Det här är vackert, hemskt och sedelärande på samma gång. Lova att du tittar?

...en vecka. Jag ska förbereda några poster som ni kan roa er med under tiden och kommer sedan tillbaka laddad med en massa saker, nyheter och inte minst ordentliga uppföljningar på den här posten.

Vi hörs!

Jag sitter upptagen i dag. En tankesmedja på TU som ska prata framtid. Massor av små och stora tidningar och deras webbchefer är här. Gunnar Springfeldt, bland annat. Chefen på mediekoncernen Stampen som beslutade att plocka in ACAP på sina sajter. Det blir dagens största projekt, att försöka förstå honom och deras beslut.

Allra mest ska vi dock smida ut tankar om hur våra mediehus kan samarbeta för att bli bättre på nätet.

Men där är inte mina tankar just nu. De är helt konsumerade av ilska över följande; de har stavat mitt namn fel!!

Jag har lust att ställa mig upp, skrika saker om mitt namn och sedan storma ut.

Men jag håller igen. Röker mental fredspipa. Ursäktar att "det inte är så lätt". För samarbetets skull.

Jaja. Det blir hursomhelst inte så mycket skrivande här under dagen. Men jag rapporterar fortlöpande på Twitter. Följ mig där.

Uppdaterad: JAG ÄLSKAR TU!! Inte nog med att jag fick en ursäkt, jag fick också ny skylt!

TU har förstått:

Vår ständige helgreporter Leif Cyrillus gav en kul idé när han var här i måndags. Vi pratade om hur vi kan höja statistiken under lördagarna. Det är ett känt fenomen hos de flesta dagstidningar att färre hänger på nätet under helgerna. Vi är en redaktion med ytterst begränsade resurser, men vad kan vi göra utifrån dem?

Hans idé var att helt enkelt göra en intervju varje vecka med en aktuell person som vi puffade för under veckan "Missa inte lördagsintervjun med XX!".

Och det är ju en lika enkel som det är en lysande idé! En slags webbvariant av Ekots lördagsintervju.

Dessutom kan vi bunkra på de här. Göra med kända eller aktuella personer långt i förväg.

Kanske kan vi dessutom ta det ett steg längre? Kanske crowdsourca frågorna, men allra mest intervjuobjekten.

Så, konceptet är som följer: Vi ställer ett visst antal frågor till olika personer. Kanske sju frågor (heligt tal, ni vet) i mail eller liknande. Skickar, låter det gå alla krångliga pressvägar, och låter de svara när de har tid. Frågorna kretsar kring hur de ser på Gud, kanske något om och hur ofta de ber, vad som händer efter döden, men också något som är specifikt för deras person. Sedan publicerar vi det i intervjuform.

Kanske fungerar det inte. Kanske får vi inga svar. Men visst är det värt att testa?

Vilka ska vi då ha med? Föreslå nu inte massa folk i vår frikyrkobubbla, utan människor där svar på till synes enkla frågor kan bli jätteintressant! Till och med stora nyheter!

Jag börjar med de jag helst hade velat fråga och så fyller ni på med era förslag. Ok?

Alex Schulman
Fredrik Reinfeldt
Amelia Adamo
Christer Fuglesang
Agneta Fältskog
Anders Wejryd
Jan Helin
Prinsessan Madeleine

Ja, ni ser. Nu kör vi. Vilka hade ni helst vilja ställa frågor till? 

I dag arbetar Linus Anderås sin sista dag på Dagen.se. Alldeles nyss bjöds det på finfika, tacktal och snart åker Linus till Cypern där han kommer finnas åtminstone tre år framöver. Visst, han kommer göra en del utvecklingsprojekt på distans under hösten, men ändå. Nu är det hejdå.

Det är en förlust för oss. Linus har varit med och byggt upp Dagen.se under en tid då vi har blivit som mest prisade. Blivit titulerade Sveriges fjärde bästa dagstidningssajt, slagna endast av Svd, DN och Aftonbladet. Har gjort tekniska lösningar som fått tidningsdrakar att imponeras och be om tips.

Han har varit med och skapat en sajt som placerats sig som en av branchens bästa.

Jag tänker att det mest rättvisa i läget då är att betala tillbaka med det han själv har byggt upp. Så här kommer några ord, en rekommendation om så vill, för Linus Anderås. Som med hjälp av all den länkcredd och googlekraft han skapat åt Dagen.se kommer placera sig som ett minnesmärke högt i googles sökresultat. Ett slags tack. För ett utmärkt jobb.

Jag har haft förmånen att arbeta med Linus i ett och halvt år. Det är alltid svårt att i förväg veta vad man kan vänta, men efter bara några veckor visade han sin kapacitet. Jag var häpen. Över hur snabb han var. Problemlösande. Envis. Metodisk. Och lugn.

Jag har kunnat stå och skrika och vifta med armarna, gorma om nertid, hur mycket förtroende vi förlorar varje sekund medan Linus lugnt löst problemet. Ofta innan jag ens hunnit avsluta mitt gormande.

Linus är engagerad. Intresserad. Insiktsfull. Har på sin fritid börjat nysta i sin betaversion av Google wave, spekulerat i om han kan göra redaktionella system med den nyaste av tekniker. Att arbeta med Linus har varit lustfyllt. Ovärderligt för en mindre sajt som Dagen där resurserna är små och det ofta handlar om att trolla med knäna.

Vår arbetsgång har oftast byggt på att jag slänger ut konstiga idéer på kort varsel och Linus omvandlar dem i kreativa lösningar. Bra lösningar. Hållbara och noggranna lösningar. Blir det ett lapptäcksbygge är han noga med att sedan få tid för att se till att det blir ordentligt gjort. 

Tre sammanfattande ord? Snabb. Kunnig. Ödmjuk. 

Så: Är du en framtida arbetsgivare som googlar in på den här posten - anställ honom. Är du en främling som googlar för att du undrar vad Linus är för typ - lär känna honom.

Tack för vad du gjort här, Linus. Det har varit ovärderligt. Välkommen tillbaka!

Jag har nu haft tre personer som kommit förbi webbredaktionen och viskat, så där så att det inte ska bli så pinsamt för mig; "ni har klistrat in samme biskop två gånger".

Och, ja. Även jag dubbelkollade att det inte blivit fel i vår bilddatabas. De är lika, biskoparna Hagberg och Aurelius. Men det är två olika personer. ...tror jag.

Så låt mig förklara den här grejen med Sweden social web camp (SSWC). Varför det är en sån grej.

Det är inte helt lätt att förstå. Och jag är något häpen över min egen reaktion, mitt fånleende när jag försöker förklara helgen för andra. Hur jag redan bäddar in alla minnen i rosa bomull. Förstorar och förstärker. Glorifierar.

Jag läser en miljard twitteruppdateringar från folk som stammar superlativ. Jag läser lika många bloggposter om en helg som redan verkar ha blivit legendarisk.

Vi som var där är liksom kollektivt saliga, uppslukade av ett evenemang som egentligen helt saknade struktur. Förberett innehåll saknade den helt. På en tältduk hade initiativtagaren tejpat upp ett tomt schema för helgen och deltagarna fick där själva fylla i vad de ville prata om. Och så fullt det blev:

Människor som gått och burit på frustration, inspiration och en känsla av att tro att de förstått något viktigt kom samman och fick chansen att prata om det. Debriefa. Till och med ta upp ämnen och problem de själva inte riktigt kunnat sätta fingret på. Vad som händer med våra webbidentiteter när vi dör. De nya samhällsklyfter de digitala medierna skapar. Varför de med fysiska butiker får större renommé.

Själv ordnade jag tillsammans med två andra en session tio i tre. "Nåt om journalistik" och twittrade sedan ut saken "vi träffas vid flaggstången". Klockan tre var vi tio pers som satt och spånade fritt om svårigheterna och dikena man hamnar i som journalist och förespråkare av sociala medier.

