(Anders har redan bloggat om det här, tjuvsåg jag på min semester. men eftersom den här bloggposten redan var skriven och är tidsinställd att dyka upp nu under min semester låter jag den gå ändå.)

De senaste veckorna har det surrats om en alldeles fantastisk blogg: Dagens lokaltidningsbesvikelse.

Det är en särskild sorts journalistik, det där. Besvikelsen. Det är en vinkel lätt att ta till för att få skruv på en händelse. Hitta nyheten, hitta ett case, skicka en fotograf till caset, få henne se besviken och du har din artikel, eller klicktopp.

Kvällstidningarna är duktiga på det där, men det blir särskilt roligt när det är i lokaltidningar. När det liksom handlar om så tillsynes perifera saker.

Och detta har bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse lyft fram på ett alldeles fantastiskt sätt. Varje dag väljer man ut en besvikelseartikel och presenterar artikeln med bild och text.

Hög fnisschans. Och här kommer ett smakprov:

Läs bloggen här: http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Jag hittar en gammal bild i mobilen från en av sommarens långa bilresor. Ni vet då man har massor av tid att tänka tankar som man annars inte borde ha tid med. Som den om 120.

Ni känner till det där uttrycket "mitt liv går i 120 just nu"? Man kan säga det i olika former. "Allt går i 120 nu" eller "jobbet är i 120 hela tiden nu" och så vidare. Det är helt enkelt ett sätt att säga att livet går för fort. Över gränsen, över vad som egentligen är tillåtet.

Så inser jag plötsligt att vägverket (eller vilka det nu är som bestämmer hastighetsgränsen) har omformat ett ordspråk av lång och stolt tradition. Och jag undrar så: Kommer vi ta hänsyn till vägverket? Kommer vi nu att börja säga att "livet går i 130" istället?

Även den här veckan blir bloggtät på Dagen.se.

Du har säkert redan sett att vi har en ny sommarbloggare, Felicia Brandström, men i dag börjar bevakningen av ytterligare en kyrkkonferens. Oasrörelsens sommarkonferens Oasmötet.

Och vi har en favorit i repris som bloggare: Maria Hellgren!

Ni minns? Bloggstjärnan som föddes i samband med Michael W Smiths turné. Följ henne nu, hon kommer att skriva massor hela veckan om en konferens som Dagen för första gången livebloggar från.

In och läs och hälsa henne välkommen!

Jag har tidigare skrivit om Ted Valentin, mannen som bygger karttjänster utifrån googles tjänster.

Men nu har Google stängt dörren. Svartilistat sidorna, och lämnats Teds karttjänster att dö, utan att vidare kommentera saken.

Läs Andreas Ekströms bloggintervju med Ted och sprid ordet för att få Google att vakna:

Vi gillar er som bygger Google, men om ni inte låter ett helt annat ansvarstagande följa den makt som vi som användare har gett er, då måste vi söka oss någon annanstans.

Nu, mina vänner, ska jag gå på en lååå… nej, men i alla fall semester. En vecka ska jag njuta av allt det regn fruntimmerveckan tydligen ska bjuda på.

Jag postar lite tidsinställda poster under tiden här på bloggen, som ni kan roa er med. Det blir bra, visst?

Önska mig nu en glad semestervecka. Och be för sol. Ok? Vi säger det.

Det är en fantastisk diskussion kring bloggposten om varför förbud mot uppmuntran av homosexualitet (och illalukt) gjorde dagenläsare glada.

Låt oss först, för ordningens skull, göra klart att jag inte tror att Dagenläsare i gemen blir glada av den litauiska lagen. Våra känsloknappar är naturligtvis inte representativa för vad de flesta tycker. Det är många som inte trycker i någon känsla alls, några trycker kanske på skoj.

