(en tidsinställd bloggpost)

I dag är min födelsedag. Och hur ska jag tillbringa den? Med att lyssna på mig själv och frysa.

Klockan 11 (well, programmet börjar elva, min medverkan är något senare - säg kvart över?) sänds Medierna i P1. Jag är med en snutt och pratar bloggkommentarer. Om dig som kommenterar här på bloggen, alltså. Missar du tiden kan du säkert gå in och lyssna i efterhand.

Sedan ska jag försöka ta mig in till stan för att delta i den där roliga frys-aktionen. Och om jag får riktig feeling tar jag upp mobilen och direktsänder hur det ser ut. I så fall kommer det dyka upp i fönstret nedan:

Och sedan ska jag göra massa andra roliga grejer också.

Godfödelselördag på er!

Uppdaterad:

Lyssna på inslaget från Medievärlden. Se fler klipp från frysningen (klicka fram till den senare delen - det är galet!)

Jag får reda på det via mikrobloggandet, och läser sedan hos Thomas Mattsson: Expressen publicerar sina nyhetsbilder på bildsajten Flickr!

Det kan låta som en axelryckning men det är ett enormt steg framåt för en bransch som tittar med skepsis på de plattformar de inte själva kan kontrollera.

Det är genialt på många plan. Deras (ofta väldigt bra!) bilder publiceras bland de som uppskattar dem, ytterligare en grupp besökare får chans att hitta deras artiklar och Expressens varumärke stärks.

Vad som är svårare att förstå är varför man inte går hela vägen; publicerar en CC-licens på bilderna och lägger ut alla bilder. 

Thomas Mattsson menar att man redan tycker sig ha problem med bloggare som använder deras bilder. Men om man nu tillgängliggör bilderna med en tydlig angiven CC-licens att bloggaren FÅR använda vår bild, bara du länkar till vår artikel och tydligt anger vem som har tagit bilden, skulle ju innebära en än större exponering av Expressens artiklar. Läsaren skulle till och med söka sig till Expressen för att de vet att de - lagligen - får använda deras bilder.

Men oavsett det: Det här är ett bra första steg, och visar på en imponerande ambition att förstå en social webb.

Kudos!

Jag började bläddra i tidningen först nu och såg vår fantastiskt roliga serie som startar i dag! Vi lägger så klart till även denna seriestrip under vår serieavdelning.

Roligt var det också att läsa den lilla intervjun mellan serietecknaren och seriefiguren. Och döm om min förvåning när jag får se att tecknaren gjort ett självporträtt på sig själv.

Inte visste jag att Carl-Henric Jaktlund tecknade!

I dag fick jag ett fint omnämnande.

Branschtidningen Medievärlden gjorde en grej på vilka tio personer som alla journalister borde följa.

Stor rubrik på ettan och fin ingress:

"Medievärlden har listat tio personer som alla mikrobloggande journalister borde följa. Personer som driver debatten framåt och/eller använder mikrobloggar i arbetet."

Och kolla vilket namn ni hittar inne i artikeln. Fint va?

Glad i hågen går jag in på mina mikrobloggkonton för att se vilka djupsinta analyser jag senast levererat. Viktigt nu när när branschmedie-experter letar upp mig.

Och... well, se själva (klicka på bilden för att förstora):

Tandläkare i stringtrosor och heltäckta muslimer. Det är vad en av Sveriges tio mest efterföljansvärda journalister mikrobloggar om.

Bra där.

Jag hastar ut från Dagenhuset när jag plötsligt stoppas av en kvinna på väg in.

- Hej, jag heter Linda Forzelius.

- Ok, hejsan.

- Det är jag som jobbade med Willow Creek-kvinnokonferensen i...

- Ahaa, det var du som...

- Ja, man kan kalla mig Linda-binda nu, haha.

- Ja, just det, haha.

- Jag har tänkt att jag skulle in och svara i kommentarerna på din blogg. Men jag har inte hunnit med det än.

- Ok, så bra! Det ska verkligen bli intressant att höra ert svar!

- Jag ska försöka få tid senare.

- Fint, då hörs vi!

- Ja, hejdå!

Det här är Tove som intervjuade mig för radio i dag. Kolla vilken liten, liten mikrofon.

Lite tråkigt tycker jag. Att mikrofonen var så liten, alltså. Jag hade föreställt mig att det skulle bäras på stora ryggsäckar vari man försökte balansera maskiner med tvåmetersantenner.

Tiderna förändras. Eller så är det jag som behöver intervjuas i radio lite oftare.

Hur som helst så pratade vi bloggar och kommentarer. Tove arbetar för ett program som heter Medierna och den här veckan är temat hur medier förhåller sig till artikel- och bloggkommentarer.

Så jag pratade en hel del om er, bloggläsare. Hur bloggkommenterandet ökat explosionsartat det senaste året. Hur vi trots det sällan - nästa aldrig - behöver ta bort eller redigera en endaste kommentar. Att det antagligen handlar om att vi lyckas skapa en god kultur.

Att vi ger er förtroendet att skriva utan förhandsmoderering, att vi Dagenbloggare försöker lyssna på kommentatörerna, svara er i kommentarsfälten och på så sätt visa hur viktiga ni är för oss.

Ni verkar betala tillbaka genom att sällan gå över gränsen för vad som är tillåtet.

Ett intressant fenomen.

Hursomhelst: På lördag klockan 11 hör ni min sammetsstämma i P1 tillsammans med Expressen.se:s chefred Thomas Mattsson och socialmediegurun Sofia Mirjamsdotter.

I dag vid lunch samlar vi alla synpunkter från er om vårt ny designförslag på Dagen.se.

Så ge gärna er respons nu! Antingen via mail eller via den här bloggposten

Under dagen har jag fått flera lustigkurre-mail och blogglänkar om det här.

Ser ni bildtexten? Är det latin? Är det tungotal? Vad hände med redigeraren egentligen?

Det visar sig att det var redigerar-Jakob (som delar sin redigerartid mellan Dagen och Dagen.se) som står bakom redigerandet. Så för att gå till botten med vad som egentligen hände tog jag ett allvarligt snack med Jakob. På er, kära läsares, uppdrag.

Du, Jakob. Kom hit lite. Har du sett det här? Vad betyder "Adipsum nostio essi el et prat"?

- Det är lite svårt att läsa, menar du? Jag skulle säga att det betyder ungefär "Daniel Bergh, second hand-konsult inom PMU Interlife".

Jaha. Mail under dagen har undrat om du föll i anden. Gjorde du det? Är det tungotal?

- Ett väldigt försiktigt fall i sådana fall. Snarare var det deadline-stressen som gjorde mig en smula svårbegriplig.

Det liknar latin. Är det så att det är en, som en läsare har föreslagit, första indikation på att Dagen böjer sig under Vatikanen?

- Det är tyvärr värre än så: Vi böjer oss under Adobe.

Ja, då så. Såg du förresten förhandsstatistiken för vecka 4? Fattar du att sedan du började på Dagen.se har vi slagit besöksrekord på Dagen.se varje vecka. Vad säger du om det?

- Jag tycker siffrorna talar för sig själva.

Öppet brev till dig.

Ja, du. Du som raderade alla låtar i vår spotifylista. Den som Dagenläsarna tillsammans skapade. Den som gav oss så mycket glädje, en titt in i Dagenläsarnas nynnande hjärnor.

Hur kunde du? Var det en nyck? Tog du bort dem en för en? Kände du hur en berusande känsla av makt strömmade igenom dig för varje låt du raderade?

Jag har suttit tom i flera timmar. Stirrat på en flimrande skärm och känt mig besegrad. Strött aska över tangentbordet, lindat en sorgebindel runt datorn.

Men så visar det sig att vi är på den goda sidan. Kärlekssidan. Och vi kan inte besegras!

För vi har läsare som kopierat listan. Hela listan! Dokumenterat varje ny tillagd låt, sparat dem i separata listor. Och nu reser vi oss som segrare! Låtlistan snurrar igen! Full, sprudlande och glad på ett nyfrälst sätt.

Du kan inte övervinna oss, låtlistepooper! Du kan inte vinna mot dagenläsarnas musikkärlek! Vi kommer aldrig försvinna! Aldrig ge oss!

Hör du det?