Kanske sammanfattade Steffanie Müller hela saken bäst:

På något sätt handlade hela helgen om hur ett antal människor som upptäckt att stora delar av samhället revolutionerats med sociala medier fick träffas och uppleva en slags frizon. Ungefär som varenda kristen konferens fungerar.

Ett andningshål för en märklig grupp upprorsmakare som problematiserar upphovsrätt, kastar om koncept för företagslogik och predikar om transparensens absoluta nödvändighet.

Kanske var blandningen det allra märkligaste. Från tolvåriga mellanstadieelever och mäktiga mediehuschefer. En blandning som borde skapa grupperingar och inte minst elitism. Men det skapade snarare något slags hopp - det kommer gå bra. Vi är på väg. Vi finns på alla områden och kan påverka. Sociala mediers decentralisering och demokratisering är inte bara en utopi.

Den vackraste bilden av det var kanske följande session. Företrädare från TV4 och SVT i ett gemensamt improviserat samtal om framtiden för online-tv. Delande av kunskap, delande av hur vi gör i framtiden. Och ödmjuka för att kunskapen sitter mer hos de närvarande (och övrig publik) än hos bättre vetande chefer. 

Men så nördades det förstås en hel del. Också. Det blir lätt så när många människor på liten plats har ett intresse som största gemensamma nämnare. Inte alls olikt kristna konferenser. Folk satte här på sig sina knasigaste t-shirtar. Som de sällan skulle ha på sig i vanliga fall. Precis som på kristna konferenser. Köpte nischade grejer de aldrig hade köpt i andra fall. I vårt fall små töntiga "pokens" som bytte digitala kontaktuppgifter med varandra.

Och så dansades det hela natten.

Tills vi till sist var tvungna att åka hem.

Något sorgsna. Något trötta. Något överspelta.

Men framförallt med en överväldigande känsla av att vi upplevt den där fåniga klyschan: The web runs on love.

Upptaderat: Eller så kan ni läsa Anders Mildner, och förstå allt.

Jag sitter och fasar inför att skriva något om nördlägret i helgen. Är rädd att jag ska superlativ-förstöra det. Men under tiden hittade jag det här roliga:

Bloggportalen Knuff.se har en lista på Sveriges största bloggar. Och titta vad som hänt i helgen:

Ser ni? Jag ligger före Blondinbella, haha!

Och det kan ju tyckas konstigt. Blondinbellas blogg har ju fler besökare än hela Dagen.se. Men Knuffs poängsystem beräknar något annat - länkinflytande i bloggosfären:

"I grund och botten bygger denna ranking på länkar från andra bloggar, men för att beräkna Knuffpoäng på en blogg tar knuff.se bland annat hänsyn till;

• vem som länkar - en länk från en blogg som många andra bloggar länkar till väger tyngre.
• hur det har länkats - antal länkar och i vilket sammanhang.
• när det har länkats - nyare länkar väger tyngre än äldre."

Det var väl roligt?

Vi funderar på att rajta den här nyheten i dag: http://www.folkbladet.se/nyheter/finspang/artikel.aspx?articleid=4956278

Men den känns lite tunn. Var du på plats? Har du bild? Har du film? Var någon av dekalerna kristen? Tipsa oss.

(Ja, jag tänkte att det kunde vara lite kul med ironi så här på morgonkvisten)

Visst låter det otroligt? Men de här bygger starka (och roliga) bevis för sin sak:

Det är en helt sagolik stämning här på Tjärö. Och jag skulle kunna skriva spaltmeter om ondemand-tv, journalistik på nätet och vad som händer med våra facebook-konton när vi dör.

Men jag vill njuta av det här i stället. Så utvecklarlinus har fixat så att min tweets (med bilder) dyker upp här under i stället. Titta på dem, och låt mig nörda ner mig riktigt ordentligt så länge.

Ok?

Vi hörs.

Så har vi börjat socialisera ordentligt, här på Tjärö. Utan Twitter, vill säga. Vi samlas i en stor lada plus ett tält och pratar RFID, sociala medier, Poken, streamingstjänster och skrattar sedan gott åt varandras nördigheter. Dunkar i ryggen och skrattar åt det orimliga "såhär kan det bara vara på sswc" (ja, man säger förkortningen, uttalar inte hela namnet) och ger sedan några uppmuntrande ord för att verkligen understryka hur mycket man uppskattar de andras nörderier.

Vi registrerar oss på campen och får varsin namnlapp. Men inte bara det På namnlappen finns också vårat handle. Alltså det namn vi har på mikrobloggtjänster som Twitter. Och som inte det skulle vara nog får vi också en tagg så att vi kan plocka upp våra superflashiga mobiltelefoner och scanna taggen för att sedan direkt få upp våra digitala profiler och förstå "aha, det är du som är duu!"

Sedan börjar vi mingla. Jag träffar Sofia Mirjamsdotter som har gjort en papperstidning som hon lanserar här på ön. Det låter kanske konstigt. En tidning på en plats som handlar om digitala tider? Well, papperstidningens innehåll baseras uteslutande på texter hämtade från bloggar.

Och titta, hon och hennes redaktion har plockat en alldeles nygjord text från eder Emanuel Karlsten! Blir ni inte stolta?

Sedan är det invigning. Tomas Wennström, som för några månader sedan skrev en enkel bloggpost och frågade om det var nån som var sugen att ses nån gång i sommar och snacka sociala medier, var närmast rörd över att det nu var 286 nördar som samlats. Och att planering och samordning skett via sociala medier. Allt på ideell basis.

Sedan ströks vi alla medhårs. Fick kärleksförklaringar och fick höra berättelser om hur vandrarhemmet här på Tjärö förvånats över att alla som hört av sig från campen haft gmail-adresser. Och då skrattade vi alla så klart. För vi vet ju att alla med någon slags koll på omvärlden och nya tjänster har en gmail-adress.

(Tomas står längst fram och kliar sig i huvet)

Sedan fortsätter festen hela natten, medan samtal och nörderier fördjupas.

Vi kan väl säga att det räcker så, så länge bloggen, så ses vi imorgon? Godnatt!

Vilken resa! 8 timmar i buss med datornördar som satt med huvudena böjda i...mikrobloggande.

Men så äntligen kom vi fram och fick sträcka på våra gängliga ben. Killarna till vänster på bild är för övrigt de som jobbar med Twingly, ni vet det som gör att bloggarna syns under våra artiklar. Imorgon ska de släppa en nyhet som är i klass med Google wave, har de sagt, något kryptiskt. (och jag inser att de flesta av er inte vet och inte bryr er om vad google wave är...)

Sedan kom båten. Och nördar tvingas plötsligt prata med varandra. Med munnen. Stapplande och försiktigt formas dialoger. Det blir nervöst, men går.

Sedan börjar det regna och vi blir nu mycket molokna. Tänker att hela helgen kommer förstöras. Men så åker båten, och vi glömmer tid och rum för en stund. Bli glada, tar bilder och tweetpicar dem.

Så kommer vi fram till Tjärö, ön för helgens nördande, och se, vem står där om inte Gottfrid Svartholm-Wargs skägg! Och spelar dragspel! Dra på trissor. De har verkligen kostat på!

Men sedan blir vi molokna igen. Vi tittar upp från våra twittertelefoner och upptäcker att det regnar. Jag och PM som har tält. Vi försöker oss på en rackare i vandrarhemmets reception, och se - de hade en avbokning och ett rum kvar! Med utsikt!

Och gissa hur glada vi blev då? Så glada att jag (bildens förgrund) bloggade om det och PM (bildens bakgrund) twittrade om det.

Jorå, visst är det nördläger.

Det har skrivits en hel del läsvärt om det Magnus Betnér kallar Aftonbladetgate och som jag kommenterade i går.

Det mesta handlar nu om vilken fadäs ambassadören i Israel gjorde när hon gick ut och recenserade artikeln. Korkat gjort. Och synd att diskussionen nu får handla om det i stället för det klavertramp Aftonbladet gjorde.