Min post handlade mer om min känsla - fördom om du önskar - att lagstiftning mot moralsynder gör en del av oss kristna särskilt onyanserade. När förbud tas mot homosexualitet, abort eller annat så spelar det ingen roll vilka övriga konsekvenser saken får. Vi blir glada ändå. Även om yttrandefrihet får stryka på foten.

Men jag var ärlig i mitt uppsåt att få till en diskussion, en förståelse för hur man tänker när man blir glad över den litauiska lagen. 

Flera har menat att jag genom min bloggpost försökt idiotförklara "de som glada" och att jag på så sätt motarbetar yttrandefrihet. Men då har man missuppfattat yttrandefrihet. Den handlar just om rätten att få säga idiotiska saker. Utan att straffas. 

Att påstå att homosexuella relationer är vackra. Att påstå att himlen är blå. Att påstå att mördare gör nytta för samhället. Att Hitler är dum. Att Per Gessle gör bra musik. 

Jag behöver inte hålla med om alla åsikter ovan, men jag hoppas att vi tillsammans kan försvara rätten att säga vad vi tycker i frågorna. Oavsett hur idiotiskt vi tycker det är.

För egen del hade artikeln mer med yttrandefrihet än homosexualitet att göra. Men reaktionerna bekräftade att det var just homosexualitet som några av er gick igång på, och som gjorde att ni klickade in "glad" som känsla efter ni hade läst artikeln.

Och visst är det underligt hur vi älskas att engageras och uppröras av homosexualitet? Oavsett vad vi tycker i saken?

Diskussionen fortgår och jag har själv gått in och svarat på de frågor som var riktade mot mig. Samtidigt plockade jag ut några godbitar från kommentarerna. För att liksom stimulera fortsatt diskussion:

"om du vill försvara åsiktsfrihet. Så tycker jag att du borde ta upp det faktum att minsta lilla kritik mot homosexuella, eller att man uttrycker "fel" åsikter så blir det rejält livat även här i Sverige." /DM

"Vad är det du inte får säga om homosexuella/homosexualitet i Sverige? Vilka åsikter är förbjudna? Vad är det du inte får yttra om dessa frågor? Jag är mycket nyfiken!" /Tor Billgren

"Jag tror att Gud kommer att välsigna Litauen pga detta lagförslag."/Ingrid

"Det går inte att förbjuda homosexualitet, och som jag förstått det så är det inte heller det man gör i Litauen, men det går att förbjuda propaganda för denna livsstil, och jag tycker att det är bra att man gör det."/Rolf

"Rent praktiskt gör Litauen rätt i att satsa på levnadssätt som får befolkningen att öka och inte minska"/demokrat

"Fan va enkelt det måste vara att tänka som du, ingrid. Varför styr inte du världen."/Maja

"Nog för att en del kristna har ett (respektlöst och kärlekslöst) tonläge som jag personligen tar starkt avstånd ifrån. Men delar av "homolobbyn" är allt annat än respektfulla.När en del uttrycker sig "homofobt" bilder ett jäkla liv. /.../När andra hotar och trakasserar personer med "fel" åsikter uteblir reaktionerna totalt. I mina ögon är båda sakerna lika illa, och visar lika stor brist på respekt för andra."/DM

"Man får ha vilka åsikter som helst om homosexualitet eller heterosexualitet men denna debatt handlar ju ytterst om yttrandefrihet."/Lars Ewald Lenka

Varför ska homosexualitet inte framställas i god dager? Svar: Vi har alla blivit till på ett visst vis. /.../En viss typ av sexualitet är alltså konstituerande för att vi ska finnas till. Därmed är avvikelsen från den även en avvikelse från oss själva, vår tillblivelse./Stefan Pehrson

"Jag tycker det är bra att Litauen har stiftat en sådan lag. De vill stävja den aggresiva homolobbyn som bara vill hävda sina rättigheter till den milda grad att den som förespråkar normal sexualitet skall spärras in."/Mattias Bäckman

