Det är alldeles för lite vila och ro just nu. Men roligt också. Och i dag börjar en särskilt spännande satsning.

I dag börjar Bok och bibliotekmässan i Göteborg. Ett hundratusentals boknördar förväntas trängas längst snitslade stigar i Göteborgs mässhallar. Dagen har varit på plats sedan tio år tillbaka, och så även i år.

I år ökar vi tempot ytterligare mer vår bevakning. Utöver den sedvanliga sändningen från vår egen monter, som sker direktsänt via Bambuser, växlar vi upp med ett bloggteam om tre personer. Jag själv, kulturredaktör Inger Alestig och förstärkning av vår expertbloggare Maria Hellgren.

På http://dagen.se/blogg/bokmassan09 kommer vi blogga, fota, twittra och filma för att vara dina ögon och öron under en av de mest märkliga och mässor Sverige har.

Och så kommer vi testa på ett alldeles nytt koncept. Bokmässesafari.

Att sända från egen monter i all ära. Men hur roligt är det att titta på? Med hjälp av vår egen lilla tv-buss, en mobiltelefon och en reportermick, sänder vi tv live samtidigt som vi gör safaris på olika delar av Bokmässan. Vi kommer offentliggöra vårt program så att du kan boka in och surfa in för att vara med i direktsändning när vi besöker Se människan-avdelningen och pratar med Svenskakyrkan-utställare. När vi gör en safari-inventering av de kristna bokförlagen på plats. När vi besöker pressrummet och försöker förstå vad bokmässehajpen handlar om. Eller när vi safaritittar runt på alla tokiga, välbyggda och udda mässmontrar som finns i huset.

Allting samtidigt som du kan delta i chatten, ställa frågor eller ge förslag och order på vad vi ska besöka, fråga eller göra - just nu, i direktsändning.

Vad tror ni om det? Det blir kul, inte sant?

Bokmässan håller på till och med söndag och livesändningar kommer att ske flera gånger om dagen.

Det blir ett test. Jag har ingen aning om hur det kommer slå ut. Om det går att hålla låda och intresse uppe för den här typen av direktsändning.  Men låt oss testa!

Så stay tuned! Mer info och detaljerat program kommer under förmiddagen.

Äntligen händer det något nytt i Dawit-frågan. Och jag är så glad och stolt över att vår tidning är med på tåget.

En svensk medborgare har i dag suttit fängslad i åtta år utan rättegång eller åtal.

Det är en skam för Sverige och dess beslutsfattare. Och även för en svensk presskår. Jag har känt mig rätt maktlös i allt det där. Känt det som att jag, för varje dag som har går, sviker en kollega och medmänniska. Jag har tidigare bloggat om hur märkligt det är att vår, mediernas kreativitet stannat vid ett protestformulär. Bloggat om hjälp att hitta nya ingångar efter den exklusiva intervjun (för övrigt gjord av den numera ökände Donald Boström) med Eritreas president. Anat en hopplöshet hos alla jag pratat med saken om.

Men i dag tar Expressen med Thomas Mattsson upp frågan och blåser liv i saken igen. Och jag blir glad. Hoppfull.

Förslaget bygger på att medierna ska hjälpa till sätta in 2000kr var till ett konto som går till Dawits barn. Summan kommer årligen, tills Dawit släpps fri. Att alla medier, gemensamt och samtidigt, publicerar en text Dawit Isaaks situation. Årligen. Tills han släpps.

Det kan tyckas lite. Men det är något. Det är ett steg. Och kanske tar det oss en bit framåt. Texten föreslås skrivas av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund. Men är det verkligen bästa förslaget?

I den intervju som gjordes med Eritreas president om Dawit Isaak är det tydligt att knäckfrågan ligger i medborgarskapet. Eritrea menar att han inte är så mycket svensk medborgare som han är Eritreansk. Att Sverige inte ska bry sig om vad de gör med medborgare.

Kan det vara en ingång för oss medier? Att hjälpa till att understryka hur mycket svensk medborgare han är? Att det inte finns något som heter halvt medborgarskap? Att hans bakgrund, kulturell som geografisk, inte avgör om han är svensk eller inte?

Skulle det rent av vara bättre om kungen skrev texten? Inte om politik. Inte om åsikter. Utan ett klargörande om att Dawit Isaak är svensk. Som fakta. Ett slags öppet brev till Eritrea. Hade det slagit högre än en artikel av, den förvissor briljante, Peter Englund?

Jag vet inte. Men det som nu sker är ett steg framåt. Och är alla 101 av de tidningar som är medlemmar hos TU med så kommer det bli historiskt. Vackert. Och det absolut minsta vi kan göra för Dawit.

Jag var och höll en kort föreläsning i dag och gjorde en fantastisk final. Folk från olika dagstidningar närvarade för att höra om kontext-system och jag skulle inleda dagen med en kort presentation.

Jag hade ombetts att förbereda mig på engelska, övat in på engelska och tänkt ut vad saker heter på engelska. Väl på plats visar det sig att alla som anmält sig till dagen var svensktalande. Inga problem. Jag kastar om, översätter i farten, liksom. Det var dock svårare än jag trodde. Det blev en hel del svengelska. Det gick ok.