Men allra bäst om kritiken mot ambassadören och Aftonbladets och andras reaktioner på det skriver Svenska dagbladet. Där jämför man hur olika aktörer reagerade när Lars Vilks Muhammed-bilder rev ner ramaskri i muslimska läger, och hur man reagerar i dag.

De jämför där hur Helle Klein, med muhammedbilderna, menade att Sverige varit ansvarslösa eftersom de "muslimer känner sig berövade sin värdighet". Men judarnas värdighet verkar spelar inte samma roll när  samma Klein nu rasar över att Israelambassadören uttryckt att hennes tidning trots sin frihet "har ett visst ansvar".

De belyser också hur Aftonbladets förre chefredaktör avböjde från att publicera Muhammedbilderna eftersom känsliga saker måste belysas på "ett genomarbetat sätt".

Och inte minst journalistförbundets ordförandes uttalande om att "hon inte kan minnas någon händelse som påminner om ambassadörens utspel". Svd påminner då om Laila Freivalds officiella brev till Jemen, "i vilket hon bad om ursäkt för att Muhammedbilderna återpublicerats här".

Ja, nu har jag citerat nästan hela artikeln, men den är så bra att den behöver få större spridning. Den nyanserar. Och är det något vi behöver i breda (och spinnliknande) nyhetsrapporteringar så är det nyanser.

In och läs!

Och när jag nu ändå skickar i väg er åt andra håll - läs också Leif Cyrillus artikel om Stefan Swärd-konflikten. En debatt som antagligen mår väldigt bra av att komma till ytan. Jag berörde det redan här.

In läs och reflektera.

I dag har jag åkt på läger. Med massor av främlingar som jag aldrig träffat, men ändå känner rätt väl.

Det är socialmedienördläger. Eller Sweden social web camp, som de kallar det.

Helt enkelt män och några kvinnor i åldrarna 12 till 50 som tycker det är roligt att samtala om den digitala utvecklingen över nätet. Det är studenter (mellanstadieelever) och mediechefer (SVT, TV4, Bonnier) och vanliga nördar med mer finnar än hud.

I morse träffades vi utanför centralen, nervösa som små skolpojkar första dagen i skolan. Med väskor större än våra kroppshyddor och med kisande ögon som försökte kolla om de känner igen andra från deras avatarer.

Nu sitter vi i en buss åtta timmar ner till en ö i Blekinge och försöker trevande socialisera utan datorer.

Hur det går? Well, så där.

Det här är inte meningen att vara ett inlägg i Mellanöstern-frågan. Men den debatt kring Aftonbladetartikeln som påstår att Israel för 17 år sedan sprättade upp ett krigsoffer, stal dess organ och lämnade tillbaka en tom ihopsydd kropp är för intressant för att lämna utan kommentar.

Aftonbladets kultursidor publicerade i måndags en artikel signerad Donald Boström där han kategoriserar händelsen som en "mycket allvarlig misstanke". Några bevis på att organ blivit stulna finns inte. Varken från händelsen 1992 eller senare heller vad jag förstår.

Israel har reagerat starkt. Judiska församlingen i Sverige likaså ("Artikeln återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker - juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod").

Själv började jag med att läsa Aftonbladets chefredaktör Jan Helins bloggpost om saken. Den är retoriskt briljant. Han skapar sympati genom att påvisa hur hela världen ansätter hans publicering utan att de har läst mer än bristfälligt översatta delar av deras artikel. Helin styr elegant över kritiken till att han är en yttrandefrihetens martyr. "Får man inte längre ställa frågor - även kring känsliga områden", undrar han.

Men Expressens opinionsblogg lyfter ett mer relevant perspektiv: Varför ställde inte Aftonbladet sig frågan "varför" innan publiceringen? "Helin har glömt bort att han har Sveriges största tidning till sitt förfogande för att få svar på sina frågor", skriver de.

Det blir dessutom direkt pinsamt när frilansskribenten och medborgarjournalisten Anna Veeder på Newsmill till synes enkelt lyckas hitta citat av människorättsaktivister från både vänster och höger som menar att Donald Boströms misstankar om organstöld är högst osannolika.

Anna Veeder: "Är det journalistiskt försvarbart att publicera egna teorier som innehåller så grava anklagelser emot den israeliska militären utan att först kontrollera dem?"

De pratminus Anna Veeder så till synes enkelt har hittat drar ner brallorna på Aftonbladets självpåtagna martyrskap. Plötsligt framstår Donald Boströms artikel som just så (om än omedveten) antisemitisk som Israel påstår.

Aftonbladet har tagit en gammal (2001) obekräftad nyhet och kopplat det med en dagsaktuell händelse där en amerikansk jude står inför rätta för organhandel. Det blir insinuerande och spekulativt. Och knappast ett förvaltande av god journalistik.

Det här handlar inte om vilken sida i Mellanösternkonflikten som har rätt och eller fel. Inte heller om Anna Veeders citat är de bästa eller mest relevanta. Det handlar om hur hederlig journalistik måste bedrivas för att inte tappa trovärdighet.

Veeders citat visar på att det gick att hitta källor som gav nyanser, att frågorna borde ha ställts och redovisats i Aftonbladets artikel, samt hur ohederligt det blir och uppfattas när journalisten inte gör det.

Det jobbet fick medborgarjournalistiken, än en gång ta över. Och snart börjar det bli riktigt, riktigt svårt för  svårt för oss gammelmedier att försvara vårt existensberättigande.

Det kanske bara är jag, men för mig har det varit aningen svårt att förstå vad som försatt oss i den situation vi är i dag. Finanskris och allt. Även om vi på Dagen fått känna av den också, har det varit svårt att förstå hur allt hänger ihop.

I dag tipsade VassaEggen om det här klippet. Och helt plötsligt börjar jag förstå. Lite mer i alla fall.

Värt en titt eller två.

Väldigt, väldigt kort borde vi kanske kommentera Svenska kyrkans nya reklamkampanj inför kyrkovalet.

På http://www.svenskakyrkan.se/be/ kan man skriva in eller sms:a sin bön.

Och det där är helt rätt, till och med vackert utformat.

Med musiken och molnet av böner lyckas man skapa ett rum, en plats av stillhet. Med uppföljande ceremonier i domkyrkor runt om i Sverige ger man varje bön legitimitet, tyngd. Med direktpublicering av bönerna (vilket ger lite osmakliga bi-effekter - även om efterhandsmodereringen verkar vara snabb) ger man direkt tillfredsställelse och engagemang. Att sedan alla rss-flöden, ordtaggar och twitterknappar känns bajsnödigt inkvoterade må vara som det är.

För framförallt är sajten något som ligger helt i linje med vad som borde vara en statskyrkas (jaja - ni förstår) uppdrag. Att uppmuntra och hjälpa Sverige att be. Påminna om Gud. Visa kraften i bön.

Men engagerar det Sverige? Skapar det surret som kommer att få svenskarna att delta i kyrkovalet? Knappast.

För att göra det behöver man först och främst förklara varför för de 78 88 procent som inte kyrkoröstade förra året skulle rösta i en kyrka de knappt besöker.

Då räcker inte en bönesajt och två tv-reklamer, mer slätstrukna än en biskopsskjorta.

Jag mikrobloggade om det redan förra veckan: P3 byter ut ljudvinjetten "tjicketiwowow" mot ett platt visslande i fallande skala, signerat Moneybrother.

Och det är ett sådant varumärkesmässigt självmord att jag har svårt att hitta beskrivande känslor. Jag ömsom slår med symboliska nävar i skrivbordet, ömsom finner mig själv med höjda ögonbryn och jahjälp-skakande huvud.

P3 själva försvarar sitt beslut så här:

"Det är inget fel på 'tjickan' den är gjord för 16 år sedan, när P3 lät annorlunda, när P3:s lyssnare var annorlunda. Det krävs ett annat uttryck för P3 2009 än det gjorde 1993."

Jag häpnar. Hör ni mig? Häpnar!

Vilket annat företag i världen hade resonerat så kring sitt varumärke? Har man förstått så lite om vad ett varumärke handlar om?

