Almedalen har kommit att bli speciellt för mig. Inte bara för att det är ett stenkast från den gata där jag växt upp, utan också för att jag har fått experimentera ganska mycket här.
För två år sedan fick jag genom Dagen möjligheten att förverkliga en dröm: Att bli journalist. Jag fick ett vikariat under sommaren som webbredaktör och älskade det. Pulsen, möjligheten, ansvaret. En av de första uppgifterna var Almedalsveckan. Jag hade tidigare arbetat med webb och ett sajtprojekt inom Frälsningsarmén där vi även experimenterat med webbtv. När så Almedalen kom ville jag testa på det igen. Vi spelade in alla Dagens seminarier och la ut de på vår webbtv. Jag gjorde allt själv och lärde mig efterhand hur man redigerade.
Filerna var stora, utrustningen dålig och jag sov i tvåtimmarsintervaller för att snabbt kunna sätta igång nästa renderingsprocess, eller få videoklippen uppladdade till Dagen.se nästa dag. Efter veckan var jag död.
Men det blev enormt uppskattat. Dagen.se blev uppmärksammat och säkert var det en av anledningarna till att jag senare fick fast tjänst hos Dagen.
Året därpå, förra året, valde vi att satsa lite mer. Jag fick med mig en av de mest snabblärda teknikmänniskor jag någonsin arbetat med (för övrigt samma frälsissajt), Kristofer Gustafsson, som börjat försörja sig lite på webbtvgrejer. Han filmade, redigerade och stod för tekniken medan jag försökte manusskriva och regissera.
Nu bambusade vi alla seminarier men filmade dem samtidigt för att sedan göra dagliga reportage och klippa ihop sammanfattning av dagen, seminarierna och partiledartalet i Almedalen.
Ett vansinnesjobb. Vi gick upp åtta varje morgon, käkade lunch och middag över datorn och redigerade klart varje inslag klockan 04 på natten. Fyra timmars sömn och sedan upp igen. I sex dagar. En mardröm på så många nivåer.
Slutprodukten det året blev bra. Riktigt proffsigt, till och med. Här kan du se länkar till allt vi gjorde.
I år stod vi inför valet att göra ytterligare en ambitiös satsning. Men att göra samma sak som förra året skulle kräva stora ökningar i personalresurser. Och även om det var kul så kändes det inte riktigt värt det.
Därför har vi i år dragit ner på reportagen, men livesänder givetvis våra egna seminarier. Allra mest för att de är intressanta och att vi tror att det intresserar våra läsare.
Det känns givetvis lite trist att inte få utveckla vårt webbtv-koncept vidare i år. För även om vi inte riktigt kan motivera det, så var det utvecklande. Och vi fick drösvis med mail med uppskattande tillrop.
Givetvis var även det smickrande. Inte minst för min egen person. Det uttrycktes att jag kändes så naturlig där framför kameran. Att allt verkade gå så lätt. Jag läste upp alla dessa mail för kameramannen och redigeraren Kristofer och så skrattade jag högt.
"De skulle bara veta alla omtagningar", sa jag.
Mm, sa Kristofer och hummade.
Och i dag, som ett slags jubileum för våra Almedalssatsningar, skickar han över ett potpurri av feltagningar. Som en påminnelse om min felbarhet. Oduglighet om så vill. Men framförallt hur fantastiskt roligt vi hade. Och varför det är ganska skönt att vi i år inte gör några ambitiösa reportage.
Njut av ett axplock(!) från Almedalen 2008:s feltagningar, och följ sedan min och Andreas Nilssons Almedalsblogg på http://dagen.se/blogg/almedalsbloggen09 :
Saker jag har insett på semestern:
En stor del av oss svenskar har missat att den största sevärdheten finns i vårt eget land: Norrland.
Att Höga kusten är något hög på överskattning.
Att Sveg mycket väl kan vara en av få platser Gud glömde.
Att Norrland börjar efter Luleå.
Att det känns som att jag bär på en skatt efter att ha hittat en plats i Norrland som bär smak av himlen. Som jag inte vet om man borde dela med hela världen eller hålla hemlig för mig själv.
Att Gud tveklöst finns. Jag såg Honom i det norrländska landskapet.
Well oh well. Sommarsemesterveckan är kort. Och nu åker jag till Almedalen och Visby för att för tredje året i rad bevaka Almedalsveckan för Dagens räkning.
Det blir kul. Jag återkommer när jag är på plats.
Framtiden är här vänner, framtiden är här.
Jag älskar den här sketchen. Och så enkelt det är! Varför ser man inte mer sånt här?
Det här är ett fantastiskt klipp om hur påverkade vi - alla - blir av reklam. Vare sig vi vill det eller inte.
Ett måste-se!
http://www.youtube.com/watch?v=ZyQjr1YL0zg
Det här klippet går inte att bädda in i bloggposten, men klicka på länken! Det är fantastiskt:
http://www.yourdailymedia.com/media/1231427476/Real_Life_Spider_Man_
Man måste älska de där flashmobbarn. Här är en i någon slags NK-liknande butik:
Med start i dag börjar våra sommarbloggar!
Varje vecka introducerar vi en gästbloggare på Dagen.se. Någon som antingen är mer eller mindre känd för er läsare. Varje sommarbloggare får en vecka att ge inblick i deras vardag. Hur de uppfattar kyrkan, Gud, tvivel, tro eller saker som är angelägna i deras liv.
I år tycker jag att vi har ett fantastiskt spännande startfält.