Så: Här är den restaurerade listan. Låt oss nu fortsätta lägga till våra favoriter på vår kärleksfulla Best of Dagen-se-låtlista! 

Kommer ni ihåg det där änglahysset jag bloggade om för länge sedan? Där massor av människor åkte till centralstationen i London och på given signal stod blickstilla. Jag bloggade ju om ett liknande spex igår.

Hursomhelst: Nu ska Sverige göra en liknande grej! Här i Stockholm! Nu på lördag!

PM bloggtipsar om det och berättar att på lördag träffas alla som vill i Kungsträdgården för en genomgång och går sedan vidare mot Centralstation för att göra det lilla änglahysset.

Facebookgrupp finns och jag vill dit! Vem hänger på?

Såhär såg det ut i New York senast:

I helgen samlade Willow Creek hundratals kvinnor i Stockholm för en ledarkonferens. Bara kvinnor.

Bloggaren "Rymdhundenlajka" fick en biljett till konferensen och kände sig först något konfunderad:

"Min första tanke: 'Det ingår väl inga obligatoriska pyssel-workshops?' Nej, det verkar inte ingå. Okej, tur. Då är det inte en sån konferens.", bloggade hon inför konferensen.

Men hon åkte. Och det första som mötte henne var: presentpåsar med rosa band.

Jaja. Låt gå. Men så öppnar hon påsen och finner: Bindor och schampo.

Ja. Bindor och schampo. Och jag förstår att du fortfarande finner det osannolikt. Men se bilden på påsen här intill.

Det här är så märkligt och fånigt att det inte ens går att översätta det på män.

Konferensen som ska inspirera Sveriges bästa kristna kvinnliga ledare har sanitetsprodukter som välkomstgåva!

Det kan tyckas löjligt att bry sig om det. Men i mina ögon är det ett (omedvetet) förminskande och förytligande av kvinnor.

En kommentatör i hos Rymdhundenlajka beskriver det kanske bäst:

"Män blir uppmuntrade att tänka stort, våga satsa och förändra världen. Kvinnor ska vara nöjda om de håller sig torra och fräscha. Och inte att förglömma: vackra." 

Willow Creek: Hur. Tänkte. Ni. Nu.

Läs Rymdhundens bloggpost och tillhörande kommentarer.

Det var en galen vecka förra veckan. Mycket beroende på att vi hade flera nyheter som fick stort genomslag i Sverige.

Mycket beroende på nyheten om 118 800. Jag har ju redan skrivit massor om det tidigare, men under helgen har det fortsatt. En snackis i alla - sekulära som sakrala - läger.

Ett produktionsbolag har hört av sig och frågat om det är ok att använda artikeltexten som underlag för en kortfilm. Komiskt!

Allra märkligast var kanske ändå ett sms under söndagen från en vän som satt och lyssnade på en predikan där predikanten berörde 118 800-artikeln:

"Det var en pastor i Skåne som smsat och frågat vem Jesus var och fått till svar att 'det är storyn om en kille som gick omkring för 2000 år sedan och gick på vatten och gjorde andra häftiga under'"

Nu var ju pastorn inte från Skåne, sms:et gick till svarstjänst och själva sms-svaret citerade han lite på feeling.

Trovärdigt.

Vad predikan handlade om? Apologetik.

Ridå.

Kommer ni ihåg det där änglahysset i New York jag bloggade om? Där ett stort gäng människor hade gått samman för att göra ett vardagsspratt. Helt enkelt bara frysa, som statyer, mitt i en rörelse, i några minuter. Läs och minns här.

Hursomhelst så har engelska teleoperatören T-mobile nu gjort en liknande sak. I London. Mitt under rusningstid på centralstationen så börjar ljud spela och några - tillsynes helt vanliga resenärer - börjar dansa frenetiskt och koreograferat. Fler låtar kommer igång, och ännu fler dansare går igång. Snart kokar hela hallen av dansande människor och man kan inte annat än att ryckas med och ÄLSKA det!

Fatta - vi borde göra fler sådana här vardagsspratt - kommersiella eller ej!

Så har vi kommit till ytterligare ett delmål med vårt omsminkade Dagen.se.

Sedan länge har vi låtit er följa arbetet med den nya sajten bakom kulisserna (på kuliss.dagen.se) men först i dag är vi framme vid första hållpunkten: Vår betaversion av Dagen.se

Vi har satt ihop huvuddragen av hur vi skulle vilja att Dagen.se ser ut i framtiden. Utifrån följande huvudkrav:

* Tydligare navigering

* Renare och mer konsekvent design

* Artikeladresser skapade utifrån rubriker, istället för siffror

* Tydligare redaktionellt urval

Utifrån det tror vi att Dagen ska se ut såhär (där den tomma högerflanken ska fyllas med reklam och interna och externa samarbeten):

Gå in på kuliss.dagen.se för att se den och klicka dig runt.

Kuliss.dagen.se kommer nu skickas ut till webbvetare, designers, bloggare och allamöjligamänniskor för att vi ska få in så mycket feedback som möjligt.

Vi tror själva att vi har en del kvar innan vi är hemma och vi vill ser det som allra viktigast att få höra vad ni som besöker Dagen.se dagligen tycker om sajten.

Så hjälp oss och tyck till om hur ni känner inför den nya layouten.

Mycket kommer säkert vara tekniskt fel, bortse från det, och tyck istället till mer om känslan, navigering och annat som ni kommer på.

Kommentera nedan eller hör av er direkt till mig på emanuel.karlsten@dagen.se

* Veckans roligaste rubrik

* Spotify till mobiltelefonen - När det här slår igenom finns det inte längre någon anledning att ha en mp3-spelare. Och Bredbandsbolaget filar på ett Spotify för filmer.

* Vatikanen släpper egen Youtubekanal - vi rapporterade om det tidigare, men nu är den ute!

* EFK Ung släpper ny hemsida. Och ung-kontoret startar samtidigt en blogg. Som saknar både rss-flöde och bloggstruktur... (hör av er EFK Ung om ni undrar vad jag menar - det där måste ni fixa)

* Kristna bokförlag gör det enda rätta - de letar reda på goda kristenbloggare och ber om deras synpunkt inför lansering av nästa bok. Kolportören är en av dem, och nu får han recensionsex.

* Mycket snack om Obama i veckan, såklart. Men var det verkligen ett sådär historiskt och smäktande Martin Luther King-tal? Svårt att mäta sig mot, men Rollingstone plockar ut den vackraste delen av talet. Och den har potential. Roligt också att läsa det här: Efter Obamas strul med svärandet av presidenteden fick han ta eden igen. Sen antar jag att ni har sett Obamas tvilling?

* Excelsis kommenterar ekumenik med en fantastisk bild. Läs också teologireflektionen.

* Nu är det sista dagarna att rösta på Sveriges bästa bloggar i Stora Bloggpriset och YABA.

* "Hillsong är lite som kristenhetens svar på...max" Plastjesus levererar veckans kristencitat.

* Och på andra plats i veckans kristencitat kommer Underbaraclara: "Jag är pånyttfödd! Jag lever! Jag är fri! Jag måste gå och kissa! Adjö"

* Mikrobloggandet spår många kommer nå sitt stora genomslag det här året. Jag skrev förra veckan att intresset exploderat. Det fortsätter den här veckan. Själv har jag länge varit aktiv på den slutna mikrobloggsajten Jaiku, men övergår nu till Bloggy. Jag finns såklart också på Twitter.

Att veta vad Mikrobloggar är och förstå det hör till allmänbildning. Läs Mymlans goda genomgång här.

* Och till sist måste jag få nämna 24hours business camp. 100 av internets främsta entrepenörer samlades i lag om två eller tre för att inom ett dygn skapa ett webbföretag. Femtio sajter blev resultatet med fantastiska idéer. Sånt här gör mig så otroligt fascinerad och inspirerad! Framförallt pekar det på hur lite webb handlar om att den som har mest pengar vinner.  

Av projekten gillar jag bäst Ticketz.se, en samlingssajt för alla evenemangsbiljetter (begagnade som nya), Youtv.se, som skapar nischade tv-kanaler utifrån youtubeklipp och Honey Im home som tar de nya sl-acess-korten till en ny nivå.

Sitter och samlar ihop intressanta länkar för veckan som gått och inser att det är en hel drös om SMS-tjänstens svar på Vem Jesus är.