Men så när jag tar fram min sista slide i presentationen dyker ordet "benefit" upp. Jag får hjärnsläpp. Jaja. Jag svengelskar till det lite, tänker jag. Och säger:

"Hur vi kan benefitta på det"

Plötsligt skruvar sig hela den samlade skaran. Jag inser vad jag sagt, känner skam i hela kroppen, försöker förklara mig. Upprepar det igen för att försöka avdramatisera. "BeneFITTA, haha!" Skrattar konstlat "Oj oj, där kom det visst ett fult ord, ja". Vi är nu uppe i en tio sekunders reflekterande kring ett könsord. Jag letar febrilt efter en utväg medan alla samlade sitter tysta, generade. Frågar om någon kan hjälpa mig med översättning. Upprepar ordet igen. Mer skruvande i stolarna, någon försöker skratta. Någon annan försöker rädda mig med översättning. "Dra fördel". Jag tackar. Men det är kört. Går vidare till mitt "Thank you". Arrangören (en kvinna) reser sig, något besvärat, och tackar. "Ja, det gick väl bra det där...".

Och så var det slut.

Vad jag sitter och gör nu? Kollar om det går att banka in vett och lärdom genom pannan.

Vad roligt att så många har gissat! Detta har roat oss mycket. Men nu är det slut. Och vi har en ensam vinnare.

Men först, facit:

Mugg nummer 1 tillhör:

Thomas Österberg! Det är en ironisk mugg, kan man säga. För Thomas går runt med sin kaffemugg och doppar tepåsar. Aldrig kaffe. Inte ens om man mutar. Bjuder på fin kaka till. Aldrig kaffe i kaffemuggen. En kuggis, va?

Nästa mugg tillhör:

Kerstin Doyle! På muggbilden fanns en del att läsa av. Som att det slutade på "a" bredvid hjärtat. Och att man skymtade ett K som i Kerstin på andra sidan. En svårfotad mugg. Men, erkänn, inte helt svårtippat när man ser det i efterhand?  

Nästa mugg tillhör:

Ann-Charlotte Fritzon! Ann-Charlotte har ojat sig en del över att hennes mugg är så generisk. Att folk ska tolka in för mycket i muggen, liksom. Koppla henne som tråkig och slätstruken. Men visst tolkar man det som en kvinna med klass och smak? Visst?

Nästa mugg tillhör:

Daniel Wistrand! Vår Ikonredaktör har egentligen aldrig brytt sig om att ha egen mugg. På sin förra arbetsplats hade han ingen. Men när han en dag råkade ta en kollegas fikamugg på sin förra arbetsplats utbröt en mindre katastrof. Det viskades om det efteråt som ett "övertramp av rang". Och som avskedspresent fick han denna randiga mugg. För att lyckas bättre på sin bästa arbetsplats, liksom. Daniel vet nu bättre, och det uppskattar vi här på Dagen.

Nästa mugg tillhör:

David Wingren! David sökte själv upp mig när jag gick runt och samlade muggare på redaktionen. "Hej. Du, mina barn har gett mig den här muggen och skulle bli jätteglada om min mugg fick vara med.". David själv blev inte lika glad när han såg bloggkommentaren som gissade rätt på muggen och skrev "Killen har ju ett självporträtt på koppen".

Nästa, och sista, muggen tillhör:

Danne Sundell! Det här är ju ingen mugg. Men skulle Danne kunna sila ner kaffe i flaskan skulle han nog göra det också. Det finns ingen bild i arkivet på Danne vid sin arbetsplats utan den här flaskan. På bilden har Danne precis börjat berätta historien om sin "mugg". Om att det är en gammal julmustflaska. Att han älskar julmust. Att han sparat och druckit ur flaskan långt efter att julmusten tagit slut. Att etiketten trillat av. Att folk frågar om han super på jobbet. Att han sedan fått en vattenetikettatt klistra på flaskan. För att undvika eventuella missföstånd. Danne Sundell gillar sin vattenflaska mycket.

Och då, vänner, har vi en vinnare! En ensam person prickade in alla rätt: Signaturen "Elin"! Grattis, grattis! Hör av dig så skickar jag över boken! 

Vi skjuter på resultatet av muggtävlingen tills imorgon. Det blev för sent och för mycket annat i dag.

Det är väl ok? Då får ni ju också ytterligare chans att gissa. Hurra.

Jag måste få brodera ut saken lite mer kring Alex Schulmans videoklipp. För givetvis nöjde jag mig inte med att bara sitta på distans och filma hans predikan. Efteråt gick jag fram och fick en egen videointervju med honom. Det är den intervjun jag hänvisar till i artikeln.

Men videointervjun är så dålig att jag inte kan med att publicera den. Så skakig och med så dålig riktning att den mest fångar upp Schulmans tänder.

Jag finner hur jag jag tittar på klippet och omedvetet böjer mig ner, som för att kika upp under filmklippets kant.

Att det blev så dåligt beror främst på två saker.

1) Alex Schulman är en närgångs-samtalare. För att göra en bra flipkamera-intervju behöver jag en knapp meter mellan oss för att kunna se den jag intervjuar i kameran. Det gav inte Alex. Han kröp upp vid mig som om vi skulle viska hemligheter. Och för varje centimeter jag försökte backa smög Alex efter. Ställde sig nära, som om han önskade ett förtroligt samtal. Förvisso effektfullt och bra för intervjun, men fullkomligt värdelöst för kameran. Jag försöker vinkla armen bakom kroppen i omöjliga riktningar för att få med hela ansiktet. Det gick dåligt.

2) Alex Schulman är min ungdoms idol. Det finns två skribenter som påverkat - eller snarare imponerat - på mig mer än några andra. Den första är Fredrik Virtanen. När han startade sin rökblogg någon gång 2005 var det en ny värld som öppnades. Jag älskade formen, jag älskade det avskalade, nakna, men framförallt älskade jag Fredrik Virtanen. Som han behärskade plattformen. Som han kunde skriva. Han texter dröjde kvar i mig. Lirkade fram känslor och fyllde mig med djup respekt. När Virtanen la ner startade Schulman. Jag har hyllat honom förut. För hur han gjort upp med den trötta 70-talistironin. Spetsat den. Jag har hållt honom som missförstådd när vindarna blåst som hårdast. Menat att han till sist blev för stor. Att han inte längre kunde slå uppåt.
Hursomhelst. Det var han som stod där framför mig nu. Och trots att det var länge sedan jag läste hans blogg eller höll honom som någon slags förebild var det skakigt.