"Tonen i ditt inlägg ger mig återigen lite obehag, Emanuel.
Som svar på huvudfrågan: det är nästan alltid dumt att lagstifta om vad som får propageras för och emot. Så även i detta fall
MEN - som svensk tycks det sitta en liten RFSL:are bakom varje öra som slår på sin gonggong varje gång någon överhuvud taget yppar något ynka frågetecken kring den historiskt sett extrema propagandavåg av homoaktivism som i åtminstone ett decennium har svept över vårt land. Och den gongggongen tycks nu ha slagit till även hos dig - igen.
Så som svar på den följdfrågan du borde ha ställt: Det är både modigt och välkommet om en regering aktivt vill markera ett tydligt avstånd från denna propagandaapparat som lockar människor in i ett destruktivt levnadsmönster. Och det är den följdfrågan som du borde ha tagit med i ditt inlägg Emanuel. Som det blev nu skapar du en orimlig polarisering mellan förståndiga (som inte vill kritisera homosex) och vettlösa (de som vill komma med en saklig kritik). Jag blir nästan, men bara nästan lika ledsen som den gången du mellan raderna ville tona ner det moraliskt förkastliga med incest.
Man måste kunna ta ett tydligt, mycket tydligt avstånd från homopropagandan utan att stämplas som vettvilling. Speciellt i en kristen tidning."/Beppe

"Hellre en "gapig homolobby" som en del kallar det än lagar som inskränker yttrandefriheten.

På samma sätt bör dem av oss som värnar det traditionella äktenskapet bemötas med samma respekt som dem som vill ha könsneutrala äktenskap. Men så är det ju inte. Vi omnämns ofta och gärna som homofober, trots att äktenskapsfrågan inte har ett dugg med homofobi att göra utan med traditionella kristna värderingar. Och därifrån är steget faktiskt långt till renodlad homofobi - och även till att jubla över människofientliga förbudslagar!

Jag läser vår artikel om att Litauen, efter många turer, beslutat sig för att lagstifta mot dålig hygien, dåliga matvanor och att sprida positiv information om homosexualitet. Och av de tre fullkomligt idiotiska sakerna måste den om homosexualitet vara värst.

Det blir förbjudet att säga att homosexualitet är bra. Att bara ta orden i mun.

Jag läser och skakar lite på huvudet. Tänker att det är otroligt att det handlar om ett land som ligger granne med Gotland. Att det finns de som tror att det är bra att censurera ett samtal. Döda den fria viljan, det fria ordet.

Så tittar jag lite längre ner och ser hur känslorna har fördelats bland våra läsare.

Jag blir så fantastiskt nyfiken: Hur tänkte ni som tryckte på "glad" här? Vad var det som gjorde er glada? Var det förbudet mot illalukt, mat eller var det homosex?

Fördomsfullt nog antar jag att det handlar om homosexualitet. Ärkesynden. Det är något i de där sexualmoraliska frågorna som får några kristna att förbise det mesta. Så länge ärkesynder, de som handlar om moral, förbjuds och hålls långt borta så blir vi nöjda. Spelar ingen roll om de som utför dem inte vet vem Gud är, eller tror på Honom.

Många av er läsare som har läst artikeln kommer också läsa den här bloggposten. Så jag tänkte att vi kan föra ett resonemang med varandra. Ni provocerade en aning genom att klicka i glad över åsiktscensur, och nu provocerar jag er genom att påstå all vett försvinner när homosex kommer på tal.

Så låt oss nu i stället förstå varandra - varför är det bra att staten förbjuder uppmuntrande åsikter om att homosexualitet?

Jag är så utomordentligt nöjd med årets sommarbloggare. Inte minst de senaste. Mattias Agnesund utmanade och fascinerade mig precis på det sätt som jag hade hoppats. Som hur han skrivit både bok, blogg och nu avhandling med hjälp av öga och tunga. Men allra mest hans postning om lovsång. Som var så fantastiskt vacker, men framförallt tankeväckande. Obligatorisk läsning.

