Nu utbildar vi Sverige om vad pingsten egentligen står för.
Gör vårt kunskapstest: Vad vet du om pingstdagen?
Är du tillräckligt bra för att uppnå en hallelujastund?
Det senaste året har vi sett en stor, för att inte säga enorm, tillväxt på Dagen.se. Och även om vi har hållt oss över budget även på inkomstsidan är det långt ifrån tillräckligt.
Låt oss vara ärliga - Dagen.se går inte runt. Det är en minusaffär.
Att Dagen ändå väljer att satsa på att finnas på nätet beror på att vi inte har något val. Ni, våra läsare, finns ju här.
Men även om vi har förstått hur vi ska göra en bra och relevant tidning på nätet så har vi haft svårare att förstå hur vi ska tjäna pengar. Så är läget för de flesta mindre tidningar. Men det finns också andra saker som är gemensamma: Vi försöker väldigt lite. Och är sällan särskilt kreativa.
När vi försöker tjäna pengar på nätet använder vi samma modell som i pappret. Men lika dåligt som det går att översätta det journalistiska arbetet i en pappersprodukt till hur en journalist arbetar på/med nätet går det att översätta annonssäljet.
Det har Dagenledningen insett. Därför har man tillsatt sin bästa säljare (i alla fall enligt den här hyllningen) för att se till att Dagen.se ska tjäna pengar. Mer pengar. Mycket pengar. Nya pengar.
Jag minns att jag för ett drygt år sedan läste på nyamedienestorn Martin Jönssons (nu nedlagda) blogg om hur häpen han var över frågan om när man kommer tjäna pengar på nätet. "Nu!" var hans självklara svar. Jag fattade inte då. För om det var så enkelt skulle väl alla tidningar göra det?
Först på senare tid har jag förstått Martin Jönssons poäng: Alla snackar, ingen försöker.
Då och då blir jag, redaktör för den minilillaputtetidningen Dagen.se kontaktad av några av Sveriges största tidningar. De frågar ödmjukt "hur lyckas ni?". Allt oftare kommer inbjudningar till nationella och internationella konferenser där de presenterar oss som "toppexpert" och "de bästa i Sverige" på sociala medier, att göra tidning på/med nätet.
Jag fnissar alltid varje gång. Skakar på huvudet och tänker "vad sysslar alla andra med?". Det jag sedan svarar/berättar är aldrig raketforskning. Det är ingenting andra inte vet. Däremot är det saker andra mest gör teorier om. Dagen är ett exempel i praktiken på hur man gör journalistik i den sociala webben.
Vad som gjort Dagen.se:s succé är att vi slutat prata om vad man kan göra, och i stället gjort det.
Nu vill vi försöka överföra samma koncept på inkomstsidan för Dagen.se. Sluta prata om "hur" vi eventuellt kan göra för att lyckas, och i stället testa var enda möjlighet, var enda sätt för att få den här sajten att gå med vinst.
Den uppgiften har nu Daniel Zackrisson påbörjat. Om än i liten skala, än så länge. Men han är otroligt driven och det är spännande att se honom i aktion.
Det är därför hela Dagen just nu drunknar i Googleannonser.
Daniel har upptäckt annonsnätverken - hur det ger en möjlighet för oss att tjäna pengar vi inte tjänat förut. Därför ligger det nu annonser på varje plats det finns möjlighet till klick.
Allt är prov. Ett test. Kan vi tjäna pengar på google adsense? Tillräckligt mycket? Daniel följer därför vårt rapporteringssystem för annonseringen noga. Ser direkt på vilka positioner ni klickat. Hummar, nickar, justerar och filtrerar. Säger "nej, här tjänar vi ju ingenting" och så försvinner annonsen.
Så spånar vi. Pratar om möjligheter. Om nya idéer. Om saker som aldrig förr gjorts. Om vikten av att tänka helt fritt. Om hur de lokaltidningar som har varit kreativa - testat nya sätt att tjäna pengar på nätet nästan alltid lyckats. Om hur inspirerande det är.
I framtiden, till en början i lägre takt (Daniel påbörjar sin nya uppgift i full kraft efter sommaren) men sedan allt mer ökande, kommer vi testa alla möjliga lösningar på att tjäna pengar på annonsering.
Så ha tålamod med oss. Vi experimenterar för att vi måste. Vi vet att vi gör en viktig och relevant tidning. Men för att den ska kunna göras även i framtiden behöver vi hitta intäktsmodeller som håller på lång sikt.
Vilken utmaning!
Puh!
Jag klarade det. En halvtimmes presentation på engelska för tidnings- och webbchefer från massa olika länder.
Nervigt. Allra mest för att jag valde att använda ett nytt presentationsverktyg - Prezi.
Superflashigt och läckert, men skulle det flashiga förstöra vad jag försökte säga? Att döma av reaktionerna verkade det fungera ändå (uppdaterad: Nu har jag fått utvärderingen - 92 % av konferensdeltagarna gav presentationen högsta betyg!).
Vill du ta del av varför jag tycker det är viktigt - självklart - att länka till andra bloggar och konkurrenter så kan du se min flashiga presentation här:
http://prezi.com/85372/
Nu ska jag lyssna på vad övriga föreläsare har att säga. Bland annat skaparna av Bambuser är här. Bra gäng.
Hejsålänge.
Jag är på konferens i dag. Norrmän, danskar och finnar pratar om webb och mobil. Det är powerpoint på powerpoint, nördprat och engelska.