Så skakigt att jag den första delen av intervjun inte kunde hålla kameran still. Jag var så adrenalinfylld att jag, med bakböjd arm, skakade i hela kroppen.

Det är plågsamt att se klippet i efterhand. Känna känslan av litenhet, av upprymdhet, av storhet - allt på samma gång. Inse att det jag tyckte var en ocean av tid egentligen bara var någon minut. Att jag blev starstruck.

Samtidigt var det en nyttig upplevelse. En skön känsla av att inte vara blasé. Att jag fortfarande kan bli knäsvag bredvid människor som inspirerat mig.

Så var det med de saken. Och just eftersom klippet var så dåligt valde jag att skriva ut intervjun istället för att publicera videon. Men självklart ska ni få titta på det och skratta. Peka finger och sånt.

Eller för att få höra det sista Alex Schulman säger i kyrkan, när jag tackat och önskat lycka till: "Tack som fan"

Det var en rolig dag i går. Vi testade två olika sätt att göra fantastiskt enkel webb-tv.

Första ville vi skapa någon slags närvarokänsla kring kyrkovalet. Inte bara berätta nyheter, utan få lite personer bakom alla röster. Jag tog därför med mig vår Flip Mino-kamera till min egen röstlokal. En lika enkel som genial videokamera. En knapp. God bild och förvånansvärt bra ljud.

Jag kollade med rösträknarena hur tillströmningen av röstande varit. Kollade med folk i området om de kommer att rösta. Och gjorde min egen påa.

(gissa hur töntigt det här såg ut när jag mobilfotade mig själv fotandes)

Sedan sprang jag hem, tryckte in flipen i datorn, redigerade lite snabbt och klickade sedan "publicera på youtube".

Resultatet blev den här artikeln, och det här klippet:

Strax därefter skulle Alex Schulman premiärpredika i kyrkan. Jag hade tänkt att gå ändå och passade på att ta med mig flipen och ett Gorilla-pod-stativ. En enkel klämanordning på bänken framför och så hade vi plötsligt en lika enkel som god kameraposition. 

Hem därefter, in med flipen i datorn, lägg ut hela predikan på Vimeo och klart:

Inte bäst ljud, inte bäst bild. Men med så ofantligt liten arbetsinsats värt så väldigt mycket.

Aftonbladet webbtv var också där. Med en gigantisk kamera, kameraman och reporter. De har fortfarande inte fått upp varken predikan eller intervju om saken.

I muggtävlingen. Så skynda er in och skriv in era gissningar.

Så publicerar jag de rätta svaren, och en vinnare, i eftermiddag.

http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2009/09/vems-ar-muggen-revisited

Jag har varit och röstat i dag. Jag tvingade med mig min inneboende att rösta också. Han visste inte ens om att det var val. Och väl framme visade det sig att han inte kunde rösta. För att han var tvungen att finnas i papper. Och trots linjal, hummande och pärmar kunde de inte hitta honom i pärmen. Han tillhörde något annat valdristrikt.

Hur otroligt är inte det? Att man 2009 inte har datoriserat hela systemet? Så att man kan få rösta där man är under valdagen. Nu förlorade kyrkovalet en röst.

Ja ja.

Så här såg det i alla fall ut där jag röstade i dag:

Det gav mig en kraftig flashback till mitt första val. Det var 2001, jag var 18 och det skulle bli det första valet där jag fick utöva min demokratisk rättighet. Eller plikt, om så vill.

Jag minns att jag gick tidigt på söndagsmorgonen till församlingshemmet. Innan frukost. Jag hade i princip bara rest mig ur sängen och gått dit. Väl där såg det ut exakt som i dag. Människor med silverhår och käppar. Det måste stått "ung förstagångsväljare" i pannan på mig. Tanterna och gubbarna tittade på mig som människor gör på nyfödda barn. Så där gulligt, med huvudet på sned. Nickade till mig och försökte få mig känna mig välkommen. Lokaltidningen, Gotlands Allehanda, var där och kastade sig över mig. Jag var sannolikt den första unga som kommit in i vallokalen. Jag intervjuades, sa något provocerande vill jag minnas, och hamnade som toppcitat i tidningen dagen efter.

Jaja. Det var då. I dag är i dag. Och jag tänker inte yttra något provocerande om valet eller om vad jag eller du ska rösta på.

Förutom det demokratiskt klandervärda i att man inte kan rösta överallt.

Inte konstigt att valdeltagandet blir lågt.

Flera har hört av sig efter att jag publicerade bloggposten om vårt problem med Facebook. De flesta för att få tips på hur de ska göra.

Det gör vårt beslut enklare. För givetvis kan vi inte råda en tidning att agera mot Facebooks regler. Därmed måste vi övergå från vår personprofil till en fanpage.

Arbetet nu har gått ut på att försöka fixa en bra och funktionell fanpage som är ett värdigt substitut för vår profil. Men tro mig, det är inte det enklaste. De applikationer som andra aktörer än Facebook skapat för fanpage är krångliga, svårimplemneterade och fungerar bara ibland.

Jag har suttit lääänge för att försöka få Twitter att fungera. Har varit rasande. Trott att jag skulle bli galen.