Låt oss kolla på några andra varumärken. HM, ett av Sveriges största varumärken, måste lida enormt av den estetiska tabben som någon i begynnelsen gjorde när de målade H&M på det där röda, lite tokiga på-sniskan-viset. Varumärket Levis måste många gånger frestats att göra om sitt varumärke. Liksom Rolling Stone magazine, Converse och Coca-Cola.

För att inte tala om MTV, som måste ha en av världens fulaste loggor. Så daterat och framtidsblint ritat att dess marknadsavdelning måste flera gånger ha försökt kuppa igenom logotypförändring. De maskliknande bokstäverna, det gigantiska M:et som vi alla satt och gjorde egna varianter av i skolbänken.

Mtv hade haft all rätt att gå ut och klaga på att de har en logotyp som är "för en annan tid, en annan publik, en annan musik".

Men det gör de inte. Varför? För att ett varumärke handlar inte om dess logga, dess vinjett. Eller för att citera Tomas Seo inför hans projekt Logotyp.se: "The value today is not in the logo creation but in the strategy around the whole brand."

Logotypen skapar bara igenkänning. Varumärkets känsla skapas och styrs av hur vi beter oss med varumärket. Var det syns, i vilka sammanhang och vad som förknippas med varumärket. 

P3 är uppenbarligen i något slags identitetskris. Men lösningen på den är knappast att skrota sitt varumärke. Det är som att sminka en gris och hoppas att ingen ska känna igen henne bakom sminket.

Jag fick ett så vackert tips på youtubeklipp på mailen i veckan. Det är på Kseniya Simonova, en kvinna som ställer upp i Ukrainas motsvarighet till tv4-programmet Talang. Men inget är riktigt som man tänker sig. Klippet är långt, nästan 10 minuter, och rör hela rummet, hela publiken på ett märkligt sätt.

På sin lilla sandtavla målar Kseniya upp hela Ukrainas historia. En krigsärrad historia med mycket sorg och mycket blod. Men också hopp, fred och frihet.

Det är pompöst, det är pretentiöst, men det är också befriande vackert.

För jag är nästan lika glad över att få dela ett youtubeklipp från öststaterna som inte är tokigt, förminskande eller öststatststereotypt.

I media har det de senaste dagarna varit mycket prat om hur bubblan kring internets lönsamhet håller på att spricka.

Det började med att Blondinbella redovisade vad ett av hennes företag, Blondinbella AB, dragit in. Hon fick "bara" ut 113 000 kronor, efter skatt under taxeringsåret. DN:s Jonas Leijonhuvud gjorde stor sak av det i en artikel, påminde om de siffror som tidigare varit tal om "300 000-400 000kr i reklamintänkt/mån", skrev "Men nu ser det ut som att den unga bloggaren tagit i lite i överkant." och sprang sedan in på sin blogg för att kommentera sin egenskrivna artikel med ett nöjt "Där sprack bloggbubblan". Inte heller uppdaterade han sin bloggpost efter hans kompletterande artikel där det visar sig att Blondinbella tjänar en miljon om året, att den deklarerade redovisningen bara gällde fyra månader, samt att hon dessutom tar ut en lön på 31 000/mån.

DN:s och andra mediers bevakning kring saken är ett bra exempel på människans och journalistens förhoppning om att det okända, svårförståeliga, ska få sin naturliga förklaring. Så att saker och ting kan återvända till sin vanliga logik igen. Till den tiden då vi förstod samhällets alla skeenden. När tidning var papper, när 17-åriga blondiner inte kunde tjäna pengar på att skriva om hårfärgsdilemman.

Men Blondinbella-historien fick en uppföljare som gestaltar det problemet ännu tydligare. På hur omedvetet ohederligt det kan bli.

I onsdags bloggade Magnus Uggla ursinnigt om Spotify. Han berättade hur han flera gånger ifrågasatt om han som artist verkligen får något betalt från tjänsten. Han skriver bland annat att "det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag".

Men han fick goda förklaringar från sitt skivbolag Sony om den saken. Det som i stället gjorde honom ursinnig var att Sony, "våldtagit" honom då de sumpat hans ersättning för att de skulle få köpa sex procent av bolaget Spotify för ynka 30 000 kr. Ett bolag som är värderat till 1,8 miljarder.

Däri låg Ugglas problem. Att hans skivbolag, som tidigare stått upp för honom i The Pirate Bay-rättegången, nu sålt ut hans musik för att få göra en billig och smart investering.

Detta struntade medier i. De läste bloggposten och utbrast "Ha, visste väl att det var något skumt med Spotify!" och skrev sedan så det glödde (blödde?). Äntligen skulle de få visa att det inte fungerade med betalning och internet.

Det blev rubriker som "Uggla till angrepp på Spotify" att de var lika "illa som Pirate bay". Vinklingen handlade om att man inte tjänade pengar på att finnas på Spotify.

Men inte nog att man missade vad Ugglas ilska handlade om, man missade också att göra ett hederligt journalistiskt arbete på den vinkel man nu skapat.

Det var ingen som jämförde Spotifys ersättningsnivå med andra mediers - allra rättvisast radios. I stället letade man fram artisten Petter och lät honom deklarera att man får "noll komma noll noll noll eller väldigt lite i alla fall" från Spotify per spelad låt.

Och eftersom andra medier missat att göra sitt jobb: Låt oss här göra ett snabbt överslag.

Enligt STIMs senaste årsredovisning får upphovsmännen till en treminuterslåt som spelats 1 gång på 1 av riksradions kanaler 100 kronor att dela på. Spelas samma låt på lokalradion 1 gång får de 4 kronor att dela på.

Säg att ett vanligt program på P1 har i snitt 50 000 lyssnare (sommar i P1 sägs ha en miljon lyssnare). Det innebär att en upphovsman får 0,002 öre betalt per lyssning.

Säg att ett program i P4 har i snitt 5 000 lyssnare. Det innebär att upphovsmannen får 0,0008 kr betalt per lyssning.

Hade det gått att göra en nyhet av det? Att Petter grät över att han efter att hans låt radiospelades bara fått "noll komma noll, noll, noll eller väldigt lite i alla fall"?

Låt oss jämföra det med Spotify. I Almedalen i somras fick vi reda på att en upphovsman som hade fått sin låt uppspelad 150 000 gånger bara fick 500 kronor av Spotify. Eller ungefär vad en "halvdan gatumusiker får på en dag", som Uggla uttryckte det.

Men slå ut det per lyssning och du får 0,003. Alltså mer betalt än vad låten skulle fått om den spelades i P1.

Mina räknexempel kanske inte stämmer. Spotify kanske har olika tariffer osv. Men det naturliga för varje journalist borde vara att göra det snabba överslaget, för sig själva och läsaren, och ha med frågan både inför och i sin artikel.

Den digitala världen är fortfarande ny och okonventionell, men det får inte hindra att vi journalister gör vår läxa eller låter rädslan för den styra vår nyhetsrapportering.

Ni har svarat så vackert på min bloggpost att jag får hjärtknip. Och några har verkligen blottlagt era hjärtan i mail som ni skickat till mig. Det gör mig rörd, förundrad och - faktiskt - välsignad.

Jag hade saknat det. Att skriva ärligare, rakare. Kanske kan det där komma lättare nu?

Flera har också hört av sig angående det där med kyrklöshet. Ångesten över att aldrig hitta hem. Att alltid känna att något inte är helt rätt.

Och innan någon förståsigpåare säger att det inte "finns någon perfekt församling - då skulle den sluta vara perfekt när du gick med" så vill jag visa något som jag blev tipsad om i dag.

Det är Ryttargårdskyrkans webbplats som har följande inbjudande bild för de nya kyrksökande i staden på sin hemsida:

Jag klickar på bilden och för upp följande sida:

Och det är så klart bara ett snöpligt tekniskt fel. Men för mig är det också en bra bild av hur kyrkan ibland riskerar behandla nya.