Själv sitter jag och hummar, nickar och skakar på huvudet ibland. Och är lite nervös över att jag själv ska stå där uppe och föredra för en massa nordiska mediefolk imorgon. På engelska. Ibland fattar jag inte varför jag tackar ja till saker.
Så det blir inte så mycket rapport från mig i dag. Men under tiden så kan ni väl kolla på den här intervjun nedan. Det är med Eritreas president. Ni vet han som har makt att släppa Dawit Isaak. Jag har inte hunnit se den än, men vi skrev om saken igår.
Det är så klart en massa retorik. Ett slags maktspel. Men utifrån mitt närmast desperata upprop om vad vi kan göra för vår svenske medmänniska som torteras i Eritreanskt fängelse är det intressant.
Kan du inte försöka titta på det när du har tid? Så gör jag det också. Sen kan vi diskutera saken vidare och spinna vidare på vad vi kan göra för att Dawit ska få komma hem till sin familj igen.
Susan Boyle ( fy skäms på din dåliga youtubeallmänbildning om du inte vet vem det är ) gick ju vidare till semifinal i engelska versionen av Talang 2009. Och i helgen var det dags.
Kvinnan, vars framträdande på bara några veckor blivit ett av youtubes mest visade någonsin, skulle nu bevisa för världen att hon höll även utan överraskningsmoment.
Hur det gick? Well, sådär. Men trots den ganska darriga och något falska starten ligger det ett slags sagoskimmer över Susan som gör henne oemotståndlig. Vi vill att hon ska lyckas. Vi vill att hon ska vara den där bonniga tanten som råkar ha en röst som får världen att tappa andan.
Eller som en av domarna sa: "När världen gick igenom en tuff tid och letade efter hopp och inspiration kom du, Susan Boyle, och gav oss just det."
Med de förutsättningarna är det nästan omöjligt att misslyckas.
Se själva:
För ett tag sedan träffade jag en vän som är på väg att avsluta sin journalistutbildning. Han berättade då om sin praktik på Aftonbladet och en av hans senaste uppgifter - att sitta lurpass utanför Wanja Lundby-Wedins hem. Det var mitt under AMF-skandalen och hans uppgift var att kasta sig över Wanja ifall hon kom hem. Och fick han inget svar så skulle det bli nyhet också.
Jag reflekterade då över att det var typiskt att sätta en praktikant på det lägsta av sysslorna: Buskage-journalistik.
Jag minns hela det där samtalet i dag när jag läser om Expressens hysteriskt pinsamma miss. De har intervjuat och hängt ut fel "Wanja".
Expressen skickar ut reportern Clarence Frenker för att ligga lurpass (precis som min praktiserande vän) på Wanja. Nu är det nya skandaler på gång och Wanja ska krävas på svar.
Plötsligt dyker hon upp. Reporter-Clarence och fotograf (Tommy Pedersen) hoppar fram från sitt "buskage", blixtrar smattrar och frågor haglar: "Har du tagit upp din makes gratisboende i dina deklarationer". "Vill du inte svara på det". "Kan du inte svara på...". "När kan vi få svar". "Om du inte kan prata i kväll när kan vi få besked".
Så försvinner hon. Antagligen in i någon trappuppgång. Det enda Clarence har är nekande svar i minst fyra olika former. Och fotograf-Tommy några bilder på en mycket irriterad kvinna.
Det räcker. Tydligen. För dagen efter - i dag - skriver Expressen med krigsrubriker:
Den kvinna som man antagit vara Wanja var arrogant, menar man. Och bilderna får gestalta hennes utbrott. Men problemet är att ingen tagit sig tid att kontrollera att det verkligen är Wanja. Eller kontrollerat... Ingen tycks ens ha tittat på bilderna. Reporten Clarence Frenker kan inte ens ha lyft blicken från blocket? Fotografen Tommy Pedersens närminne måste ha grusats av adrenalin?
För det räcker att komma lite närmare för att se att det är någon helt annan kvinna. Som antagligen bara ville komma bort från några idioter med kamera och block.
En kvinna. Okänd. Som möjligtvis har samma hårfärg, ålder och glasögon som Wanja.
Expressens misstag är obegripligt. Visst - det var mörkt ute. Fine - det rusade adrenalin genom Clarence och fotografens kroppar. Ok - deadline var nära. Men det ursäktar knappast att inte kunna urskilja en av Sveriges nu mest uppmärksammade chefer från en vanlig svenssonkvinna.
Ansvarskedjan är lång. Den börjar med reportern Clarence Frenker - förvisso förhållandevis ny i branschen (men har skrivit för rikspress sedan åtminstone 2005) - som har bevakat LO-basen Wanja tidigare. Trots det kommer han tillbaka till redaktionen i tron att han fått fyra nej från LO-basen. Vad som sedan händer är obegripligt.
Att bild, rubrik och pratminus kan passera fotograf, redaktör, redigerare, nattchef och slutligen chefredaktör för att sedan gå i tryck är _helt_ otroligt.
Jag hyllar då och då Expressen och främst deras chefredaktör Thomas Mattsson för hur de tar kvällstidning till nya höjder. Inte minst genom att vara så transparenta och öppna för den sociala webben. Och Mattsson är transparent även nu.
På sin blogg ursäktar han Expressens fadäs. Och han krälar, som sig bör, i stoftet.
Men det är svårt att se hur skam kan läka det som hänt.