Då var det skönt att få stöd av att Kevin Spacey, med dryga miljonen twitterföljare, hade samma huvudbry:

Kevin Spacey, tillsammans med sina twitterföljare, kom fram till samma slutsats som jag: Det går inte att uppdatera facebook fanpage via twitter.

För oss, som är en väldigt liten redaktion, är det en absolut nödvändighet att vår fanpage uppdateras automatiskt. Så jag kastar ut frågan till er, kunniga användare:

Vet ni hur man gör? Hur man får sin fanpage att uppdateras automatiskt? Det kan vara via andra tjänster än twitter. Säg gärna till i så fall.

Planen är alltså: Vi öppnar en fungerande fanpage på Facebook så snart som möjligt, där vi bjuder in våra tidigare profilvänner. Vi håller kvar den gamla profilen, men lägger vårt fokus och våra uppdateringar på den nya fanpagen. Detta för att vi inte en dag ska, likt nattklubben Tivoli, ska vakna upp till att hela vårt facebook-konto raderats.

Jag återkommer i ämnet. Med en mer heltäckande beskrivning om hur vi gjort. Och löst saken.

I dag tar Dagen.se:s annonser ett nytt steg. Vi börjar använda utrymmet utanför de 1024 pixlar som rymmer vår sajtbredd. I utrymmet utanför har vi tillåtit en annonsör att göra en vinkelhake.

Vi är knappast unika med lösningen. De flesta stora sajter använder utrymmet utanför den normala sajtbredden, trots att inte alla läsare har så stora skärmar att de kan se den.

Vår annonstestare med vinkelhaken är Impact med Kirk Franklins besök i Globen. Deras annons kommer att synas under tre omgångar den kommande månaden och vi är givetvis nyfikna på era eventuella synpunkter om det här sättet att placera annonser.

För många är och har annonser många gånger varit en lika stor del av en tidnings behållning som artiklarna. Det vill vi, både för er och våra annonsörers skull, att det ska vara på webben också. Det här kan vara ett steg närmare det.

Men räkna med många fler och mer annorlunda steg, framöver.

Jag fick äntligen min Iphone.

(foto: Josefin Casteryd)

Jag kommer inte säga någonting alls om den här texten. Mer än att den fascinerar mig, får mig att dra på smilbanden och fundera på om det är någon slags konstinstallation.

Och att om du missar den här texten så kommer du inte förstå snackisen vid varenda fikabord framöver.

Så läs. Himmel. Läs.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor

För några veckor sedan fick jag en av de märkligaste förfrågningarna hittills. Det var från telefonnummertjänsten 118800. Kommer ni ihåg dem?

För ett drygt halvår sedan fick vi ett tips på att tjänsten som (likt de flesta andra sms-tjänster) påstår sig ha svar på allt beskrev Jesus som "han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig."

Jag gjorde en rutinringning till företaget och antog en ursäkta eller svepande förklaring. Tvärtom. Företagets vd, Markus Öhman, svarade och gav en av de märkligaste och mest komiska intervjuer jag gjort.

Artikeln blev hett stoff i hela Sverige efter det. Den gick varm på bloggar, forum och det skulle göras kortfilmer om saken. Gratis, om än inte så smickrande, reklam för 118800. Och jag bloggade att jag inte förstod om vd:n var valhänt eller ett pr-geni.

Nu har samme vd hört av sig igen. Och skriver följande mail:

Plötsligt står det glasklart att denne Markus Öhman knappast är valhänt. Han är smart och vet hur man spelar det här spelet.

Men jag vet inte vad jag ska svara?

Jag har frågat om jag får välja var pengarna de tjänar in ska gå till. Det får jag. De har till och med föreslagit att det ska vara gratis att svara.

Jag har googlat och sett att Blondinbella och Kissie har varit deras "kändisar" tidigare. Fint sällskap... Grejen är att man som läsare får chans att ställa en massa frågor till personen. Till mig. Som jag ska svara på. Och..jag vet inte...

Borde jag ställa upp? Kanske är det bara en kul grej? Som jag inte borde funderas å mycket på? Särskilt om man kan samla in pengar till något bra?

Aaah. Hjälp mig här. What to do?

Ge mig valium någon! Håll ner mig på jorden! Nyp mig i armen!

Dagen.se är nominerad som Årets digitala dagstidning.

Vi står där tillsammans med Jätte-DN. Dagens nyheter, liksom.

Vi står där tillsammans med Thelocal.se. Som jag inte vet någonting om.

Men ärligt talat spelar inte motståndet någon roll alls. Det är en fantastisk vinst och erkännande att vi anses som en de tre bästa digitala dagstidningarna i Sverige. Av branschen.

Kolla vilken vacker nominering:

"Tidningen Dagen använder webbens sociala medier för att riva de sista murarna mellan redaktionen och omvärlden. Valet att aktivt bjuda in läsarna i hela tidningsprocessen är modigt, framsynt - och framgångsrikt. När strategin dessutom genomförs med minimala resurser har branschkollegorna inte längre några ursäkter."

Det där med minimala resurser är sant. Och så värt att poängtera. Inte för att andra ska härma oss, eller för att det är bättre att slita ihjäl sig, utan för de som jobbar med Dagen.se gör just det - sliter och lägger ner ett fantastiskt engagemang.

Som Jakob Ihfongård, som håller koll på våra externa tjänster, vår läsarmedverkan, och inte minst redigerar Dagen.se snygg varje dag.

Som Leif Cyrillus, vår tappre webbreporter som haft jouren varje helg sedan Gud skapade jorden. Nästan.

Som Linus Anderås. Som jag lider lite med att han inte är här och får uppleva det. 

Som Simon Glimeld som layoutat/-r varje del av Dagen.se. Som hoppat in från annonsproducenttjänsten och med engagemang och talang skapat något vi känner oss stolta över.

