Jag kan inte riktigt släppa den där bröllopsentrén jag bloggade om i måndags. Jag går in och tittar på den då och då. Det är ett gladpiller, liksom. Och så ser jag hur antalet visningar rusar i höjden!

Vi måste ha att göra med en av Youtubes snabbast växande videoklippssuccéer här!

Jag ser de klippen som samlats runt omkring det. Filmer från Nyhetsprogram som gör det till sitt udda inslag. Men ett nyhetsprogram som tar det ett steg längre. De bjuder in the whole wedding party, bygger upp en scen och ber dem återspela hela youtubefilmen - fast på deras scen.

Och jag ryser igen. Tänk så fantastiskt! En dryg vecka efter att de lagt upp deras bröllopsklipp har det fått nästan femton miljoner visningar och alla de närmaste vännerna bjuds in på gemensamma resor för att få kärleksmanifestera allt igen.

Man måste älska det.

Efter min bloggpost om hur Dagen använder Facebook fick jag ett mail från Steve Johnson, som jag tog upp som exempel på hur nya läsare hittar oss.

Han ville bara räta ut en grej jag missförstått.:

Hej Emanuel,   

I read with interest your blog today (July 28) about how well Dagen is doing with Facebook. Praise the Lord. You asked in your email some weeks ago if I used Google translator to read the website. I have set myself to learn Swedish the old fashion way, with a dictionary and grammar book. As you can imagine it is a slow process and I have been tempted to cheat and use Google, but I am able to read entire sentences now without any helps. Dagen is a fine Christian endeavor to learn with. I enjoy reading the different sommarblogg stories and it feels like I am getting to know the writers on a personal level as they share their thoughts and feelings about being a Jesus follower in Sweden. Thanks for mentioning me in today's blog.
Ha det bra,
Steve Johnson <><

Imponerande.

Jag såg Allsång på Skansen i går. Det känns lite själlöst ibland, inte sant? Tror att det har med Anders Lundin att göra. Han känns liksom inte riktigt trovärdig i den där rollen. Inkvoterad på något vis. Det ska ju vara gubbar som Lasse Berghagen eller Bosse Larsson. Som inte bara har gubbnamn, utan också har allsångsnoter pulserande i hela kroppen.

Anders Lundin känns mest som en spelevink som såg möjligheten att leva ut artistdrömmar. Jag är så otroligt trött på de stunder när han ska spela sina egenskrivna låtar. Förhandlade han till sig det i kontraktet, eller vilket underhållningsvärde ser SVT i det?

Men strunt i det nu. Jag skulle ju skriva om programmet för att hylla det. För när jag tittade såg jag ett sex minuter långt tal av Glada Hudiksvallsteaterns grundare Per Johansson. Det var ett lite nervöst och forcerat tal, men fullt av så mycket ödmjukhet för livet. För vad hans teater, fullt av utvecklingsstörda ("och normalstörda"), lärt honom. Så mycket att säga, så kort tid. Men han gör det på ett fascinerande koncist och gripande sätt.

Titta, få perspektiv och inspireras. Väl värt sex minuter av din dag

För knappt fyra månader började Dagen hänga på Facebook. Vi hade funderat en stund på hur det skulle gå till. Vi ville ju börja umgås med läsarna på samma villkor.

Till slut fann vi en väg. Vi skapade ett vanligt Facebook-konto. (uppdaterad: I dag har vi bytt till Fanpage)

Som en vanlig användare kunde nu vem som helst bli vår vän, vi kunde lägga ut våra nyhetsrubriker (med länkar) som facebookstatus, våra vänner kunde gilla, kommentera och få en närmare kontakt med oss och våra nyheter. På ett enkelt sätt fick vi chans att bli som våra läsare. Vara en närvarande person, i stället för en kall tidning på distans.

Det har varit fyra spännande, men framförallt lärorika, månader. Där vi fått upptäcka enorma fördelar, men också en del svårigheter. Här kommer en sammanfattning av tiden:

Först en insikt: Som tidning har vi egentligen alltid varit socialt blinda. Vi vet att tiotusentals människor/familjer läst och gillat oss, men vi känner dem inte. Vi har heller inte fört någon vidare dialog, eller bara kunnat hänga med dem. När vi så öppnade vårt Facebook-konto hade vi ingen aning om vilka vi kunde räkna som våra vänner. Eller vilka som skulle önska vara våra vänner. Vilka vi kände och vilka vi inte kände.

Vi var som en kändis i en ny stad. Som visste att vi gillades av många, men inte vilka de var.

Därför marknadsförde vi först att vi fanns på Facebook och började därefter fråga runt vilka som var våra vänner - ställa vänförfrågningar. I början stötte vi på enstaka frågetecken kring detta, någon menade frågan var ett spammande. Men jag har svårt att förstå hur vi annars skulle göra. Vi, socialt blinda, måste få fråga oss fram. Vi var däremot nog med hur vi gjorde det. Först efter att ha fått hundra vänner, och Facebook själv föreslog gemensamma bekanta, frågade vi. Hittade vi då någon som hade tio gemensamma vänner eller mer vågade vi ställa frågan - är du vår vän?

Resultatet har varit helt fantastiskt. Efter några månader har vi tusen dedikerade vänner. Och varje gång de gillar, kommenterar eller skriver något om vår nyhet når vi tiotusentals fler unika besökare. Som upptäcker våra nyheter och vår sajt.

Efter bara någon vecka blev Facebook.com vår tredje största trafikkälla. Och det ökar stadigt (även under sommaren).

Det mest udda exemplet på nya läsare som hittat oss är amerikanen Steve Johnson. I ett internmail till vårt Facebook-konto skrev han för några veckor sedan:

"Greetings from Toccoa, Georgia USA. I discovered Dagen online about two weeks ago and really enjoy reading about what God is doing in Sweden. /.../ My farfar came over on the boat from Sweden in 1906./.../With friendly greetings, Steve Johnson"

Med hjälp av knackig svenska och översättningsverktyg följer han sedan dess våra nyheter (och har även frågat om han får bidra med något till Läsardagen).

Men vi gör också bättre journalistik med hjälp av vårt Facebook-konto.

Vi får tips, dels från våra vänners egna statusuppdateringar, dels via internmailen, men allra mest i kommentarerna till våra statusuppdateringar. Man tipsar om saker vi har missat, vinklar vi borde täckt, eller korrigerar oss.

Eller så hjälper man oss. Ett av de mest fantastiska exemplen är när vi skrev om hur pingströrelsens blivande ledare avtackades från sin församling. Det var festligheter och föreståndaren fick rida och kastas av en eldriven tjur. Artikeln var bara en kort rewrite, men rubrik med länk skickades till Facebook, nådde en av våra facebookvänner som hade varit på plats och filmat och fotat. Och så:

Tillsammans med facebookvännen skapade vi på nolltid en nära och god bevakning med bild och video. Artikeln blev en av veckans mest klickade artiklar.