Först ut, med start i dag, är Berit Simonsson, inspiratör i Oasrörelsen och sedan följer:
v27 Bo Forsberg, direktor Diakonia
v28 Mattias Agnesund, litteraturvetare
v29 Markus Granseth, programledare Bolibompa
v30 Felicia Brandström, finalist Idol
v31 Karin Wiborn, samfundsledare Svenska baptistsamfundet
v32 Gladys del Pilar, nydöpt artist (och schlagervinnare)
Med start i dag börjar också en veckas semester för mig. Men jag har förberett några tidsinställda, lättsmälta bloggposter som dyker upp här under veckan.
Ha en skön sommarvecka! Det ska jag ha.
(Jag hittade en bloggpost i en gammal blogg jag skrev för några år sedan om just midsommar. Låt oss reprisera den så här i midsommartider. Den passar bra.)
Frågan kommer vara oundviklig på varenda arbetsplats imorgon. Det kommer vara konversationsisbrytaren. Den vi tar till varje måndagmorgon då vi är för trötta för att tänka ut något egentligt att prata om.
Midsommar. Och midsommarafton i synnerhet. Hur var den?
Här framträder nu ett underligt fenomen. Antagligen är det en av de sakerna som spär på ångesten inför midsommar ytterligare. Vi måste ha ett bra svar.
Innan midsommar är det en sak. Då kan vi vara ganska svävande i våra svar. Nästan in i det sista kan vi säga att vi inte riktigt vet. Vi kan till och med rada upp en rad olika alternativ som vi just då väljer mellan. Det kan till och med vara en fördel eftersom du då framstår som synnerligen priviligerad och eftertraktad.
Men efter midsommar är det helt annat. Då måste vi ha ett svar.
Det spelar ingen roll hur tråkigt du hade det på midsommar. Du kommer ändå beskriva det som en fantastisk kväll. Du kommer försöka hitta ostron ur den vattniga soppa till kväll du tvingades uppleva och omskriva det hela till ett gastronomisk gudsmöte. En kväll för kungar att avundas dig.
Var du hemma, rörde dig inte, käkade sill på tub och såg midsommarfirande på TV? Då var det en "perfekt hemmakväll" och "precis vad jag behövde" eftersom "det har varit så mycket på sistone".
Var du med dina föräldrar och var två decennier yngre än den närmast dig i ålder? Då halar du oftast fram den ödmjuka och barmhärtiga anledningen till att du var där: "Mina (far)föräldrar firade XXår/guldbröllop/de dör snart".
Kanske var du på en skittrist fest? Kanske i samband med ovanstående? Då beskriver vi i stället omgivningen. "Ah, det var så vackert! En röd liten stuga ute på landet/i skärgården/bara en km från vattnet. Så perfekt!".
Den misslyckade midsommaren finns helt enkelt inte när vi återberättar den under måndagsartighetskonversationen. I vår kamp att leva det perfekta, lyckade livet skulle vi aldrig tillåta vår fasad spricka. Åtminstone inte i det korta artiga samtalet. Som det på måndag, med arbetskamraterna.
Löjligt, kanske. Raljerande, säkert.
Men jag är redan förbered inför imorgon. Jag har guldbröllopsstoryn tillsammans med "perfekt hemmakväll" och en släng av "Ah, det var så vackert".
Det spelar ju ingen roll att det faktiskt var så. Alla andra kommer ha liknande historier.
Och pissmidsommarångesten ärvs ner till nästa generation.
Då packar jag ihop mitt pick och pack och åker hem från kristenkonferenserna. Tack för en kul dag, Nyhem! Du var snygg, trevlig och snäll.
Men jag gillade inte regnet.
Allt som allt fyra ryggdunkar av fem möjliga.
Godnatt!
Det var några två saker jag kände till om Nyhem innan jag kom hit. Det är mycket ryggdunkar och veckan är rörelsens parningsvecka. Det första har jag precis fått uppleva. En man kom fram och förklarade att han hört att jag ville bli ryggdunkad. Och så kom den. Tre stadiga slag i ryggen. Och det sistnämnda, det om parningsveckan, känns inte särskilt konstigt. Att människor, precis som på alla andra festivaler och samlingsplatser där tusentals kommer tillsammans, träffas och blir par.
Men det om parningsveckangrejen har också alltid följts av ett "Du vet, kondomförsäljningen i området ökar dramatiskt under veckan".
Jag har hört det massor av gånger. Av både pingstvänner och andra. En del har insisterat på att det verkligen är sant, andra har lagt till ett "hö hö", *blink blink* och en armbåde i sidan.
Det ligger så klart något kittlande i att en stor del av de pryda pingisarna skulle bli så till sig av att träffa nya människor från samma flock att de inte kan hålla sig från sex. Och eftersom det inte säljs kondomer på området får de kopulerande ungdomarna(?) smyga i väg till närmaste bensinmack.
Som den sanningssökande reporter jag är vägrar jag så klart att förlita mig på dessa rykten. Så i mytdödandets tjänst gick jag till djupet med saken.
Jag kartlade först bensinmackar i närheten. Tydligen finns det bara en på gångavstånd. Shell VIP. Så jag begav mig dit.
Väl där så möter jag två kassörskor. Det är inga sommarvikarier. Den ena kvinnan förklarar att macken har funnits 25 år. Hon vet alltså. Om det är sant. Att kondomförsäljningen ökar.
Vet ni om att det är Nyhemsveckan nu?
- Ja visst.
Märker ni av det mycket här? Fler besöker er?
- Ja, absolut, det märker vi.
Ok, harkel, jag har en annan fråga. Det finns ett envist rykte som sprids om att just försäljningen av kondomer ökar särskilt under veckan. Är det något vi märker av.
Kvinnan tittar på mig som om jag är dum i huvudet.