Som våra bloggare, som nyfiket utforskat och upptäckt att bloggen och den läsarinbjudande journalistiken inte var en börda, utan ett redskap.

Det är i sanning en spännande tid att arbeta med digitala dagstidningar. Hela branschen står i en galen utveckling. Att vi då lyfts upp och erkänns som ett gott exempel som journalistisk produkt är så stort, så fint, så rörande att...

...någon borde örfila mig.

Minns ni vår tävling "Vems är muggen" som vi körde förra året? Det var väldigt roligt. Jag la ut bilder på redaktörsmedlemmars muggar och ni skulla para ihop dem med rätt person. Ni karaktärsbedömde, klurade och gissade. Och sedan kom resultatet med varje muggs historia.

Nu är tävlingen tillbaka i en andra säsong. Med nya muggar och nya redaktionsmedlemmar.

Så. Reglerna är enkla. Titta på muggarna. Titta på redaktionsmedlemmarna. Para sedan ihop rätt mugg med rätt redaktionsmedlem.

Här är muggarna:

Och här är redaktionsmedlemmarna (A: Ann-Charlotte Fritzon är debattredaktör, B: David Wingren är biträdande nyhetschef, C: Daniel Wistrand är redaktör på ungdomsmagasinet Ikon1941, D: Danne Sundell är redigerare, E: Kerstin Doyle är reporter: F: Thomas Österberg är opinionsredaktör)

Så. Gissa nu. Typ så här: 1A, 2B, 3C osv

Vinnaren får ett ex av nya boken "Framtiden har redan varit här, hejat och passerat"!

Uppdaterat: Flera har mailat mig sina svar, men skriva i kommentarsfältet! Det är mycket roligare att läsa och lättare att jämföra där.

I dag blev jag själaglad! Det kom ett blomsterbud med en ros och budskapet: "I dag föds boken om Framtidens journalistik. Grattis, hälsar Helena på Tusculum förlag"

Det pirrade lite i kroppen och jag kände mig som en stor författare trots att jag bara skrivit några tecken i en bok tillsammans med tio andra.

Genast började jag googla på boken. Och, mycket riktigt, nu finns den där ute. På Bokus, Adlibris och alla de andra bokköpsajterna jag aldrig annars besöker.

Jag kan därför berätta att boken är billigast på Adlibris. Dyrast på Ord & bok, tätt följt av Ginza. Bokia kallar mig författare. Vilket roar mig mycket. CDON och Bokextra har gjort en egen sida åt alla (eh, well, ett) "arbeten".

Allt är mycket roligt. På bokmässan ska vi dessutom träffas och hålla prat i montern, presskonferensa och sånt. Det om det.

Jag har också kommit på en rolig tävling för att lotta ut ett ex av boken! Återkommer senare i dag eller imorgon med den. Hejsålänge.

Eftersom dagens snackis verkar bli följande youtubeklipp så tänkte jag att ni lika gärna kan hitta det här som någon annanstans.

Och visst är det snyggt. Bollen innan matchboll i en semifinal gör Federer lite kreativ problemlösning.

Jag var och såg en misserabel version av musikalen Cats på Cirkus i gå och missade mitt eget radioprat. Ni som har biljetter - sälj dem på blocket.

Eftersom jag missade tittade jag in på Publicerats hemsida. Och ser den här gigantiska bilden av mig själv. Nu är det förvisso jag som har skickat in bilden på begäran, men jag har aldrig sett den använd från axlarna och neråt. Ser ni vilka enorma underarmar jag har? Som om om jag vore slaktare.

Jaja. Ni som vill höra programmet i efterhand kan kila in och lyssna här.

Förresten. I dag fick jag ett handfull ex av boken. Jag funderar på om jag ska lotta ut någon här på bloggen. Men behöver något slags tävlingsmoment. Ska bara komma på ett.

Via Tobias

(nyhet från Nerikes Allehanda)

Jo, jag var ju på radio i dag. Kom till stora ingången och förundrades än en gång över entren. Märkligt det där. Vårt lands radioflaggskepp ser ut som om det byggdes av Sovjet. Men så kom jag in och fick förklarat för mig att det är helt i sin ordning. Det är medvetet byggt så. För om det blir krig är det härifrån informationen till svenska folket ska gå. Om var vi hittar våra mjölk och bröd-biljetter, vilka tider vi får utegångsförbud och sånt.

Så blev jag insläppt, upp för långa trappor och väggar gjorda som en bergvägg utan berg. Märklig sak.

Så visades jag in i en studio. Programledaren satt i Malmö och vi skulle prata via länk tillsammans med två andra författare av boken, Elin och Ellen. Och så lämnas jag ensam. Helt ensam. En studio för mig själv.

Det var givetvis väldigt kittlande att vara själv i en egen studio. Jag skulle ju kunna ta mig av alla kläder och  sitta här naken utan att någon visste. Naken i radio, haha! Men jag höll mig ifrån det och begränsade mig till andra otrevligheter. Lyxgrejer som man aldrig skulle göra om någon annan såg. Som att kolla så att näsan är ren.

Äntligen få bort det där popcornet som kilat in sig mellan tänderna.

Och slänga upp fötterna på ett så där tufft och avslappnat sätt.

Så där satt jag och njöt. Och såg plötsligt en skylt på väggen.

Blicken flackade runt i rummet. Och se där, en svart mojäng. En kamera!

Då var det inte så roligt längre.

Men hey, radioprogrammet blev säkert bra. Jag pratade om sociala medier som om jag vore dess rebellledare. Villig att störta det etablerade arbetssättet i eftermiddag om det gick. Ord och floskler sprang i väg åt alla håll och det blir antingen väldigt flummigt eller väldigt spännande att lyssna på.