Kvällspressen hävdar ofta att man ska och bör ligga nära gränserna. Thomas Mattsson har på sin blogg till och med upprättat en egen kategori för just... gränsöverskrivning - "Ursäkter". Men frågan är vilka vinster Expressen har av att stå utanför Wanjas hem sent på kvällen? Varför det är så viktigt att publicera fyra nej i rad?
Ser man ändå att det finns vinster med det och är medveten om att det är en risk - ett gränsnärmande - med buskagejournalistiken; borde då inte uppgiften gå till den erfarna journalisten? Den som inte är praktikant. Den som inte är i vikariesnurran.
Den som kan se skillnad på Wanja från en vanlig medelålders kvinna.
Det kan tyckas att det vore det mest ansvarsfulla att göra i det man får anta vara gränsnära journalistik.
Uppdaterat, mer läsvärt om Wanjamissen:
Jaktlund, Folkvett, SAOM, Linus
Uppdaterat 2:
Expressen har nu tryckt extraupplaga:
Se också TV4:s längre intervju med Thomas Mattsson
En man har ringt in till lokaltidningen för att införa en annons om att han säljer sitt hus.
Den lokala tv-stationen ser annonsen, förfasas och åker ut för att få en kommentar direkt från mannen. Det blir fantastiskt roligt:
I dag är jag ledig och på besök i Visby hos föräldrar. Men jag kan inte hjälpa att smita in på Dagen.se och kolla vad Maria Hellgren rapporterar från turnén med Michael W Smith.
Maria har bloggat ett bra tag och jag har följt hennes blogg och tyckt att hon har haft en skön ton. Därför kändes det spännande att rekrytera henne till hedersuppdraget: Följa den kristna världsartisten Michael W. Smith på det unika Sverigebesöket i Jönköping och Örnsköldsvik.
Och när hon i dag börjar sin bevakning är det enkelt att konstatera: Vi har att göra med en stjärna.
In och läs hur Maria på avslappnat sätt och med skönt arbete med bilder rapporterar om allt som händer kring Michael W. Smith. Heja Maria!
Och det goda tar inte slut. I natt sätter hon sig, tillsammans med Michael, på turnébussen upp till Ö-vik för att rapportera om allt som händer där.
Följ, följ, följ!
Här kommer grejer jag snubblat över under veckan som gått. För att få upp det i ny flik, håll in ctrl när du klickar på länkarna.
* Svensk gospel i USA? Gospelkören By Graces pianist Sebastian förklarar hur det egentligen känns/fungerar/är att vara svensk gospelkör och göra turné gospelns hemland.
* Praktiserande homosexuella kontra praktiserande heterosexuella
* Veckans bild(er) Awkward Family photos samlar alla de där familjefotona som blir...fel. En favorit:
* Ibland imponerar hon på mig, den där Blondinbella
* Svininfluensan i medierna
* "Snälla Ärkebiskopen Droppa tidningen och börja twittra"
* Konstfack är bittra på rektorer
* Ballar av stål är fejk
* Veckans mest korkade namnbyte
Jag är lite upptagen just nu. Mesta delen av min tid går åt till att jaga sommarbloggare. Jag rapporterar mer om det en annan gång.
Så ni får nöja er med att nöjas av det här fåniga klippet jag ramlade över:
Ytterligare kommentarer känns helt onödiga.
I dag publicerar vi delar av en intervju som gjorts med en före detta cellkamrat till den svenske journalisten Dawit Isaak.
Det framgår av cellkamratens berättelse att Dawit är riktigt illa ute. Och jag känner mig riktigt maktlös. Igen.
För någon vecka sedan lämnade Sveriges fyra största tidningar in en protestlista med totalt 209 000 namn som kräver att Dawit Isaak frisläpps.
Det var på ett sätt slutet på en intensiv kampanj. En kampanj för att än en gång uppmärksamma det sjuka i att en svensk kan sitta fängslad och torterad i åtta år. Hur Sverige misslyckats med en tyst diplomati. Att vi inte gör tillräckligt.
Men nu? Vad gör vi nu? Vad gör jag nu? Det enda jag, som privatperson, tidigare kunde göra var att skriva under på en protestlista. Det kändes nästan pinsamt lite. Men det var något. Och nu har jag inget.
Jag står handfallen. Visst måste det finnas andra saker som vi kan göra? Visst måste vi kunna komma på någon kreativ lösning där vi, medborgare, kan engagera oss? Som inte bara begränsas av andra mediers rapportering eller om vi kommer på någon ny artikelvinkel på Dawithistorien?
Men vad? Kan man göra något på Facebook? Ska man börja pyssla med e-postformulär? Ha månatliga protestsångstunder utanför Eritreas ambassad? Bloggkampanja? Visst måste det gå att göra något nytt med webben?
Jag vägrar acceptera att vår kreativitet kring att få loss en svensk man från tortyrfängelse ska begränsas till ett protestformulär.
Hjälp mig. Hur får vi en svensk regering att agera och en eritreansk regering att släppa Dawit?
Hittade den här bilden som, ryckt ur sin kontext, ser fantastiskt rolig ut.
Där sitter han på bänken och vill bara, om nu någon undrar, stryka under att "vi som sitter här tror på Jesus".
Mycket komiskt.
I dag har vi haft besök av Katolska kyrkan i Sveriges överhuvud: Biskop Anders Arborelius.
Det var nästan lika stort på redaktionen som när The Royal Years var här. Anders Arborelius höll sig dock från att sjunga.