- Nej, det är inget vi har märkt av.
Hon vänder sig om och visar mig kondomförrådet, tre olika boxar, tre olika märken och alla boxar nästan fulla.
Jaha, men inte bara i år. Jag menar också tidigare år. Märker ni att det ökar mer under de här Nyhemsdagarna?
Kassabiträdet tittar på sin kollega.
- Nej, det är inget som vi märkt.
Nähe.
Hon vinkar åt truckerkillarna i kön bakom att det är deras tur nu.
Så det var det. Myt dödad. Kondomförsäljningen höjs inte märkbart under Nyhemsveckan.
Däremot hade de sålt slut på paraplyn.
De må ha vit hud och vara uppväxta i blygsverige. Men, jeez, de kan sjunga och spela de där pingstvännerna!
Kvällens gudstjänst inleds med ett exploderande lovsångsmedley. Välarrat! Och välartat också för den delen.
Det här är att förvalta det frikyrkliga musikarvet, vänner.
Så här såg det ut när jag intervjuades av Radio Nyhem precis! En närradiosändning som går till camparna i området och massa orter runt om. Och webben så klart. Hinner inte länka, men googla Radio Nyhem så hittar du säkert.
Imponerande grej!
Jag gillar Nyhem! Jättemycket. Det känns familjärt. Trots att det, liksom det var på Torp, träffas vi på en mindre yta. Det en slags sluttning mellan Nyhemsbunkern och caféhusen. Här hänger man och så pratar man med varandra.
Det allra roligaste är hur man så gärna vill placera människor i sin kontaktsnätskarta. Som mannen som frågade efter mitt namn.
- Emanuel.
- Nej, nej. Ditt efternamn.
- Karlsten.
Tankekvarnarna sätter igång. Mannen smakar på namnet. ”Karlst, karl…”. Så tittar han upp.
- Men du är inte pingstvän?
- Just det.
Och så skrattar vi lite.
Jag gillar det där. Känslan av att vi borde känna varandra. Eller att jag ska känna någon som känner. Det känns inte exkluderande, utan mest ett sätt att försöka hitta någon slags gemensam nämnare. I stället för att prata om väder.
Det blir ett plus där, Nyhem. Stort plus.
Hej bloggen.
Nu har jag varit på Nyhem nästan en dag. Sedan sist har jag ätit.
Sedan har jag pratat. Sedan har jag pratat webb. Sedan har jag satt på mig stövlar.
Sedan har jag pratat pingst.
Sedan blev jag glad för att solen kom fram.
Sedan gick jag på möte. Sedan gick jag ut från möte. Sedan gick jag in på möte igen. Sedan gick jag runt och letade uppkoppling.
Sedan blev jag arg för jag hade bara ett fönster emellan men fortfarande ingen uppkoppling.
Sedan gick jag en meter utanför och då blev jag glad igen för då fanns det uppkoppling.
Sedan pratade jag med Barnabasbloggaren. Sedan försökte jag övertala pastorn Piensoho att blogga. Sedan bloggade jag. Sedan fotade jag.
Nu ska jag fika.
Hejdå bloggen.
Äh. Nattvarden sket sig. Tror jag. Jag tog brödet, käkade brödet och sedan drack vinet. Mannen med vinkalket tittade så konstigt på mig att det måste ha varit fel ordning. Och det är klart. Tuggar alla brödet först så kommer ju massa med halvtuggade smulor ner i vinet. Det är ju inte så trevligt. Eller så är jag bara nojig.
En annan lustig grej med nattvard är det här med vinet. Frikyrkan, en av de folkrörelser som arbetar mest mot alkohol i samhället, har som största ritual att käka bröd och DRICKA VIN!
Fast eftersom det där med vin inte går för sig (det tycker jag både är bra, sunt och klokt) så blir det saft istället. Eller ibland även alkoholfritt vin. Alltså vin fast inte riktigt vin.
Ironiskt, inte sant? Att följa en av kristendomens viktigaste ritualer till punkt och pricka omöjliggörs av de kulturella konventionerna.
Nyhem tycks vilja mig ont. Den hälsar med ett sånt där regn som kommer underifrån. Som förstör skor och som planterar ettriga förkylningar. Sånt regn.
Men nu är jag här. Pingstisarnas stora vecka.
Jag springer in i Nyhemshallen. En sporthallsliknande sak som fullkomligt skär av all kommunikation till omvärlden. Ett steg in i hallen och mobiltäckningen dör. Jag har sprungit runt i hela hallen och testat. Till sist hittade jag lösningen. En stol precis bredvid ingången. Och här sitter jag och bloggar.
Det är för övrigt nattvard i Nyhemsbunkern. Och någon slags avtackning, eller vigning. Hann aldrig förstå riktigt. Det stås upp mycket och händer sträcks när man ber. Som att leda bönestyrka mot dem där framme.
Nattvardskillen, han som pratade, var bra. Nattvard är något av de sakerna som jag har svårast för i kyrkan. Så mycket ritual. Så mycket förväntningar på hur man ska bete sig. Allt vi gör är ju att käka och i gemenskap minnas det Jesus gjorde!
Nattvarden förklaras och sedan alla procedurer. "Gluten här, vanligt där, ni som inte vill dricka kalk har plastmuggar här, ni som vill doppa brödet gör det här".
Men nattvardskillen, ungdomspastor i pingst Linköping tror jag, tog vara på hela det där sedan. Pekade på vi skulle reagera om vinet kom före brödet! (eller om det var tvärtom) Han tog ner det på jorden på ett bra sätt. Skönt!
Det var det. Nu ska jag gå och ta själv.
