Det blir bara två extranummer. En hel del dans (inkl pinsam svenskdans, där representanter från vårt stelbenta släkte bjuds in på scen för att visa hur man dansar...svenskt  - vi klarade oss undan sidan-dutt))

Och nu slut.

Kort. Snabbt. Och lite snopet. Ljuset tändes och alla åkte hem.

Nu: Upp med bilder, och snart publicerar vår recensent en recension av hela konserten.

Kirk: Det är en sak vi måste hinna med innan vi åker. Dansa.

Och Sverige dansar.

Kirk: "Ni dansar bättre än i USA".

Tro mig. Det är definitivt inställsamt smicker.

Det blir ytterligare pärlband av klassiker, stomp, revolution osv.

Och plötsligt kommer en dam in med en blomsterkvast? Utan att någon aviserat sista låt. Snarare tvärtom - sagt "jag slutar inte än".

Mycket märkligt.

Kirk nu åter inne. Första extranummer: Lovely day.

Nu börjar det hända lite nya grejer! Alla sätter på sig byggarbetarhattar och drar ut i publiken. Kirk dansar med någon, highfive:ar och hejar.

Film snart här

Vem har tändare 2009?

twitterfoto Ken Larsson

Precis när jag författar inlägget om hur vanligt allt är smyger Samuel Ljungblahd in på scenen.

Uppenbarligen satte hans vanilla soul (vi kallar Samuel så nu, right?) på presskonferensen så starkt avtryck att Kirk ville ha med honom på scenen.

Så in kommer Samuel. Och sjunger. Hela globen ställer sig upp, jublar skriker. Hemsonen med storstjärnan.

Kirk ber honom välja sin favoritsång av Kirk. Samuel funderar. Väljer don't cry. Och plötsligt står han i en duett. i Globen.

Och jag är så fantastsikt glad att jag hann springa ner framför scenen och filma allt. Publiken är tagen, key-Bobby är först tveksam, men skakar sedan med öppen mun och skakar på huvudet. Kirk lägger sig ner på scenen. Reser sig. Och säger: Du och jag ska prata om hur vi kan ta dig till amerika efteråt.

Och det kan vara snack, det kan vara spel för att smickra hemmapubliken. Men det kändes inte så.

Jag laddar upp klippet nu.  Här är klippet så får ni bedöma själva.

Det är slående vilken exakt kopia kvällens konsert är jämfört med Örebrorkonserten. Samma låtordning, samma udda inslag och, som sagt, samma kläder.

Och nu: önskelåtar.

Precis som förra gången.

Det är fortfarande bra, så klart. Men. Som förra gången.

Och det kan kännas aningen... fattigt. Hade han så dålig koll på vad som hände i Örebro?

Vem är Kirk Franklin har varit en ganska vanlig fråga bland de icke kristna, icke musiknördiga, kretsarna innan konserten. Och visst är det så att Kirk Franklin har en publik inom kyrkan. Men lika mycket bland de proffsmusikerna. Flera sådana står i publiken i dag.

Och de får just nu sitt mellanmål. De helt otroligt, talangfulla musikerna presenteras och får gott om tid att go banas på sina instrument.

Bra så.

För övrigt har tempot dragits ner något. Kirk verkar trött. Jag har kommit ur min extas.

Haha! Det här gå ju inte! Han har mig helt i sitt våld! Jag ger upp all form av invändningar. All form av objektivitet! Just nu har du mig. Jag är din, Kirk. Din!

Det är inget fancy, nästan exakt samma låtar, samma upplägg (de har alldeles nyss kört "hejdå, hejdå"-grejen) och till och med samma kläder (hade han inte den rosa skjortan och västen i Örebro?)

Och så skalar Kirk av. Lägger sin egen stämma. Den där hesa, svaga rösten som man aldrig hör. Som göms i hårda rappande "come on". Jag smälter. Kontrasten fullkomligt vänder allt från show till delaktighet.

Det är ingen konsert. Det är klart sedan länge. Det är långt många fler än de 12 som står på scenen som är inblandade.

Globen fungerar! Hela parkett och första läktaren är full. Till sista plats.