Och så veckans sommarbloggare: Markus Granseth, programledare på Bolibompa. Jag får ett litet sprattel av glädje varje gång jag ser att det kommer en ny post.

Vi har att göra med en ny bloggstjärna.

De föds då och då, de där bloggstjärnorna. Som tycks vara födda för bloggmediet. Vi har sett några födslar här på Dagen. Carl-Henric Jaktlund blev en sådan för ett år sedan. Jag vill påstå att Maria Hellgren var en annan. De har, mer än vi andra, förmågan att inte bara hitta ämnen utan också kommunicera vad de vill säga på ett fantastiskt lättillgängligt sätt. Som vi läser och sedan bara sitter och gapar. Över att det är så träffsäkert. Så avslappnat. Så rätt. Så bra.

Denna Markus skriver om det där vi andra tänker. Det där vi inte vet att vi tänker. Det där vi har svårt att sätta ord på. Som berättar de vardagliga nästan tabubelagda sakerna så enkelt att det känns utmanande på ett uppmuntrande sätt. Det. Är. Så. Bra.

Jag är lite kär i dig, Markus. Lite kär, faktiskt.

Under sommaren är farten något lägre över hela Sverige. Så också på Dagen. Men utvecklandet fortsätter. Vi håller fortfarande på att städa mycket efter vår nya design. Många av sakerna vi ville ha med nya designen är fortfarande inte färdigutvecklad.

Som puffarna. Vi kallar dem så, rubrikerna på förstasidan. En av målen med nya layouten var att tydligare visa vilka nyheter som hör ihop, och koppla samman bloggkommentarer, ledarkommentarer och kringartiklar, redan på förstasidan. Många andra tidningar gör det redan. Men tydlig grafik tror vi att vi kan hjälpa läsaren dels navigera sig till delar de tycker är mest intressanta och dels få en överblick av den gedigna bevakning vi har av ett visst ämne.

Ett annat mål var också att till exempel visa på vår månadsbilaga Svenska journalens bredd.

Allt detta löser vi nu med vår storpuff. Vi har tre olika varianter av storpuff. Dels den för tunga, seriösa nyheter. Då blir det svart överrubrik, sedan gråmarkerar vi de hela den del som ingår i storpuffen och avslutar med ett svart understreck.

Sedan har vi den röda. Denna använder vi när vi har bred bevakning av ett event. Som en sommarkonferens som Hönö, till exempel. Då skriver vi ofta många olika vinklar på samma ämne, samt kommentarer och bloggar. Detta blir ett sätt att samla alla dessa. Med röd överrubrik, och lite rödtonad bakgrundsplatta.

Sist har vi Journalenpuffen. Med blå överrubrik och ljusblå bakgrundsplatta.

Vad tror ni? Det kan blir bra, det där.

Så är mitt dygn på Hönökonferensen slut, och det är hemgång. Intensivt, roligt och upplevelserikt.

Vilket betyg Hönökonferensen får? Högt. Trots det sämsta vädret någonsin, trots tråkiga pizzaupplevelser och räkavsaknad har jag mött så fantastiskt många bra människor. Och framförallt haft väldigt roligt tillsammans med er, bloggläsare. Tack för alla kommentarer! Det kändes som att ni var med mig.

Så, betyget: 4 Hönökakor av 5 möjliga (även om det fanns 6 i påsen)

Nu tar jag helg! Följ massor av mer Hönö på vår särskilda Hönöblogg med Johan Nilsson!

Nimbus var ju bara ett namn på en kyrka! Som Filadelfia är på en pingstkyrka. Göteborgarna vid kusten är helt enkelt lite fantasifulla och namnger sina kyrkor andra saker än "Missionskyrkan". Kul!

Kyrkan är uppdelad i två. Dels en stor hall, vad man får anta är till för dans och konsert, där man minglar och lyssnar på band. Om man vill. Och Christoffer Hiding var här! Men han duckade för alla mina overheadfoton.