Artikeln har skapat en våldsam och - faktiskt - nyanserad debatt över hela webben. På mikrobloggar diskuterar man och tipsar. Man pushar, mikrobloggar, forumdebatterar och bloggar om saken. 

Båda sidor använder sig av artikeln som slagträ. Humanister hyllar svaret och kristna pekar på att de "arroganta" svaren är typiska. Men samtidigt hålls diskussionen på god nivå. Kanske eftersom att båda "läger" kan skratta åt 118800:s svar, och ser det som en möjlighet att få diskutera en djupare fråga: Finns Jesus? Och hur mycket behöver man respektera den som tror?

Diskussionen synliggör behovet av att diskutera frågorna. Och i sammanhanget gör författaren och frilansjournalisten Stefan Stenudd gör en mycket intressant analys:

Dagen är en av vinnarna i mediaövergången från papperstidningars herravälde till internets anarki. Ovannämnda artikel är det just nu 37 bloggar som länkar till, vilket är en mycket hög siffra./.../

Religion är något som framkallar heta känslor åt alla håll/.../Det har också inneburit att Dagen, som med sin hemsida kan nås av alla som inte skulle komma på tanken att prenumerera, numera ofta befinner sig i händelsernas mitt./.../

Internet handlar inte om megalomani/.../utan om specialisering. I stället för att försöka fånga alla, bör media på internet våga vara så profilerade att de lockar till sig vissa målgrupper och vinner auktoritet inom vissa klart avgränsade fält.
Annars drunknar de i det väldiga överflöd av information som de aldrig kan mäta sig med.

Läs hela bloggposten.

Det är också intressant att se att en av huvudpersonerna för artikeln, pastor Erik Holke, surfat runt på alla möjliga och omöjliga bloggar för att bemöta frågor och kritik och hänvisa till den inspelade predikan han höll i Saronkyrkan utifrån 118800:s svar.

Vissa bloggare har också plockat upp Erik Holkes bloggkommentar och de efterföljande diskussioner kommentarsfälten, och gjort nya blogginlägg om det.

Erik Holkes engagemang är berömvärt. Han har tagit chansen att föra ett samtal om Jesus och gör det på ett ödmjukt och nyfiket sätt.

På många sätt gestaltar den uppkomna situationen hur vaken kyrkan skulle behöva vara. Att kyrkoaktivitetsaffischera mindre och istället vara mer vaken för när intresset är högt och då ta tillvara på det nyfikna samtalet.

Det blir en aktivt, strategisk evangelisation på den ofrälses arena istället för att på torg, med sång och gitarr under hakan, förutsätta att den ofrälse ska lufsa efter oss in i kyrkan.

I måndags gjorde jag den roligaste intervjun jag någonsin gjort. Eller iaf på mycket länge. Efter ett tips till Dagen hade vi fått reda på att ett SMS-svar-företag hade gett ett ganska raljant svar på frågan "Vem är Jesus".

En given utgång, tänkte jag. "Sannolikt en inhyrd student som snedtänt lite och hafsat iväg ett svar."

Men så var det inte. Vd:n för företaget, vars massiva kampanjer synts över hela Sverige, själv sitter och författar sms-svaren och står för dem fullt ut. Menar att 2 miljarder kristna är galna, och att alla vet - egentligen - att kristendomen är en saga.

Dialogen som följde var så otrolig att den inte gick att återge som något annat än fråga-svar.

Vd:n verkar sakna all känsla för mediehantering. Eller är det precis tvärtom? Är hans valhänta svar egentligen en insikt om att all publicitet är bra publicitet? Att hela frikyrkosverige sätter sig och sms:ar till hans sms-tjänst "Vem är Jesus" eller "Vem är buddha" för att jämföra svaren mot det han gav.

Vad vet jag. Mer än att ni verkar älska att läsa om det och att det är en av Sveriges mest bloggade nyheter i dag. Bra så.

Läs artikeln här.

Mitt i allt Obama-rus minns jag plötsligt en post som jag påbörjade efter ett lite märkligt restaurangbesök för inte så länge sedan.

Vi hade satt oss ner och servitören tagit upp våra beställningar när han plötsligt lutar sig framåt och lite förtroligt frågar "Jobbar ni på Dagen?". Han hade sett ett kuvert med Dagenlogga jag hade med mig.

Jag: Jo, det stämmer.

Servitör: Åh, så kul. Ja, jag prenumererade förut, men hinner inte nu. Ni vet, nu i den yttersta tiden är det så stressigt.

Jag: Ok, just det. Så kan det vara.

Han log och hastade vidare till nästa bord. Snart kom han tillbaka med vår mat, serverade och stannade sedan upp.

Servitör: Ursäkta, jag måste bara fråga er. Vad tror ni om Obama?

Jag: Obama? Ja, han är väl bra.

Servitör: Jag tänker inte på hans hudfärg eller så. Men jag tänker mer på det här att han är muslim.

Jag: Vadsadunu?

Servitör: Jo, jag vet. Han säger att han är kristen i USA så att alla skulle rösta på honom. Men han är ju född muslim. Han kan få stöd från de de muslimska länderna när han är president.

Min bordskamrat: Men jag tror nog han är kristen. Att du kan vara lugn.

Servitör: Ja, man får hoppas.

Han är tyst en stund och fortsätter sedan.

Servitör: Men jag sökte lite på nätet på Obama... Jag tror att han kan vara antikrist.

Framför mig står en 40-årig man som på allvar tror att Barack Obama inte bara är en muslim in disguise, utan också självaste antikrist. Påståendet är både allvarligt och ärligt menat. Han tittar på mig och förväntar sig någon respons. Det handlar om en oro som tär honom, att USA:s första svarta president skulle vara djävulens avkomma.

Jag försöker försäkra honom om att jag inte tror att det är så. Han nickar lite skeptiskt och går vidare. Kvar lämnas vi med en lite fadd smak av verklighet. Det måste vara förfärligt. Att tro så, att känna så.

Jag inser efter lite googlande att han inte är helt ensam. Det känns så märkligt. För visst kan man tänka på att Jesus kommer tillbaka, på vad som händer den yttersta tiden.

Men vem eller vad hjälps av att jag börjar spekulera om vem som skulle kunna vara Antikrist?

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna något komiskt över det hela. Jag har såklart hört att de finns som har teorin att Obama är muslim och/eller antikrist. Men jag har avfärdat det för att vara Phelps-stollar. Inte vanliga servitörer från en stockholmsförort.

Eller underskattar jag det hela? Är det här resultatet av att vi inte pratar tillräckligt om den yttersta tiden? Borde vi prata mer och oftare om vad Johannes uppenbarelse betyder, innebär och vara bättre på att ge varandra verktyg för att förstå Bibelns mest svårlästa bok?

För konsekvensen av att vänta på att få måla djävulen på väggen måste ju bli rädsla, misstänkliggöranden och ytterst främlingsfientlighet.

Och jag anar att vi som kyrka, ju längre tiden går, kommer att få ett allt större ansvar att stävja sådant.

(för övrigt, nej, Obama är inte muslim)

Vi har ett fortsatt starkt - ovanligt starkt - inflöde av unika besökare och besök från er läsare.

Förra veckan satte vi rekord. Igen. På alla fronter.

Vi hade fler unika besökare, fler besök, fler sidvisningar än vad vi någonsin haft tidigare. Och än en gång var det inte något exceptionellt material på Dagen.se. Inga tunga inlänkar från storsajter. Vi är upprymda, samtidigt som vi kliar oss förbryllat i huvudet.

Uppgången fortsätter den här veckan och vi sitter med någon slags konfunderad förtjusning och försöker analysera, kollar hänvisningskällor och vilka sökord på google som besökare klickat in sig på.

Största ökningen görs av de som klickar in sig direkt på Dagen.se. Men en lustig upptäckt gör vi.

Googlar man på "sex" kommer en Dagen-artikel upp på förstasidan bland sökresultaten.

Kolla:

Här är sexartikeln (om nu någon blev nyfiken men inte ville googla på "sex")

Och nej - trots den upptäckten kan vi fortfarande inte peka på några statistiska faktorer för den plötsliga trafikuppgången.