Glöm nu inte att lyssna! Om inte på mig så för att höra programledarÅkes fantastiska röst. Inte helt olik Robert Gustafssons karaktär Fråga Bertil. Klockan 15.35 sänds programmet med repris på söndag kl 12. Programmet heter Publicerat och sänds i Sveriges Radio P1.

Nu är den här! Den där antologin som jag pratat om. Där jag skrivit en av delarna och där titeln på boken kommer från min text.

Märklig känsla det där. Att hålla i en bok som jag själv varit med och författat. För någon som har växt upp med digitalt publicerade texter är det så klart speciellt när något trycks på papper - det varken underskattar jag eller försöker ducka för. (Olle Lidbom skriver förresten väldigt intressant om just den saken i dag)

Roligt är också att radioprogrammet Publicerat hört av sig för att prata om boken i deras program. Imorgon ska jag in till en studio hos Sveriges radio och förklara varför framtiden redan var här, hejat och passerat. På lördag sänds programmet klockan 15.30 i P1.

Ni lyssnar väl då?

Vi har en beef här på redaktionen. FeatureTherese menar att Baconungen i klippet nedan kommer att bli något stort. Jag menar att han är en lillgammal skitunge.

Vem har rätt?

Vi har problem med vårt Facebook-konto. Stora problem. Strukturella, strategiska och etiska. Och jag vill dela dem med er, så här öppet. För att jag har gjort det öppet ända sedan starten, via utvärderingar fram till i dag.

Facebooks regler tillåter inte vår profil i dess nuvarande form. Och ser ut att tvinga oss till att bli lika enkelriktade i vår kommunikation som en papperstidning.

Det kom till vår kännedom för någon vecka sedan. Efter att jag i somras redogjorde hur Facebook på några månader har blivit en av våra viktigaste medarbetare är det flera tidningar som har följt efter. Även organisationer och kyrkor.

Det började med att tidningen Medievärlden skulle skaka liv i sin gamla facebook-grupp. De insåg då att Facebook automatiskt gjort om gruppen till en profil, utan att fråga Medievärlden. Nu fick de mail från användare som menade att det inte var seriöst eller tillåtet att som företag ha en profilsida. Ett företag ska ha en fanpage.

Jag delade några ord med Medievärlden om det. Och använde de argument jag alltid använt. Att vi dels har registrerat enligt den ordningen som Facebook föreslår, och att vi då fick möjlighet att skapa en profil, och att dels flera andra företag har profiler (inte minst det företag som knuffade oss in på bana och lyftes upp som ett gott exempel av dåvarande medieföretaget Mindpark). Vi har aldrig behövt ange varken kön eller födelsedatum för vår profil. Vi registrerade ett företag. Men fick en vanlig profil.

Men det var fortfarande oklarheter och jag gick då in och testregistrerade ett låtsasföretag för att illustrera vad jag gjort. Men fann då en ny text. Som menade att det inte är tillåtet för en organisation att ha en profil. Vi hänvisas istället till att skapa "pages".

Det skulle innebära att vår profil på Facebook inte är tillåten. Precis som många andra tidningars profiler därmed skulle vara otillåtna: Leva, UNT, Helsingborgs dagblad, Allehanda, Norrköpings tidningar, Nerikes Allehanda, Sundsvalls tidning, Frihet, Kåkbladet, Folket, Kommunalarbetaren, Fria tidningar, Laholm, Lundagård, Mvt, Dagens samhälle, Södra innerstaden

Jag har ingen aning hur vi kunde passera. Om det hade något med de nya regler som Facebook implementerade i samband med släppet av nya "pages" i mars. Inte heller förstår jag hur Medievärlden kunde få sin grupp konverterad till ett personkonto. Hur kan en grupp bli en person i Facebooks ögon?

Och hur ska vi agera? Hur ser Facebook på oss (och på den konverteringen som de gjorde med Medievärlden)? Ser de på oss som Vägverket ser på de som hann ta körkort med mc-körkort på köpet? Att det får behållas, men att de som kommer in senare måste ta separat mc-körkort?

Eller ska vi bryta upp? Medievärlden, som precis var i början med användandet av sitt konto, gick direkt över till fanpage. Flera påhejare, bland annat Mindparks Joakim Jardenberg, menade att det ger massor av fördelar att ha en page.

Men jag ser massor av problem och framförallt tveksamheter med att gå från att vara våra läsares vän till att göra dem till fans. Det tvingar oss från att vara så personliga vi vill vara, till att bli distanserade och kalla.

När vi släppte vårt facebookkonto utgick jag just i från att tidningen i framtiden inte kommer vara en deltagare bland alla andra. Privatperson som kommunicera på samma villkor som alla andra. "Alla bidrar, alla tar emot, alla är sociala", skrev jag. Genom fanpage vill Facebook kategorisera oss tillbaka till att bli lika distanserade som en papperstidning. Vi som såg en lösning på att gå från socialt blinda till socialt närvarande ska nu tvingas benämna våra vänner för fans, inte kunna ta emot interna mail (vem vill nu tipsa om svåra grejer?), inte kunna ta emot notifieringar när våra vänner (förlåt, "fans") kommenterar våra uppdateringar, lägger upp bilder, eller vill ha kontakt med oss. Vi kan inte heller bli taggade i bilder.

Vi kommer inte kunna föra dialog med våra läsare. Spinna vidare på tips, kolla på de bilder de hänvisar till på sina privata facebookprofiler. För Facebook menar att fans har så hög integritet att deras "idoler" inte ska få se deras bilder. Eller något på deras profiler

Jag har precis varit på lunch med Piratförlaget.