Vi välkomnar vem som helst. Men har man inte nycklarna för hur man ska bete dig, tänka och vara så är det väldigt svårt att få "behörighet".

Hej,

Jag skulle vilja prata om en grej. Det är en jobbig grej, så sätt dig ner. Det kommer ta en stund att förklara.

Såhär: Det känns som att vi har glidit ifrån varandra, du och jag. Att vi inte längre pratar på samma sätt som förr.

Förut kunde vi prata om allt möjligt. Jag vågade vara mer personlig. Jag längtade mycket mer efter dig. Men nu...jag vet inte, kanske blev jag känslig för dina hårda ord. Du säger dem ibland, antagligen med kärlek i åtanke. Det där med att jag var "satans språkrör" när jag sa något som inte föll dig i smaken. Eller när du ringde och sa att du "vet vilken väg jag går på". Att det "i vilket fall inte var Guds väg". Jag tror du sa dem för att du ville att jag skulle vakna upp från en värld och värderingar som påminde om något som var väldigt olik din. Att du hoppades skrämma mig rätt.

Jag vet. Du säger också massor av bra saker. De bästa av saker. Alla de sparar jag i en mapp i min mailkorg. Den mappen är säkert hundra gånger större än den med de dumma sakerna. Men ändå. Kanske... Kanske är det de dumma sakerna som får mig att distansera mig något från dig.

Det är nog mest mig det är fel på, egentligen. Jag som borde ta åt mig av alla de gånger du sagt att det jag säger är viktigt, bra och nödvändigt. Men jag har så lätt att förbise det. Jag har slutit mig för att jag inte orkat med fler bråk, fler hårda ord. De som uppstått när jag säger något som provocerar dig. Inte orkat med hur du ibland använder "andlig auktoritet" - gudstilltal eller pastorstitel - som en hävstång för ditt ogillande. Hur du kan använda ord för att förminska mig. När jag hör att du nedlåtande kallat mig "liberalteolog" eller hur jag förstått att du inför dina vänner kallar mig "gudsförnekare".

Jagvet, jagvet, jagvet. Jag ska stå ut med det. Det är en del av min roll. Och jag står ut - men det får också konsekvensen att jag pratar mindre med dig om svåra saker. Om Gud, till exempel.

Säg inget, du tycker jag överdriver. Att jag skriver massor av saker om kyrkan och Gud. Men jag har nyligen tittat igenom vad vi pratat om den senaste tiden och insett att jag egentligen har varit ganska kall mot dig. Eller pratat om saker som inte drar igång några stora otrevligheter. Mest pratat webbnörderier. Gottat ner mig i de saker där du inte kunnat komma åt mig. När jag pratat om känsliga saker har jag, egentligen det senaste året, nästan uteslutande använt andra referenser än mig själv. Så att det ska rinna av lättare.

Jag skriver allt mindre om kyrka, Gud, kristenhet och sånt. Det kräver så noggranna genomläsningar och ordval för att du inte ska anklaga mig för att inte vara kristen. Eller inte tillräckligt kristen.

Jag har till exempel inte berättat för dig om min kamp med att hitta en kyrka. Trots att jag är säker på att jag delar samma kamp med tiotusentals andra i Sverige. Jag har heller inte berättat för dig om hur jag kämpar med att leva som jag tror att Gud - en makt som jag hävdar söker relation till människan - vill. Vilken vansinnig ångest bara tanken kan ge. Att jag har så svårt att se hur det, i mig eller hos andra, leder till något annat än halvmesyrer. Ytliga halvmesyrer. Jag har valt att undanhålla allt det här för dig. För jag ville inte höra dina ord. Om hur det förklarar det ena och det andra. Att du då kan få placera mig tillsammans med människor av "samma sort".

Men lyssna: Jag vill inte göra slut. Jag tror fortfarande på oss. Att vi kan vara bra för varandra. Dessutom hade det varit för enkelt att bara sticka till någon annan. För både du och jag vet att de finns. "De andra". De där ute som skulle älska att ha någon som bidrog med prat och kunskap om sociala medier. Jag hade kunnat vara rik och lycklig med dessa personer. Men jag vill inte ha dem. Jag vill ha dig. Det vi har. Eller hade. Att få vara med dig, veta att det jag säger - mina tvivel, mina försök att nyansera, ifrågasätta - har inflytande hos dig och den kyrkan jag har en svår hatkärlek till. Det är en drömposition. Något jag längtat efter ändå sedan jag var liten. När jag iaktog en kyrka som sakta dog ut för att den vägrade ta tag i de frågor dess medlemmar egentligen brottades med. När jag såg medlem efter medlem i den ålder jag själv nu är hoppa av för att de inte längre orkade. Slutligen övervunna av bitterhet. Kanske för att saker sällan problematiserades. För att tabun upprätthölls. För att paradoxer i Bibeln viftades undan som "mysterium". Att ett kristet liv, om än någon gång i moll, alltid slutade i dur. Som ett uppmuntrande vittnesbörd. Att de händelser, liv, som aldrig hade glada slut, hade svårt att ta plats.

Förstå mig rätt. Jag vill inte att du och jag plötsligt bara ska prata om Jesus och sånt. Men jag vill att vi ska kunna börja prata om allt igen. På ett nytt sätt. Det där personliga sättet.

Det kommer att bli en del bråk, jag inser det. Det kommer att storma och du kommer att hata mig ibland. Du kommer att slänga "satansdyrkare" fler gånger i ansiktet på mig. Du kommer att göra det för att du tror att det är rätt åt mig. Eller för mig. Jag kommer att klara det. Men du måste nog låta mig slänga ur mig saker som jag tycker är viktiga.

Det var det jag ville säga. Egentligen handlar det ju om att jag vill satsa på vårt förhållande. Så då tänkte jag att det var bra att ha det här pratet, du och jag. Förklara mina känslor. Jag vet inte om jag faktiskt kommer ta tag i allt eller hur mycket förändring det kommer att innebära för oss. Men jag ville i alla fall säga vad jag känner. Jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Ett steg.

Ett första steg.

Så. Du har varit tyst länge. Men säg nu, vad tror du?

Brygubben har varit på besök i en kyrka i Stockholm och iaktagit  bilden till höger.

Det är domprost Åke Bonnier som insett att för att nå med en digital möjligheter i en analog värld får man ta til traditionella medel.

Som en vanlig rems-affisch. Med url:en till Åke Bonniers blogg.

Fiffigt, framåt och helt rätt tänkt.

Att, som herde för en församling, använda bloggen är det bästa och enklaste sättet att nå ut och samtidigt ge känslan av nära dialog.

Hörde ni det, pastorer, präster, biskopar och övriga ledare?

Blogg = bra.

Sätt igång.

Jag installerade om Windows på en dator hemma i går. Och efter den en massa programinstalleringar, inklusive Adobe reader.

Men när jag laddat ner Adobe reader får jag upp en ruta med följande knapp:

Nära? Är jag nästan där? Eller ska jag föda honom? Det tog en bra stund - sedan insåg jag att det var en översättningsmiss av rang.

Kan du gissa?

Inte?

Close download manager.

Fattar ni? Detta är hysteriskt roligt, tycker jag.

I dag skulle vi egentligen ha avslutat våra sommarbloggar. I alla fall om man tittar på det schema som vi presenterade i början på sommaren. Men i början av juli släpptes Annika Spalde från fängelse. Hon hade då avtjänat sitt straff efter att ha gjort en civil olydnadsaktion. Och det var givet - Annika måste få frågan om att sommarblogga.

Få intervjuer har provocerat och fascinerat mig så mycket som när jag mötte Annika, Pelle och Klaus för ett drygt år sedan. Vi möttes inför en rättegång där de riskerade fängelse för att ha räddat livet på tolv höns. De hade brutit sig in på ett universtitetslabb i Uppsala, tagit med sig tolv hönor, lämnat en julblomma med ett litet kort till personalen med deras namn, adress och telefonnummer. De lämnar hönsen till en bonde som lovar hönsen ett gott liv.