Men förväntan inför hans besök var minst lika stor. Det var första gången den katolska företrädaren var på besök på Dagen, och vår chefredaktör menade att det var på grund av en förändring av det inomkyrkliga ekumeniska klimatet som möjliggjorde besöket .
Biskop Anders pratade om ekumenik och sa bland annat:
"Våra kyrkor i Rosengård, Fittja och andra klassiska problemområden är de enda kyrkor som aldrig eller sällan vandaliseras. För det är i de här områdena som man också tror på Gud"
Sedan gav han en känga till Sverige integrationspolitik. Detta eftersom man ofta placerar en katolik i Norrlands inland, långt ifrån en katolsk kyrka.
Han menade också att invandringen till Sverige inneburit att Sverige fått många nya katoliker. Inte minst i invandrartäta orter som Södertälje.
"Man brukar ju säga att Jönköping är Sveriges Jerusalem, men nu får man nog säga att Sveriges nya Jerusalem heter Södertälje".
Läs också Elisabeth Sandlunds bloggpost om besöket.
Vi skulle vilja göra vår sajt lite mer...ungdomlig. Skapa ett intro som är lite mer swoosh och electric, ni vet. Som ungdomarna gillar.
Kanske något i den här stilen?
http://www.iccm-1.org/
Ja, fast lite mer flashigt då.
I dag är det nypremiär för Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlunds blogg.
Under en tid så har vi inte riktigt hittat formen för hur bloggen kontinuerligt ska hinna uppdateras. Men nu tror jag vi är igång. Och att den kommer vara det under överskådlig framtid.
Läs mer och hälsa henne välkommen på hennes blogg!
Jag kunde inte låta bli. Det var en så kittlande rubrik att jag var tvungen att få testa hur det kändes att sätta den.
Det var roligt.
Och, nej, det är inte _den_ madonnan som gifter sig med _den_ Jesus. Det är bara Madonna som har ny kille. Som råkar heta Jesus. Det måste vara rubrikmakarens våta dröm.
I dag lanserar vi Dagen.se:s nya mobilsajt: m.dagen.se
Den kan du nå från din mobiltelefon. Den är otroligt enkel och funktionell och tog bara några timmar att bygga. Swedmedia, som är Dagens moderorganisation, har en utveklare som heter Per-Mattias Nordqvist. Han utvecklade hela sajten på några timmar.
Här berättar han hur enkelt vi gjorde det. Inspireras!:
---
Det är en självklarhet för en tidning som Dagen att erbjuda sina läsare en bra mobilsajt. Samtidigt kan arbetet med en mobil version av huvudsidan lätt bli för omfattande i proportion till det värde man erbjuder läsarna. Dilemma: Hur lägger man en rimlig mängd tid på en webbplats som är bra för läsarna?
Lösningen blev, efter inspiration från Morris Packer under OpenSource-dagarna, att bygga en mobilsajt baserat på wordpress. Och det går förbluffande snabbt.
För att bygga en mobilsajt behöver du följande:
* Wordpress
* iWPhone-temat från Contentrobot.com
* WP-o-Matic
* RSS-flöden från Dagen.se
Genom att använda WP-o-Matic läser vi hela tiden in RSS-flöden från Dagen.se för nyheter, opitionsartiklar och bloggar. WP-o-Matic läser in dessa flöden var 15 minut och placerar dem i uppdelade kategorier. Arrangerar vi dessutom kategorierna i en trädstruktur får vi enkelt fram en meny som man kan navigera genom och sist men inte minst. iPhone-temat från Contentrobot.com används för att få fram en iPhone-anpassad mobilsida. Genom att sedan ta en kopia på detta tema och anpass det för alla övriga mobila enheter som läser in en begränsad version av HTML har vi nu en fullt fungerande nyhetssajt som i sitt första utförande bara tog 4 timmar att bygga.
Tekniken är gratis och inte speciellt krånglig. Flöden skyfflas över automatiskt, vi får snabbt och enkelt mobilkomptaibla gränssnitt och vi kan fokusera på att göra det vi är bäst på. Leverera sveriges viktigaste nyheter till läsarna där de för stunden råkar befinna sig.
Se Dagens mobilsajt på http://m.dagen.se
Det här är, vänner, är sann gatukonst!
Och så, eftersom det är en aldrig så tung måndag, så får du också ett bonusklipp. (den här har Jaktlund redan haft - men den är så komisk att den gott kan ses om)
Ok, ok. UtvecklarLinus slipper utskällning och jag får stå med dumstrut i hörn.
Ni gillade vår...annorlunda felsida. 
Men ni gav också en massa bra feedback på hur man gör den bra. Till och med riktigt bra.
Som att det är korkat att inte lägga felsidan som en artikel i vår vanliga dagenram. Det borde vi såklart göra.
Kommer man inlänkad från en sida utanför dagen och länken är bruten ska inte det enda intrycket vara vår lilla 404-teckning. Man ska givetvis få se hur sajten ser ut.
Vidare borde vi så klart också passa på att visa "det här är vad andra dagenläsare tyckt varit väldigt intressant i dag", samt en sökruta där vi föreslår hur de kan söka sig till det resultat de var ute efter.
AnnonsDaniel såg till och med potential att sälja annonsutrymme på sidan. Men nej, vi ska inte tjäna pengar på våra misstag. Vi vill inte ens ge bilden av att vi kan tjäna pengar på våra (eller andras) misstag. Vi vill ju aldrig ens att någon ska se vår fel-sida.