Sen finns en kafédel i en byggnad bredvid. Här springer folk emellan, för att det är ett sådant hysteriskt regn. Men i denna del finns också de kända räkmackorna! Men vilken kö! Och vilket regn!

Under kötiden fick jag också chans att iakta denna plats, denna köttmarknad. Vilken fantastisk sociologisk grej det är!

De flesta är i åldern 18-26. Alla smyckade med olika former av kristensymboler: Kors eller jc-kläder. Uppenbart uppklädd för kvällen. För att möta likasinnade. Det är en slags pågående passivt ragg här. Som att komma tillbaka till mellanstadiet. Det är blickar som dröjer lite för länge, kramar som är lite för ömma, och slag. ja, slag. Det är tjejer som slår med öppna händer över mäns bringor, och killar som ger lätta knuffar på tjejer. Kroppskontakt.

Det är som på krogen fast med alkoholen utbytt mot lingondricka och zingo. Och jag kan inte bestämma mig för om det är komiskt eller idealiskt? Vilket som blir bäst, ärligast? Klart är att det åtminstone blir trevligare, och med mindre alkoholidiotiska grejer.

Tillbaka till kön. Efter en timme var det min tur. För att bara upptäcka att räkmackorna var slut! Jag blev rasande, slog med händerna ovanför huvudet, viftade med mitt presskort. Lovade att Göran Johansson skulle få höra om det här. Hur kan räkor ta slut i Göteborg? Det är som att ha slut på kalksten på Gotland! Slut på Löfbergs i Karlstad! Slut på Jesus i kyrkan!

Jag erbjöds en grillad foccacia istället. Det var jag hemskt missnöjd med.

Sen lämnade jag Nimbus. Åt sitt eget öde. Och fortfarande rasande över räkmackan. Tänk. Att detta skulle hända i Göteborg. Göteborg!

Jag åker vidare till något som kallas Nimbus. Fortfarande väldigt osäkert vad det är. En klubb? En kyrka? Ett fik? En hall? Oklart. Men dit ska jag. Det står på min todolista. Där hänger man tydligen, det ska vara någon slags köttmarknad för unga singlar och så äter räkor på macka.

Folk här skakar på huvudet när jag menar att jag ska dit direkt efter nattmötet. Självmord, mumlas det, men så lägger de till att är det Hönö jag ska uppleva så ska jag åka.

Och det gör jag. Men som jag ångrar det. En halv timmes kö i spöregn i jakt på en parkering i perifera gatkrokar. Och exakt hur dum jag var pratade jag med bilviftaren om:

Aldrig fattat vad som är grejen med ungdomsmöten. Vad som är skillnaden mellan vuxna möten. Förklaringen man ger är oftast att de vuxna är bussiga och låter de unga få ett eget, attraktivt möte. Men jag tror mest det handlar om att äldre ska få slippa kompromissa med yngre.

Och varför ska det delas på unga och äldre? Om det är olika uttryckssätt man är ute efter att dela på kanske det snarare är det man ska dela på?

Jaja. Det var ett ok möte, om än med stora kontraster. Från det fantastiska I want you back till lovsång in i ett väldigt allvarligt, väldigt seriöst, väldigt eftertänksam, ord-för-ord-nerskriven predikan. 

Höjdpunkten? Nersläckningen. Regnet häller ner utanför och plötsligt dog all el i tältet. Utom ljudet. Mycket märkligt. Och predikanten bara fortsätter. I samma lugna, sakliga stil. Och frågar något försynt "Hör ni mig"? Och fortsätter, med hjälp av någon som kommer fram och lyser upp hennes nerskrivna predikan med mobil.

Jag fångade en liten del av det med flipen:

Och just det, måste berätta det där med förbönen. Förbedjare ställde sig i varje gång i slutet av mötet för att vara tillgängliga för den som ville ha hjälp av någon att be, formulera en egen bön osv. Och så kommer instruktionerna "Vi uppskattar om tjejer går till tjejer, och killar går till killar". Handpåläggning ni vet.