Rättegången slutade då med böter. Men det har blivit fler rättegångar sedan dess. Mot orättvisor som vi, tillbakalutade svenskar, inte riktigt förstår. Inte riktigt vill förstå. Inte vill släppa nära.

Men diakonen Annika Spalde tvingar oss att vända blicken mot de orättvisor vi sanktionerar genom att göra just inget alls.

Skrämmande.

Läs!

Det här är så vackert att jag blir alldeles varm i hela kroppen. En historia som man vill att det skrivs böcker om. Görs filmer av.

Den före detta clownen Gregg Breinberg tog jobb på en skola i New York och lockade fram en helt fantastisk sång-glädje hos ett gäng femteklassare. Men fokus på att hitta nerven i varje sång och leva ut den har han tillsammans med kören skapat några av de vackraste och mest känslosamma tolkningarna som finns.

Att vara sig själv, älska sig själv och kanalisera glädje och kärlek genom musik.

Det här är hela dokumentär klass 9a komprimerat i några få youtubeklipp. Njut!

Så har då Hillsong Sveriges pastor svarat på Frizons mest omtalade t-shirts.

Jag måste åka hem nu. Jag hade tänkt skriva något om nattaktiviteterna här. Om de svettiga manskropparna som spelade nattvolleyboll i strålkastarsken till stora skaror tjejers uppskattning. Något om de pulserande dansgolven där dansen är minst lika intensiv och galen som en alkoholstinn nattklubb. Kanske även nåt om jc-kläder, smink och män med glest skägg.

Men det hinner jag inte nu. Jag måste bege mig tillbaka hem innan jag somnar. Så låt mig väldigt raskt betygsätta denna dag. Utan Hönökakor, utan ryggdunkar, eller något annat kreativt betygsystem. Jag använder mina fingrar i stället.

Så, hur många fingrar, av fem möjliga, får Frizon 2009?

Nä, dra mig! Fem fingrar plus ett bamseplåster!

Det är ni värda Frizon. Trots att ni drog nästan tio procent färre besökare i år. För ni har lyckats återuppfinna er själva, ökat mångfalden, problematiserat frågor som alltid antagits självklara och bidragit till att göra kyrkan och kristenheten till en allt bättre, mer komplex och friskare plats att finnas i.

Jag älskar er nog lite.

Uppdaterad: Och för att liksom knyta ihop säcken har nu Birros hyllningstext om Frizon kommit. Läs den här. Och glöm inte att fortsätta följa Frizonbloggen.

Tekla Knös är redan inne på sitt fjärde extranummer på sin comebackspelning. Och det är en fenomenal form av svensk punkallsång som pågår i en spelning som har mycket väl kan bli legendarisk.

Tekla Knös och frikyrkopubliken är en vacker kärlekshistoria. Frikyrkan har på något sätt varit stolta över varje band som försökt visa kristenradikalitet i en musikstil som skilt sig från den gängse. Och Tekla Knös spelar punk. Med svenska, ofta samhälls(ochkyrk)kritiska, texter. 

Det har skapat en hajp och en myt kring bandet, inte minst med hjälp av fans som är närmast fanatiska. Och inte har det minskat av att bandet blev vilande för massor av år sedan.

Men inte längre. I natt var Tekla Knös tillbaka. I ett uppenbart (och planerat?) underdimensionerat tält. Med en publik så extatisk och beundrande att det kan bli en av Frizons mest minnesvärda spelningar.

Hur spelningen var rent musikaliskt? Det minns jag inte, jag var fullt upptagen att njuta av stämningen, allsången och se beundranden glädje i människor som väntat i år på en comeback.

Det är Frizons enda seminarium om sex. Dagens systertidning, Ikon1931, arrangerar samtalet ”Ung kåt och kristen” (man måste älska den titeln) och det är smockfullt.

Fullkomligt smockfullt. 

Det är många fler än när Birro satt där i samma fåtölj. Men det är inte konstigt. Vad säljer bättre än sex?

Det är en sexolog och en pastor som svarar på frågor. Och när frågan kommer - igen - om vad man ska göra om man fortfarande är kåt, trots att man har sprungit ett varv på morgonen (rådet första gången frågan kom upp) så bryter sexologen tabut: "Men onanera då! Vad är det som är så farligt?" Fniss, fniss i den sextonåriga publiken och så tillägget "Men säg inte till mamma att jag sagt det".

Nog om detta. Nu ska jag gå och se Tekla Knös comeback. Så efterlängtat.

Det här är Hanna.

Hon har hand om alla artister som kommer till Frizon. Det är därför hon har så många apparater. Alla artister som spelar här är hon ansvarig för. Att de går härifrån glada. Det är inte lätt. Vi är mitt ute i ingenstans, utan bekvämligheter eller hotell. Men precis som med resten av Frizon är även det här speciellt. Alla artister, Maia Hirosawa, Jonathan Johnsson och mindre studentband som The Fits får sova på samma gamla frikyrkogård, Götabro, några hundra meter från festivalområdet.

Några kravlistor är det inte tal om. Backstageområdet delas av alla, och där finns det lite bananer och kaffe.

Jag gillar det. Alla står lika inför Frizon, liksom.

Det är en hel del kommers kring Frizon, givetvis. Det säljs tröjor, väskor, muggar och prylar.

Och Jesushjärtan. Som man ska ha som stresskudde, säger mammonmannen som säljer det.

Blir du stressad, eller arg på Jesus, kan du krama den jättehårt och se så Jesusbudskapet nu ser ut:

Och just det - plåstret. Jag råkade osthyvla mig, hade bara ett plåster kvar och fick sedan linda tejp runt om det för att det inte skulle ramla av.

Det är gudstjänstsdags. Ytterligare en märkligt sak med Frizon. Klockan 19 varje dag firas det gudstjänst. Vid sidan av alla konserter, all glass- och matförsäljning. Och ännu mer märkligt är att hela festivalområdet töms vid den här tiden.

Det är liksom en högtid, något att se fram emot, att samlas för gudstjänst.

Jag går till Magasinet. Där hålls en slags alternativ Gudstjänst. Eller alternativ... Den är möjligtvis lite alternativ för oss medlelklassfrikyrkliga som, när det begav sig, kände oss rebellartade när vi fick sjunga "Ropa till Gud" under gudstjänsten. Vi som hade tröttnat på psalmer, mest sjungda som andliga snapsvisor, och i stället få ackompanjera vår lovsång med kontemporär musik.

Den där kontemporära musiken och hela paketet ovan pågår här också, i Frizonladan 200 meter bort. Och många älskar det fortfarande. Hillsongmusiken. De yviga, karismatiska gesterna eller -känsloyttringarna. De sträckta händerna. Jag erkänner villigt att jag uppskattar även det. Mycket. Men det är tydligt att det, inte minst bland yngre, finns en växande trötthet mot den sorts trosuttryck som begränsar sig till ett slags andlig konsertupplevelse. Ett crescendo uppbyggt av scenbelysning, tajta lovsångsband, pressade predikanttonlägen under eftermöten och framgång mätt i hur många som gått fram för förbön. Det blir ett andligt minne, en kick.

Och medan många - de flesta - uppskattar det och ser det som en boost som tar igenom en grådaskig vardag söker andra något annat.

Det här andra, det tar sig väldigt tydligt uttryck i magasinet. Det är lågmält, avskalat. Orotodoxt, nästan. Lovsångsbandet sitter ner, tar inte plats. Övriga sitter ner också.

Fokus ligger mer på personen. Det finns färre yttre attribut som ska hjälpa nå de inre känslorna, de inre besluten. Det krävs mer vilja än känslor för beslut, kan man tänka.

Men även här finns olika attribut. Det är läsarböner, där man ska stå upp på konstiga ställen. Det är nattvard och längst fram i lokalen finns det bönepallar. En slags miniatyrpall som ska hjälpa dig att sitta på knä hela gudstjänsten.