En annan intressant sak att iakta har varit hur kommentarerna ibland kommer mer naturligt på Facebook än på Dagen.se. Jag antar att det har att göra med att man kommenterar där man känner sig hemma, som jag tidigare bloggat om.

Det mest intressanta exemplet är när vi la ut en statusuppdatering på Facebook från vår tipsblogg. Vår featureredaktör hade bloggat i tipsbloggen och frågat våra läsare: Vilka ämnen pratar ni om på kyrkkaffet? Själva bloggposten fick fyra kommentarer. Men på Facebook fick vi 14 kommentarer med massor av bra tips.

Våra läsare har alltså klickat på nyheten, läst bloggposten på Dagen.se, och sedan gått tillbaka till sitt facebook-konto och kommenterat nyheten där. Underligt, men talande för hur viktigt det är för oss att vara där läsaren vill prata med oss - inte bara där vi vill prata med läsaren.

Till sist, det kanske tydligaste beviset på hur Facebook faktiskt gjort Dagen mer personlig och knutit starkare band med våra läsare: Läsarnas taggade bilder av Dagen.

Det finns två saker som får svensken att plocka fram sin kamera: Events och sommar. När våra vänner är på events eller firar sommarlov finns så klart Dagen med. Och jag kan inte låta bli att tycka att det här &a

I dag är jag tillbaka från (en för kort) semester. Massor av mail ska gås igenom, en del möten ska hållas och tusentals grejer på todo-listan.

Och så den här bloggen. Den ska skötas nu efter semestern också. Med mer än bara där trista youtubetips.

Jaja. Några grejer jag iaktagit och funderat på:

Ted Valentin har fått tillbaka sina kartsajter i Google efter att vi senaste bloggade. Det lönar sig att höja rösten - Google vill lyssna.

Och mer Google: Minns ni det där om att Stampen, ägare av en massa stora tidningar i Sverige, ville spärra sig ute från Googles tjänst Google news? Enligt Medievärlden handlade det om att skydda upphovsrätten. Att Google inte ska få kapitalisera på hela de skrivna artiklarna. Men inte någonstans på Google news kan jag hitta en plats att läsa hela artikeln. Dessutom skyltas det alltid tydligt vem som är avsändaren till materialet. Nästan tydligare än i vanliga Googleresultat (som dessa tidningar alltså fortfarande vill vara en del av).

Jag tycker fortfarande hela den där historien är så märklig. Att en så framgångsrik koncern skulle göra ett beslut så krångligt att det inte ens går att motivera skälet på ett begripligt sätt.

Säkert finns det läsare som kan hjälpa mig förstå? Vad är det Stampen, med deras beslut att stänga ute google news, försöker rädda sig från (utöver en massa gratistrafik)?

Och just det. En annan rolig grej: Spotify har släppts för mobiltelefon. I alla fall om man har en Iphone. Vad händer nu med mp3-spelaren? Och mp3-försäljningen?

Hörs. Nu ska jag gå och sörja semesterslutet. Visst är det alltid ett såntdär semesterkoma de första dagarna? Vi säger det.

Kolla på det här helt fantastiskt klippet från en vigsel i Minnesota. Det är svårt att starta sin måndag på ett mer kärleksfullt, glatt och livsbejakande sätt! Och ni svenska bröllopspar - smittas! Jag vill gå på massor av bröllop som inleds så här!

Jag antar att många av er redan har sett det här. Det har spridits som en löpeld under våren. Det är gotländskan Teresa Andersson som la ut ett videoklipp på när hon, synnerligen välsynkroniserat, spelar ett gäng instrument, spelar in dem, loopar dem och lägger på nya stämmor.

Det är häftigt att se. Men ännu häftigare är att gå in på hennes sida, kolla på turnéschemat. Under hela sommaren är hon bokad på stora svenska scener, morgonsoffor och i augusti gör hon turné i Kanada. Det mest, får man förmoda, till stor del beroende på att hon la ut en videosnutt som fick miljonpublik.

Ett vackert bevis på sociala mediers revolution, och hur skivbolags plånböcker får allt mindre inflytande över vilken musik vi lyssnar på.

(Anders har redan bloggat om det här, tjuvsåg jag på min semester. men eftersom den här bloggposten redan var skriven och är tidsinställd att dyka upp nu under min semester låter jag den gå ändå.)

De senaste veckorna har det surrats om en alldeles fantastisk blogg: Dagens lokaltidningsbesvikelse.

Det är en särskild sorts journalistik, det där. Besvikelsen. Det är en vinkel lätt att ta till för att få skruv på en händelse. Hitta nyheten, hitta ett case, skicka en fotograf till caset, få henne se besviken och du har din artikel, eller klicktopp.

Kvällstidningarna är duktiga på det där, men det blir särskilt roligt när det är i lokaltidningar. När det liksom handlar om så tillsynes perifera saker.

Och detta har bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse lyft fram på ett alldeles fantastiskt sätt. Varje dag väljer man ut en besvikelseartikel och presenterar artikeln med bild och text.

Hög fnisschans. Och här kommer ett smakprov:

Läs bloggen här: http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Jag hittar en gammal bild i mobilen från en av sommarens långa bilresor. Ni vet då man har massor av tid att tänka tankar som man annars inte borde ha tid med. Som den om 120.

Ni känner till det där uttrycket "mitt liv går i 120 just nu"? Man kan säga det i olika former. "Allt går i 120 nu" eller "jobbet är i 120 hela tiden nu" och så vidare. Det är helt enkelt ett sätt att säga att livet går för fort. Över gränsen, över vad som egentligen är tillåtet.

Så inser jag plötsligt att vägverket (eller vilka det nu är som bestämmer hastighetsgränsen) har omformat ett ordspråk av lång och stolt tradition. Och jag undrar så: Kommer vi ta hänsyn till vägverket? Kommer vi nu att börja säga att "livet går i 130" istället?

Även den här veckan blir bloggtät på Dagen.se.

Du har säkert redan sett att vi har en ny sommarbloggare, Felicia Brandström, men i dag börjar bevakningen av ytterligare en kyrkkonferens. Oasrörelsens sommarkonferens Oasmötet.

Och vi har en favorit i repris som bloggare: Maria Hellgren!

Ni minns? Bloggstjärnan som föddes i samband med Michael W Smiths turné. Följ henne nu, hon kommer att skriva massor hela veckan om en konferens som Dagen för första gången livebloggar från.

In och läs och hälsa henne välkommen!

Jag har tidigare skrivit om Ted Valentin, mannen som bygger karttjänster utifrån googles tjänster.

Men nu har Google stängt dörren. Svartilistat sidorna, och lämnats Teds karttjänster att dö, utan att vidare kommentera saken.

Läs Andreas Ekströms bloggintervju med Ted och sprid ordet för att få Google att vakna:

Vi gillar er som bygger Google, men om ni inte låter ett helt annat ansvarstagande följa den makt som vi som användare har gett er, då måste vi söka oss någon annanstans.