En av mina stora förhoppningar med mitt Hönöbesök var att gräva fram vad som händer kring en sådan här konferens. Vilka som tjänar pengar på denna kristna vallfärd. Hur kristna utnyttjas och hur smarta affärsmän kommer hit för att tjäna stora pengar. Och när jag minst anade det, på väg bort från ett kvällsmöte, får jag en exklusiv med en av alla dem som reser långväga (well, Öckerö) för att suga ut Hönöbesökare på pengar.

Hjälp, vilken skillnad!

Det som kallas ungdomsmöte tycks ha värvat allt vad som heter klass när det gäller musiker från missionskyrkan. Vad är grejen med att vuxna ska undanhållas detta? Skulle de uppskatta marschfyrtakt och dansbandsgung mer än detta? pffff.

Det är en tjej här som sjunger som en gudinna. Ja, i sammanhanget alltså. Det är nån slags upptakt till mötet och blir en Michael Jackson-tribute av rang. Kvinnan klarar av hela det där omöjliga introt utan att det faller platt. Och jag fipplar med kameran, glömmer av att jag har video och får till sist upp den för att filma slutet på det hela.

Nu pratar Lottie Eriksson. Och jag är hemskt oförskämd som sitter här och knapprar på dator samtidigt. Hej.

Det var ett ok kvällsmöte, men en bättre predikan.

På scenen stod en jättekör av gamla och unga som sjunger lovsång i så rak fyrtakt att det nästan känns armélikt. Det svängde väldigt lite, med andra ord. Och när det svängde så var det med dansbandsbas. Men den saken var av mindre vikt. Det var en häftig grej med den stora kören, att alla åldrar kunde mötas och dela lovsången tillsammans.

Åke Samuelsson predikade. Även om jag inte har växt upp med Munken och Kulan (barnkassett för min generation) känner jag väl igen rösten. Och jag anar att andra riskerar bli lika distraherade av saken som jag blir av att höra Lasse Nyhlén predika. Allt jag tänker och ser är en stor blå björn med det där fantastiskt smittande skrattet.

Men Åke är bra. Riktigt bra. Det är avskalat och enkelt och budskapet är lätt att ta till sig. I alla fall första halvan. Tills regnet börjar sippra ner i mer än bara min bänkkamrats knä.

Allra roligast är att den där gigantiska kören sitter kvar. Bakom honom. De bara satte sig ner vid predikans början och blev som en gigantisk fond. Det är lite som ett tal av en amerikansk president. Ni vet? Där de sätter människor bakom presidenten för att signalera till vilken målgrupp talet går till.

Eftersom det blev så dålig upplösning på bilden smet jag fram mot slutet av mötet för att ta bättre bilder. Och där fann jag dem: De heliga männen. De satt där längst fram i sidled, lite för att skilja sig. Jag tog ett eget foto på dem.

Men se det gillade inte Niklas Piensoho. Och gav mig onda ögat.

Jag tyckte jag var hemskt avslöjande och busig. Men så vände jag mig om. Och insåg att det knappast var för att vara heliga män som de satt där de satt. De fick helt enkelt inte plats i tältet.

Plötsligt var det ju genialt att ha både heliga män och en gigantisk kör uppe på scen. Det sparade säkert hundra platser!

Sen gick Piensoho fram, förbön gavs och jag sprang iväg för att hitta batteri till telefon och dator.

Nu börjar nästa möte. Ungdomsmöte. Det är min fjärde grej på min To do-lista. Så nu skyndar jag mig. Hej.

Jag kan känna att hela grejen var något överskattad.