Parsmo är sådär pappaskämtrolig i dag igen:

Fast den här gången undrar jag om inte Parsmo inspirerats av vår fantastiske redigerare Franken som förra veckan hade följande bildtext i papperstidningen:

Carolas artistskola verkar trots allt bli verklighet. Fast nu heter den Carola Camp. (Är det domänregistrerarna på CampCarola.se/-.com som tvingat namnbytet?)

Vi skriver i dag om Carolas senaste reklamfilm för artistskolan. Själva filmen verkar vara en improviserad och snabbt ihopslängd grej man gjort vid sidan av något annat. Den behövs inte ordas särskilt mycket om. Då är det mycket roligare att säga något om innehållet i filmen.

Carola bjuder verkligen på sig själv. Spelar karaktärer i tokiga roller. Det är inte särskilt roligt, för mig. Säkert roligare för hennes fans - målgruppen för artistskolan.

Men jag rodnar heller inte å hennes vägnar. Som man gör med personer som inte själva märker hur pinsamt det är. Som jag tidigare har gjort när Carola har blommat ut lite på scenen, dragit ett mellansnack som drunknat i hennes sällsynta förmåga att säga väldigt lite med väldigt mycket ord.

Nej, för det här är mamma-spex. Ni vet? Sånt som bara mammor kan göra. Klä ut sig, förställa rösten, gå lite rultigt och sedan inte kunna hålla sig för skratt åt hur tokig hon själv var.

Och sånt generas man ju inte av. Åt sådant ler man, himlar lite med ögonen, rycker på axlarna och tänker "Ja, det var väl kul för henne".

Se Carolas film

Kolla! BildredaktörsJosefin har till och med gåshud! Obama ska sväras in som president, och allt annat blir plötsligt sekundärt. Deadline, javisst, webben, jorå.

Men nu, mina vänner, är det ett historiskt skeende! Vi är klistrade vid tv:n och datorerna. Se allt live via CNN här.

Skynda, skynda! Nu svär han snart!

I veckan lanserade utvecklingsbolaget Mindpark en fantastisk liten tjänst som de kallar Emo Vote. En enkel plugin designad för att fungera på Wordpress-bloggar. Jag blev så peppad av idén att jag tänker kopiera den. Rakt av.

Tanken är att låta läsarna enkelt tycka till om artikeln. En enklare form av kommentarer. Vad får du för känslor när du läser artikeln? När du läser om Åke Bonnier lämnar Jesusmanifestationen? Att "Sex inte är enbart njutning"? Att Helle Klein slutar sin prästtjänst? För att ta några exempel från månadens mest lästa nyheter.

Blir du Glad, Nyfiken, Arg, Ledsen, Likgiltig eller välsignad?

Du klickar helt enkelt i den känsla som du får.

Så här tänker vi att det skulle se ut på Dagen.se under en artikel.

Utifrån hur du klickar kan vi sedan lista Dagens mest glada nyhet, den nyhet som upprört er mest, den som gett mest välsignelse osv...

Vad tror ni om det här upplägget? Och vad tror ni om känslorna? Är det tillräckliga? Kan man verkligen ha dem på alla artiklar (vi lutar åt att man inte kan ha det)? Är det dumt att ha med kyrkliga ord som "Välsignad"? Vilka farhågor har ni?

Uppdaterad: En av dem måste ju också bort. Vi kan inte ha två rader. Så vilken ska bort? Eller bytas ut? Tyck gärna till om utseendet på knapparna också.

Jag borde ju ha förstått det. Frikyrkoavkommor är ju gräddan av svensk musikalitet. En frukt av två millenniers idogt musiktränande. Gener slipade till musikalisk perfektion.

Men dramigbaklängespåenlitenvagn vilken fantastisk musiksmak ni har!

Best of Dagen.se-låtlistan har redan gett mig ett tiotal nya favoritlåtar! I så vitt skilda kategorier som soul, indie, pop, country och Elvis.

Och så tycker jag låtarna ni har valt säger så mycket om er. Att ni verkar vara under 40. Verkar tycka om nya influenser, drar er gärna till det lite oetablerade och verkar må ganska bra.

Det är intressant.

Ni som ännu inte har lagt till era favoriter - skynda, skynda!

Här öppnar ni listan. (och stöter du på problem kan du läsa lite ledsagande svar här)

Hur går det med era nyvunna Spotify's? Har ni förstått grejen än?

Jag antar att ni hittat all världens musik finns där och att ni sett att man kan skapa egna spellistor.

Men har ni upptäckt att ni kan dela med er av era spellistor? Eller skicka låtar ni gillar till varandra? Högerklicka på låten eller spellistan och välj "copy http-link" och klistra sedan in det i ett mail eller en chatt.

Se exempelvis min tadetlugntpåkvällen(alternativt stängutejobbbruset)-lista: http://open.spotify.com/user/emanuelkarlsten/playlist/5lFLLrEyaInc1rkOQf9j1C

Och så något av det bästa: Du kan klicka på en artist, få album listade och en artistradio! Spotify gör helt enkelt en radiokanal utifrån din valda artist med andra låtar som liknar artisten. Lysande för att hitta ny musik!

Hursomhelst: Jag tänker att vi tillsammans skulle kunna skapa en lista med våra bästa Spotifylåtar? (utan att göra om misstaget från förra gången - glömma att öppna listan)

Så, du som har Spotify, öppna låtlistan på länken nedan och lägg till din favoritlåt just nu. (du är anonym när du gör det)

http://open.spotify.com/user/emanuelkarlsten/playlist/0y1w4M0Cy7l8kMnlcFCoj8

Tänk, en fin liten Best of Dagen.se-spellista! Vad kan i tänkas gilla? Det blir spännande.

Ni kanske redan har sett det, men det här hade helt gått mig förbi.

Tre övervakningskameror fångade hur planet nödlandade mitt i Hudson River, New York.

Vilken grej!

(Via PM)

Kolla det här klippet fårn TV4 nyhetsmorgon där de intervjuar bandet Nordpols frontfigur Pelle Hellström.

Pelle är besvärlig. Han vill inte prata om särskilt mycket alls. Han gillar inte att hans skiva recenseras, gillar inte att prata om hur han gör musik och han föredrar att inte äta mat. Och till slut blir TV4:s i särklass mest enerverande programledarpar - Jenny Österbring och Anders Kraft - så sura att de går till attack, läxar upp honom och klargör spelreglerna. Pelle sitter något förvånad och får också ta emot frågor som "Jag förstår att du inte heller tycker om mat?".

Det är en uppvisning på en trist elitism från programledarna för att de inte kan hantera en karaktär som egentligen är mer intressant än vad de haft på besök på länge.

Kolla på sammanfattningen nedan, eller se hela femminutersinslaget.

Min syster Elvira har varit på besök i helgen. Det är alltid trevligt och intressant. Man lär sig liksom nya saker. Om ett samhälle och samtida populärkultur jag trodde jag hade ganska bra koll på.

Hursomhelst.

Jag lärde mig en hel del saker i helgen:

Let's Dance är viktigt.
* Laila är bäst, Kitty är konstig men har så festliga klänningar att hon måste få vara kvar, .

* Jag har tydligen blivit gammelvuxen. På riktigt. När det är Elisabet Höglunds danstur och jag poppar popcorn ropar syster "KOLLA!! DET ÄR ELISABET!" Jag springer in för att se en Elisabet Höglund på valium iförd spandexdräkt i pepparkaksfärg och förstår inte alls vad det spektakulära är. "Henne känner du väl igen".

Personen som för min syster symboliserade gammal, okänd och avlägsen kopplades med mig. Henne skulle jag uppskatta bland alla nystjärnor jag kanske inte kände igen. Jag läxade givetvis upp henne och gav igen genom att ropa när Blondinbella gjorde entré. "Henne borde du väl känna igen". Det gjorde hon inte. 1-1.

* Mina egna iaktagelser kan sammanfattas med att David Hellenius is, by far, Sveriges bästa programledare, att Blondinbella gör sig bättre framför tangentbordet, att jag la huvudet på sned och log mig igenom hela Carl-Jan Granqvist dans och att Laila kommer vinna hela balunsen.

High School Musical är viktigare
Jag kan nu låtarna Breaking Free, Start of Something new, Stick to the Status Quo. Jag har lärt mig de viktiga namnen Zac Efron och Vanessa Hudgens. High School Musical är den stora grejen för varenda låg-, mellanstadie- och högstadie(?)elev. En tv-produktion för Disney Channel som slog så hårt att de säkert chockades själva.

Vi har i helgen sett ettan, tvåan och även den svenska musikaluppsättningen av musikalen på Göta Lejon. Min syster är salig och själv är jag lite imponerad, på snudd förbluffad. Över ett fenomen jag aldrig anat vidden av, men också över att musikalen höll förvånansvärt hög kvalitet (Zeke - du var min favorit om du läser det här!).

Men viktigast av allt? Att berätta sina insikter och upplevelser för sina vänner.

Och här sitter jag och bloggar..

Då står det bortom tvivel. Dagen är miljöpartistiskt.

I alla fall om man ska tro den senaste bloggtjänst som hajpats i bloggosfären de senaste dagarna.

På Bloggparti.se kan man analysera sin blogg och få en graf över vad bloggens innehåll står närmast.

Min blogg är närmast Miljöpartiet, enligt testet. Partiet får 28 procent, följt av Moderaterna på 16. Men att min bloggtexter skulle vara Miljöpartistiska är knappast unikt. Jaktlund, Politikbloggen, Kulturbloggen, Ledarbloggen, Familjebloggen, Sandlunds blogg - alla är de Miljöpartister enligt Bloggparti.

Alla utom Anders Gustafssons Utrikesblogg. Den är tydligen Folkpartistisk?

Komiskt.

Men allra roligast är nog att fildelarsajten The Pirate Bays blogg är överväldigande Kristdemokratisk!

Gå in på Bloggparti.se och gör testet!

Uppdaterad: Som Maja påpekar i kommentarsfältet är testet inte en pekpinne om vilket parti man sympatiserar med, utan att språket ligger närmast partiers bloggar och hemsidor.

* Vad har DN, Aftonbladet, E24 och regeringens hemsida gemensamt? De har alla skrivit den ökända "asdf"-artikeln. Läs mer hos PM.

* Bloggen Judaistik delar med sig av en sjuk protestbild från veckan som gått.

* Johan Stenberg söndagsprofeterar lite kring hur de olika samfunden kommer se ut om tio år. Svenska kyrkan ligger risigt till och oberoende bönegrupper kan vinna viss mark, menar han.

* Stefan Swärd har nu svarat på Håkan Arenius frågor ang den svåra balansen mellan att vara privatperson och ordförande. Joel Halldorf har ytterligare en analys på Stefan Swärds problem.

* Under gårdagen brann det i Folkets park i Malmö. Märkligt nog precis bredvid ett av Sveriges mest webbtillvända par - Kristin Heinonen och Thomas Wennström. De ringde brandkåren och kopplade sedan in webbkameran för att livesända via bambuser hur branden spred sig och släcktes. Följ rapporteringen, och läs även SSBD:s analys - hur nya medier förändrar situationen för journalistiken.

* I all blogghysteri kan följande vara intressant: Bloggarna fick Liza Marklund på fall. Läs mer hos Beta alfa.

* Är inte det här med bloggar, chattar och andra sociala sajter väldigt asocialt? Jag har alltid hävdat tvärtom, och den här bloggposten från Mymlan (som inte alls är från veckan som gått, men som är nog viktig ändå) bevisar min poäng.

Förra veckan citerade jag Maria Wetterstrand om att det är få torgmöten som gett henne fler träffar än någon av hennes bloggposter, och att bloggen således kommer få en långt mycket mer avgörande roll i nästa val.

Domprosten och biskopskandidaten Åke Bonnier verkar vara inne på samma linje. Det föreslår i alla fall Brygubben.

"Det är givetvis så att Bonniers bloggande och synlighet i massmedia kommer att inverka på biskopsvalet. På något sätt."

Det är ett intressant och smart drag av Åke Bonnier.

Den senaste veckan har Bonniers avhopp från Jesusmanifestationen varit det mest klickade på Dagen.se. Utifrån det har vi även valt att göra nyhet av två andra av hans blogginlägg. Dels när han kritiserade Guldbaggegalan för att de missbrukade korset (vilket får anses ha högt nyhetsvärde med bakgrund av den kritik Bonnier fått för försvaret av Uppenbar(a)t där konstnärer ger sin egen version av både korset och Jesus), och dels hans öppna brev till Stanley Sjöberg.

Det är ett lysande exempel på hur bloggen kan nyttjas för att få publicitet.

Visst kan det, som Brygubben föreslår, bara vara en tillfällighet att han skriver just nu. Men om inte, så är det genialt.

Att inse att om han bloggade sin irritation av grammisgalans korsmissbruk kunde det ge en nyansering till Uppenbar(a)t-debatten. Att inse att det viktigaste i Stanley-debatten var inte att skicka debattartiklar till Dagenredaktionen, utan att bara få det sagt - för de som ville läsa.

Åke Bonnier tar kommando över situationen genom att använda de tillgängliga kommunikationsmedlen. Inget konstigt eller onaturligt. Bara lätt och rätt tänkt.

Hans läsare tillfredsställs. De som nominerar honom imponeras. Han tillgängliggörs för media och han styr samtalet.

Och frågan för varenda opinionsbildare, offentlig person, pastor eller Stanley Sjöberg borde vara: Var är er blogg?

Nu är presenterna slut för den här gången. Det gick snabbt, så klart.

Att dela ut presenter är bland de roligaste som finns. Särskilt när det kräver att ni ska skriva en kommentar. Många skriver då på för första gången och passar på att skriva en rad om vad de tycker om Dagen.se.

Det blir en liten glädjefest i kommentarsfälten och i min inkorg.

Många ger sina egna analyser om varför det gått så bra. Just nu, och överhuvudtaget. Att Dagen blivit kvalitetsmässigt bättre, är snyggare, skriver om "hetare frågor", att det är bloggarnas som gör att de kommer tillbaka. Någon benämner det till och med som "nya" Dagen.se.

Och allt det där stämmer nog ganska bra. Kvaliteten är ni läsare själva bäst på att bedöma. Men visst är vi mer medvetna om vad ni uppskattar och försöker söka oss till en snabbare bevakning kring "heta frågor". Även våra bloggare har, utifrån hur ni läsare kommenterar och reagerar, lärt sig vilka områden som ni uppskattar. Och visst; bloggarna har en stor del i succén. De är, efter startsidan, det klickas mest.

Att vi nu har åtta bloggar på Dagen.se - och planerar för fler - innebär knappast någon avmättning. Tvärtom. För varje blogg vi startar ökar intresset. Och jag vill till och med hävda att de är en viktig del av framtiden för journalistiken.

För när nyhetsflödet blir allt större och allt mer likriktat måste vi lyfta fram det vi har som är unikt: Våra journalisters expertkunskap.

Som Carl-Henrics helhetsbild av trosrörelsen. Det som gör att han kan skriva bloggposter som den om Ulf Ekman och ekumeniken. Som Hasse Boströms insikt i det politiska spelet. Som göra han kan skriva om att Reinfeldt är välkommen till kyrkan. Som Anders Gustafssons förståelse och känsla för hur man presenterar svåra utrikespolitiska konflikter som skapar bloggposten om Gaza.

Till sist är också det kul att flera pekar på att vi paketerar våra nyheter allt snyggare. För det gör vi. Det är framförallt redigerar-Jakobs förtjänst.

Med start den här veckan kommer Jakob förstärka webbredaktionen. Jakob har tidigare redigerat pappersDagen, men kommer nu lägga en stor del av sin tid på att se till att våra nyheter paketeras snyggt, länkar ordentligt, får en genomtänkt prioritering och är högst klickvänliga.

Och efter den här första veckan med Jakob inser jag hur mycket tydligare vi kommer kunna vara det här året. Att vi nu får tid och möjlighet att tänka mycket mer strategiskt framåt.

Det ger nästan lite pirr - 2009 kommer att bjuda på en fantastisk resa!

Tack för att du följer med, kommenterar och skjutsar oss vidare!

[Uppdaterad: Presenterna är nu slut. Tack för alla kommentarer!]

De två första veckorna har varit extremt framgångsrika för Dagen.se.

Vi har sett en stor ökad aktivitet, som jag skrev om tidigare i dag, men vi har också sett det i antal unika besökare.

I går offentliggjordes siffrorna från KIA för vecka 2. De visade på besöksrekord för unika besökare. Nästan 10 procent högre antal besökare än vårt tidigare rekord.

Dessutom slog vi i torsdags förra veckan rekord i antal unika besökare som besökte oss under en dag.

Vi har funderat hel del kring det här. Det finns ingen tung trafik från externa källor och inte heller något exceptionellt material hos oss som dragit.

Det verkar helt enkelt som att en Sverige kom till jobbet, satte sig framför datorn och tänkte "Undrar vad som har hänt den senaste tiden? Jag kollar Dagen.se".

Vi ser det som en enorm marknads-vinst. Vårt varumärke satte stort avtryck under året som gick, och vi är nu det självklara valet för den som vill ha det senaste nytt om svensk kyrklighet, eller bara ett kristet perspektiv på nyheter.

Och som vanligt har vi er läsare att tacka och glädjas med.

Det vill vi belöna.

Så i samarbete med Spotify delar vi ut ett stort gäng inbjudningar till den fantastiska musiktjänsten som revolutionerar både ditt lyssnande och ditt musikliv!

Skriv en kommentar med mailadress här nedan så skickar jag ut en inbjudan! Först till kvarn!

Och - needless to say - vi lovar att bli bättre och bättre 2009. Samt att bjuda på en hel del överraskningar.

Mycket tjat nu om Stefan Swärd nu. Men det är intressant för det är ett bra exempel på hur nytt och annorlunda mediet webb och blogg är. Och hur det då kan bli svårt att förhålla sig till det.

Håkan Arenius (Dagens ledarskribent) har, skrivit en längre kommentar som Stefan Swärd valt att göra till gästblogginlägg. Håkan sätter fingret på många viktiga och bra saker.

Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan, ser gärna sin blogg som vilken som helst. Som att han är en i mängden av bloggar som gärna skriver personligt, lite naket och ibland lite tokigt.

Det tycker jag är bra. Den där torra ordförandetypen byts ut mot någon som gärna pratar om hur han fortfarande tänder på sin fru eller kämpar med vikten.

Men det blir ett problem när Stefan då och då tycks glömma att han företräder en organisation. Han är inte mellanchef, pastor eller någon som allmänt reflekterar. Hans blogg läses utifrån att han är högsta ansvarig för EFK.

Frågor som ställs utifrån perspektivet att man är "vanlig kristen" fungerar inte längre då.

Det är utifrån det här som Håkan Arenius skriver sina skarpa och ytterst välformulerade frågor. Läs.

Jag väntar ivrigt på Stefan Swärds svar. För det är inte helt självklart vad han svarar, eller vad som är rätt eller fel.

Det har varit en rolig start det här nya året. Dagenläsarna är mer aktiva än tidigare. Det syns särskilt i hur aktiva ni är på att korrigera oss.

Nu är ju inte det särskilt smickrande att vi överhuvudtaget har saker som behövs korrigera. Men så är det: När det går snabbt kan det bli stavfel, tankefel eller något annat.

Men då har vi vår fina Anmäl textfel-knapp som finns under varje artikel. Och det är den ni använder allt flitigare. Ni är duktiga och vi älskar språkpoliser! Det gör oss ju mer felrena.

Därför vill jag nu passa på att informera om en ändring som ni gärna får slå oss på fingrarna om.

Vi har precis anammat TT:s nya språkregler om att skriva partibeteckningar med versaler. Det blir alltså (MP) och (S). Även partinamnen skrivs med inledande versal. "Socialdemokraterna" och "Moderaterna". Och allra störst ändring blir det när vi skriver sammansatta ord kopplade till partiet med stor bokstav. Som Folkpartiledare, Vänsterinitiativ och så vidare.

Det blir ovant. Och även om vi har egen korrekturläsning innan artiklar publiceras på Dagen kan det slinka igenom ett fel då och då.

Hjälp oss gärna då, kära språkälskare.

Här är hon. Vår nya bloggare. Therése Alhult!

Therése är redaktör för familjesidorna i Dagen och är mamma till två barn. Hon blir också vår första blogg som har en något annorlunda utgångspunkt än de övriga:

Istället för att utgå från sitt arbete på Dagen utgår hon från sin situation som mamma och hustru.

I presentationen sammanfattar hon bloggen med:

I en vardag med två småbarn kretsar det mesta kring overaller som ska på och av, blöjor som ska bytas, tvätt som ska tvättas. Och frågan: När ska man få sova?

Jag tror och hoppas mycket på det här konceptet. Att kanske få ett mer opretentiöst perspektiv på ett familjeliv där vardagsbestyr och Gud slåss om att få plats. 

Så. Kila nu in och hälsa Therése välkommen med en bloggkram!

http://dagen.se/blogg/familjeblogg

Det är en rolig dag i dag. Två viktiga medarbetare fyller år.

Vår utrikesansverige Anders Gustafsson fyller 40 och har varit ytterst stilig hela dagen i kostym och slips.

Anders bjöd på jättemuffins och vi firade med jamåhanleva, presenter och ståhej. Och tal förstås. Flera stycken. Det är inte så konstigt. Det finns mycket gott att säga om Anders. Som hans engagemang och möjlighet att omsätta svår kunskap på ett lättfattligt sätt. Hans höga arbetstakt. Hans journalistiska noggrannhet. 

Och inte minst för att Anders är en fantastisk medarbetare, som är noga med att ge beröm till människor i hans omgivning eller ta konstruktiva diskussioner om hur vi kan göra en ännu bättre tidning.

En gåva för Dagen.

Och så fyller vår kvicke webbreporter Leif Cyrillus år. Och det är den angenäma åldern av 65 år! Det kan man inte tro, eller förstå. Visst är det lite roligt att vår äldsta medarbetare är den som arbetar med de nyaste medierna?

Leif sitter som vanligt i Edsbyn och jobbar. Och om Leif kan man säga mycket, och jag har ju redan hyllat honom i en egen bloggpost tidigare. Men mest typiskt i sammanhanget är att Leif inte väjer för att jobba på sin 65 års-dag. Precis som han inte har väjt för att jobba varenda julafton, juldag, nyårsafton, midsommarafton, midsommardag, varje lördag, varje söndag (ja, _varje_) sedan.. Ja, över tio år! Ständigt har Leif varit där och servat Dagen.se:s läsare med det senaste nytt.

Det, mina vänner, är karaktär.

Stort grattis till er båda! Ni är så viktiga.

Stefan Swärd ville bara blogga några frågor som han hade om flera artiklar i tidskriften Nods senaste nummer. Det blev starten för en av de tydligaste krockarna mellan gamla och nya medier. Mellan en digital nutid och en analog dåtid.

Jag nämnde det som hastigast i går. Om hur Stefan Swärds, samfundsordförande för Evangeliska frikyrkan (EFK), närmast dragit upp en storm i en del av frikyrkovärlden.

Det är intressant av flera skäl. Utöver att det har kommit mycket kommentarer (och kanske främst diskussioner) utifrån Stefans frågor har framförallt en hel tidningsredaktion blivit ställd.

Tidskriften Nods huvudman är EFK. Hur gör man när ens ordförande kommer med sådana frågor? På det sättet? Som (rätt kraftigt) ifrågasätter redaktionens hållning? Hur gör man när man ser att det rasar in kommentarer, diskussioner virvlar och det sker på en plattform som man inte har någon som helst kontroll eller inflytande över? Inte nog med det. En tidning tar snart upp Swärds frågor och gör en förstasidesnyhet av det. Inte heller där får redaktionen försvara sig.

Så vad göra? Nod äger ingen egen webbplats och lägger inte ut en enda artikel på webben. Få har läst mer av tidskriftens artiklar än vad Swärd har filtrerat genom sina frågor.

Man gör helt enkelt vad man kan; kontaktar Swärd, ber att få skriva öppet svar. Swärd beslutar att göra deras "replik" till gästblogginlägg, svarar igen, varpå Nod än en gång får ett "gästblogginlägg".

Trycket ökar. Fortfarande kvarstår problemet att ingen egentligen har läst grundmaterialt - artiklarna i Nod. Och efter att först försökt uppmuntra Swärd-läsarna att ringa och beställa ett nummer, beslutar Nod att lägga ut hela tidningen gratis. På Örebro missionsskolas (som tidningen utgår från) hemsida har Nod en egen undersida där de vanligtvis bara publicerar ett index från senaste numret. Där lägger de nu ut hela numret för nedladdning i pdf-format, och på skolans hemsida puffar det på förstasidan som "senaste nytt" för högsta möjliga spridning.

Det är snabbt och bra jobbat av Nod.

Men framförallt är det en uppvisning på hur bloggosfären mer och mer tar över ägandet av det offentliga samtalet. Varför ska läsaren vänta på att papper ska tryckas, spaltplats beredas och redaktörer fnula på om "du inte kan stryka ner till 1500 tecken"?

Bloggen har revolutionerat. Gett läsaren makt att föra samtalet. Och den tidningsredaktion som inte hakar på tåget får snällt stå med mössan i hand och hoppas att bloggaren är god nog att ge dem plats att replikera.

Att det sedan är just tidskriftens egen samfundsordförande som ska råka sätta igång den utvecklingen kan jag både tycka är något märkligt men framförallt komiskt!

Och för Nod borde läxan vara given: Starta en blogg. Det är en bra början för att kunna kommunicera aktivt med era läsare. Eller åtminstone en livlina ifall ett liknande scenario uppstår igen.

Kolla!

Här fotograferas Dagen.se:s nya bloggare!

Bloggen lanseras någon gång den här veckan och kommer vara ganska annorlunda från de vi nu har. Med mindre utgångspuinkt från tidningen och mer från vardagen.

Samtidigt ett nära ämne med Dagen och förhoppningsvis med er läsare.

Ja, vi låter det vara tillräcklig teaser.

Jag återkommer.

Jag har tidigare bloggat om den fantastiska seriebloggen ASBO Jesus. Varje dag uppdaterar de med en kort och oftast extremt träffsäker (och rannsakande) seriestripp.

Den här nedan har gått runt på några svenska bloggar och när jag stötte på den i dag kunde jag inte låta bli att dela vidare: (klicka för större version)

I tider då vi så lätt och ofta dömer ut varandras beteenden och misstag är det nästan komiskt att påminna sig om det himmelska perspektivet.

Just det.

Vi ber om ursäkt för de svåra problem vi har haft från 10-tiden i dag. Det har gjort att vissa av er har upplevt problem när ni surfat på Dagen.se.

Vi undersöker problemet och gör allt vi kan för att få en säker och stabil drift igen.

Ok, nu är jag nästan i fas med veckorna. Men här är min länksamling från intressanta saker under årets andra vecka:

* Aftonbladet.se har gjort ny layout. Eller ny och ny... Den största skillnaden är att deras "lättsmälta" puffar till höger har gjorts om till två spalter. Märkligt, tycker jag. Det blir betydligt randigare och i mina ögon mer svåröverskådligt. På redesignbloggen skriver man mer.

* Newsmill hade veckans sannolikt längsta rubrik.

* Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand gästbloggar på ssbd om hur bloggar kommer påverka nästa val. Och trots att det egentligen är självklart hajar jag till vid det här:

"Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte."

Så: Det är klart att blogg och webb kommer betyda mer än någonsin i nästa val.

* Det här är lite sjukt. Burger King har släppt en applikation på Facebook där du får en hamburgare om du dumpar tio vänner från din kompislista. Taglinen är "Friendship is strong, but WHOPPER is stronger". Lysande? Well, åtminstone innovativt.

* Intresset för microbloggandet (där man bara får 140 tecken att blogga, och själva poängen är den diskussion som följer i kommentarerna) har ökat drastiskt i veckan. Särskilt i mediekretsar. Flera har mailat och frågat oss om Dagens Twitterkonto och andra medier har hakat på. Läs mer här och här.

* Nyhetstorken illustrerar träffsäkert. När Kleerup åkte fast för att han knarkade på grammisgalan upprördes inga artister. Kleerup är för creddig. Artisterna irriterar sig istället på Säpo.

* Svd:s utvecklingsgäng gjorde en intressant iaktagelse. Under julhelgen ville de spegla Stockholmarnas upplevelser av det vackra vintervädret och sökte sig till Flickr för att länka in Stockholmarnas bilder. Genialt. Problemet är bara att nästan alla väljer att skydda sina bilder så att man inte för röra dem från sidan. Således inget bildspel. I dag finns flera andra alternativ där du fortfarande äger dina bilder, får pengar om de säljs, men låter andra se dem.

Jag håller med Ola om det vackra framtidsscenariot:

Se framför er den dan då tusentals människor är ute och rör sig, en stor mängd dokumenterar, laddar upp, taggar tydligt och anger att andra får använda bilderna. Är vi redo för de möjligheter det ger?

* EFK:s Samfundsordförande Stefan Swärd har i några dagar skrivit långt och mycket om tidskriften NOD, teologi och äktenskapet. Det har blivit stor debatt Det är en synnerligen intressant utveckling över hur en extremt analog tidning tvingas ut på en digital bana. Jag har ännu inte hunnit läsa igenom hela diskussionen, så jag hoppas få återkomma med en kommentar om saken.

Det är kanske lite löjligt att hylla de här, men egentligen är det väl inte mer än rätt. I (hurmångaår) har de varit ett andningshål i en ofta fullkomligt vedervärdigt tråkig uppradning av reklamfilmer: Ica-reklamen.

Och reklamen från veckan som passerat är den första som fått mig att skratta högt hemma i tv-soffan. Lysande. Fullkomligt lysnade.

Då och då utmanas jag att delta i olika blogglekar. Jag deltar nästan aldrig. Mest för att jag inte går igång på idérna. Men igår kom en utmaning från Mackan som jag inte kan sluta att skrämmas och fascineras av: Lista dina fem största skämslåtar.

Jag inser att jag har massor! Låtar som jag aldrig skulle våga ha på öppna spellistor. Som jag ljugit om. "Oj, där var visst en låt som min nioåriga syster måste ha lagt in". Som jag skulle dö av skämmighet om jag råkade spela upp.

Och jag vet inte riktigt hur jag tänker nu. Men whattheheck: Här kommer fem låtar som jag skäms livet ur mig för:

Marcus och Keith - ögon som få

Året är 1999. Dokusåpor är hett och femman har gjort "Villa medusa". Ett uselt koncept där ett gäng svenskar åker till en grekisk ö för att tjäna pengar och bråka några veckor.

Där fanns Marcus och Keith. Minns ni dem? De satt mest och spelade Wonderwall i ett hörn. Men så lyckades de få ihop en egen låt också. Och jag trollbands.

Jag skrattar generat vid bara tanken. Men jag tyckte den var så medryckande.  Så vacker. Jag försökte trevande prata om detta med mina vänner men insåg snart att den slagit an en sträng inom mig som var helt förbjuden att berätta om. Man kunde med rättvisa kalla den årets största töntlåt.

Men jag kunde inte släppa låten. Gick ständigt och nynnade. Så en dag smög jag upp till Åhléns på Östertorg i Visby och - efter att noga ha kontrollerat att ingen annan såg - inhandlade singeln.

Jag förvarade singelskivan bakom en hylla, så ingen vän skulle se, men spelade den bakom lyckta dörrar så högt och frekvent jag kunde.

Min förbjudna musikkärlek:

Peter Jöback - Människor som du och jag

Låt mig nu poängtera att detta handlar uteslutande om albumet Människor som du och jag. Men hjälp. Den här skivan har jag lyssnat sönder. Och det känns enormt pinsamt. Jag hade en period där jag vill utbrista "Peter Jöback" så fort någon tog upp frågan om bra musik (för att sedan försöka missionera om vilket lyckokast samarbetet med låtskrivarna Niclas Frisk och Andreas Mattson varit) Visor, trallig pop och svulstig minimalism (ja, en paradox) - allt ihoplagt till en...skatt.

Men varje gång något liknande undsluppit mig läggs huvuden på sned, jag får beklagande klappar på axeln och läppar bits för att förhindra fniss. Jag håller numera tyst om saken.

Disney - Esmeraldas sång

Ok. Nu börjar jag på riktigt ångra den här listan. För det här är riktigt osmickrande. Men ok: Jag är en sucker för Disneylåtar. Särskilt de svenska. Jag älskar de pampiga låtarna som ramas in av ritade figurers svårmodiga eller kärleksfulla blickar. Som Alladins En helt ny värld, Lejonkungens En värld full av liv, Skönheten och odjurets Beauty and the beast.