Nu, mina vänner, ska jag gå på en lååå… nej, men i alla fall semester. En vecka ska jag njuta av allt det regn fruntimmerveckan tydligen ska bjuda på.

Jag postar lite tidsinställda poster under tiden här på bloggen, som ni kan roa er med. Det blir bra, visst?

Önska mig nu en glad semestervecka. Och be för sol. Ok? Vi säger det.

Det är en fantastisk diskussion kring bloggposten om varför förbud mot uppmuntran av homosexualitet (och illalukt) gjorde dagenläsare glada.

Låt oss först, för ordningens skull, göra klart att jag inte tror att Dagenläsare i gemen blir glada av den litauiska lagen. Våra känsloknappar är naturligtvis inte representativa för vad de flesta tycker. Det är många som inte trycker i någon känsla alls, några trycker kanske på skoj.

Min post handlade mer om min känsla - fördom om du önskar - att lagstiftning mot moralsynder gör en del av oss kristna särskilt onyanserade. När förbud tas mot homosexualitet, abort eller annat så spelar det ingen roll vilka övriga konsekvenser saken får. Vi blir glada ändå. Även om yttrandefrihet får stryka på foten.

Men jag var ärlig i mitt uppsåt att få till en diskussion, en förståelse för hur man tänker när man blir glad över den litauiska lagen. 

Flera har menat att jag genom min bloggpost försökt idiotförklara "de som glada" och att jag på så sätt motarbetar yttrandefrihet. Men då har man missuppfattat yttrandefrihet. Den handlar just om rätten att få säga idiotiska saker. Utan att straffas. 

Att påstå att homosexuella relationer är vackra. Att påstå att himlen är blå. Att påstå att mördare gör nytta för samhället. Att Hitler är dum. Att Per Gessle gör bra musik. 

Jag behöver inte hålla med om alla åsikter ovan, men jag hoppas att vi tillsammans kan försvara rätten att säga vad vi tycker i frågorna. Oavsett hur idiotiskt vi tycker det är.

För egen del hade artikeln mer med yttrandefrihet än homosexualitet att göra. Men reaktionerna bekräftade att det var just homosexualitet som några av er gick igång på, och som gjorde att ni klickade in "glad" som känsla efter ni hade läst artikeln.

Och visst är det underligt hur vi älskas att engageras och uppröras av homosexualitet? Oavsett vad vi tycker i saken?

Diskussionen fortgår och jag har själv gått in och svarat på de frågor som var riktade mot mig. Samtidigt plockade jag ut några godbitar från kommentarerna. För att liksom stimulera fortsatt diskussion:

"om du vill försvara åsiktsfrihet. Så tycker jag att du borde ta upp det faktum att minsta lilla kritik mot homosexuella, eller att man uttrycker "fel" åsikter så blir det rejält livat även här i Sverige." /DM

"Vad är det du inte får säga om homosexuella/homosexualitet i Sverige? Vilka åsikter är förbjudna? Vad är det du inte får yttra om dessa frågor? Jag är mycket nyfiken!" /Tor Billgren

"Jag tror att Gud kommer att välsigna Litauen pga detta lagförslag."/Ingrid

"Det går inte att förbjuda homosexualitet, och som jag förstått det så är det inte heller det man gör i Litauen, men det går att förbjuda propaganda för denna livsstil, och jag tycker att det är bra att man gör det."/Rolf

"Rent praktiskt gör Litauen rätt i att satsa på levnadssätt som får befolkningen att öka och inte minska"/demokrat

"Fan va enkelt det måste vara att tänka som du, ingrid. Varför styr inte du världen."/Maja

"Nog för att en del kristna har ett (respektlöst och kärlekslöst) tonläge som jag personligen tar starkt avstånd ifrån. Men delar av "homolobbyn" är allt annat än respektfulla.När en del uttrycker sig "homofobt" bilder ett jäkla liv. /.../När andra hotar och trakasserar personer med "fel" åsikter uteblir reaktionerna totalt. I mina ögon är båda sakerna lika illa, och visar lika stor brist på respekt för andra."/DM

"Man får ha vilka åsikter som helst om homosexualitet eller heterosexualitet men denna debatt handlar ju ytterst om yttrandefrihet."/Lars Ewald Lenka

Varför ska homosexualitet inte framställas i god dager? Svar: Vi har alla blivit till på ett visst vis. /.../En viss typ av sexualitet är alltså konstituerande för att vi ska finnas till. Därmed är avvikelsen från den även en avvikelse från oss själva, vår tillblivelse./Stefan Pehrson

"Jag tycker det är bra att Litauen har stiftat en sådan lag. De vill stävja den aggresiva homolobbyn som bara vill hävda sina rättigheter till den milda grad att den som förespråkar normal sexualitet skall spärras in."/Mattias Bäckman

"Tonen i ditt inlägg ger mig återigen lite obehag, Emanuel.
Som svar på huvudfrågan: det är nästan alltid dumt att lagstifta om vad som får propageras för och emot. Så även i detta fall
MEN - som svensk tycks det sitta en liten RFSL:are bakom varje öra som slår på sin gonggong varje gång någon överhuvud taget yppar något ynka frågetecken kring den historiskt sett extrema propagandavåg av homoaktivism som i åtminstone ett decennium har svept över vårt land. Och den gongggongen tycks nu ha slagit till även hos dig - igen.
Så som svar på den följdfrågan du borde ha ställt: Det är både modigt och välkommet om en regering aktivt vill markera ett tydligt avstånd från denna propagandaapparat som lockar människor in i ett destruktivt levnadsmönster. Och det är den följdfrågan som du borde ha tagit med i ditt inlägg Emanuel. Som det blev nu skapar du en orimlig polarisering mellan förståndiga (som inte vill kritisera homosex) och vettlösa (de som vill komma med en saklig kritik). Jag blir nästan, men bara nästan lika ledsen som den gången du mellan raderna ville tona ner det moraliskt förkastliga med incest.
Man måste kunna ta ett tydligt, mycket tydligt avstånd från homopropagandan utan att stämplas som vettvilling. Speciellt i en kristen tidning."/Beppe

"Hellre en "gapig homolobby" som en del kallar det än lagar som inskränker yttrandefriheten.

På samma sätt bör dem av oss som värnar det traditionella äktenskapet bemötas med samma respekt som dem som vill ha könsneutrala äktenskap. Men så är det ju inte. Vi omnämns ofta och gärna som homofober, trots att äktenskapsfrågan inte har ett dugg med homofobi att göra utan med traditionella kristna värderingar. Och därifrån är steget faktiskt långt till renodlad homofobi - och även till att jubla över människofientliga förbudslagar!