Och så talar Magnus Malm. På något sätt perfekt typecastad för en sådan här sorts gudstjänst. En man som både talar och ser aningen ut som en eremit. Som om han, mellan böckerna och sina predikningar, sitter på ett avlägset berg och blir vis av att bara tänka väldigt mycket.

För vis är han. Mycket vis.

Frizonbloggen har redan rapporterat om det, (förresten, om det är Frizonrapportering ni är ute efter så _måste_ ni läsa Frizonbloggen - de gör ett fantastiskt jobb!) men här är en av de saker som gjorde att jag var tvungen att åka till Frizon i år. Hillsong-tishorna:

Visst är de fantastiska? Mannen på bilden och upphovsmakaren, Ludwig Näsvall, är 16 år och har redan sålt tio tishor bara genom att folk har kommit fram och frågat. Tishan är en del av flera som Ludwig ska börja trycka. (han hälsar för övrigt att man kan köpa en genom att maila honom på: t.church.sthlm@gmail.com )

Ludwig kunde sannolikt inte valt en bättre tisha att pusha sitt företag med. På något sätt beskriver den precis den övergång kyrkan står i. Efter att psalmen lamslog Svensk kyrkokultur fram till åttiotalet, har därefter lovsången - med Hillsong som främsta exempel - gjort musiken i kyrkan minst lika monoton (med undantaget gospel).

Om folk har snäs åt honomt? Javisst. Särskilt någon som själv var medlem i Hillsong Stockholm.

Vattenballongkillarna siktar mot fotbollsarenan. Eller Nya gamla Maranatha, som de verkar ha döpt om den till. Jag bloggade om det där förra året när jag var här. Jag förstod inte vad man menade med det dåvarande namn, Maranatha Memorial. Vad var det att minnas med Maranatha, undrade jag.

Men nu har arenan bytt namn. Nya gamla Maranatha. En ny variant av det gamla Maranatha. Och ingen "memorial" överhuvudtaget. Men utbyggd är den! Kolla:

Det är en sköj ironi över hela grejen. Laget som spelar nu har till exempel valt bikini som matchställ. Men killen i laget valde att köra sin egen variant av bikini. Kroppsmålning. Med tillhörande stringtrosor.

Det var väl fiffigt?

Det står några pojkar här och busar. De säger att de vill höja stämningen på Frizon. Göra det lite gladade liksom.

Så de ladda en gigantisk slangbella med vattenballonger.

Och så spänner de linan så hårt det går, och slungar iväg ballongerna över fotbollsarenan, en bit bort.

- Ja, fast det höjer kanske stämningen mest för oss som kastar ballongerna, säger en av pöjkarna som jag låter vara anonym, för hans eget bästa.

Frizon är märkligt på många sätt. Det är bland de folkligaste festivaler svensk (och nordisk) frikyrka har. Men de flesta av oss som besöker den har inte en aning om  vilka en tiondel av banden är. Vi springer runt här i blindo, bläddrar i våra festivalhäften och försöker utläsa kvalitet utifrån 50-teckenspresentationer.

I ett sekulärt perspektiv är det sannolikt en av landets minsta (och kanske märkligaste) festivaler.

Men genom att ha fantastisk koll på den en kristen och mindre musikscen i Sverige spelar här några av de roligaste och mest spännande akterna. Och som når bredare publik först många år senare. Här har Tomas Andersson Wij gjort några av sina mest intima spelningar, långt innan Carolacovers. Här har Maia Hirosawa, som stod på Frizonladans scen igårkväll, sålt slut på sina hembrända demoskivor. Här har Jonathan Johansson och David Åhlén indieskrålat.

Det är spännande. Och alltid en aning överraskande.

Som med akten som står på scen för en stund sedan. Jag har ingen aning vad de heter, kan knappt ens beskriva deras musik. Men de var fantastiska.

Eller han som står på scen nu. Gustaf Spets. Tacowille presenterade mig för honom tidigare i dag, på festivalområdet. Men inte visste jag att jag tog i hand med en blivande stjärna.

Jag lämnar Wille. Han kunde inte släppa det där med texmexen och sitter säkert fortfarande kvar där vid bordet, slänger långa blickar mot texmexståndet och fräser för sig själv. Så kan vi inte ha det.

Jag smiter i stället ner till Frizonladan. Det är en man i klänning på scen här. Som verkar köra någon slags poesistandup som jag inte förstår. Inte heller förstår jag grejen med att stå i klänning med vingar på ryggen.

Men så gick jag också efter fem minuter.

Vi äter mat. Av någon anledning har man strukit woken. Detta är jag mycket missnöjd med. Hör ni det, Frizon? Mycket missnöjd. Det blir istället festivalmaten texmex. Lite smaklös köttfärs, sallad, tomat och några tacochips. Bästa alternativet i avsaknad av woken. 

Jag försöker glömma woken och äta min tacos, men det går inte. Wille är mycket missnöjd över att jag har fått fler tacochips än honom. Hela tiden påpekar han saken. "Kolla, visst har du fått fler", utbrister han då och då när han tror sig ha hittat ett nytt smart sätt att mäta saken utan att ta på min chips.

Mycket obehagligt det där.

Nämentitta! På väg till Felicias konsert träffar jag en gammal Dagenkändis - Wille Blixt!

Ni minns honom? Skrev Frizonbloggen förra året, har varit folkredaktör på Dagen och profil i Ikon1931. Fin kille. Vi slår följe till Felicia.

Hon står redan på scen och sjunger funkpop om kärlek. Ni vet, femsträngade basar, slickade trummor och gung i röst. Det är helt enkelt väldigt mycket afrolinjen på Betelseminariet.

Och sånt gillar ju jag. Särskilt hennes öppningsnummer, som jag inte vet vad det heter.  Men tough crowd. Tough crowd, I say! Utspridda med armarna i kors.

Efter öppningsnumret märks det att det börjar tunnas ut i det egna låtmaterialet.

Så vad blir betyget?

DepprocksWille rynkar på näsan ("sätt henne vid ett piano och gör Regina Spektor-grejen istället"), men jag tycker det var helt ok. Men så är jag ju också partisk.

Nä, nu går vi och käkar. Hej.

Nu är jag här vänner!

Och, himmel, så mycket bättre det är att vara här än nåt sketet kontor.

Jag har precis checkat in, bläddrat igenom programet och sett att Felicia Brandström, ni vet vår sommarbloggare för några veckor sedan, ska spela om några minuter på en av scenerna.

Det måste vi ju se, inte sant? Stötta vår sommarbloggare med handklapp.

Jag är nästan ensam på redaktionen i dag.

Det är fredag och eftersom det inte kommer papper förrän tisdag så jobbar bara webb. Och det är så sjukt tråkigt. Fönstrena retas med helt fantastiskt väder.

Och jag sitter inne. Tänker på de som valde semester den här veckan. Tänker på hur jag förra året valde att ta ut semester hela augusti just eftersom _jag vet_ att det alltid är augusti som är bäst. Finast. Vackrast. Och att det bara är semesterhetsare och folk utan lugn som tar ut semester i pissväderjuli. Men hur _hela_ augusti då regnade bort. Hur jag fegade i år.

Och här sitter jag. Med all planerad semester slut och bara stirrar.

Jag försöker jobba. Läser Frizonbloggen.

Om de balla tishorna. Om Maia Hirosawas spelning. Om hur Marcus Birro står i frikyrkokidsens helgedom, Frizonladan, och svär. Jag fascineras av det. Jag älskar vad det säger om Frizon. Att festivalen inte är en frizon från en komplex värld där utanför. Att det inte är en bubbla.

Jag kollar twitter. Ser att Birro twitterälskar Frizon.

Jag kollar mailen. Birro mailar. Han är så full av intrycken från Frizon att han vill skriva krönika om saken.

Plötsligt står det klart: Jag kan inte vara utan Frizon i år. Jag måste bort från den dystert tomma redaktionen. Ut till den märkliga leråkern utanför Kumla!