Man har tydligen en tradition här på Hönö. En dryg timme innan kvällens stora tältmöte börjar ska man sitta i tältet. Vad man gör? Ingenting. Man paxar helt enkelt sin plats genom att bara sitta. Så tar man med sig en bok, telefon eller försöker prata med en granne. Det är så man måste göra för att få plats, helt enkelt.

Så vi har suttit här en dryg timme nu. Och väntat. Då var vi ändå sena. Och fick ett av tältets sämsta plats. Vid en stolpe med droppande vatten.

En av de andra killarna hade regnkläder på sig och fick ta regnstolpen.

Men nu börjar det! Det är Piensoho som leder. Och som någon mycket riktigt påpekade så är han kanske mer Mission än han är pingst. Jaja. Vi hörs sen. Kanske på det där raggarstället nimbus.

Kommentatören Simon var vänlig nog att skicka med en lista på saker man måste göra på Hönö:

Bra. Då har jag grejer att bocka av. Tips på plats har också gjort gällande att Nimbus (aka Köttmarknaden) ska vara något att se. Där träffas man om man är ung för att hitta hitta honor eller hanor att para ihop sig med.

Tydligen finns det något som heter "parkeringen" som man måste iakta efter 01. Vi får se. Jag gick ju som bekant upp i svinottan.

Angående följande bild:

Jag är i ett av alla hyrda hus här. De befolkas överallt av frikyrkomänniskor som drömmer kollektivdrömmar. De lagar mat, pratar klassiska frikyrkoämnen (sex och abort och hur kyrkan kan göras bättre) OCH så spelar de spel.

Massor av spel. Sällskapsspel. Det tas med olika, det tipsas och det skrattas. Yatzi, strategi (för långa kvällar) och kortspel. Men framförallt :

Uno.

Det hänger massor av roliga lappar överallt här. Som den här till exempel. Den som säger att kyrkan inte tar ungdomen på allvar vet inte vad de snackar om.

Tänk! Ett varmt hjärta för Slash!

Jesus                             Slash                            Ungdomar

Jag träffar på Carin Dernulf. Känner ni henne? Hon är lite av en Hönökändis, har jag förstått. Pratat här massor av år tidigare. Men inte i år. Hon är mammaledig. Men eftersom hon är uppväxt här så är hon här ändå. Fast som mamma. Inte predikant. Så jag bloggbildar inte henne. Istället frågar jag om Hönötips. Det är massor. Att man ska ligga på klippor, äta glass, gå till hamnen. Men allt kräver sol.

Och när det regnar? Bibelstudier. Oh well.

Jag hittar ett programblad. Där är det det ganska tydligt att Carin hade behövts i startfältet bland predikanter. Bara en annan kvinna är predikant, verkar det som.

Men nu vet jag var jag ska gå. Eller vad. Jag inser snabbt att jag inte har en aning om var Hönötältet ligger. Så jag stannar en man. Han pekar, något besvärat. Men jag lyssnade inte så mycket på vägbeskrivningen. Jag var mer fokuserad på att få en schysst smygtagen bloggbild. 

Men jag minns åt vilket håll han pekade sen var det lätt. Bara att följa...tadaa:

Och där ligger det! Det stora vita tältet där borta. Omringad av vanliga människors tält. Som...torkar sina kläder(?)

Bibelstudiet har redan börjat. Och, hey, här snackar vi klassiskt tältmöte! Kolla. Stor vit duk, predikant långt där framme. Och vem är det? Om inte Runar! Nej, nej. Inte den Runar. Utan Eldebo.

Jag tittar lite i programmet och inser att Hönö är ungefär exakt likadant som både Torp och Nyhem. Det är Piensoho och Runar som är de stora dragplåstren. I övrigt verkar de flesta predikanterna vara från alla samfund utom Missionskyrkan. EFK, pingst, Svenska kyrkan, baptist osv.. Lustig sak det där. Eller så är det jag som är samfundspredikantokunnig.

Eller så är det kyrkan som plötsligt slutat bry sig om samfundsgränser. Vi kan väl hoppas det.