Jag läser vår artikel om att Litauen, efter många turer, beslutat sig för att lagstifta mot dålig hygien, dåliga matvanor och att sprida positiv information om homosexualitet. Och av de tre fullkomligt idiotiska sakerna måste den om homosexualitet vara värst.

Det blir förbjudet att säga att homosexualitet är bra. Att bara ta orden i mun.

Jag läser och skakar lite på huvudet. Tänker att det är otroligt att det handlar om ett land som ligger granne med Gotland. Att det finns de som tror att det är bra att censurera ett samtal. Döda den fria viljan, det fria ordet.

Så tittar jag lite längre ner och ser hur känslorna har fördelats bland våra läsare.

Jag blir så fantastiskt nyfiken: Hur tänkte ni som tryckte på "glad" här? Vad var det som gjorde er glada? Var det förbudet mot illalukt, mat eller var det homosex?

Fördomsfullt nog antar jag att det handlar om homosexualitet. Ärkesynden. Det är något i de där sexualmoraliska frågorna som får några kristna att förbise det mesta. Så länge ärkesynder, de som handlar om moral, förbjuds och hålls långt borta så blir vi nöjda. Spelar ingen roll om de som utför dem inte vet vem Gud är, eller tror på Honom.

Många av er läsare som har läst artikeln kommer också läsa den här bloggposten. Så jag tänkte att vi kan föra ett resonemang med varandra. Ni provocerade en aning genom att klicka i glad över åsiktscensur, och nu provocerar jag er genom att påstå all vett försvinner när homosex kommer på tal.

Så låt oss nu i stället förstå varandra - varför är det bra att staten förbjuder uppmuntrande åsikter om att homosexualitet?

Jag är så utomordentligt nöjd med årets sommarbloggare. Inte minst de senaste. Mattias Agnesund utmanade och fascinerade mig precis på det sätt som jag hade hoppats. Som hur han skrivit både bok, blogg och nu avhandling med hjälp av öga och tunga. Men allra mest hans postning om lovsång. Som var så fantastiskt vacker, men framförallt tankeväckande. Obligatorisk läsning.

Och så veckans sommarbloggare: Markus Granseth, programledare på Bolibompa. Jag får ett litet sprattel av glädje varje gång jag ser att det kommer en ny post.

Vi har att göra med en ny bloggstjärna.

De föds då och då, de där bloggstjärnorna. Som tycks vara födda för bloggmediet. Vi har sett några födslar här på Dagen. Carl-Henric Jaktlund blev en sådan för ett år sedan. Jag vill påstå att Maria Hellgren var en annan. De har, mer än vi andra, förmågan att inte bara hitta ämnen utan också kommunicera vad de vill säga på ett fantastiskt lättillgängligt sätt. Som vi läser och sedan bara sitter och gapar. Över att det är så träffsäkert. Så avslappnat. Så rätt. Så bra.

Denna Markus skriver om det där vi andra tänker. Det där vi inte vet att vi tänker. Det där vi har svårt att sätta ord på. Som berättar de vardagliga nästan tabubelagda sakerna så enkelt att det känns utmanande på ett uppmuntrande sätt. Det. Är. Så. Bra.

Jag är lite kär i dig, Markus. Lite kär, faktiskt.

Under sommaren är farten något lägre över hela Sverige. Så också på Dagen. Men utvecklandet fortsätter. Vi håller fortfarande på att städa mycket efter vår nya design. Många av sakerna vi ville ha med nya designen är fortfarande inte färdigutvecklad.

Som puffarna. Vi kallar dem så, rubrikerna på förstasidan. En av målen med nya layouten var att tydligare visa vilka nyheter som hör ihop, och koppla samman bloggkommentarer, ledarkommentarer och kringartiklar, redan på förstasidan. Många andra tidningar gör det redan. Men tydlig grafik tror vi att vi kan hjälpa läsaren dels navigera sig till delar de tycker är mest intressanta och dels få en överblick av den gedigna bevakning vi har av ett visst ämne.

Ett annat mål var också att till exempel visa på vår månadsbilaga Svenska journalens bredd.

Allt detta löser vi nu med vår storpuff. Vi har tre olika varianter av storpuff. Dels den för tunga, seriösa nyheter. Då blir det svart överrubrik, sedan gråmarkerar vi de hela den del som ingår i storpuffen och avslutar med ett svart understreck.

Sedan har vi den röda. Denna använder vi när vi har bred bevakning av ett event. Som en sommarkonferens som Hönö, till exempel. Då skriver vi ofta många olika vinklar på samma ämne, samt kommentarer och bloggar. Detta blir ett sätt att samla alla dessa. Med röd överrubrik, och lite rödtonad bakgrundsplatta.

Sist har vi Journalenpuffen. Med blå överrubrik och ljusblå bakgrundsplatta.

Vad tror ni? Det kan blir bra, det där.

Så är mitt dygn på Hönökonferensen slut, och det är hemgång. Intensivt, roligt och upplevelserikt.

Vilket betyg Hönökonferensen får? Högt. Trots det sämsta vädret någonsin, trots tråkiga pizzaupplevelser och räkavsaknad har jag mött så fantastiskt många bra människor. Och framförallt haft väldigt roligt tillsammans med er, bloggläsare. Tack för alla kommentarer! Det kändes som att ni var med mig.

Så, betyget: 4 Hönökakor av 5 möjliga (även om det fanns 6 i påsen)

Nu tar jag helg! Följ massor av mer Hönö på vår särskilda Hönöblogg med Johan Nilsson!

Nimbus var ju bara ett namn på en kyrka! Som Filadelfia är på en pingstkyrka. Göteborgarna vid kusten är helt enkelt lite fantasifulla och namnger sina kyrkor andra saker än "Missionskyrkan". Kul!

Kyrkan är uppdelad i två. Dels en stor hall, vad man får anta är till för dans och konsert, där man minglar och lyssnar på band. Om man vill. Och Christoffer Hiding var här! Men han duckade för alla mina overheadfoton.

Sen finns en kafédel i en byggnad bredvid. Här springer folk emellan, för att det är ett sådant hysteriskt regn. Men i denna del finns också de kända räkmackorna! Men vilken kö! Och vilket regn!

Under kötiden fick jag också chans att iakta denna plats, denna köttmarknad. Vilken fantastisk sociologisk grej det är!

De flesta är i åldern 18-26. Alla smyckade med olika former av kristensymboler: Kors eller jc-kläder. Uppenbart uppklädd för kvällen. För att möta likasinnade. Det är en slags pågående passivt ragg här. Som att komma tillbaka till mellanstadiet. Det är blickar som dröjer lite för länge, kramar som är lite för ömma, och slag. ja, slag. Det är tjejer som slår med öppna händer över mäns bringor, och killar som ger lätta knuffar på tjejer. Kroppskontakt.

Det är som på krogen fast med alkoholen utbytt mot lingondricka och zingo. Och jag kan inte bestämma mig för om det är komiskt eller idealiskt? Vilket som blir bäst, ärligast? Klart är att det åtminstone blir trevligare, och med mindre alkoholidiotiska grejer.