Flera av er skickade också förslag på andra sajters felmeddelande sidor. Tidningen Norran.se har till exempel en både smart och rolig felsida där de lagt in ett bambuserklipp på hur de "jobbar på felet":
Gabriel Fjellander tipsade i kommentarsfältet om en blogg som listade flera roliga 404-sidor.
Där kunde man till exempel se att Newyorker inte bara lagt sin 404 i redaktionell miljö utan även de gjort en rolig teckning för att illustrera sin felsida:
Ett bibliotek i Chelmsford har gjort en fantastiskt rolig illustration över 404 - att något saknas:
Andra favoriter är Thetruth.com ("Sanningen bakom 404 - ganska säker på att den åts upp av hunden"):
Eller fryewiles.com:
Eller den allra roligaste, från Wulffmorgenthaler.com:
Ni och exemplena ovan har övertygat om att humor både är ett bra och smart att använda på felsidor. Och frågan är om vi kan utveckla det ännu mer, som i exemplen ovan.
Kan vi göra en ännu tydligare, roligare och bättre felmeddelandesida? Något som blir roligt i vår nisch, kyrka och samhälle?
Vi får tänka vidare på det. Har du en idé? Eller vill ge ett förslag/teckning/bild som du tycker vi borde använda som 404-sida? Kommentera nedan, maila till webb @ dagen.se eller kommentera nedan. Använder vi oss av den får du givetvis belöning.
UtvecklarLinus fick feeling igår. När han satt och gjorde om felmeddelande-sidan (den du kommer till om vi gjort fel, eller du skrivit in en felaktig länk) så gjorde han en liten teckning.
Just som jag är på väg att skälla ut honom för den ohyggliga fel-sidan hejdar jag mig.
Har vi kanske något att vinna på att ha ett mer humoristiskt tilltal när något gått fel? Att det då i själva verket känns som att vi har bättre koll på situationen?
Eller blir det bara irriterande? Oprofessionellt?
Jag tittar lite på andra sajters felsidor och kommer fram till att alla är väldigt monotona, tråkiga:
Kan det vara så att det kan bli positivt med en felsida som du som besökare minns? Som du återberättar som "Sajten med den roliga felsidan"?
Kan vi till och med ha fördel av en ohygglig felsida?
Vad tycker du? Bu eller bä till Linus ihopknåpade felsida?
Debattsajten Newsmill har stora annonser på sin sajt i dag. Det är bilföretaget Toyota som köpt upp all plats runt sidan. Maffigt och effektfullt.
Men också komiskt. För vad varken Newsmille eller Toyota såg var att deras tidigare annons för Fredrik Virtanens bok "Kraschad" ser exakt likadan ut. Samma typsnitt, samma färger, samma "rörliga linjer".
Det tog en stund för mig att fatta annonsen "kraschad" inte handlade om något udda Toyotareklamgrepp, utan just en helt annan annons.
Ad-fail, som man säger på internetspråk. Hemskt komiskt!
Fick ett mail.
"Gå in på hitta.se och sök på ert växelnummer"
Det gjorde jag.
Vi har att göra med en lustigkurre. Eller någon som sörjer att vi inte längre är en samfundstidning för pingströrelsen:
Flera har frågat när olika saker ska fixas.
Så jag tänkte att jag lägger ut den översta delen av listan på de saker (av det som syns utåt) som ska fixas. På så sätt får ni en bild av vad vi planerar att ta tag i härnäst. Både små och stora saker. Och kan tycka till om ni tycker vi prioriterar fel.
När det är avklarat under dagen stryker vi det.
Namnen på boxarna "senaste nytt osv" är inte klickbara.
Bygg klart Dagens nya mobilsajt - och ändra till m.dagen.se
Läsardagen-loggan är inte klickbar på undersidan. Dessutom är undertexten "läsarnas egna nyheter" samt "skicka in ditt bidrag" borta.
Skapa ett mailformulär på fel-sidan som ligger öppet och färdigt att skriva in och posta vad som gjorde att man kom dit.
Gör så att helbreddarbilderna från ettan blir helbreddare i artikeln
Utskriftsidorna är fula. (Simon fixar)
Sök fungerar fortfarande dåligt - testa att söka på Kåre. Och varför fungerar inte "waltz with bashir" men däremot "waltz bashir"
Dagensfråga-rutan går bakom bilden. Den ska löpa bredvid bilden.
Webbtv-texterna löper inte utmed bilden på webbtv-sidan.
Fotobylinen får gärna ligga närmare bilden på ettan.
Lägg in mätning på hur många som klickar på "mest lästa"-boxen
Lägg in box längre ner på sidan med den senaste frågan samt svarsalternativ
Undersidorna: Kultur: Bara kulturpuffar till höger. Opinion: Bara bloggposter (medbild på bloggförfattaren) till höger
Pratbubblan i kommentarerna har olika nyanser av grått i överdel och underdel.
Möjlighet att förstora texten är borta - den behöver komma tillbaka
Twinglywidgeten får grafikfel när det är två sidor (över 10 inlänkar)
Har vi slutat fixa fel på Dagen.se? Nej, givetvis inte. Men jag vill inte tråka ut er med alla detaljjusteringar vi gör.
Men här följer några exempel på vad vi gjort den senaste tiden:
1. Vi har tagit bort rutan längst upp till höger som berättade om våra titlar (musiksajt, journalen, ikon). De kändes klumpiga, och otydliga.