Den enda fråga jag hade på agendan: Varför heter ni, som är ett så etablerat bokförlag, Pirater? Särskilt som Guillou, antipiraten nr 1, är delägare i bolaget?

Svar: För att vi konkurrerande bolag tyckte vi var pirater som snodde deras författare. Då kallade vi oss så.

Aha. Sa jag.

Hans enda fråga: Varför heter ni Dagen när ni produceras på natten?

Nej. Det sista var ett skämt. Ett lite trist skämt, kan jag tycka när jag gluttar upp på det så här i efterhand.

Så. Då har jag tagit femton sekunder av er tid och 90 sekunder av min egen med att skriva blaj. Nästa gång ska jag skriva något viktigt. Hej.

Antar att en del av er har sett det här. Men för er som inte gjort det:

För några veckor sedan lanserade den tills då ganska okände modebloggaren Mogi en ordlista. Som är... fantastisk. Helt på allvar ledsagas vi genom "de nya orden". Irony-by-mistake, som deeped träffsäkert beskrev saken. Kolla:

Och det som man trodde var den fulländade parodin på sin egen värld vreds sedan ett varv till när Marcus Birro förra veckan, i samband med en PR-release av Strages nya bok, inledde ett klipp med att göra en Birro-variant på Mogi. Fantastiskt (och notera gärna garderobsparodin - bara svarta kläder):

Det här skrikrosa kuvertet möttemig i brevinkastet häromdagen. Och precis som många av er visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med det. Vem jag skulle rösta på och så.

Jag som i vanliga fall känner någon slags blödig vurm över allt som har med demokrati och öppna val att göra har svårt att hitta engagemang. Min mormor ringde strax efter att jag sett kuvertet. Vi pratade om ditten och datten och så beklagade hon sig över kyrkovalet. Hon förstod ingenting. Vem hon skulle rösta på. Vad det betydde.

Sannolikt är det fler än vi två som känner likadant.

Om knappt två veckor är det dags. Den 20 september avgörs vilka som ska styra Svenska kyrkans utveckling. Sverigedemokraterna försöker ta sig in. Människor som aldrig engagerat sig politiskt ger sig in i valet för att driva igenom förändring. Livets ords VD satsar på att knipa en plats.

Dagen vill försöka hjälpa dig förstå bättre. Och ärligt talat - hjälpa mig förstå bättre. Tillsammans kommer vår redaktion ge ett ärligt försök att dig den bästa bevakning, den bästa överblicken och svara på dina frågor om valet.

Redaktionen laddar nu för att förklara var alla de där 36 000 människorna som ska väljas hamnar. Se en glutt på morgondagens Dagen här till höger.

Och i dag släpper vi en specialsajt för all vår bevakning av Kyrkovalet.

http://dagen.se/special/kyrkoval09 

Här kommer vi att ge dig överblick av allt vi skriver om valet och framöver kommer vi att låta dig interagera mer. Låta sakkunniga svara på dina frågor. Vad som händer, vad saker betyder.

Har du tips på vad vi borde bevaka? Hur vi ska utveckla vår kyrkovalsida? Tipsa gärna.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article5759080.ab

Väldigt läsvärt.

Hörde ni det?

Väldigt läsvärt.

Gå och läs.

Den var skön. Varm. Och lugn. Men nu är semestern över för i sommar. Och det känns, ärligt talat, lite vemodigt. Notera det här, skitnödiga 80-talister: Sommaren blir inte roligare för att man sprider ut semestern på fantastiska, men ändå enstaka, veckor. Man blir inte sådär uppvilad som man vill vara. Man hinner inte få jobbet på det där obrydda avståndet som man önskar.

Men men. Nästa år. Då ska jag inte välja fyra regnveckor i rad (som förra året). Inte heller ska jag sprida ut dem en och en.

Jag ska vara precis så där lagom. Mellanmjölk. Planera den tre månader i förväg. Ta ut alla veckor på ett bräde. Tycka att det är skönt även fast det inte är det. Snickra på något. Ha på mig för korta shorts.

Jag börjar bli medelålders redan. Äh. Hej.

Tack för all hjälp med förslag till sommarbloggare! Vi skapade tillsammans en fantastiskt fin lista över bloggare tycker jag. Utifrån dem vaskade vi fram åtta bloggare som fick en vecka var att blogga fritt.

Jag gillar framförallt blandningen av våra bloggare. Det var präster, programledare, direktörer, artister och människor med annorlunda livsöden.

Det är också intressant att se vad som lockade er mest att gå upp från sommarhängmattorna och hämta datorn eller telefonen för att läsa våra sommarbloggare.

Här är listan på topp 3 mest lästa sommarbloggare:

1. Markus Granseth

2. Berit Simonsson

3. Felicia Brandström

Kul, tycker jag, att den som blev mest läst var den som låg under den absoluta högsommaren, vecka 29. Och det är förståeligt. Markus var även min favorit i sommar.

Och med den trafikströmning som det gett tar vi vidare konceptet til nästa år.

Under sommaren valde vi att satsa mycket på konferensbloggarna. I papperstidningen drog vi ner antalet artiklar och plockade istället in den bloggbevakning som skedde från konferenserna. I den snabba utvärdering som gjorts tycks det ha blivit populärt. Bloggarna ger lätt ett annorlunda och närmare perspektiv än den vanliga reporterrapporteringen.

Men vi har också täckt fler konferenser än tidigare. Och det är intressant att titta på statistiken över de konferensbloggar som har läst mest. Det lär oss mycket till kommande år.