Tillbaka till kön. Efter en timme var det min tur. För att bara upptäcka att räkmackorna var slut! Jag blev rasande, slog med händerna ovanför huvudet, viftade med mitt presskort. Lovade att Göran Johansson skulle få höra om det här. Hur kan räkor ta slut i Göteborg? Det är som att ha slut på kalksten på Gotland! Slut på Löfbergs i Karlstad! Slut på Jesus i kyrkan!

Jag erbjöds en grillad foccacia istället. Det var jag hemskt missnöjd med.

Sen lämnade jag Nimbus. Åt sitt eget öde. Och fortfarande rasande över räkmackan. Tänk. Att detta skulle hända i Göteborg. Göteborg!

Jag åker vidare till något som kallas Nimbus. Fortfarande väldigt osäkert vad det är. En klubb? En kyrka? Ett fik? En hall? Oklart. Men dit ska jag. Det står på min todolista. Där hänger man tydligen, det ska vara någon slags köttmarknad för unga singlar och så äter räkor på macka.

Folk här skakar på huvudet när jag menar att jag ska dit direkt efter nattmötet. Självmord, mumlas det, men så lägger de till att är det Hönö jag ska uppleva så ska jag åka.

Och det gör jag. Men som jag ångrar det. En halv timmes kö i spöregn i jakt på en parkering i perifera gatkrokar. Och exakt hur dum jag var pratade jag med bilviftaren om:

Aldrig fattat vad som är grejen med ungdomsmöten. Vad som är skillnaden mellan vuxna möten. Förklaringen man ger är oftast att de vuxna är bussiga och låter de unga få ett eget, attraktivt möte. Men jag tror mest det handlar om att äldre ska få slippa kompromissa med yngre.

Och varför ska det delas på unga och äldre? Om det är olika uttryckssätt man är ute efter att dela på kanske det snarare är det man ska dela på?

Jaja. Det var ett ok möte, om än med stora kontraster. Från det fantastiska I want you back till lovsång in i ett väldigt allvarligt, väldigt seriöst, väldigt eftertänksam, ord-för-ord-nerskriven predikan. 

Höjdpunkten? Nersläckningen. Regnet häller ner utanför och plötsligt dog all el i tältet. Utom ljudet. Mycket märkligt. Och predikanten bara fortsätter. I samma lugna, sakliga stil. Och frågar något försynt "Hör ni mig"? Och fortsätter, med hjälp av någon som kommer fram och lyser upp hennes nerskrivna predikan med mobil.

Jag fångade en liten del av det med flipen:

Och just det, måste berätta det där med förbönen. Förbedjare ställde sig i varje gång i slutet av mötet för att vara tillgängliga för den som ville ha hjälp av någon att be, formulera en egen bön osv. Och så kommer instruktionerna "Vi uppskattar om tjejer går till tjejer, och killar går till killar". Handpåläggning ni vet.

En av mina stora förhoppningar med mitt Hönöbesök var att gräva fram vad som händer kring en sådan här konferens. Vilka som tjänar pengar på denna kristna vallfärd. Hur kristna utnyttjas och hur smarta affärsmän kommer hit för att tjäna stora pengar. Och när jag minst anade det, på väg bort från ett kvällsmöte, får jag en exklusiv med en av alla dem som reser långväga (well, Öckerö) för att suga ut Hönöbesökare på pengar.

Hjälp, vilken skillnad!

Det som kallas ungdomsmöte tycks ha värvat allt vad som heter klass när det gäller musiker från missionskyrkan. Vad är grejen med att vuxna ska undanhållas detta? Skulle de uppskatta marschfyrtakt och dansbandsgung mer än detta? pffff.

Det är en tjej här som sjunger som en gudinna. Ja, i sammanhanget alltså. Det är nån slags upptakt till mötet och blir en Michael Jackson-tribute av rang. Kvinnan klarar av hela det där omöjliga introt utan att det faller platt. Och jag fipplar med kameran, glömmer av att jag har video och får till sist upp den för att filma slutet på det hela.

Nu pratar Lottie Eriksson. Och jag är hemskt oförskämd som sitter här och knapprar på dator samtidigt. Hej.

Det var ett ok kvällsmöte, men en bättre predikan.

På scenen stod en jättekör av gamla och unga som sjunger lovsång i så rak fyrtakt att det nästan känns armélikt. Det svängde väldigt lite, med andra ord. Och när det svängde så var det med dansbandsbas. Men den saken var av mindre vikt. Det var en häftig grej med den stora kören, att alla åldrar kunde mötas och dela lovsången tillsammans.

Åke Samuelsson predikade. Även om jag inte har växt upp med Munken och Kulan (barnkassett för min generation) känner jag väl igen rösten. Och jag anar att andra riskerar bli lika distraherade av saken som jag blir av att höra Lasse Nyhlén predika. Allt jag tänker och ser är en stor blå björn med det där fantastiskt smittande skrattet.

Men Åke är bra. Riktigt bra. Det är avskalat och enkelt och budskapet är lätt att ta till sig. I alla fall första halvan. Tills regnet börjar sippra ner i mer än bara min bänkkamrats knä.

Allra roligast är att den där gigantiska kören sitter kvar. Bakom honom. De bara satte sig ner vid predikans början och blev som en gigantisk fond. Det är lite som ett tal av en amerikansk president. Ni vet? Där de sätter människor bakom presidenten för att signalera till vilken målgrupp talet går till.

Eftersom det blev så dålig upplösning på bilden smet jag fram mot slutet av mötet för att ta bättre bilder. Och där fann jag dem: De heliga männen. De satt där längst fram i sidled, lite för att skilja sig. Jag tog ett eget foto på dem.

Men se det gillade inte Niklas Piensoho. Och gav mig onda ögat.

Jag tyckte jag var hemskt avslöjande och busig. Men så vände jag mig om. Och insåg att det knappast var för att vara heliga män som de satt där de satt. De fick helt enkelt inte plats i tältet.

Plötsligt var det ju genialt att ha både heliga män och en gigantisk kör uppe på scen. Det sparade säkert hundra platser!

Sen gick Piensoho fram, förbön gavs och jag sprang iväg för att hitta batteri till telefon och dator.

Nu börjar nästa möte. Ungdomsmöte. Det är min fjärde grej på min To do-lista. Så nu skyndar jag mig. Hej.

Jag kan känna att hela grejen var något överskattad.

Man har tydligen en tradition här på Hönö. En dryg timme innan kvällens stora tältmöte börjar ska man sitta i tältet. Vad man gör? Ingenting. Man paxar helt enkelt sin plats genom att bara sitta. Så tar man med sig en bok, telefon eller försöker prata med en granne. Det är så man måste göra för att få plats, helt enkelt.

Så vi har suttit här en dryg timme nu. Och väntat. Då var vi ändå sena. Och fick ett av tältets sämsta plats. Vid en stolpe med droppande vatten.

En av de andra killarna hade regnkläder på sig och fick ta regnstolpen.

Men nu börjar det! Det är Piensoho som leder. Och som någon mycket riktigt påpekade så är han kanske mer Mission än han är pingst. Jaja. Vi hörs sen. Kanske på det där raggarstället nimbus.

Kommentatören Simon var vänlig nog att skicka med en lista på saker man måste göra på Hönö:

Bra. Då har jag grejer att bocka av. Tips på plats har också gjort gällande att Nimbus (aka Köttmarknaden) ska vara något att se. Där träffas man om man är ung för att hitta hitta honor eller hanor att para ihop sig med.

Tydligen finns det något som heter "parkeringen" som man måste iakta efter 01. Vi får se. Jag gick ju som bekant upp i svinottan.

Angående följande bild:

Jag är i ett av alla hyrda hus här. De befolkas överallt av frikyrkomänniskor som drömmer kollektivdrömmar. De lagar mat, pratar klassiska frikyrkoämnen (sex och abort och hur kyrkan kan göras bättre) OCH så spelar de spel.

Massor av spel. Sällskapsspel. Det tas med olika, det tipsas och det skrattas. Yatzi, strategi (för långa kvällar) och kortspel. Men framförallt :

Uno.

Det hänger massor av roliga lappar överallt här. Som den här till exempel. Den som säger att kyrkan inte tar ungdomen på allvar vet inte vad de snackar om.

Tänk! Ett varmt hjärta för Slash!

Jesus                             Slash                            Ungdomar

Jag träffar på Carin Dernulf. Känner ni henne? Hon är lite av en Hönökändis, har jag förstått. Pratat här massor av år tidigare. Men inte i år. Hon är mammaledig. Men eftersom hon är uppväxt här så är hon här ändå. Fast som mamma. Inte predikant. Så jag bloggbildar inte henne. Istället frågar jag om Hönötips. Det är massor. Att man ska ligga på klippor, äta glass, gå till hamnen. Men allt kräver sol.

Och när det regnar? Bibelstudier. Oh well.

Jag hittar ett programblad. Där är det det ganska tydligt att Carin hade behövts i startfältet bland predikanter. Bara en annan kvinna är predikant, verkar det som.

Men nu vet jag var jag ska gå. Eller vad. Jag inser snabbt att jag inte har en aning om var Hönötältet ligger. Så jag stannar en man. Han pekar, något besvärat. Men jag lyssnade inte så mycket på vägbeskrivningen. Jag var mer fokuserad på att få en schysst smygtagen bloggbild. 

Men jag minns åt vilket håll han pekade sen var det lätt. Bara att följa...tadaa:

Och där ligger det! Det stora vita tältet där borta. Omringad av vanliga människors tält. Som...torkar sina kläder(?)

Bibelstudiet har redan börjat. Och, hey, här snackar vi klassiskt tältmöte! Kolla. Stor vit duk, predikant långt där framme. Och vem är det? Om inte Runar! Nej, nej. Inte den Runar. Utan Eldebo.

Jag tittar lite i programmet och inser att Hönö är ungefär exakt likadant som både Torp och Nyhem. Det är Piensoho och Runar som är de stora dragplåstren. I övrigt verkar de flesta predikanterna vara från alla samfund utom Missionskyrkan. EFK, pingst, Svenska kyrkan, baptist osv.. Lustig sak det där. Eller så är det jag som är samfundspredikantokunnig.

Eller så är det kyrkan som plötsligt slutat bry sig om samfundsgränser. Vi kan väl hoppas det.

Jag gjorde det. Reste till Hönö, alltså. Tänkte att det var kul. Särskilt som jag besökt Evangeliska frikyrkans sommarkonferens, Torp, Pingströrelsens sommarkonferens Nyhem. Det kändes liksom rättvist att ge missionarna chansen. Om så bara för en dag.

Nu är jag nästan framme. Det här är min dag hittills.

Jag gick upp i svinottan. Så tidigt mjölkbönder hade gråtit. Att tuppen hade behövt väckarklocka. Att ögonlocken fick elchockas till liv.

Iväg i bilen. Måttligt förtjust. Flera gånger övervägt om jag är dum i huvet. Åka till Hönö bara över en dag? kommer jag ens hinna fram innan dagen är slut? Det är ju en miljon mil! Ensam!

För att bota tristessen testade jag på lite lekar. Med bilarna på andra sidan körfältet. Jag körde platespotting (det gick dåligt), gul bil (vem ska man slå?), gissa bilmärket först (eller gissa det överhuvudtaget - lika svårt).

Men så helt plötsligt blir E4:an en partypooper och stänger av sikten mot andra sidan med ett gigantiskt buskplantage.

Nya experiment. McDonalds, och den där maränggrejen (jag vet inte hur man stavar schwiss - så vi kallar den maränggrej, ok?). Men det gick ju inte alls. Hur gör man när man ska skedäta och köra? Jag försökte dricka.

det fungerade inte alls. Så jag testade att hålla muggkanten mellan tänderna, för att gräva upp glassen mellan tänderna, och sedan skeda i mig glassen. Det fungerade bättre.

Och så hade en timme blivit dödad och vi var i Jönköping. Visst är det fint när man kommer in över Jönköping? Jag gillar den utsikten. Som inte alls kan göra sig rättvisa på en mobilbild.

Sen kom pissregnet. I vågor, hela vägen mot Göteborg. Och nu blev resan om möjligt ännu tråkigare.

Radion! What a lifesaver. P3 brunchrapport. Och plötsligt massor av kul på en gång!

Men så påminner de att det är i dag som Ipredator sätter igång. Och då blev jag arg. Så fruktansvärt skitarg på alla nollor till politiker som dragit igenom en lag som gör hundratusentals svenskar till brottslingar. Och som kommer skapa Ipredatorer som gör det lättare för riktiga brottslingar att slippa undan. "Nej, nej, nej", sa jag högt för mig själv. Slog på ratten, fräste och hade mig.

Så stannade jag bilen. Lugnade ner mig "det finns inga nollor, bara okunskap" och bloggade min bloggpost om saken. Puh.

(vad är grejen med håret? En tupé?)

Sen var jag helt plötsligt framme vid färjan över till Hönö. Puh. Men vilket himla skitväder!

Tur att jag är så förseende. Jag hade kvar min konferensstövlar.

Sen kom jag på Marie. Hon var lugn och fin. Men regnet hällde ner.

Och vad tycker vi om det, Emanuel? Just det.

Så äntligen var resan slut. Och jag stannade bilen i rondellen, sprang ut och tog en obligatorisk konferensskyltsbild, till tutande bilars förtjusning.

Och nu är jag här! Med obligatorisk plastfoliemacka och papperskoppskaffe och en första Hönöbloggpost.

Men vad gör man nu? Vad händer här på Hönökonferensen? Vad får man inte missa på ett endagsbesök?

I helgen lanseras Pirate bays Ipredator. En tjänst som gör att du blir helt anonym när du laddar ner filmer, serier eller program från nätet. Om någon försöker begära ut dina uppgifter hänvisas du till en dator ägd av Piratebay. Typ.

Tjänsten är ett svar på de lagar som politiker försökt sätta upp för att stoppa illegal nedladdning. Ett övervakningsamhälle menar många. Och när många tycker samma sak så skapas sätt att kringå lagen. Ipredator.

Och grattis, Sverige. Nu har gamla pedofiler åter fått nytt hopp. Känner hur det spritter i kroppen när de hör hur media, experter och nördar lovar absolut anonymitet om de bara använder tjänsten.

Pedofiler som kanske tidigare avskräckts av att det varit svårt med absolut anonymitet. Fädrar som insett att risken att avslöjas varit för stor. Men nu finns den där. Tjänsten som garanterar att de aldrig blir upptäckta. Det är så ledsamt. Och tragiskt. Och det visar på en sådan okunskap hos politiker, att inte se större perspektiv, men kanske framförallt konsekvenser.

Tänk om man hade vågat tänka rätt. Att i stället för att kriminalisera en hel generation hade uppmuntrat lagliga alternativ.

Ipredator är en självklar lansering. Men det är med sorg vi tar emot den. Kan vi lära oss en läxa, politiker?

Jag funderar på att åka dit en sväng. Bara över en dag eller två. Vad tror ni? Är det kul? Är det omöjlig att få någonstans att bo?

Tänker fredag-lördag.

För två dagar sedan bloggade Bounce på sin Myspace-sida om att de ville ha minst 100 dansare till en Michael Jackson-hyllning. Det skulle göras en flashmob på olika platser i Stockholm. Allt skulle vara frivilligt, en sponsor står för ljud, filmning och kringarrangemang.

Bloggposten sprids och i går samlades hundratals på Sergels torg i Stockholm, samt centralstation. Kanske för många. Överraskningsmomentet försvann lite när flera tusen hade samlats för att se Flashmobben.

Men hey, det blev den bästa flashmob som gjorts i Sverige. Hittills.

ps: Den officiella Bouncefilmen verkar inte ha släppts än. Sponsorn var Monster. Blir det en ny T-Mobile?

Töntigt kanske, men efter förra bloggposten började jag skumma min egen text. Kanske allra mest för att jag är nervös över vad jag lämnar efter till omvärlden.

Bloggposter och googleindexering i all ära, men en bok går att ta på. Och det som är annorlunda från det man är van vid känns alltid mer exklusivt.

Hursomhelst. Det var ett tag sedan texten skrevs, och det är roligt att se hur mycket som vi på Dagen har anammat sedan dess.

I en del av boktexten skrev jag om den länkande journalistiken. Hur viktigt det är att välja. Att vi med webben inte längre har problemet med rapporteringsplikt till våra läsare. En sådan sak behöver inte längre ta tid från redaktionen. Genom länken kan vi istället länka direkt till den tidning som skrivit det bättre än vad vi skulle kunna göra. Under tiden arbetar vi på det egna, det unika, det som vi kommer göra bättre än andra. Och "den goda journalistiken" gagnas.

Jag inser att vi har ett ganska färskt och särskilt intressant exempel på det där. I går kom Svd.se med nyheten om att socialministern vill höja alkoholskatten. En bra grej som TT valde att inte skriva. Det kändes onödigt att lägga egna resurser på att bara skriva om artikeln, och artikeln som pappret hade planerat skulle inte vara klar förrrän sent på eftermiddagen.

Lösningen blev lika enkel som självklar. Sno Svd.se:s ingress och länka lägg in en länk till deras nyhet för att läsa mer. Så här blev det (ursäkta krattig bildupplösning):

Flera saker är intressanta här. Dels att det tog två minuter för oss att skapa den här "artikeln". Men än mer intressant är läsarens beteende. De klickade via aritkeln in på Svd.se för att läsa hela texten, men letade seda sig tillbaka till Dagens "artikel", klickade i sin känsla, gick till sin blogg, bloggade och länkade sedan till oss.

Vår stump till artikel fick 8 bloggposter. Trots att allt vi gör är att länka (och driva trafik) till Svd.se.

Vi har sett samma beteende förut, men då har vi varit på andra sidan. Via vårt Facebook-konto har vi som statusuppdatering länkat våra bloggposter och då och då fått fler kommentarer på Facebook än på bloggen. Trots att läsaren måste klicka in på Dagen.se för att läsa.

Anledningen? Det är lättast att kommentera där man känner sig hemma. Facebook är en naturlig plats att vara social. Därför bemödar man sig med att leta "hem" och kommentera där. Och uppenbarligen har vi nu blivit samma "hem" för våra läsare. Trots att vi försökt skicka iväg dem till konkurrenter.

Kanske är det här det bästa betyget vi kan få?

Plötsligt har den länkande journalistiken blivit en win-win-situation på så många nivåer.

I våras tillfrågades jag om att skriva för en bok om framtidens journalistik. Jag tackade ja. Allra mest för att få utlopp för mina egna osammanhängande tankar i saken. Att skriva ner vad jag egentligen tyckte och tänkte. Det var skönt. Kanske allra mest för att det blev så tydligt. Hur journalistiken alltid kommer vara viktig, men hur den kommer att omdefinieras. Och att resonemangen höll (tyckte jag).

Boken är en antologi med tolv olika författare som ger sina perspektiv. Och nu är den klar! Med omslag och allt. Och, yey, titeln på boken är hämtad från min text!

Här kan man läsa mer om boken (och beställa den, för all del - men den släpps först i samband med bokmässan)

Förresten. Angående titeln så träffade jag en av medförfattarna, Andreas Ekström, förra veckan. Vi pratade lite om att vi hade skrivit i samma bok och kom in på titeln.

"Ja, haha, vad ska man säga. Den där fungerar ju inte. Den är alldeles för lång och krånglig. Det har jag sagt till förlaget också. Suck, ja ja".

Jag kunde inte låta bli att skapa ett generat ögonblick: "Well, du vet, titeln är tagen från min text." Det blev ett "Neeej, du skojar?!" med blickflackande och några korta utläggningar om hur titeln faktiskt kan fungera.

Mycket roande.

Och om titeln är bra eller inte vet jag inte. Men för att väga upp Andreas kommentar hyllas den i alla fall här.

Vår webbutvecklare Linus har beslutat sig för att flytta utomlands. Cypern. Han flyttar strategiskt nog redan efter sommaren, då kylan slår till.

Men detta innebär att vi står utan vår webbutvecklartjänst. Och att vi behöver en ny lika kompetent person.

Och kanske finns du bland dem som läser bloggen?