Vad tror ni? Om jag tar bilen, datorn, mobilt bredband och kameran så åker vi tillsammans och upplever en av Sveriges mest speciella festivaler, Frizon? Det bli kul, visst? Även om det bara är för en dag.

Jag tror det blir bra. Det pirrar lite, liksom.

Jo tack, bättre än på länge. Jag befann mig i paradiset, utanför Stockholm. Och för att hinna in till betongstockholm fick jag gå upp tidigt. Så döm om min förvåning när Gud mötte mig i dörren när jag vaknade. Han stod där som en sol och lyste mot mig, värmde varenda del av min kropp.

Sen gick jag ner mot bryggan. Andades djupt genom näsan och kunde inte tro att jag fick uppleva en sådan morgon, trots att det är vardag, trots att det jag ska jobba.

Så hämtades jag av båt. Och tänkte att så här borde det vara varje morgon. Tranporteras mellan kontrasterna av något som flyter på så blankt vatten att man liksom svävar fram.

Så kom jag över till andra sidan. Betongsidan. Satte mig i bil, rufsig, plufsig men salig. Och jag fann mig själv le ett av de töntigaste leendena någonsin.

I dag börjar Frizon, och i samarbete med Dagens systertidning, magasinet Ikon1931, släpper vi i dag Frizonbloggen.

Lina Mattebo och Daniel Wistrand kommer att blogga från hela konferensen. Och se så sjukt snygga de är!

Jag känner på mig att det där kommer bli riktigt bra. In, läs och följ!

Jag kunde inte hjälpa det. När jag hittade Tomas Seos projekt "Logotyp.se" var jag tvungen att avslöja vårt senaste projekt som förhoppningsvis lanseras inom kort: BloggDagen.

Tomas Seo heter mannen bakom Logotyp, och i 30 dagar så gör han varje dag en ny logga, gratis, åt uppdragsgivare. Villkoret är att uppdragsgivaren ska ge uppdraget via twitter, i ett 140 tecken lång sammanfattning och att den måste ha en referens till en film/serie eller karaktär. Tomas dokumenterar sedan hela arbetet med loggan och publicerar det på sajten logotyp.se

Till filmrecensionssajten "Recenserat" gjorde han följande logga, med inspiration från Dr Cox i Scrubs:

För bloggen Artoo gjorde han följande logga, baserade på Dexter.:

Ser man det arbetet ovan, och de övriga filmerna, kan man helt enkelt inte hålla sig.

Jag slängde ut en förfrågan om att göra en logga till Dagens nästa stora projekt. Och avslöjande därmed BloggDagen.

Egentligen tänkte jag berätta mer om saken i ett senare skede. Men låt oss kort bara gå igenom vad BloggDagen handlar om:

Det är en bloggplattform. Inte helt olik den Aftonbladet har. Men kanske än mer lik den Blogg.se har. Inget unikt alls, men något som vi både ser ett behov av och som ligger i linje med vad Dagen vill.

En av tidningen Dagens grundpelare är att vara en "kristen röst i samhällsdebatten". Det innebär inte att propagera för en massa åsikter, utan att ge mångfald till en debatt. Att nyansera med andra, ickesekulära perspektiv. Att anta utgångspunkten "Om det finns en Gud - hur skulle vi då förhålla oss i frågan X?"

Dagen kan, och är, den här rösten på många sätt. Dagens bloggare - jag, till exempel - är den. Men vi vill engagera fler. Det tror vi att vi kan och kommer att göra genom att lansera en bloggplattform där ni läsare kan fatta bloggpennan och göra er röst hörd.

Jag ska berätta mer om det (och även om den enkla tekniken bakom det) när vi har kommit längre i bloggnätverksbyggandet.

Men just nu handlar det om en logga. Och flera har frågat om jag är en idiot som skickade in följande pitch:

Och, ja, det ser kanske inte så välgenomtänkt ut att välja Ole Bramserud som förebild. Men jag tänkte länge, och tycker att den gestaltar mycket av känslan man ska känna för BloggDagen.

En person utan trösklar och varmt härta, kontaktsökande och någon man har riktigt roligt med, bara man ger honom chansen. Ett lite udda, vilset får, men samtidigt väldigt välkomnande och innerlig. Som skojar till det ibland med vilsne Stig-Helmer, men aldrig på ett elakt uteslutande sätt.

Tänk, finns det någon filmkaraktär som bättre beskriver en logga för en bloggplattform där alla - ny som gammal - ska känna sig hemma?

Jag tror inte det.

För en gotlänning i exil är det så klart extra spännande att följa hela debatten om Gotlands landshövding Marianne Samuelsson. Men det är en märklig historia det där.

I går gick TT ut med ett telegram om att de fått ett brev från Marianne Samuelsson. I uttalandet sa Samuelsson att hela historien handlade om en komplott. "Jag är lockad i en fälla av en illojal medarbetare med egen politisk agenda", skrev hon.

Intressant tyckte jag. Men TT valde att bara lägga ut nyheten på printlinan. Den har Dagen.se, enligt avtal, inte tillåtelse att publicera från. Så jag ringde till Länsstyrelsen Gotland och tänkte att jag kunde få uttalandet därifrån.

Jag pratade med informationsansvarige Lars Bäckman. Han var lite bekymrad.

- Vi har inte fått bekräftat att det verkligen är Marianne Samuelsson som har skrivit meddelandet. Det är inte osannolikt att det är hon, men vi har ännu inte fått det bekräftat.

Ojdå, tänkte jag, men slussades vidare till hans kollega, Barbro Lindgren, som hade bättre koll just nu. Barbro Lindgren svarar och är lite orolig. Hon hade inte möjlighet att maila uttalandet.

- Ok, du har det kanske bara på papper, inte på dator? Kanske kan du faxa det då?

"Hum", och "tja", svarade Barbro Lindgren, men lovade faxa när hon fått pappret från sin "kollega".

Tio minuter senare ringer Barbro upp och förklarar, något förläget:

- Vi har bara fått det uttalandet som kommit från TT. Det är all information vi har.

Härligt. Sveriges just nu mest omtalade person väljer att bryta tystnaden genom att maila det till TT. Utan att konsultera sin informationsansvarige. Utan att ens informera någon på länsstyrelsen.

Samuelssons medarbetare på länsstyrelsen får i stället sitta som oinformerade fån, rundade av sin chef.

"Illojala medarbare"? Jag undrar vem som är mest illojal.

Det blev några turer kring det där youtubeklippet från bröllopet jag postade förra veckan. På den senaste bloggposten om bröllopet fick jag följande kommentar:

"Hur kan du glädjas åt denna video? Att ingå äktenskap är en respektfull och högtidlig ceremoni. Att göra sitt bröllop till ett cirkusnummer är ovärdigt. Man kan vara glad utan att vara pajas. Det här paret vanärar sig själva, varandra och akten."

Då tänkte jag, kanske är det bättre att vanhedra sin skilsmässa? Det gjorde de här:

Jo tack. Jag hyrde bil, åkte till bröllop i Eksjö, tankade diesel i bensintank, fick motorstopp, fick reda på att ingen försäkring täcker idioti och att ingen verkstad i hela Småland har öppet söndagar, fick be nyligen bekanta bogsera bil 9 mil, höll dåligt avstånd till bogserarbilen i korsning och fick se bogserlinan brista, fick vänta en timme i Annerstorp medan ny bogserlinan skulle hittas (en söndag!), fick åka 90 km i 30km/h (9 mil tar tre timmar...), bytte bil, kom hem till Stockholm alldeles för sent och håller nu tummarna för att verstaden inte ska ta överpris för att tömma en bensintank på deiesel.

Men bröllopet var fint.

Hur har ni själva haft det?

(tipstack: Donny)

Och, ja, visst är den så dålig att man tror att den är fejk? Men affären finns på riktigt: http://redhousefurniture.com/

Och hela tanken bakom reklamfilmen är just att ta tillvara på det skådespel bara riktigt dåliga skådespelare kan göra, och sedan hajpa hela den idén. Se hur inspelningen av reklamfilmen gick till här: