi direktsänder våra egenarrangerade samtal i montern. Många intressanta personer. Dagen i dag har mest gått åt till att kontrollera utrustning. Håll utkik under morgondagen.

Utöver det blir det säkert en hel del bloggande från bokmässan.

ajöss.

Baksidan på senaste numret av Ikon:

Jag har lovat att återkomma till det här om reaktionerna kring att jag skrattade åt Betnérs skämt i kyrkan.

Jag hade tänkt att skriva något om de orimliga proportioner det hela fick. Hur man totalt missförstått vad jag skrivit om man, som en läsare gjorde, skickar bilder på styckade lik från människor som dött för sin tro och sedan frågar "vad är du beredd att offra för din tro?".

Jag hade också tänkt utveckla och skriva något om det ironiska att Jaktlund, samma dag som bloggläsare krävde rättning i ledet, ställde frågan om varför så få i min ålder engagerar sig i kyrkan.

Jag hade velat skriva mer utförligt om hur det kan bero på att man kallar de som skrattar åt Betnérs skämt för Jesusförnekare.

Men jag har inte tid. Tid att skriva noggrant och utvecklande. Än mindre ta emot ytterligare 100-tals kommentarer.

Men trots det - jag har lovat någon respons. Så här kommer försök till korta tankar:

Min post handlade om min reaktion framför ett tv-program. Att jag skrattade när jag såg Betnérs skämtande i kyrkan. Rakt ut, ohämmat och hjärtligt. Inte hånande. Det var inte ett teologiskt ställningstagande. Bara en beskrivning av min reaktion.

Många tycks också ha blandat ihop den här akten med andra. Mitt skratt gällde inte alla skämt Betnér någonsin gjort. Det gällde de tio minuters stand-up som Betnér höll i metodistkyrkan. I det klippet skämtade han om Jesus en gång. Och det är lustigt att några av er tycks tro att Betnér försöker argumentera för att Jesus var gay. Inte ens en dåre hade väl använt "Han hängde med killar i klänning" som argument för en sådan sak?

Signaturen Wille kommenterar att det enda som är vidkommande i diskussionen efter Betnérs standup är sättet Jesus har presenterats för dem utanför kyrkan. Eftersom Betnér gett en konstig bild av Jesus försvårar man för den som är utomstående att greppa vem Han är.

Kanske svarar då signaturen Jovvi bäst i sin kommentar:

Tror ni att bara för att vi inte läser bibeln regelbundet och abonnerar på en plats i kyrkbänken inte förstår att [Betnér] överdriver, förvrider, skämtar? Har ni sett TV-programmet Parlamentet? Tror ni att alla som inte är engagerade i politiska partier skaffar sig sin uppfattning om vad partierna står för där?

I min post önskade jag också förklaringar till varför ni hade blivit kränkta. För några handlade det om vad Betnér sagt i tidigare shower. För andra handlade det om att det utspelade sig så nära altaret. Jag har förståelse för den synen. Även om jag inte delar den. För mig är inte en byggnad helig, och inte heller en plats. Och även om den skulle vara det tror jag inte den kan ohelgas eller smutsas ned av att en narr drar några skämt i dess närhet.

Ytterligare några argument har framförts, och jag är tacksam för att ni delat med er.

Det är viktigt att vi gör det. För att få förståelse för varandras reaktioner, varför några blir rasande eller djupt sårade.

Lika viktigt är det att vi förstår att det finns de (och efter att jag läst kommentarerna vill jag påstå att vi är ganska många) som uppfattar det annorlunda. Att det inte går att bedöma hur nära någon står Gud utifrån hur högt de skrattar åt skämt. Inte ens om skämten görs i kyrkan.

För er som vill fördjupa er än mer i det här ämnet finns ett antal länkar att gå igenom:
* Aftonbladets tv-recensent är arg på att Betnér var så respektfull i kyrkan

* Nöjeskrönika i Norrköpings tidningar om Betnér, min bloggpost och reaktionerna

* Radiointervju med Betnér om hans uppväxt som pastorsson, och varför han valde att försöka tona ner och vara respektfull

* Några av de bloggar som kommenterat bloggposten om Betnér

Imorgon publiceras också en debattartikel från pastorerna i S:t Jakob som släppte in Betnér. uppdaterad: läs här

Jag vet inte om det har med hösten att göra, eller regnet som hänger i luften. Eller att det varit en hektisk helg. Men det är en otroligt måndagstung dag i dag.

Usch.

Trots det vill jag vill inte lämna bloggen helt tom. Så låt mig då få göra en Emmy-tribute.

För i natt firades årets Emmygala. Tv-seriernas egen Oscarsgala. Och mellan alla utdelade statyer korades delade man också ut tv-seriernas mest minnesvärda ögonblick. Inte helt oväntat gick priset till:

The One Where Ross Finds Out. Rätt val, och lätt värt att lägga tio minuter på att göra din fuktiga höstmåndag varm och mysig.:

Jag förstår att ni just nu mycket hellre hade velat läsa min repons på alla era kommentarer som ni skrivit om Magnus Betnérs skämt. Och det kommer. Men inte just nu. Jag har helt enkelt haft fullt upp hela dagen med att svara på era många mail och sköta mina dagliga grejer och möten.

Nu vill jag istället istället fortsätta min tänkta fredagstradition där jag listar länkar från veckan som gått. 

Eftersom Betnér är top of the mind kan vi väl börja där:

* Göran Zettergrens blogg: Humor behövs i kyrka och samhälle
Ni minns väl att Magnus Betnérs pappa var missionspastor? Numera jobbar han på missionskyrkans huvudkansli. Läs den här mycket tankvärda bloggposten om pappa Betnér, Zettergren och humor. (men notera att den är skriven i april)

* Tomas Andersson Wij och Plura sjunger "Någonting måste gå sönder"
Jag tycker TAW:s låtar kan vara något av den vackraste musiken som finns. Här gör han en helt fantastisk tolkning av Eldkvarns "Någonting måste gå sönder" tillsammans med Plura. w   o    w. (hittad via nasrin) 

* Artoo: Dagens blocketannons
En underbart mysig blocketannons hittad av Artoo.

* Martin Jönsson: Klara siffror om bloggosfärens betydelse
Fantastiskt kunniga Martin Jönsson sammanfattar Twinglys rapport om hur bloggarna påverkade FRA. Mäktigt.

* Teologisk verkstad: Mångfald i det offentliga rummet
Om hur en bevara äktenskapet-kampanj kan pigga upp.

* Oasis lanserar ny skiva med hjälp av gatumusikanter
Bandet Oasis ska lansera ny skiva. Men hajpade släppet genom att öva upp ett dussin gatumusikanter att ställa sig på platser i London och spela deras låtar. Genialt.

* Pirate bay behandlas märkligt av Sveriges främsta journalister
Pirate Bay-talesmannen Peter berättar en fullkomligt sanslös historia om hur han i veckan blev helt förd bakom ljuset av Sveriges främsta journalister. Där SVT valde polemik istället för en sakdiskussion. Läs också SVT:s ursäkt. Händelsen har fått Pirate bay att skära av all kontakt med journalister.

Det klickas en hel del på artikeln om Betnér och hans häcklande av kristna i kyrka. Inte minst efter att Aftonbladet valde att spinna vidare på Dagens artikel. Och helt plötsligt blev Berndt Isaksson, en av Dagen.se:s mest aktiva kommenterare, språkrör för all kritik. Samt en hel kristenhet, kan man lätt få uppfattningen.

Men det är ju inte sant. Så här presenterar jag en motvikt: Mig själv.

För jag tyckte Magnus Betnérs ståupp-akt var något av det roligaste jag sett på länge.

(Jag tycker hela Betnérs programkoncept är fantastiskt. Istället för att han stänga in sig i komediklubbar - där man på tryggt avstånd kan vara rå, häckla och skoja - ställer man sig öga mot öga med dem skämten handlar om. Det är modigt.)

Jag har så innerligt svårt att förstå den reaktion som Berndt Isaksson uppbringar. Jag förstår att Berndt är ledsen. Men kan inte, hur jag än frågar människor runt omkring mig, förstå varför.

För Betnér är knappast respektlös. Han är en komiker som har svårt att tro på Gud och ställer sig och fömedlar sina iaktagelser av kyrkan. Utan svordomar. En kyrka (och då pratar jag inte om den lokala) som, i hans ögon, är kärlekslösa gentemot homosexuella.

- Vilket är konstigt. För Jesus var ju gay. För varför skulle han annars hänga med 12 snubbar i klänning i tre år?, skämtar Magnus Betnér.

Och det är roligt skämtat av honom. Inte hädelse. Betnér avväpnar helt enkelt en oerhört känslig fråga genom att se det från ett fullkomligt absurd synvinkel. Roligt. Inte hädelse.

Han fortsätter sedan att rada upp en rad briljant roliga synvinklar på svordomar.

- Det är märkligt det här med svordomar. Det enda jag hittat i Bibeln som överhuvudtaget har med svordomar att göra är "du ska inte missbruka herren din guds namn". Det betyder att för Guds del så är det helt ok att använda fan, helvete och jävar, däremot är det ytterst tveksamt med "kors i jösse namn". Undrar om tanter vet det.

Eller kring tungotal. Betnér är pastorsson och kan sin Bibel. Han läser upp den bibeltext som handlar om hur tungomål inte ska användas när det inte finns någon som uttolkar det.

"Är det bara jag som känner att någon borde läsa den där versen för Carola och hennes tungotalpolare som står och joddlar tusen i taget"

Och man kan få tycka vad man vill om sanningshalten i det här. Men hädelse? Det är ju en agnostikers tankar som lika gärna skulle kunna vara en frälses! Som speglar något väldigt komiskt.

Vi kristna måste lära oss att inte bli så kränkta. Att ha självdistans. Inse att världen inte är ute efter oss.

Jag menar inte att vi kristna ska ta skit. Men vi måste våga skratta åt oss själva och inse när någon är ute efter att smutskasta oss eller bara vill lyfta en fråga genom skratt.

Betnérs ställer helt enkelt frågor om en kristenhet som en värld utanför kyrkan har så otroligt svårt att greppa (hey, många av oss kristna kanske inte själv förstår det).

Istället för att värja oss med ord som "hädelse" borde vi försöka se, lära och förstå vad Betnérs bild egentligen säger. Om oss. Om vårt samhälle. Om hur vi beter oss.

Skrattade vi för att vi förstod?

Och inte kan vi vara arga för att han stod i en kyrka och skämtade? För vad är våra kyrkor om inte en plats för tvivlare och syndare? Som vi.

Här är klippet från Magnus Betnérs kyrkståupp:

Läs också:
Magnus Betnérs blogg 1 2 3
Präststudentens Omars teologiska analys

Siewert Öholm tycker att vi ska sluta läsa bloggar. Och vad ska vi göra istället? Lyssna på Sveriges Radio P2:s program Aurora. Späckat med Chopin och andra av Siewerts klassiska favoriter.

Och redan där är det ridå, kan man tycka.

Men jag kan inte låta bli att irriteras. Över att Siewert, som uppenbarligen missförstått helt, tycker det är nödvändigt att sprida sin missuppfattning till en redan webbföraktande generation.

För det är ju de som lyssnar på honom. De över 50. De hummar och nickar när de läser hans debattartikel. De harföljt hans tv-karriär och vet vilken god debattledare/journalist han är. Granskande, penetrerande och metodisk. Hey, till och med jag själv uppskattar honom av just de skälen.

Men hur ska man veta att Siewert Öholm inte har förstått fenomenet, än mindre har alla fakta på plats? Att Carl Bildts blogg är ljusår från att vara en av världens största (ett "kanske" räcker inte som brasklapp). Eller att det skulle vara omöjligt att läsa alla av Sveriges 500 000 bloggar (Siewert rekommenderar oss ömt att undvika att läsa "alla" bloggar).

Istället är det en demonstration av hur en traditionell journalist krockar med vad som närmast kan sägas vara en del av nya medier.

Jag anar att Siewert missförstått en bloggs syfte. Det är inte helt ovanligt. Han läser en blogg och förväntar sig en papperstidning. Han blir därför irriterad när bloggare skriver om förkylning, och tycker att det är rent förkastligt med bloggar som bygger på att häckla.

Och så slänger han sig med termer som "elitism" och att det "inte alls handlar om den nya demokratin" men lyckas aldrig förklara vad han menar.

För hur ett verktyg som ger varje svensk möjlighet att ge direkta repliker på Siewert Öholms papperspublicerade debattartikel är antidemokratisk övergår allt mitt förstånd.

Är det detta som han kallar bloggförgiftning?

Men en sak har Siewert rätt i. Det finns mycket skit där ute (även om det jag kan tycka är skit är någon annans guld) Därför är det viktigt att sovra. Hitta sina guldkorn. Hitta dem som du tycker ger dig något. För de bloggarna finns. Som utmanar intellektuellt, andligt eller bara roar dig kungligt.

Och de är inte styrda av en redaktionell redaktion. Utan författade av sådana som dig. Och mig. Det tragiskt eftersom det är dem Siewert dissar med sin debattartikel.

Så jag föreslår här en deal. När vi ses på bokmässan nästa vecka, Siewert, så kan vi snacka bloggar och jag kan ge en bunt bloggtips som jag tror du kan uppskatta. Sådana som inte pratar om förkylningar. Sådana som inte skriver häckel och hån. Av folk som är helt vanliga medborgare. Men skriver skjortan av både dig och mig.

Läs även följande bloggar i samma ämne:
Öholm ger traditionella medier en björntjänst
Tips från coach Öholm
Medicin från bloggförgiftning

Och även kommentarerna här

Senare i kväll ska jag berätta varför Ulf Ekmans bloggföraktande kompis Siewert Öholm helt missat poängen i sin insändare (som han tycks ha spridit över hela Sveriges landsortspress) "Sju förhållningssätt till bloggar"

Men det hinner jag inte nu.

Jag ska äta fruktsallad.

Uppdaterad:
Hjälp vilken gigantisk fruktsallad det var! Jag har ätit och ätit, och blev precis klar. Så här kan du läsa uppföljningen.

Livets ord släppte i dagarna ett pressmeddelande om att Ulf Ekmans blogg firar fem månader.

Jag tycker det där sött på flera sätt. Dels att han firar femmånadersdag (det trodde jag var förbehållet nyförälskade par), dels hur euforisk Ulf är över bloggens framgång och dels över hur han hyllar bloggen som redskap.

Men allra gladast är jag över den förebild Ulf är.

För bara ett år sedan skrev Ulf ledarartiklar om att bloggosfären är ett "tjatter utan dess like" och att "vi slår knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer".

Men Ulf är uppenbarligen inte rädd att ändra sig, testa och ge saker en chans. Det har han visat och jag tycker det är fantastiskt hoppfullt.

Kyrkan - i alla dess riktningar - behöver större transparens och kommunicera med sina medlemmar.

Bloggen är då varken "ett tjatter" eller att snå knut på sig själv. Inte heller är det att kasta tid i sjön. Istället är det ett sätt att närma sig de församlingsmedlemmar som annars bara ser pastorn en eller två gånger i veckan.

Herderollen har fått chansen till renässans. Ta den, herdar.

Vi var ju iväg i fredags, som jag sa. Allihop. Marknad och redaktion. Tidningsledning och vanliga sorkar och töjsar.

Vi var på Blåbandsrörelsen konferenscenter någonstans på djurgården och samtalade, spånade och fikade. Utöver de självklara fikaämnena som "om någon skulle bomba oss nu - hur lång tid kommer det ta innan en ny Dagen kommer ut", diskuterades också Blåbandrörelsens identitetskris.

För som start på Dagen förklarade en rar kvinna om platsen, rörelsen och varifrån deras namn kom ifrån:

- Det är från fjärde mosebok 15:38, det kan ni läsa när ni kommer hem. Fast i nya översättningen har de ändrat färgen till violett.

Här trodde de att de hade döpt sin rörelse efter det mest beständiga vi har. Och helt plöstligt så finns varken "blå" eller "band" kvar i Bibeln. I Bibel 2000:s översättning är det helt enkelt en violett tråd.

Det måste kännas snopet.

I dag är det fredag, och ringer du till Dagen finns det inte en kotte här som svarar. Vi sitter på ett konferenscenter någonstans och pratar om framtid. Marknad, redaktion och ledning. Be gärna att Gud ska leda det.

Webben lever så klart på under tiden med uppdaterade nyheter. Men bloggarna blir tysta. Så under tiden jag är borta tänkte jag att ni kunde roa er redan nu med vad jag tänker ska bli ett stadigt fredagsinslag: Veckans länkar.

Under hela veckan surfar jag runt på hundratals bloggar, nyhetssajter och obskyra sajter. En del bra, en del roliga, en del knäppa, men alla ytterst besöksvärda. Alla dessa sparar jag i ett slags online bokmärkesprogram, kallat Delicious. Och det är dessa som jag tänker använda mig av varje fredag (utifrån en idé snodd från Bison).

Jag publicerar helt enkelt veckans godbitar från min veckosurfning. För dig att roa dig med under helgen. Det blir väl trevligt? 

Då kör vi:

* Letters from Kamp Krusty: LeaderMan vs. Servant Leader
Karaktärsdrag för en tjänarledare kontra en människoledare. Provocerande bra. (via Kolportören)

* Gudstjänstschic
Sveriges enda kristna modebloggstjärna bloggar tyvärr på Sveriges mest bångstyriga tidningssajt. Men gör det så vidunderligt bra. Nu är hon till exempel tillbaka med serien "Gudstjänstchic".

* Life atheist game
Testa på spelet som går ut på att vara ateist. Fnissigt talande.

* Jordens största ego
Ett must-see. Eller lyssna. Du kommer skaka på huvudet, inte tro det är sant och fascineras av att ett ego som detta faktiskt existerar.

* Frågor kring "kom till oss och möt Gud"-teologin
Kristofer skriver oerhört insiktsfullt om hur en kyrkbyggnad kan förlama en hel församling.

* Kirk Franklin fick Conventum att sjunga
Nerikes Allehanda skriver en något slarvigt (vilket har sin förklaring) ihopskriven recension av Kirk Franklin-konserten som ändå når en riktig höjdpunkt i konstaterandet "Jag har nog aldrig haft trevligare på en livespelning än jag hade under onsdagskvällen."

Mitt i allt skämtande om jordens undergång är det som vanligt verkligheten som överträffar allt. I gårdagens version av Aftonbladet.se hade man, under en tid, följande topp:

Läs mer om denna fantastiska blunder hos Älskade dumburk

Hur konserten var?

Gåshud, gudsmöte och ett jammande som inte var av denna jord.

Så kändes det i alla fall. Och det där jammandet och improvisationen. De där sångerna som wailades fram. De där lustiga dansstegen som kändes så plötsliga. Gör de så varje gång?

Det går inte att komma ifrån känslan att vi som var där fick vara med om något unikt. En konsert som avslutades mitt i en takt. Då organistbobby hade tyckt det var lämpligt att byta instrument med trummisen. Och Kirk detsamma med pianosnubben. Ett kaos. Ett jammande kaos.

Och man kunde inte annat än att skaka på huvudet och skratta. Åt den fulländade musikaliteten hos 13 musiker. Så avslappnade. Som pianisten som käkade ett äpple medan han satte ackorden med den andra handen. Eller gitarristen som satte sina toner med vänsterhanden samtidigt som han fotade med andra handen.

Och så Kirk Franklin själv.

Kirk ägde kvällen. Egentligen är det oklart vad han gör där på scenen. Inte sjunger han särskilt mycket. Och knappast dirigerar han någon. Men utan honom hade konserten varit en uppvisning. Nu blir det istället show. Han är liiksom den livsgivanden nerven. Stönar, studsar, dansar, pekar och ler. Och aldrig har väl så lite kropp fyllt ut så mycket scen.

Och publiken jublade.

Eller "publiken"... Det kanske är mer rättvist att kalla dem kören.

För samlade ikväll var hela Sveriges körelit. Inslussade från alla möjliga hålor där nittiotalets gospelfeber ännu inte lagt sig. Här kunde mikrofonen kastas ut till valfri person i publiken för improviserat solo. Och Kirk märkte, tycktes förstå.

För det här var kvällen då Kirk blev förälskad i Sverige. Eller åtminstone vi i honom.

Så var kvällen perfekt? Nej.

Hade jag varit född tio år tidigare, levt med (och uppskattat) mer än hans två senaste album hade jag sannolikt fått den musikaliska orgasm som texten ovan hintar om.

Men halvvägs igenom, där vid orgelpotpurrit, så fick Kirkan för sig att först få hicka på Brighter Day och sedan spela igenom hela hans karriärs låtar innan 2002. Och den är... tja, tråkig.

Men vem är jag att sitta här och klaga. Jag som fått uppleva något unikt.

Kom tillbaka nästa år och låt mig få uppleva det igen, Kirk!

Bäst: De softa partierna. Där hela rummet skalades av och Gud tog plats. Och hela den körskolade publiken sjöng. Hjälp.

Sämst: Scenkläderna. Oklart om baggaget försvunnit på planet, eller om de bara hade en casual friday. Men scenklädd, det var bara Kirk. Övriga varierade mellan mysbyxor, stortisha och fotbollströja. På gränsen till arrogant.

Jag sitter på tåget mot Örebro och det spritter i hela kroppen.

Nedräkningen har börjat på allvar nu. Två timmar kvar tills årets konsert börjar.

Kirk Franklin.

Oj. oj. oj.

Återkom senare i kväll för bilder och kanske någon kortrecension från konserten.

Dagens internskämt på redaktionen (och säkert de flesta arbetsplatser runtom i Sverige) är om jorden gått under än. Om någon frågar efter en kollega tagit vägen är standardkommentaren "Det var en svart prick här, och sen bara..." och så där håller vi på.

Men ärligt talat är man ju lite nyfiken på när experimentet är slut. Man vill ju veta när man kan slappna av. Förbereda sig på om det blir någon kväll. Om jag hinner se Kirk Franklin innan jag dör och så där.

Via Anton hittar jag därför den optimala sidan:

http://hasthelargehadroncolliderdestroyedtheworldyet.com/

Det är allt du behöver. Hoppas det känns lite bättre nu.

SVT hörde av sig förra veckan och frågade om jag ville spela in en Helgmålsringning.

Vet ni vad det är? Det var knappt så jag visste det själv. Men en snabb titt hos SVT visar att det är det där programmet som börjar med kyrkklockor, och så är det nån tjej eller kille som pratar några minuter till stillsam musik. Fem minuter varje lördag klockan 17.50. Här kan du läsa mer om programmet.

Visst är det en rolig förfrågan? Så oväntat på något sätt. Att jag skulle stå där framför en kyrka och prata i tv. Och lite läskigt.

Jag har inte tackat ja än. För jag kan ännu inte se hur jag ska göra det på ett för mig tillfredsställande sätt. Jag skulle behöva visualisera det. Se och förstå hur det kan bli bra och kanske framför allt annorlunda.

Så nu tänkte jag be er om hjälp. Tycker ni jag ska tacka ja? Och hur ska jag då göra det?

Alla tips och idéer mottages tacksamt.

Såg ni också Existens ikväll? Med Linda Bergling?

Det var ett program om mirakel. Om människor verkligen blir helade eller inte. Här kan du se det i efterhand.

Jag tycker Existens gör sina program väldigt bra. Programledaren distanserar sig på ett bra sätt och låter tittaren få dra sina egna slutsatser. Därför tror jag att båda sidor - de som tror och inte tror - sitter och känner sig ganska nöjda med slutprodukten. Det måste väl vara den bästa av kritik?

Själv tyckte jag Linda skötte sig riktigt bra ikväll.

Visst kan det kännas lite trist med fikonspråket ("kunskapens ord", "handpåläggning" "förbön"), och visst ryggade säkert många tittare tillbaka när det vankades tungotal och pannknuffar. Men samtidigt: Så fungerar det. Alla kulturer skapar sina ord (hey, lyssna bara på en politiker) och pannknuff och tungotal är en del av en kultur där många helanden sker.

Vad som istället är intressant är att Linda gav riktigt bra svar på ett fenomen som omöjligt kan begripas av den som inte upplevt Gud. Jag tyckte hon kändes uppriktig och ärlig. Som att hon pekade förbi sig själv på ett behagligt sätt. Hon var öppen med att hon inte förstod varför alla blev friska, men poängterade att hon istället fokuserade på att människor faktiskt blir det.

Programmet tog sedan upp en hel del bra grejer, på bra sätt. Som till exempel svårigheten med massväckelsemöten i tredje världen, att Jesus aldrig ville fokusera sin undervisning kring helanden och masspsykos under helandemöten.

Jag är övertygad om att det sistnämnda finns. Och att jag till och med varit med om det själv.

Men jag har också upplevt helanden. Att en Gud fungerar och kan hela.

Den verkligheten fick Existens bara skrapa på ytan av. Och även om det mesta var grekiska för den sekulerade svensken tror jag att det, för en gångs skull, inte bara avskräckte.

Vad ska ni göra i kväll? Ja, jag tänker utifrån att det kan vara er sista kväll i livet.

Om ett forskargängs faror besannas kan vi i morgon slukas av ett gigantiskt svart hål. Och det skulle ju verkligen vara obehagligt.

Även om jag nu har jag väldigt svårt för den där sortens spekulationer så kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa forskare måste kissa i byxorna av rädsla.

Och massor av frågor kommer till mig. Om man är övertygad om att jorden går under imorgon, vad gör man ikväll? Paralyseras man? Eller springer man runt och gör allt man inte hann? Deklarerar man sin kärlek till henne man aldrig vågat prata med? Styr upp ett fallskärmshopp? Dansar naken på gatorna?

Dessa är tankar som ikväll ockuperar min hjärna. När jag kanske egentligen borde planera min död.

Jag har hintat förut om att vi idag ska presentera en ny redaktionell blogg på Dagen.se.

Och utöver den temporära USAblogg från National Quartet Convent, kommer här vårt allra färskaste tillskott bland de fasta redaktionella bloggarna: Carl-Henric Jaktlund.

Carl-Henric Jaktlund skapade något unikt med sin bloggbevakning av Livets ords årliga Europakonferens i somras. Han visade på hur bloggen kan användas som instrument för att få med de marginalanteckningar som varken bör eller kan finnas med i en nyhetsartikel. Genom dem skapade han en relation till sina läsare. Genom dem inbjöd han till en ny förståelse om Europakonferensen för en publik som aldrig besökt den.
Carl-Henric Jaktlund lyckades bland ömhet, skärpa och nyfikenhet till något otroligt unikt. Det var uppenbart att en av de mest spännande kristenprofilerade bloggarna var född.

Europakonferensens blogg blev Dagen.se:s mest besökta någonsin. Och Carl-Henric Jaktlund förståelse för vad en blogg handlar om gjorde mig ärligt talat...uppspelt.

Därför är det med stor glädje och spänning som vi nu kan presentera vad som sannolikt kommer att bli en av mina absoluta bloggfavoriter:
Jaktlunds marginalanteckningar

Vad jag sitter och gör på redaktionen?

Tja, just nu smygfotar jag Ella Bohlin. Det måste man väl få göra? Nu när vi har kändisar här och allt. 

Hon verkar glad.

Men prata med henne, nä se det vågar jag inte.

Tisdag:
Vi släpper en ny Dagenbloggare. Spännande och roligt.

Onsdag:
Kirk Franklins konsert. Som jag sett fram emot det!

Torsdag:
Kvalmatchen i fotboll.

Fredag:
Två lediga dagar.

Visst är det väldigt mycket måndag i dag?

Uppdaterat: En kommentatör påpekar att kvalmatchen är på onsdag. Ni ser. Det är en sådan måndag.

Efter att flera gånger fått frågan om jag inte kan tipsa om några bra kristna bloggar(e) så tänkte jag göra en sådan lista inom kort.

Men innan dess:

Kan ni ge tips på vad ni tycker är de bästa kristna bloggarna i Sverige?

Roliga, smarta, teologiska, vardagsbrutala, råa eller bara...bra.

Skriv i kommentarsfältet eller maila mig på emanuel.karlsten@dagen.se

På senaste tid har jag, med anledning av den här bloggen och webbredaktörskapet, varit med i två olika intervjuer, med lite olika inriktning. Här följer länkar:

Mediebloggen Same same but different: "Nyfiken på Emanuel"
Intervjun handlar om Dagens ganska framgångsrika år, vad som hänt och vad vi gjort.

Bloggbloggen Bloggtidningen: "Veckans blogg - Emanuel Karlstens blogg"
Intervjun handlar om den här bloggen, om jag och chefredaktören bråkar om vad som står här, om jag saknar min gamla blogg och om bloggandets betydelse.

Jag har inte lust att säga varken det ena eller det andra om abort. Just nu har det ingen betydelse ifall det är rätt eller fel, eller ens om det är en komplicerad fråga. Den här bloggposten handlar inte om det.

Organisationen Människorätt menar att deras bilder är ett sätt att skrämma till förstånd - att få insikt i vad man menar är rätt i frågan om abort.

Men den bild som Dagens Jonatan Sverker har tagit från söndagens demonstration skrämmer mig på ett helt annat sätt.

För det jag ser är inte demonstranter eller gudstjänstbesökare som iaktar med ena ögonbrynet höjt.

Istället ser jag en femårig tjej med nyflätade flätor som förbryllat och nyfiket iaktar bilder på ett blodslamsigt foster medan hennes mamma med raska steg försöker dra henne förbi.

Och allt detta gör mig så oförstående. Varför väljer organisationens ordförande att åka 35 mil från Stockholm till Jönköping för att - för barn - visa bilder som är så blodiga och äckliga att hade de varit i en våldsfilm hade de haft 15-årsgräns.

Hur tänkte de?

När så gudstjänsten och söndagsskolan började stod skakiga barn innanför Jönköping pingsts glasade dörrar och vägrade gå ut. Inte så länge de blodiga barnen på bilderna fanns kvar.

Det fick till slut MRO att packa ihop. Och jag undrar så hur tankarna då gick. Om man insåg att man gått för långt. Om de förstått att de gick över gränsen när de gav hundratals barn möjligheten att drömma mardrömmar om röda blodiga, trasiga bebisar? Att de skämdes lite?

MRO: Ni får gärna skrämmas, hetsa och vara så skarpa ni bara vill, så länge ni gör det mot oss som är vuxna. Som kan förstå, bryta ned och ta till oss.

Om inte annat för att kommentarerna då har större chans att handla om abort, istället om hur femåringar inte kommer kunna sova inatt.

Det ser ut att bli en Jesusmanifestation igen, nästa år.

Ingen skräll där, kanske.

Men vad som är intressant nu är ju hur man går vidare. Stanley Sjöberg skrev en del lärdomar som han menar är viktigt att ta med sig från året som har gått. Bra där. Men jag tror det är fler än Stanley Sjöberg som har tankar om förbättring.

Själv menar jag till exempel fortfarande att man behöver tänka riktigt mycket kring vilken bild en Jesusmanifestation målar upp av de kristna.

Om det nu är på Jesus vi vill peka - hur presenterar vi det på bästa sätt? Om det nu är en stor massa kristna vi vill visa - vad är det vi vill att allmänheten ska komma ihåg?

Jag tror fortfarande att vi skulle göra bäst i att visa kärlek till andra, istället för att bara prata om den, som jag skrev för några månader sedan.

Men jag tror att fler än mig har åsikter kring hur en manifestation av Jesus och Sveriges kristna kan gå till.

Därför skickar jag härmed en uppmaning till den nya Jesusmanifest-styrelsen med ordförande Lennart Möller: Bjud in oss deltagare i arbetsprocessen!

Uppdatera www.jesusmanifestationen.se och starta en blogg! Gör det i ett så tidigt skede som möjligt. Skriv om hur ni tänkt och skriv så inbjudande ni kan. Öppna upp kommentarsfunktionen och låt de tiotusentals som vill delta i en Jesusmanifestation hjälpa till att forma den. Ta hjälp av massan!

Transparens och delaktighet kommer göra att Sveriges kristna får känna att de tillsammans äger Jesusmanifestationen, från dag 1.För får man vara med och påverka och bygga något bra - då gör man också allt vad man kan för att så många som möjligt i sin omgivning är med när arrangemanget drar igång.

Kanske är då Stanley Sjöbergs vision om 50 000 deltagare 2009 inte fullt lika långt bort.

ps. Och se till att inte bara ha medelålders+ i styrelsen. Men det är så givet när ni vill nå alla åldrar att det känns dumt att ens skriva. Förlåt min otro. ds.

Den här reklamen är uppsatt lite varstans i Stockholm. En seriestripp med tillhörande reklam för en serieutställning på ett muséum.

Jag har gått och fnissat åt den i flera dagar nu. Tittat, lett och skakat lite på huvudet åt tokeriet.

Är inte seriestrippar fantastiskt underskattade? De liksom påkallar vår uppmärksamheten genom humor och blottar samtidigt något djupt om en samhällstruktur, konsekvensen av våra värderingar och attityder.

För när man slutar fnissa åt den här serien framträder ett ganska obekvämt djup. Om ytlighet, otillräcklighet och relationer.

Ja, det vara bara det jag hade att säga.

Nu ska ni få reda på något revolutionerande. Något som ni kommer sitta och prata om vid middagsbordet ikväll:

Feber är bra för kroppen! Låt den leva!

Två apotekare (eller farmaceuter, som de kanske föredrar att kalla sig) och en sjuksköterska har föklarat detta fenomen i min föregående post.

Apotekarstudenten Johanna G menar att jag har fattat rätt:

Att ta febernedsättande kan förlänga förkylningen så att man går runt och är halvsjuk i en halv evighet istället för att bli riktigt sjuk och sedan bli frisk.

Apotekaren Joel H har en annan variant av saken:

Problemet med att ta febernedsättande kan vara att du inte vilar i samma utsträckning som du borde som när du har feber eftersom du känner dig frisk och det därför leder till en långdragen infektion.

Sjuksköterskan Hepper knyter ihop fint med att förklara att man ska vara försiktig med alvedon och grejer.

Och till sist: Det är klart att du inte ska svälja ditt snor! Hah. Vad trodde du?!

Här måste du skilja på slem och snor. Snor är döda vita blodkroppar, så strunta i att försöka svälja ned dem igen. De har redan gjort sitt jobb. Och dessutom så kan du aldrig ta upp hela celler (vit blodkropp är en typ av cell som finns fritt i blodet) via att svälja ned den. Mag-tarm-kanalen är gjord för att bryta ner celler oavsett om de kommer från en köttbit, en tomat eller ditt eget snorande.

Men det där att skilja på slem och snor låter extremt kletigt...

Här kan du läsa kommentarerna i sin helhet

Såg ni Idol ikväll? Vad tyckte ni? Själv är jag övertygad: Jihde är ett trött och matt programledarkort som aldrig kan fungera i sådan här sammanhang, och juryn var mer gullig och vanlig än svår och distanserad. Osäker på om det sistnämnda är bra eller dåligt.

Men det var ju inte det vi skulle prata om nu. Nej, vi skulle prata om slem.

För jag har en fråga. Eller två, faktiskt. Om förkylning. Och tro nu inte att jag ställer det här för att jag är för lat för att ta reda på det själv. Jag har googlat en hel del i saken, ska ni veta. Helt utan att hitta något svar.

Så: Ni är ju ett gäng som läser den här på bloggen. Och några av borde sannolikt vara läkare och då kan ni väl sånt här?

Vi prövar. Här kommer mina frågor:

1. Är det bra att ta alvedon/ipren/ibumetin eller annat febernedsättande? Pajar man inte kroppens läkeprocess då?
Som jag fattat det så blir man febrig för att kroppen försöker koka ut de onda bakterierna. Att de liksom inte klarar så höga kroppstemperaturer. Då är det väl inte riktigt smart att ta febernedsättande medicin? Jag har därför slutat ta febernedsättande för att låta kroppen ha sin gång. Fel? Rätt?

2. Är slem bra?
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa den här frågan utan att den ska vara jätteäcklig. Jag tyckte det var äckligt att bara googla på saken och få upp träffar som "lila slem". Yikes. Men jag måste få veta detta: Slem blir tydligen jättegrönt för att det innehåller en massa vita blodkroppar. Men vita blodkroppar är ju bra för kroppen!? De hjälper ju att läka och grejer, eller hur? Finns de då av en anledning där i mitt slem? Borde jag vårda slemmet bättre? Borde jag istället för att spotta slemmet idissla det?

Nu blev det visst lite äckligt där på slutet. Förlåt, förlåt. Men jag tror nog allt detta är av stort allmänintresse för er. Eller hur?

Nu väntar jag med stor iver på att eventuella läkarläsare där ute har ett svar på detta.

Please?

Det är med en hel del förväntan som vi i dag släpper LäsarDagen. Jag antar att ni inte missat vårt släpp? Att ni sett både intervjun med mig och Sandlund samt själva LäsarDagens sida?

Helt kort är det en plats där vi bjuder in dig läsare att bli en reporter. En läsarreporter. Vi erbjuder dig helt enkelt att i tidningen få med de nyheter som våra egna reportrar inte hinner med att skriva.

Det kan handla om musikalen ni satt upp i er hemförsamling. Eller det stor-ekumeniska mötet ni hade i helgen. Eller att ni kanske har haft en miniväckelse i din husförsamling? Kanske har du några insiktsfulla ord som du vill få ner i ett kåseri? Eller ett riktigt bra nyhetsscoop som du vill få publicerat?

Då kan du publicera det på LäsarDagen!

Några kanske lyfter på ögonbrynen med invändningen att vi fiskar efter gratisarbete? Det gör vi inte. Vi ser istället det här som en möjlighet för läsare och Sverige att ta del av det som sker i det lilla sammanhanget, men som vi omöjligt själva kan bevaka.

Vi både tror och vet att det finns ett brett intresse att få veta vad som händer även i de sammanhang som våra egna reportrar inte hinner med att täcka av. Och inser då att våra läsare är den perfekta samarbetspartnern.

På pappret är det en win-win situation. Den vanliga medborgaren och det lilla sammanhanget som sällan kommer till tals, kan nu göra sig hörda. Och Dagen får en fantastisk möjlighet att rapportera om ett mångfascetterat Sverige från alla delar och skikt att använda sig av i både nät och papper

För mig personligen ser jag det som en ädel och vacker form av medborgarjournalistik som känns både modern och extremt fräsch. Trots att det inte finns ett spår av svår kodning bakom.

Till sist: Det är viktigt att poängtera att det LäsarDagen vi lanserar i dag är inte färdigt. Precis som inte någon annan del av Dagen.se är färdig. Vi lanserar en grundidé och en plattform som vi tror håller att byggas vidare på. Men den kräver våra läsares uppskattning och användning.

Därför: Fatta pennan! Uppmuntra din vän eller församling att göra detsamma, plocka fram kameran och börja ladda upp dina reportage och artiklar till LäsarDagen!

Vi kommer använda era bidrag både på förstasidan på Dagen.se och i papperstidningen.
Var så säkra.

I den övrigt väldigt lustiga DN-artikeln om att det är genetiskt betingat om män lyckas i äktenskap, så hittar man följande citat:

- Det kanske man inte får säga till en DN-journalist, men det finns faktiskt biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Här dyker, åtminstone för mig, flera frågor upp automatiskt.

Har det blivit ett sådant tabu att säga att det finns skillnader mellan man och kvinna? Jag trodde de där åsikterna stannade med aktiviströdstrumporna på gymnasiet (som jag för övrigt beundrade mycket)?

Vad säger det om vår tid att en forskare nästan skäms för att säga en sanning som han har funnit vetenskapliga belägg för? Men att den uppenbarligen är så ogängse med tiden att det är bäst att ursäkta sig först?

Och vilken skön journalist som tar med hela citatet.

Jag är förkyld.

Och när män blir förkylda då blir vi jätteförkylda. Sängliggande. Som om  någon sopar till oss i huvudet med en påke varje gång vi försöker resa oss.

Själv lutar jag åt att det är Guds jämställdhetsstraff, eftersom kvinnan fick förlossningssmärtorna.

Men sådana dumheter skulle jag såklart aldrig säga högt. Det förstår ni väl?