Det handlar om en tjänst på 100 procent, tillsvidare. Du ska behärska C#, VB.net. ASP.net, Visual Studio, IIS, javascrpt och programmering mot SQLserver. (sägs det - jag kan inte nåt av språken).

Men allra mest ska du vara kreativ, snabblärd och vilja skapa Sveriges bästa sajt för nyheter. Du och jag kommer att jobba i nära team för att skapa funktioner som kommer få läsare att allt oftare komma tillbaka. Det kommer bli kul.

Vill du?

Du tillträder den 1 september och kan maila din ansökan till mig; emanuel.karlsten@dagen.se

Genom åren har det för oss blivit ganska tydligt att bloggen är det bästa sättet att bevaka ett event. Vi har utvecklat det alltmer och förra veckan hade vi inte mindre än fyra bloggar som bevakade olika delar av kristenvärlden samtidigt - utöver våra fasta bloggar.

Almedalsbloggen, Gullbrannabloggen, Hönöbloggen och så vår sommarbloggare - Bo Forsberg.

Jag gillar särskilt sommarbloggarna. Jag gillar överhuvudtaget det koncept som Sommarpratarna i P1 har skapat. Att få möta profiler vi annars kanske inte kommit nära och få utmanas, utvecklas eller bara skratta.

Precis det är tanken med våra sommarbloggare. Fast med en kristentwist. Och jag är särskilt nyfiken på denna veckans bloggare, Mattias Agnesund.

Mattias Agnesund har sjukdomen Duchennes muskeldystrofi. Han skrev en bok om Einar Ekberg med knog och tumme. Och jag antar att det är på samma sätt han nu skriver sin avhandling om Sven Lidman samt Dagens sommarblogg v28. 

Jag närmast förutsätter att hans sommarblogg kommer att bli veckans bästa läsning.

Jag har följt hans bloggposter tidigare. Och kanske allra mest hans bloggkommentarer. Alltid lika insatta, nyanserade och reflekterande. Lysande. Sommarbloggen kommer handla om det trogna supportande av IFK Göteborg. Om hur det intresset kanske grundar sig i att han själv "aldrig kunnat spela eller på annat sätt använda kroppen obehindrat". Om församling. "Om de värderingar, attityder och sätt att vara som premieras och på så sätt blir normen".

Well, jag vet vilket rss-flöde jag kommer följa med hög puls.

Stampen, en av Sveriges största tidningskoncerner (som bland annat äger Göteborgsposten, Nerikes Allehanda och VLT) har i dag tagit ett fullkomligt obegripligt beslut.

De hindrar sina artiklar från att synas i Google.

Genom att applicera protokollet ACAP hindrar de, enligt Dagens media, sitt material från Googles tjänster. "ACAP är en markering mot till exempel Google News", hälsar Stampen.

Detta är så urbota dumt, både ekonomiskt och strategiskt, att man häpnar. Det grundar sig i diskussionen om att Google kapitaliserar på vårt innehåll. Och då vill man bränna broar.

Ett slags praktiserande av DN:s Wolodarskis ledarartikel för ett tag sedan, som menade att Google är en parasit.

Men låt oss gå igenom vad detta nya protokoll skulle innebära för tidningssajter som kommer använda brobrännandet fullt.

Förutsatt att GP.se har samma googletrafik som Dagen.se (en tredjedel av all trafik) skulle de med detta beslut tappa totalt 126 000 unika läsare i veckan.

Oh, där fick ni, Google?

Stampen, berätta hur ni tänker. För jag måste väl ha förstått fel?

Uppdaterad:
Medievärlden går lite djupare i en intervju. Där får Stampen förklara att det bara handlar om att blockera Google news. Så mindre trafikförlust, men samma dumhet, alltså.

Jag har ju varit i Almedalen en vecka och bevakat. Det var kul. Men allra mest speciellt. Tidigare år har jag mest sett det genom en kameralins. Denna gång fick mer uppleva den nätverkande sidan. Eller den minglande.

Och allt det där var trevligt, men det väcker samtidigt många tankar. Magnus Betnér sammanfattar det väldigt väl (och roligt):

Markus Birro slutade blogga för ett tag sedan. Det slutgiltiga beslutet togs efter Alex Schulmans attacker mot hans person. Det blir i dag väldigt intressant. För det Schulman kritiserade var Birros hycklande.

Markus Birro hade precis deklarerat att han skulle delta i Allsång på skansen. Schulman mindes Birros allsångshat och gjorde en sökning på allt han skrivit om Allsång. Det var enkelt att se att Birro gjort en helvändning. Allsång var tidigare avskyvärt, men nu vackert. En hycklande populist menade Schulman. (bloggpost raderad iom att Schulmans sajt 1000apor stängts) 

Därför är det särskilt intressant att läsa hans text i DN debatt i dag. Han sammanfattar den själv med "den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer". Att den helt enkelt är betydelselös.

Men precis som Badlands hyena redan poängterat så är det en kovändning jämfört med den artikeln han skrivit i Metro för ett år sedan.

Alex Schulman i Metro:

Det är så typiskt den där tanten [pressombudsmannen Yrsa Stenius] och hela den generation hon tillhör. De tror att bloggarna är något man ska förhålla sig till i termer av ”för” eller ”emot”. Det tanterna och farbröderna inte har förstått är att de måste acceptera bloggarna som den största folkrörelse vi haft sedan Bingolotto startade i TV4. [...] Det är många som vill avfärda bloggarna som unga människors trams men det är omöjligt att göra det. De är för stora för det, de utgör maktverktyg.

Och i dag:

De som säger att bloggandet är en folkrörelse har fel. [...] Bloggen som sådan är inget maktverktyg …

Det finns massor av fler intressanta likheter. Som att Bloggportalen i Metroartikeln var "diffus" och nu är "den i särklass största paraplysajten för bloggar" (say what?). Eller det där om bingolotto. Förra året var bloggrörelsen lika stor som Bingolotto. I dag var antalet bloggare lika stort som de som fick bingo på bingolotto söndags.

Det är komiskt, och kanske är det vad som är poängen?

Med bakgrund av det är det, precis som Isobel skriver, svårt att förstå hur DN kunde publicera artikeln.

Vilken vecka det har varit! Jobbig, men rolig.

Här är några blogghighlights, om du dumt nog missat att följa oss:

Klär sig Myrornas vd i Second hand?

Alexander Bard älskar Dagen

Vem har tagit bilden i Almedalen?

Här sitter pojkarna Peter och Lasse

Här avslutar Mona Sahlin dagen som kyrkvärd

Andreas många och goda tal-analyser (här om KD - och jag vill påstå att han iom dessa i det närmaste kvalade in som fullvärdig ersättare för Hasse Boströms politikerblogg)

Dagen får varning från "den riktiga" Almedalsbloggen

Dagen störde Tomas Andersson Wijs konsert

Jag är ju i Visby och skriver världens bästa Almedalsblogg tillsammans med Andreas Nilsson. Spring dit och följ oss!