Sommarkonferenserna/festivalerna som blivit mest lästa:

1. Europakonferensen

Carl-Henric Jaktlund gjorde ett makalöst jobb under Livets ords sommarkonferens, fick massor av skit för ensidighet från båda sidor ("du skriver för positivt", "du skriver för neagtivt"), och den schizofrena kritiken måste väl vara det bästa betyget?

2. Nyhemsbloggen

Här är det intressant att se att det blev en stor del av trafiken kom efter själva konferensen. När folk kom och satte sig framför datorn. Inte konstigt - Nyhem ligger mitt i skogen.

3. Oasmötet

Första året vi närbevakar konferensen med blogg. Dessutom en grupp som jag kanske fördomsfullt trott inte läste Dagen. Tji fick vi. Succésiffror och en stor del av anledning till trafiken ska tillräknas vår succébloggare Maria Hellgren!

4. Hönökonferensen

En glad överraskning! Equmenias ordförande Johan Nilsson skapade ett fint surr kring sin blogg och kanske sattes vi Dagen.se på kartan för många Hönödeltagare?

5. Frizon

Överträffade förra året med råge! Helt rätt ton, väluppdaterat och sidan-av-perspektiv.

6. Torpkonferensen

EFK:s stora konferens lockar, för andra året i rad, ovanligt få besök på nätet. Det är märkligt. Och jag förstår inte vad som är grejen.

Och så: Almedalen och Gullbranna på sista plats. Almedalen var vårt enda ickekristna event som vi bevakade. I konkurrens av övriga hade det varit konstigt om den hade placerat sig högre. Gullbranna är en smal festival, men även den en viktig positionering för kommande år.

Mycket kan läras av statistiken. De lärdomarna drar vi och lovar att försöka överträffa oss nästa sommar.

Imorgon går jag igenom våra sommarbloggare.

Vi fortsätter i dag vår genomgång av vad som missades i sommar, för er som glömde Dagen.se.

Jag, som inte haft särskilt mycket semester i sommar, bloggade ivrigt. Det här är mina egna favoriter, och saker som sommarbesökarna klickade på:

Bloggposter om media och sånt:

Mediernas rädsla, eller Spotify betalar bättre än radio
Välläst bloggpost om journalisters inbyggda, ibland ohederliga, skepsis till det digitala.

Aftonbladet är ingen martyr - de glömde bara göra sitt jobb
Min kommentar till Boströmgate.

Så blev Facebook en av de viktigaste medarbetarna
En utvärdering av vårt nyttjande av Facebook. Däremot har det dykt upp en del problem med det här - återkommer om det i nästa vecka.

Bloggposter om kyrkgrejer

Du och jag har glidit ifrån varandra
Sommarens, för mig själv, viktigaste text. Om dig, mig, Gud och kyrkan. Och ett löfte att bli bättre.

Varför blir du glad av att homosex förbjuds?
Om homosexualitet och kristna. Igen.

Frizons skönaste tisha.

Årets avslöjande - säljer affärerna slut på kondomer under den stora kristna konferensen?

Att ragga på kristenkonferens
Jag åkte på massor av konferenser i somras. Att åka till Hönö och vara med på en Nimbusnatt var nog det...bästa?

En gudstjänst för de postradikala

Sköj grejer

Dagens bloopers från Almedalen

Att ta ungdomen på allvar

Att resa med med bloggen i tanke.

Dagen blev "youtubaren" som störde Wij mitt i konserten

Lika som bär - Emanuel? Cosmo Kramer?

Jag vill se ut som Lars Adaktusson

En titt på statistiken avslöjar att de allra flesta nu har slut på semesterveckor och är åter tillbaka på sina jobb. För även om vi har slagit många trafikrekord jämfört med förra sommaren är det så - vi surfar mest när vi inte har semester.

Har du varit borta från datorn har du missat en massa bra grejer på Dagen.se. Våra konferensbevakningar, våra sommarbloggare och våra artiklar. Och inte minst den här bloggens poster! Det har hänt massor av kul under sommaren.

Jag tänkte vi kunde gå igenom lite listor på det här? Att det kunde vara lämpligt att posta en recap för er. Särskilt nu när jag själv är på semester. Så får ni ta igen lite, för allt ni missade.

Låt oss börja med de artiklar som har fått mest läsningar under sommaren:

1. Marcus Birros kärleksförklaring till Frizon.

Birro gjorde ett inspel under den kristna festivalen Frizon, svor och hade sig från scenen, och blev helt tagen av mottagandet. Kärleken, öppenheten. Så tagen att han hörde av sig och ville skriva en krönika om det. En slags kärleksförklaring. Den blev sommarens mest lästa artikel.

2. Stefan Swärd: Jag är omskuren - det värsta jag upplevt

Precis när debattstormen kring omskärelse nådde sin höjdpunkt i sommar droppar EFK:s samfundsordförande den mest oväntade avslöjandet i sommar: "Jag är omskuren". Det var både komiskt, personligt och ett debattinlägg på samma gång. Och det blev det näst mest klickade under sommaren.

3. Sturmark och Sandlund i tv-debatt

Humanisternas ordförande och Dagens chefredaktör - det är klart att det klickas. Även om det bara är en artikel på 500 tecken.

4. Alexander Bard uppmanar fler kristna att lämna folkpartiet

Bard vägrade tidiga i våras att kommentera sina kristna partikollegor. När så folkpartisten och den kristne profilen valde att gå till KD tog Bard tillfället i akt att basha sina kristna kollegor offentligt. En given klickmaskin.

5. Ulf Ekman bad om ursäkt

Livets ord-pastorn och ursäkt - det är klart att vi klickar.

Fint så. Imorgon går vi igenom sommarens godbitar från den här bloggen.