Men allra mest älskar jag, suck, Esmeraldas sång från Ringaren i Notre Dame. Jag är hemskt ledsen. 

Jag tror på människan - Tommy Nilsson

Det ska sägas direkt. Svenska folket gjorde sitt största misstag någonsin när de gav Tommy Nilsson en sistaplats i Melodifestivalens final 2007. Den var värd så mycket bättre. Visst? Men en sådan här sak skulle jag aldrig - aldrig - säga offentligt. Tills nu. Himlaskitlista.

Celine Dion: I want you to need me

Jagvet, jagvet, jagvet. Sådana här saker kvalar in bland saker killar aldrig, aldrig skulle säga. Men, ja, den här låten får mig att vilja stå i motljus med fläkt i håret och sjunga ljuva toner med utslagna händer.  Det är knappast helt friskt. Och, nej, nej - jag står för allt i världen inte för det.

Så. Jag dör just nu lite av skam. Men för att riktigt spä på det så finns det också en spotifylista med alla mina skämslåtar (de som finns på spotify). Ladda hem den och skäms med mig.

Åke Bonnier är domprost i Stockholms stift och driver en väl uppdaterad blogg där han skriver öppet, ärligt och transparent om sina tankar, reaktioner och även problem. Han är ofta med när jag länkar från intressanta saker från veckan. Särskilt uppskattar jag hur han så ödmjukt reflekterat över skillnaderna i hans egen och Carl-Erik Sahlbergs syn på tro och karismatik.

Hans blogg andas en respekt för oliktänkande - även inom hans egen rörelse - och jag upplever att han anstränger sig för att förstå.

Därför känns det sorgligt att i hans blogg läsa att Åke Bonnier valt att hoppa av Jesusmanifestationen. Bara sorgligt.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är typiskt. Den ekumeniska manifestation som skulle visa hela Sverige enhet kring att vi har hittat världens mest översvallande sanning, klarar inte ens av att låta kärleken överbrygga våra olikheter.

För visst är det olikheter. Svenska kyrkans officiella representant, Åke Bonnier, tycker att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Att det är ok att konstnärer porträtterar Jesus som de uppfattar honom. Är öppen för att det finns flera vägar till Gud än Jesus.

Men samma Åke Bonnier menar också att han älskar Jesus. Funnit en unik kärlek genom honom.

Och precis som vi tillsammans har kunnat acceptera att Katolska kyrkan önskar lydnad under Påven, Frälsningsarmén rycker på axlarna åt dopet, pingströrelsen tillåter pastorer utan teologisk utbildning, borde vi kunna se den likheten - Jesuskärleken - även hos denna del av Svenska kyrkan.

Bara för en enda dag. 

Hela saken smärtar på så många plan.

Att Åke inte orkade hålla ut lite till. Kunde se till dem som uppskattar hans deltagande.

Att så många - mäktiga - människor valde att föra debatt om olikheterna.

Den kärlekslösa bild vi målar upp av oss själva: Den kristna familjen som inte klarar av ett oliktänkande syskon.  

Samtidigt kanske det är en god läxa. En ögonöppnare? Att vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld när vi inte ens klarar av att - inte ens för ett endagsarrangemangs skull - vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.

Och det är min personliga åsikt.

Det skjutits och skjutits på den där Årets bästa-listan jag utlovade. Det är mer arbete än vad man tror att bara komma tillbaka efter långledighet. Det är fortfarande min mening att skriva den. Jag tror det kan bli kul. Det har varit ett otroligt händelserikt år. I mediesverige, på Dagen.se, på den här bloggen, i den kristna bloggosfären. Och mycket annat. Det tar vi då.

I eftermiddag har jag gjort en kort sammanställning av de mest klickade artiklarna på Dagen.se under året.

Det är mycket intressant. Jag brukar dyka ner i klicktatistiken varje månad. Känna av vad som har fungerat under månaden som har gått och genom det försöka lära känna er läsare lite bättre.

Det är intressant att läsa av årsstatistiken. I topp kommer den kanske mest självklara artikeln. Den om Karisma. Något av det viktigaste Dagen har gjort på länge, i mina ögon. Ett gediget journalistiskt arbete den artikel som fick många läsare att hitta Dagen.se (och stanna).

I övrigt kan vi konstatera att det, utöver Jordens undergång (som förklaras bäst av dess absurda mängder sökmotorklick som vi fick under en vecka), var uteslutande Tro och kyrka-artiklar som ni klickade mest på.

Det är också intressant att se att ni 2008 inte längre tyckte Carola var het. Det har vi anat redan under året. Ni verkar mätta på henne, intresseras inte. Inte ens när hon är i någon skandal.

Däremot Runar. Han har blivit vår nya Carola. Två artiklar sköt riktigt i höjden under året. Både den om hur han "bildar kärnfamilj" (som en lustig webbreporter rubricerade artikeln), och den där han ifrågasatte Carolas vittnesmål i tingsrätten mot Tito Beltran.

Ja, intressant allt det där. Kolla listan själva.

Godtorsdag!

Låt oss göra en snabb, jätteförsenad, sammanfattning av den vecka som få (jag?) egentligen uppfattade var en vecka. Den strax innan och strax efter nyår:

* Harry Potter är död. Och han blev över 80 år. Anders Gustafsson snappade upp SR:s fantasiska fadäs där de berättar om Harry Potters död. Det kommer bli en klassiker.

* Massor av årssammanfattningar har gjorts i bloggar här och där. I mediesammanhang görs den nog bäst av Martin Jönsson, men jag gillar också Same Same But Differents årssammanfattning. Antagligen för att de tjusar mig med fina omdömen.

* Underbara Clara har blivit en opinionsbildare att räkna med. Under veckan skrev hon på Sidan 4 i Expressen om varför Jesus behövs i skolan. Få kan lyckas med en sådan sak utan att bli pretentiös. Underbaraclara blir mer och mer något av ett fenomen. På hennes blogg följer hon upp alla reaktioner.

* Vecka 1 var också sista veckan för Martin Jönssons blogg. Det känns som en gigantisk förlust för samtalet och utvecklingen mellan tryckta och digitala medier. Martin har fört (och ofta lett) det samtalet med särskild pondus, professionalitet och i min ögon upplevts överbryggande. Och samtidigt känns det enormt hedrande att den här bloggen finns med bland de bloggar Martin menar nu har de bästa spaningarna.

I dag är dagen då hela redaktionen samlades igen efter julledigheten. Det var också först nu som redaktionen fick samlas för att tillsammans minnas vår kollega som gick bort under förra veckan.

Krister Holmström blev 54 år gammal och även om jag och Krister aldrig arbetade tillsammans, eller ens hann skska hand vet jag väl vem han är och vad han har gjort. Det känns så klart oerhört tragiskt och märkligt att han skulle behöva gå bort. Redan nu.

Det föll både tårar och drogs tunga suckar när vi under morgonen samlades till en minnesstund. Vår chefredaktör sa fina ord och jag tänkte att det var fint. Orden, stunden, att hållas så högt. Att ha påverkat så många.

Vila i frid, Krister.

Läs andra bloggar om Krister Holmström:
Kolportören
Stefan Swärd

Det är ju förskräckligt så dåligt uppdaterat det är här, kanske du tycker.

Och det är sant. Men jag har varit ledig. Sådär som vanliga människor är. Då de sitter vid datorn utan att logga in på jobbsajterna. Utan att maniskt svara på mail. Utan att vrida sig i ångest över att bloggen inte är uppdaterad.

Det har förvisso gjort att det blivit lite tråkigt här och där. Men nu är jag tillbaka; utvilad, laddad med massor av bra uppslag, idéer. Både till blogg och sajt.

Inte minst ligger en "Årets bästa"-lista och maler. Vi satsar på att få ut den redan i eftermiddag. Det blir kul.

Tills dess: Gott nytt år!

Jag vet inte om ni är bekanta med Mythbusters? Herrarna som i tv testar om olika fenomen egentligen är myter eller ej. Som om något egentligen kan hända om man har på mobiltelefonen på en bensinstation, eller om ett hopp i sista sekunden i en fallande hiss kan rädda liv. Vilken myt man försöker avliva här vet jag inte, men man visar att det är möjligt att - med paintballgevär - måla Monalisa på några nanosekunder.

Nördigt? Ja. Läckert? Ja.