2. Vi såg till att datum och veckodag linjerade. En pinig miss.
3. Vi har lagt till så att ditt inlogg som Ekosmartprenumerant sparas.
4, 5, Vi har marginaljusterat dels senastenyttrutan, dels mellanrummen på bibelord, logga och bästasajtlogga.
6. Vi har fixat till telefonnummer på Tipsa oss-rutan.
7, Den märkliga bloggrutan har bytt typsnitt och storlek. Fortfarande är vi osäkra på hur den här kan utformas på bästa sätt. Vi är knappast nöjda.
Vidare har vi gjort en massa andra saker som inte syns utåt.
Framöver har vi mest olika designjusteringar som ska göras om. Som bloggarna och olika undersidor.
Och så där fortsätter det i all evighet. Det är både triggande och frustrerande.
Glöm inte att säga till om du ser saker som är fula/behöver göras bättre! Vi är öppna för all kritik.
Jag sitter och förbereder vilka vi ska ha som sommarbloggare på Dagen.se i sommar.
Minns ni förra sommaren? Vi hade författare, pastorer, moderedaktörer, konstnärer, artister osv.
Jag har en ganska gedigen förslagslista över sommaren, men är intresserad av vad du tycker.
Vems sommarblogg hade du följt?
Konceptet är enligt följande: Bloggare får en vecka på sig att skriva om vardag, utmaningar som möter som kristen/sökare och människa, eller existentiella tankar.
Vem hade du velat läsa? Gärna någon som fler än bara du känner, och som fler än bara du hade haft glädje av. Skriv ditt tips i kommentarsfältet.
Är det bara jag, eller känns det som ovanligt mycket måndag i dag?
Som att jag kommer sätta in koppen uppochner i kaffeautomaten, hålslaga skjortan, skicka mail till fel personer, eller...
Dagens mest klickade artikel är, föga förvånande, den om samtalet mellan samfundsordförande Stefan Swärd och författaren Jonas Gardell.
Vi fick inte spela in hela samtalet på video, men vår reporter Carl-Henric Jaktlund tog med sig vår nya Flip-kamera. En billigt slit och slängkamera med otroligt hög kvalitet. Vi köpte den här om veckan efter att Joakim Jardenberg effektivt illustrerat dess fördelar.
Kameran har en knapp. En stor röd. Svårt att göra fel. Du trycker på den för att börja spela in, trycker igen för att sluta. Tanken är att kunna använda den för att fånga något unikt i en intervju. Att bara lägga upp ett videoklipp på 20 sekunder. En rolig anekdot, händelse som ger textintervjun mervärde eller beskriver stämningen.
Sedan: In i datorn och ladda på ett oerhört enkelt sätt iväg det direkt till Youtube.
När Carl-Henric inte fick filma hela samtalet intervjuade han istället de samtalande efteråt. Vilket kanske blev ännu bättre. Det blev ett tre minuter långt klipp som på något sätt säger väldigt mycket mer om stämningen dem emellan än vad fem tusen tecken text kunde göra.
Bedöm själva:
Lyssnade ni i morse?
Om inte så kan ni göra det här.
Och får jag vara personlig ett tag? Det är så tråkigt när jag hela tiden ska hålla den där distansen, låtsas obrydd, distanserad och professionell.
Så låt mig släppa lite på förlåten: Det var otroligt pirrigt!!
Visst. Jag försökte bete mig vuxet, professionellt och obrytt. Nickade och pratade under hela besöket som om mitt deltagande i P1 morgon bara var ett stopp på vägen, en axelryckning, en kaffepaus. Men i verkligheten så spratt det i hela kroppen. Av nervositet, av känsla av att det var _jag_ som var där. Lilla jag, liksom.
Att jag få åka taxi till Sveriges Radio. Vara väntad i receptionen. Gå ensam och världsvant (hey, jag har ju varit där två gånger nu) genom de långa korridorerna, upp förbi redaktionerna, till P1:s stora redaktion. 
Samma redaktion som jag sett åtskilliga gånger som student på studiebesök. Men inte nu. Nu var jag inbjuden expert.
Ibland måste man påminna sig om vilken overklig resa jag har fått åka de senaste åren.
Jaja. Hursomhelst. Det här med direktsändningar i radiostudio är ett eget kapitel.
Jag får först höra ett längre inslag om KD-Ingers blogg. Där kommentarer också KD bloggen. De tycker att det räcker med att bloggen tagit bort loggan. Den delen klipper P1 bort i den slutgiltiga versionen. Vi går in i studion. Sätter oss bredvid tjejen från vetenskapsradion. Vi har sju minuter, varav två är vikt för inslaget om röster som berättar om KD-Inger till frikyrkomusik.
Intervjun börjar. Om jag förra gången tyckte det var charmigt att sitta live i studio var det nu mest frustrerande. Intervjuaren frågar, nickar sedan ivrigt innan jag svarat och flackar sedan med blicken mot klockan för att säkerställa att han hinner ställa alla förskrivna frågor.
Jag har full respekt för att det är så det måste fungera. Men jag hade föredragit att ha en ögonbindel. Bara lyssna på hans frågor och sedan få fokusera på mina svar.
However. Det var kul att få vara med. Och jag lyckades nog samla mig tillräckligt för att få ihop ganska bra svar.
Men KD-Inger väcker mer och mer funderingar.
Och även fast jag, ända tills P1 ringde, hade bestämt mig för att inte göda KD-fejkbloggen med fler länkar (bara sedan i morse verkar de fått 20 000 fler besökare?) så kommer jag sannolikt återkomma till ämnet. Inte minst då jag etablerat någon slags kontakt med personen bakom bloggen. Och det är intressant.
För bloggen säger saker. Om vår nutid. Om kristna. Om KD.
Men det kan behöva ett varvs betänketid.
Uppdaterad: Nu har jag varit i studion. Här kan du höra programmet (från 07:39-sändningen)
I morgon klockan halv åtta ska jag prata på P1 om fejkbloggar och i synnhert den fejkade KD-bloggen "Sanningen måste fram"
Jag skrev om den för några veckor sedan och spekulerade i om fejkbloggen hade ett PR-syfte. Och att det i så fall var på bekostnad av både KD och kristna.
Jag undrade också hur man skulle hantera saken från KD-håll.
Sedan dess har det varit ganska tyst utåt sett. Men KD har lyckats pressa bloggen att ta bort deras variant av loggan. Det hjälper föga.
Hela tiden växer fejkbloggens besöksantal. Den ligger stadigt på Wordpress egen topplista över de hetaste bloggarna för dagen. Enligt bloggportalen är den en av Sveriges hundra mest besökta bloggar.
Den skapar en nidbild av kristna i allmänhet men kristdemokrater i synnerhet som förvisso är rolig, men ganska problematisk.
För kristna må det vara beklagligt, men samtidigt ok. Vi måste låta andra göra satir av vår tro och religion. Och i det här fallet kan det vara ganska talande, till och med ögonöppnande, för hur lätt vår retorik kring t.ex moralfrågor uppfattas som total och distanserad galenskap.
Men för kristdemokraterna kan det vara direkt förödande. Inte minst inför ett EU- och riksdagsval. De har inte råd att få människor som inte ens vill se åt kristdemokraternas håll, bara för att de råkade surfa in på en blogg som till exempel har "förbud för homosexuella besökare".
Så. Lite sådant kommer vi att prata om imorgon.
Lyssna då, halv åtta på P1.
Lennart Ekdahls Kvällsöppet bjöd i går kväll på en riktig goding.
Alexander Bard och prästen och riksdagsledamoten Cecilia Wikström - båda folkpartister - rök ihop i en minst sagt het debatt om sexköpslagen.
Alexander Bard, med ett förflutet som prostituerad, fullkomligt brinner av ilska i ögonen när han ifrågasätter Cecilia Wikströms sexköpslagretorik. Men Wikström kämpar tillbaka och försöker mästra Bard.
Det är underhållning på hög nivå. Läs sammandraget i vår artikel eller se programmet nedan. Debatten är inte längre än fem minuter, så det är värt det:
Jag snubblar över en inbjudan på facebook till en gudstjänst nu på söndag.
Det är inget konstigt med den.
Det ska predikas och ämnet är bra och relevant. Är Jesus bara en hobby, eller får gudstron verklig inverkan?
Men så läser jag vidare i beskrivningen av gudstjänsten. Och vad man ska sysselsätta barnen med.
Och då blir det roligt:
Jag deklarerade igår. Sent som vanligt. Eller ovanligt sent. Och jag tänker att jag inte behöver gå in så mycket mer på det där. Jag förklarade ju hur jag fungerar redan förra året. Men i år var jag något senare på plats. Bara några minuter innan tolvslaget.
Och det var fantastiskt. Som att stiga in i den svenska själen.
Vi har inte så mycket som förenar oss svenskar.
Som känns riktigt svenskt. Ingen nationaldag att klamra oss fast vid. Inte ens ett riktigt nationalminne att bygga nationaldagen kring.
Vi har IKEA, ABBA och SAAB (vad är grejen med att alla stora svenska varumärken stavas i versaler?) som på något sätt definierar oss. Midsommar och möjligtvis en dalahäst, om vi vill slira lite på definitionen.
Men så har vi deklarationen.
Att vara på väg mot skatteskrapan var närmast vackert. Jag kände mig som en del av ett svenskt kollektiv. Jag behövde bara stiga på tunnelbanan för att killen i sätet bredvid skulle böja sig fram och ställa några deklarationsfrågor.
"Nej, jag är lite osäker. Ska läsa in mig på frågan på vägen dit", svarade jag. Och så satt vi där mitt emot varandra och fyllde i våra blanketter. Bet lite på pennan, satte pannan i veck och kände enhet där i måndagsnatten. I hur slarviga vi var. Men ännu mer: Hur 
rättskaffens vi var. Och hur vi enades i att vi gjorde något som var bra.
Känslan förstärktes framme vid Götgatan och vid avtagsvägen mot Skatteskrapan. Bilköerna som ringlade sig långa. Förarnas suckande löften om förbättring. "Nästa år...". Och i nästa korsning möta ännu fler som kom gående med deklarationsblanketten i hand. Något stressade, men medvetna om att de missar lite sömn i gengäld mot att de gör rätt.
Deklarationen är lite av en skräckblandad förtjusning. Som ett årligt lotteri. Får vi något över? Behöver vi betala? Kan vi deklarera något extra så vi slipper betala? Sedan skjuter vi på saken, ritar med rött i kalendern så vi kommer ihåg.
Men att det är flera - till och med många - som gör som jag och kommer tio minuter innan deadline, var förvånande.
När jag svängde upp på upploppet till skatteskrapan och såg hur allt fler människor trängdes på gatan kändes det som en pamp-smörig amerikansk film. Vi kom från alla håll och möttes framför stora soptunnor i plast, hårt bevakade av väktare.