Nämenvänta! Nu kom Pelle Hörnmark, pingströrelsens ledare förbi och klappade på axeln. Oklart om det är detta som kallas pingstryggdunken!
Då så. Första stoppet på min frikyrkokonferenstour är avklarad. Torp. Och hur sammanfattar vi saken? Well...
Ingen fullpott, skulle jag vilja påstå.
Något besviken över den falska marknadsföringen med Runar ELDEBO i stället för Söörgard. Lite för folktomt på dagen. Alldeles för få träffar med Dagenläsare. Och lite för lite överraskningar. Torp är Torp, helt enkelt.
Å andra sidan: Vädret - perfekt för konferens. Internetseminariet - älskar att Torp ville släppa fram tanken på hur kyrkan kan bli bättre på att hantera webben (we suck!). Människorna jag träffade - great, great, great. Torpstämningen - avslappnad och opretentiös.
Betyget blir tre torplador av fem möjliga.
Nu blir det Nyhem i pissväder. Låt oss hoppas på uppehåll.
(ps: Missa för Guds skull inte David Wingrens bloggpost om mötet med barndomsidolen. "Vad var det jag inte fick säga?" Fantastiskt roligt!)
Det är det här som är Torp. Ja, jag vet. Torp är inte riktigt det man tänker på. Mer lada. Och så kallas det också. Torpladan, komiskt nog.
Jag har varit här några gånger tidigare. På Torp. Det är trevligt. Under kvällens gudstjänst talar Runar. Nej, nej. Inte den Runar. Men det är just på Carola-Runars hårsvall och norskkorninga svenska jag tänker på när man under dagen sagt "kommer du ikväll - Runar talar!".
Men den här Runar är bra han också. Han talar utan manus. Imponeras alltid av sådant. Tycker det säger något. Att man talar från hjärtat. På riktigt, liksom.
En man som heter Mikael leder lovsången. Det är fint. Men jag slås av att man sannolikt kan vara borta från frikyrkan i tio år, komma tillbaka och fortfarande kunna sjunga med i varenda låt. Förnyelsen är inte särskilt stor. Trots att det handlar om kyrkans paradgren sång och musik.
Förresten. Jag tar tillbaka det där med folktomt. Torpladan är fullsatt. Ty tretusen. De måste gömt sig i sina husvagnar förut.
Himmel vilken crapping bild. Jaja. Nu är jag här! På Torp! Evangeliska frikyrkans sommarkonferens. Och se så peppad jag var där vid konferensens entré!
Desto mer deprimerande var det att komma in på området. Här är ju nästan folktomt! Var är ni alla EFK-människor?
Det är nästan deprimerande. Man går runt och tittar lite, strosar mellan husvagnar och söker kontakt.
Nada.
David Wingren är här i alla fall.
Han har lämna alla papperstexter och sitter nu och nojar. I kväll har han fått tillfälle att möta bandet Petras sångare. Ett band som var hett om man var ung på 80-talet. Det var David. Och trots att sångaren nu är närmast en föredetting får David nervösa ticks när han pratar om mötet. Han lovar filma. Och blogga. Jag lovar titta.
David berättar också att det är besöksrekord på Torp. Jag skrattar högt! Han menar också att det är kvällarna som är grejen. Och midsommar. Då kommer tydligen de flesta torparna. Upp till 5000-6000, trodde Kumlapastorn.
Kumlapastorn träffade jag i samband med mitt seminarium. Jag höll ett om hur kyrkan borde bli bättre på att använda (wait for it...) sociala medier (!). Vår torpbloggare Maria var där och lyssnade och fotade
Jaja. Jag ger Torp en chans till kvällen så hoppas vi på bättre mingel då.
Hejsvej.
Imorgon börjar min frikyrkokonferensturné!
Första stoppet blir Torpkonferensen. Evangeliska frikyrkans sommarkonferens utanför Örebro. Klockan 14 håller jag seminarium om hur kyrkan borde bli bättre på att använda nätet. Sedan minglar jag hejvilt på området resten av dagen.
På torsdagen är jag på Nyhemsveckan. Pingströrelsens stora sommarkonferens utanför Mullsjö. Där har jag inget seminarium alls, utan tänker bara strosa runt en dag och få uppleva de mytomspunna ryggdunkarna. Man gör tydligen mycket sådana i pingst.
Om du ser mig - Hälsa, muta mig med en fika, eller skäll ut mig för att Dagen.se inte gör saker bättre.
Det blir kul att ses!
Jag har en bakgrund som trummis (du vet, alla frikyrkisar kan spela eller sjunga. Eller vi tycker om att tro det iaf) och mina föräldrar grämde sig alltid över att jag inte valde blockflöjt eller "något annat som inte kräver en fullastad bil varje gång du ska spela".
Men nu har lösningen kommit. Ett mobilt trumset. Helt genialt!
Som jag skrivit tidigare har vi flera bloggare som täcker två av sommarens största kristenkonferenser, Torpkonferensen och Nyhemsveckan.
Men givetvis ska inte deras täckning vara nog. Ni är ju många fler som besöker konferensen, och för att ni ska kunna bidra till bevakningen har vi upprättat Twittertaggen #Nyhem och #Torp.
Så plocka med dig mobilen, twittra och avsluta dina tweets med #nyhem eller #torp så får vi andra också ta del av dina tankar, iaktagelser och rapporter.
Dina mikrobloggposter hamnar direkt i våra konferensbevakningsbloggar. Bilden till höger visar hur det ser ut i Nyhemsbloggen.
Torpbloggen startar imorgon.
Tweet away!
Här stod jag i dag! Men eftersom ingen fotade mig, så får jag lägga upp en bild på Erik Kruse. Det går lika bra det. Han var väldigt duktig. Och framförallt trevlig!
Jag är i Estland, som ni kanske läste i går. Här är en massa public service-chefer och pratar om hur de ska tackla framtiden. Eller nutiden, som jag försöker poängtera. Och nu har jag hållt föredrag. På engelska. Mycket läskigt. Men jag tror mina poänger kom fram.
Jag pratade om den resa Dagen.se har minskat avståndet till läsarna genom att bjuda in er i hela processen - från idé via publicering till era analyserande bloggposter om vår artiklar.
Varje gång innan jag börjar sådana här föredrag så blir jag helt kallsvettig. Det här är ju sådan allmängiltig kunskap - vad har jag att tilföra? Men efteråt är det är likadant varje gång, människor känner sig inspirerade att göra bättre journalistik tillsammans med läsarna.
Och jag fattar fortfarande inte vad som är nytt. Antagligen att vi har exempel. Att vi kan visa hur det faktiskt fungerar i praktiken. _Att_ det fungerar. Överhuvudtaget. Journalistik har en framtid. Den har bara omdefinierats.
Kul var det hursomhelst. Och massor av nya trevliga bekantskaper.
Vill du se vad jag pratade om kan du se min presentation här: http://prezi.com/101942/
Uppdaterad: Grafstrom på Twitter hade fotat! Så här kommer bild:
Det är lite för mycket nu och bloggandet blir lidande. Den här veckan hade jag tänkt utvärdera vår Facebooknärvaro. Det finns mycket spännande att berätta om det. Inte minst hur den blivit vår tredje största trafikkälla. Jag hade också tänkt utvärdera känsloknapparna, samt berätta om allt annat som hunnit fixats på senaste tiden.
Men det är mycket annat som har tagit tid. Utöver de dagliga grejerna har det kommit en sen förfrågan om ett föreläsarinhopp på en Public service-konferens i Tallin. Jag försvinner redan i eftermiddag (men lita på att jag uppdaterar om den spännande resan!). I förmiddags var informatörer från Örebro stift här och ville höra lite om hur vi arbetade med sociala medier. Och nästa vecka ska jag hålla seminarium på Torpkonferensen som måste förberedas.
Men låt oss bara helt kort berätta om vad som har hänt.
Efter att ha haft ute känsloknapparna i en vecka och fått era synpunkter har vi insett följande:
* Ingen klickar på "nyfiken". Det är tydligen inte en känsla man får särskilt ofta på våra nyheter. Därför testar vi, by request, känslan "förvånad" istället. För visst - man förvånas ofta av innehållet i våra artiklar.
* Knapparna är fula. Både internt och externt har ni sagt att de inte är tillräckligt vackra. Det får vi fixa. Någon har dessutom tyckt att de inte borde vara centrerade. Vi tittar på det där.
* Känsloknapparna klickas inte särskilt frekvent. Kanske behöver de en bättre position? Byggas in bättre i artikelns nederkant?
Vi har också börjat generera listor. Dels som en puff lite längre ner i högerspalten. Här listas de nyheter som har högst antal procentuella känsloklick.
Självklart är boxen också klickbar. Klickar du på "så känner läsarna" kommer du till en samlingssida där du ser vilka känslor läsarna har haft kring våra artiklar den senaste veckan.
Kontentan är: Vi fortsätter utveckla den. Listorna är roliga och ger ett kul intryck.
Andra grejer vi har fixat i veckan:
Bilder till artiklarna: Alla bilder som finns på startsidan följer med in på artikelsidan. Helbreddare blir helbredd även i artikeln. Smalare bilder följer med som smalbild i artikeln (förutsatt att de är bredare än 160 px). Allt automatiseras, så att det inte blir ytterligare en uppgift för webbredaktör/redigerare.
Dagens fråga i högerspalt. En av de populäraste funktionerna på gamla Dagen.se var Dagens fråga. Att varje dag ha en sådan. Nu har vi många fler frågor, varje dag. Men för att kunna se den senaste har vi lagt in en box där den senaste frågan dyker upp. Givetvis är boxen klickbar, och där ser du tidigare frågor.
Webbtv - från alla plattformar. Vi har haft en ganska ful och omständig webbtv-sida förut. Nu har vi plockat in alla våra olika webbtvpubliceringsformer på en och samma sajt. Allt videomaterial vi får in från tt, allt vi har i den egna kanalen, allt från youtube och allt från bambuser kommer på en och samma sida. Där det senaste kommer överst.
Bloggfliken från menyn har snyggats till.
Istället för en textlista är det nu bilder och de tre senaste bloggposterna. Fina fisken. Nästa vecka planerar vi dessutom lägga ut ett förslag på hur vi förbättrar den fortfarande väldigt fula bloggfyrklövern på förstasidan. Vi har förlorat en del trafik till bloggarna på den. Så det måste åtgärdas 
på ett bra sätt.
Dessutom: I veckan som kommer börjar pingstkyrkans stora konferens Nyhemsveckan. Där bloggar Dagenkändisarna Carl-Henric Jaktlund och Urban Thoms.
På måndag börjar EFK:s stora konferens Torp. Där bloggar Dagenkändisen David Wingre, samt vårt nya kort Maria Lindström från Lidköping.
Håll utkik efter dessa bloggar!
Godtorsdag!
Vi väntar på de sista beskeden för Sommarbloggarna, men samtidigt letar vi andra bloggare.
Sommaren i kyrkosverige är full av konferenser. Stora festivavalliknande händelser där mestadels kristna familjer kommer tillsammans under flera dagar, lyssnar på predikningar, bibelstudier och delar campingplatser.
Vi har redan bokat flera bloggbevakare. Men fortfarande saknar vi några. Särskilt på dessa konferenser:
Torpkonferensen (Här bloggar vår egen reporter, men vi önskar även ha någon "vanlig" deltagare på plats)
Lappis (Här behövs en ensam bloggbevakare som kan fånga känslan under konferensen)
Oas i Borås (Någon på plats som kan blogga om vad som händer under dagarna)
Vill du bloggbevaka för Dagen? Vet du om någon som vore perfekt för uppgiften? Kommentera nedan eller maila mig på emanuel.karlsten@dagen.se
Jag gjorde en bilturné i helgen. Från Stockholm via bröllop i Vadstena, till födelsedagskalas i Borås och tillbaka igen.
Sådant gör en trött. Efter att jag just åkt förbi skyltar som pekar till Linköping, Motala och Örebro så kommer plötsligt denna skylt. Och i ett tillstånd som inte kan klassas som något annat än en ett stollaryck så uppfattar jag för en stund att skyltmakaren har talfel. Och vrider mig av skratt.
Fattar ni? Skyltmålaren med talfel satt i skyltmålarfabriken och skulle skriva Örebro, hummade för sig själv. "Huj äj det nu man stavaj". Och så bokstaverade han högt för sig själv. "Ö - J - E - B - J ... NEJ! Däj var det näja ett stavfel! *sudd sudd* R - O".
Hela denna scen spelades upp i mitt huvud, jag skrattade så jag grät och åkte tillbaka för att ta ett kort.
När jag sedan återberättade hela historien, med bilder och allt, på bröllopet börjar människor generat skrapa med foten och antyda att jag överdriver det roliga. Men det varken lyssnar eller ser jag. Jag ligger på backen med tårar i ögonen och kvider mig av skratt.
Jag skrattar fortfarande! Säg mig, visst är det roligt?!
Dansgruppen Diversity. Känner ni igen dem? Tänkte inte det. Medan Sverige blickar har varit riktade mot Susan Boyle och hennes Paul Pots-liknande sanndröm har Diversity helt hamnat i bakgrunden.
Helt oförtjänt.
I veckan stod de i finalen av Talang 2009 i England och vann över Susan Boyle. Just det. Vann.
Nej, det är inte den där gruppen Flawless, som det har youtubats om en hel del. Det är Diversity. Som startade fantastiskt och (tll skillnade från Flawless) sedan bara blev bättre.
Kolla bara på den här utvecklingen:
inkvalning:
Britain's Got Talent Auditions 3: Diversity - The best bloopers are here
Semifinal:
Diversity Semi Final Act Sunday 24 05 09 Britains Got Talent 2009 - Watch today’s top amazing videos here
Final:
Vinnaruppträdande (där Susan Boyle kommer tvåa):
I dag var en stor dag. Min valdag. Dagen då jag nyttjar min rätt att besluta vem som ska föra min talan i EU.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är väldigt vackert. Att jag får vara med och bestämma på ett så påtagligt sätt. Tänka och ge förtroende till den person jag tycker ska ha det. En röst. En viktig sådan.
När andra svenskar valde att riskera tortyr för att möjliggöra demokrati är det vår plikt, vår skyldighet, att åtminstone ta oss till en vallokal och utnyttja den. Den demokratiska rättigheten.
Så vacker.
I dag lanserar vi något som legat i malpåse länge: Känsloknappar!
Under varje större nyhet Dagen publicerar lägger vi till känsloknappar du kan använda för att beskriva hur artikelns innehåll fick dig att känna.
Läser du rektor Pekkas respons på Högeskoleverket och blir arg? Klicka på arg.
Läser du om "Pippis nya hem" och blir nyfiken? Klicka på Nyfiken. Och så vidare.
När du klickat får du se en procentsats av vad andra läsare har känt inför artikeln:
Så varför gör vi det här?
Dels för att det är ett lätt sätt för dig att reagera på våra artiklar. Du har kanske ingen blogg, och skulle aldrig skriva något om artikeln. Men vill ändå uttrycka en känsla.
Dels för att vi sedan kan lista våra mest glada nyheter. Och de nyheter som gjort våra läsare mest upplysta under dagen. Eller som har upprört våra läsare.
Tillsammans hjälper ni oss och andra läsare att hitta nyheter på ett nytt sätt!
Men det finns svårigheter med funktionen också. Och det är dessa betänkligheter som gjort att det tagit en stund innan vi lanserat funktionen.
Skulle vi kunna ha funktionen på alla artiklar? Nej, inte per automatik. Det skulle kunna blir riktigt opassande.
Skulle funktionen kunna missbrukas? Ett gäng rusar in på en artikel och säger att de är glada över att...tiotusentals dör i ett terrordåd? Kanske.
Men efter att ha funderat allt för länge har vi nu valt att lansera funktionen. På prov. Under en period. På de största nyheterna. För vi tror att vi vinner på att lita på att användaren använder funktionen på rätt sätt. Och att det har stor potential att slå väl ut.
Så sätt igång, sätt dina känslor på våra nyheter!
Och tyck till om det är fel känslor, fula ikoner eller något annat som vi borde förbättra.
(och som vanligt är det Joakim Jardenberg och Mindpark som står bakom inspirationen)
Jag satt och filade på en kommentar till den fejkade KD-bloggen "Sanningen måste fram". Jag hade tänkt kommentera något om den dåligt förvaltade finalen efter ett fantastiskt crescendo. Om varför man avslöjade sig redan nu, en vecka innan valet? Om syftet var att få bort KD hade det inte då varit smartast att låta bloggen fortsätta klättra upp i Google-ranking och få googlande KD-röstare avskräckta?
Så var jag nästan klar med bloggposten då det plötsligt plingar till i rss-läsaren från "Sanningen måste fram". Och plötsligt tar bloggen en alldeles genial vändning.
Fejkbloggen drivs vidare, men av mannen bakom KD-Inger; Johannes. En (som åtminstone utger sig för att vara) helt vanlig väljare som nu ställer öppna frågor, en om dagen fram till valet, till de folkvalda Kristdemokraterna. Men skillnaden är att väljaren nu har hundratusentals åhörares öron och ställer de frågor han tycker media missat.
Det är helt briljant planerat. När Hägglund attackerar bloggen med ord som "det är vedervärdigt att utge sig för att vara någon annan" byter Johannes fot. Ger intryck av att ändra sig och ställa frågor så där ärligt som Hägglund tycks önska.
Hur kan nu Hägglund bemöta det med annat än samma ärliga svar?
Man kan tycka vad man vill om både KD och metoderna som Johannes har använt, men bloggen har en poäng. Genom satir har den effektivt pekat ut KD:s dilemma: Den nästan omöjliga uppgiften att nå brett samtidigt som en stor del av väljarkåren och ledamöterna sätter en ära i att vara "smal".
Som i veckan när partiet försökte PK-putsa ytan på sin familjepolitik genom att formulera att man "stöttar alla familjeformer". Men det gör man så klart inte. Vilket exempelvis ledamoten Tuve Skånberg noga poängterar. ("när det gäller sammanhang där normer överförs /.../ så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa").
Och det finns många fler exempel på KD:s svåra balansgång. Säg abort och vi kan peka på antiabort-partiet som skulle skapas som alternativ till KD:s allt för liberala agenda för något år sedan. Säg kreationism och Göran Hägglund kallar åsikternas existens i partiet för förtal.
När några motdemonstranter gjorde om "KD-Ingers" slagord "Kreationist - javisst" till plakat bloggade Göran Hägglunds stab att demonstranterna spred "lögner". Men inte är det lögn att kristdemokrater (även högt uppsatta ledamöter) tror att Gud har var med och skapade världen?
KD:s problem är att det man utmålar som "lögn" är så nära sanningen att kärnväljare riskerar skjutas av tillsammans med bluffbloggare.
Bloggar av fejk-Ingers typ är med all sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi har sett det första exemplet på hur en ensam (?) person kan lyckas samla större skaror än ett parti med miljonbudget. Hur bloggen kan göra en ensam medborgare till en maktfaktor.
Men vi har också sett hur svårt, svårt, svårt det är för den utsatte att hantera bloggen.
Kanske är det så att den, i KD:s fall, allra mest har speglat partiets svårighet att vara tydlig i olika frågor (Vilket främjar Sverigedemokrater som närmast går till val på övertydlighet?). Att KD valt att tona ner det som man vet kommer skrämma väljare, för att i stället försöka lyfta det som slår an hos en större massa.
I så fall är KD-Inger en demokratiskt viktig blogg. För att Sanningen måste fram. För att varje väljare måste ha rätt att veta vad partiet och de personer man ska kryssa _egentligen_ står i de frågor hon vill veta mer om.
Och kanske är de svaren lika viktiga för den som avskyr partiet för dess åsikter, som för den som älskar partiet för detsamma.
För när många skrattar åt det absurda i KD-Ingers fejkblogg har andra, med djupaste allvar, sörjt att den inte var på riktigt:
"Ingers blogg som jag tyckte var ljus och fin /.../har visat sig vara en fejkblogg /.../. Jag tyckte nog att det var för bra för att vara sant.", bloggade Christer Åberg.
Det är kanske den mest effektiva illustrationen av den fantastiskt svåra bredden och verkligheten som KD står i.
Från dagens DN:
Jag hann inte hylla vår bloggande bevakare Maria Hellgren tillräckligt förra veckan, tycker jag. Jag är verkligen djupt imponerad av hennes stil. Allra mest för att det var någon "på gatan" som vi plockade upp, gav chansen och som visade sig hålla måttet, med råge.
Vi behöver ge fler av er den chansen. Fortsätt gärna tipsa i kommentarsfälten om era bloggar! Jag läser de noga.
Hursomhelst. Maria (som bland annat gjorde den här fantastiska nervösposten om sitt eget namn på engelska "Möraja") och jag mailade lite efteråt. Och så plötsligt så återberättar hon en helt fantastiskt pinig dialog hon haft under resan. Och efter att ha bönat och bett om att få återberätta den för er så har hon slutligen gått med på det.
Så här kommer den. "Möraja", uncensored:
Strax före den sista konserten kom en kille från Michael W Smiths band förbi och snackade lite.
- So Möraja, are you riding with us tonight?
- Yes I am, svarade jag som var så fokuserad på att svara positivt, att jag glömde bort vad jag egentligen svarade på.
- Nice, see you after the concert then, sa han och försvann. Då insåg jag mitt misstag, kastade datorn i famnen på närmaste teknikkille, och utbrast:
- Jag sa precis att jag ska följa med dom på turnén. Det ska jag inte. Vänta här.
Och så springer jag ikapp musikern. Knackar honom på axeln, och flämtar fram:
- Hey, music guy! I'm sorry, but I won't ride you tonight!
Du skulle sett hans förfärade min. Och hört hans förfärade skratt. Och sett mitt jag-vill-dö-uttryck i ansiktet.
Visst är det roligt! Och sött! Och förfärligt pinsamt! Jag älskar det.
Den fejkade KD-bloggen Sanningen måste fram har skrivit sin sista bloggpost. Enligt de egna beräkningarna har 250 000 webbläsare besökt bloggen.
Enligt bloggens avskedspost gissade jag fel. Det var inget regelrätt PR-trick. Ingen reklambyrå bakom, utan bara en arg "Johannes" som är trött på KD:s retorik.
Läs mer på bloggen. Kommentar kommer eventuellt senare ikväll eller imorgon. Ut och njut av kvällssolen nu!
Förra veckan satt jag och bloggade om vad som måste gå till historien som en av de mest pinsamma publicistiska missarna.
För Expressens Wanjagate var pinsam. Katastrofpinsam. Och skulle förfölja dem länge. Hade man kunna tro. Men vad som i stället hände var att tidningens chefredaktör visade prov på fantastiskt ledarskap. I medier - alla kanaler - trädde han fram och tog fullt ansvar för misstaget. Han ursäktade, stoftkrälade och pudlade till den milda grad att kommentarerna bland mediefolk i stället blev beundrande.
Och i dag, när tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta twitterfrågar om vad som är veckans mediedebatt ("Aftonbladets röstköp eller Expressens Wanja-debacle?") så är svaret inte ens självklart.
Det är häpnadsväckande.
Krishanteringen måste klassas som ett skolboksexempel:
Expressens chefredaktör får på måndangen en aning om jättemisstaget. Redaktionen ringer runt till alla wanjagrannarna för att få det bekräftat. Ställer in redaktörsmötet (där gårdagens tidning utvärderas) och lägger allt fokus på att kontrollera situationen. Meddelar TT och branschtidningar om missen och ger all information han har. Genom att själv leverera nyheten om misstaget har Expressen övertaget. Det är de som ber om ursäkt. Det är de som äger informationen. Expressen jagas inte, utan styr nyhets-/infoflödet. Och så fortsätter det.
Thomas Mattsson ställer upp i varenda intervju. I radio, i tv, i morgonsoffor, i branschmedia. Han bloggar om saken själv, för att ge varje läsare möjlighet att ta del och kritisera utifrån förstahandsinformation. Framför kamera, mick eller block tar han på sig allt ansvar för misstaget. Ursäktar, förklarar exakta händelseförlopp och ger ett ärligt intryck. Det är fortfarande fantastiskt genant. Men Thomas Mattsson gör ingenting för att undanglida varken skammen eller ansvaret.
Thomas Mattsson ser helt enkelt till att det inte finns minsta frågetecken kring hur fel Expressen gjorde. Alla ska veta att det var ett oförlåtligt och korkat misstag.
Det trycks extraupplaga och överst på tidningen trycks en ursäkt lika stor som den felaktiga rubriken. Inne i tidningen publicerar Mattsson sin ursäkt i samma storlek och på samma plats som den felaktiga artikeln.
Till sist visste vi inte vad vi skulle diskutera. Det fanns ingen polemik. Inget att slå ner på. Ingen som inte höll med.
Och jag vill, helt naivt, påstå (eller hoppas?) att det beror på att Mattsson talar sanning. Att han vill tvätta tidningen - kvällstidningsjournalistiken - fri från stämpeln om tveksamma metoder, dålig källgranskning och godtyckliga redaktörsbeslut.Eller så besitter Mattson bara fenomenala ledarskapsegenskaper och är grym på krishantering.
Det kan i så fall vara minst lika beundransvärt.
Något försenat, här är de bästa länkarna för veckan som har gått. Håll inne shift när du klickar på länken för att få den i nytt fönster, eller ctrl för att få den i ny flik.
* Jag gav Svenskakyrkan.se bottenbetyg när Dagen gjorde en genomgång av samfundens sajter. Nu har de startat en utvecklingsblogg och är på väg att lansera en ny sajt. En fösta blick avslöjar att det kommer bli riktigt fräscht! Bra gjort Svenska kyrkan!
* En fantastiskt kärleksfull och rolig post om bloggavundsjuka. Och en hyllning till vår fantastiska bloggbevakare Maria Hellgren!
* Vår systertidning i Norge, Vårt land, har kopplat på Twingly på sin sajt. Välkommen! Bättre sent än aldrig.
* Stillsam kapitulerar för Dagen.se!
* Eva Brunne blev som bekant Stockholms biskop i veckan. Så här reagerar Livets ords Ulf Ekman på saken:
"Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron."
* Att proteströsta.
* Bad hair day
* Svenska kyrkan lanserar USB-korset!
* Följer ni paret Gnistes kamp tillbaka från branden? Det gör jag. Jag tycker det är vackert. Se bara den här bloggposten.
* Många gillade det presentationsverktyg jag använde och bloggade om förra veckan. Särskilt roligt är det att se hur kreativitet smittar. Som pastorn som i kommentaren till bloggposten länkade till hur han valt att göra sina predikan i samma verktyg! Heja! Mer innovation och kreativitet under predikningarna!
* Kyrkoordnaren länkar till församlingar på Facebook.
* Påvehumor
* Varför står mjölken längst in i butiken?
* Har du inte sett den här filmen MÅSTE du. Såg den i veckan igen. Lika viktig den här gången.
* Nördlänk: Så kommer Spotify fungera i mobilen. Hejdå, mp3-spelare.
* Samtal mellan Jonas Gardell och Telia
* Sist men inte minst: Zlatans klassmål
Det här är en klassiker, men eftersom det bara är sex dagar kvar till EU-val känns den passande att reprisera.
Norska Pia åker till Bryssel där hon träffar Kd:s Anders Wijkman som ger obetalbara reaktioner på Pias bimboretorik.
Kul, kul.
Och glöm inte att rösta! Vet du inte på vad? Få en hint genom att tex göra DN:s EU-test.