Det var en slags folkfest. Mobila korvkiosker slog upp stånd. Moderaterna placerade ut traktatutdelare som pratade om sänkta skatter. Humanisterna delade ut infoblad om utträde ur kyrkan. Jag insåg att det var en jätteapparat. Att hela miljonstockholm samlades här 
de sista minuterna innan tolv. Vilket genomslag det hade fått om man stått här!
På väg hem börjar jag fundera på var kyrkan var. Jag ser någon som sitter i sätet bredvid mitt och läser ett traktat från Humanisterna. Han läser det noga. Och jag tänker att där förlorar Svenska kyrkan inte bara en medlem, utan drygt 2 000 lättförtjänta kronor.
Borde inte kyrkan stå där vid deklarationskorgarna och dela ut kaffe och en bulle gratis? Tacka alla oss som betalar tusentals kronor varje år för att deras verksamhet ska gå runt?
Jag tänker också på Humanisternas närmast religiösa engagemang för sin sak. Tänk att de har låtit trycka upp infoblad bara för att hjälpa svensken att gå ur kyrkan. Var är den kristnes engagemang? Var är Frälsningsarméns traktatutdelare? Som säger "Ge pengarna till oss om du tycker Svenska kyrkan är dötrista - vi gör något bra istället" och ett infoblad där man räknar upp allt man gör.
Tänk att både de politiska och ateistiska förbunden insett hur man når människor, hur man tar steget in i folksjälen, men kyrkan fortfarande står utanför och tittar på. Tvingas skära ner på organisationer och tjänster.
Jaja. Vad vet jag.
Allt jag vet är att det kändes som att jag kom nära en svensk folksjäl. Och att kyrkans närvaro saknades.
Vi håller hela tiden på att göra småfixar på Dagen.se. Layoutare och tekniker jobbar parallellt och betar av de synpunkter som ni läsare har haft. Mycket märker ni inte av, annat ser ni direkt.
En av de saker många av er säkert sett direkt är den nya skugga vi gjort på sidan av Dagen.se. 30 procent av er har så låg skärmupplösning att ni inte ens har sett att Dagen.se numera är centrerad på de skärmar som är lite större. Men ni andra har märkt att det, på sidan om Dagen.se, har varit ett grått fält.
Några har anmärkt på att det känts lite platt, nästan omodernt. Vi har funderat lite på det där och gjort en lösning som vi tycker var lyckosam.
Genom att skugga kantlinjen lite lyfts Dagen.se lite. Se bilden här till höger. Det känns lite mer modernt, lite mer avgränsande och mycket snyggare. Tycker jag.
Vad tycker du? Och vad tycker du om den gråa nyansen? Är den fortfarande för grå, trots att vi lättat upp den lite? Är det skönt med kontrasten?
DN:s ledarsida har visat en märklig elitism och förmåga att distansera sig det senaste året. Jag skrev om ledarskribenten Lisa Bjurwalds sätt att distansera sina läsare, och för inte så länge gjorde opinionsredaktören Peter Wolodarski en gigantisk tankevurpa när han menar att Google parasiterar på hans tidning.
Och nu senast Malin Siwe. I något måste vara ett personligt vendetta, som råkat hamna på Sveriges största ledarsida, går hon till smaklös attack.
Hon gillar inte vänsterpartiets senaste EU-kampanj. Det är så klart helt ok. Det är så klart koscher att hacka på den, och på Vänsterns politik.
Men så avslutar hon sin signerade ledare med något helt annat. Att påpeka EU-kandidaten Hanna Löfqvists (bild till höger) utseende .
"Men Hanna Löfqvist har i alla fall inte slips. Fast hon kanske borde skaffa en. Eller köpa en blus i större storlek, för den hon har på bildbylinen glipar över bysten på ett sätt som renderat anmälningar till reklamombudsmannen ifall hon förekommit i en bilannons. Men nu är det ju bara reklam för ett parti som kallar sig feministiskt."
Jag sitter med hand över mun och känner att "häpen" skulle vara årets underskattning. Det är inte skrivet på en privat, anonym hatblogg. Utan på en av Sveriges mest inflytelserika ledarsidor.
Samma ledarsida som hävdat att den svenska bloggosfären är en bloggsörja. Jag börjar känna motsatsen. Att det är i bloggosfären jag känner nyanserna, de vanliga personerna. Istället för DN:s elitism.
Via Ditt & Datt hittar jag den här sketchen som är lika kort som genial.
Godmåndag.
Ifall du missat det - jag bloggar och sänder webbtv under dagen härifrån: http://www.dagen.se/blogg/jesusmanifestationen
Följ oss där!
Vi smygstartade vår rapportering från Jesusmanifestationen redan ikväll.
Samfundsordförande Stefan Swärd har tagit med sig datorn och bloggar från när han och "Jesusfolket" går ut i Stockholmsnatten och möter människor. Följ det!
Klockan 09.00 Imorgon börjar vår rapportering från Jesusmanifestationen. Då rapporterar vi från Filadelfiakyrkan i Stockholm där ett förbönsmöte pågår.
Men det vore fattigt om det bara var redaktionen som rapporterade. Därför har vi lagt till en widgetbox på vår Jesusmanifestationsblogg där du som har ett twitterkonto kan vara med och rapportera.
Avsluta dina twitteruppdateringar med "#jmf" så dyker du upp på i boxen och kan ge rapporter, analyser och tycka till om Jesusmanifestationen under hela dagen. Du kan börja redan nu!
Kika in på bloggen för att se hur det ser ut!
Vi ses imorgon!