Jag sitter uppe i ett hörn av på en angiven pressläktare där vi sannolikt har Globens sämsta ljud. Det ligger ett eko och studsar mot ett av valven, högtalarna riktas bort från oss.

Trots det - TROTS DET - sitter jag här med upprymda känslor. Det som i Örebro var 2500 gamla gosplare som samlats i bunker, har nu lyckats översätta till Sveriges största arena.

Anledning? Den taniga svarta killen längst fra. Han sjunger knappt en ton, men hans skuttande, hejande, dansande gör att lokalen som rymmer 12 000 känns som om det var en lokalkyrka med bra

Vänta. Jag kan inte skriva mer. Jag måste klappa händer, le och skaka på huvudet. Han gör det igen. Toss-killen.

Här ser du Kirk Franklins intro (bättre kvalitet längst ner):

Och efter ett tag insåg jag att jag kunde springa ner och filma framför scenen de första femton minutrarna:

Och här i lite bättre kvalitet:

Samuel Ljungbladh var fantastisk. Att stå på scen och bara köra nytt, oprövat material är tufft. Men det var medryckande, välkoreograferat och personligt.

Visst. Samuel kan knappast få en mer välpassad publik än den som är här ikväll. Med firkyrkoblod som rinner i varje publikdeltagarens ven.

Men ändå. Låtarna hade tyngd. Kändes fräscha. Egna.

Jag ser mycket fram emot nya skivan (som för övrigt också släpps på spotify, enligt samuels ord på presskonferensen).

Och för att ge en tunn, tunn känsla av hur det var: Min inspelning av en låtarna:

Kort paus har precis varit och nu äntrar Samuel Ljungblahd scenen till Frälsningsarméns marscmusik.

Du läste rätt. Samuel Ljungblahd har återvänt till sina rötter i Frälsningsarmén, lånat röda musikantuniformer av sin gamla kårer och dressat alla - körsångare, musiker SIG SJÄLV - i frälsismundering.

Jag står upp och applåderar nu, Samuel. Det här var en fullkomligt genial entré!

...men så är jag också tidigare frälsningssoldat.

Konsertarrangöran Thomas har tackat "svågern" Ole Börud. Första akten avklarad. Och om det här öppningen kommer den här kvällen balla ur i sjuka toner.

Kolla:

Jag mötte Dagens folkredaktör (läs: nöjesredaktör) i kön. Som kände viss lättnad över att nu kunna se det han missade i Örebro förra året.

Så dyker det upp en bönegrupp som alla klätt sig i "Welcome back Kirk Franklin"-tshirts. Galna och nostalgiska över Örebromötet övar de nu koreografi för att hälsa Kirk välkommen tillbaka från läktarhåll.

Och så plötsligt börjar det låta från Globen. Och där inne står Ole Börud och river ner stället. Kolla: (och se nästa bloggpost för bättre version)

Och så Gabriel Forss och Sarah Dawn Finer som tyckte till om Kirk, Samuel och Ole.

Och så finns en del bilder här:

http://www.flickr.com/photos/44418066@N05/

Ok, nu drar vi till globen. En halvtimme kvar tills det är dags.

Vem vet vad som händer innan jag uppdaterar igen, så jag lägger upp en bambuserruta där det kan dyka upp ett klipp eller två tills jag uppdaterar igen.

Två timmar kvar tills Globen. Skönt. Tid för att förbereda, äta något och lugna ner sig.

Ni förstår vilken bjudning vi står inför i kväll? Jag har börjat ana. Kanske beskrev Mikael Zackrisson saken bäst:

Idag har jag nog det. Och vi går hela vägen:

Under kvällen livesänder vi styckvis av konserten med bambusertelefonen, så att ni kan uppleva konserten på distans - genom en dimmig mobiltelefonobjektiv. Vi fotar konserten och mingelbilder som vi lägger upp på Flickr, och på vår Facebook fanpage (så att du kan tagga dig själv - i efterhand). Jag uppdaterar den här bloggen kontinuerligt och försöker beskriva stämningar under konserten och kanske en och annan intervju.

Och så twittrar vi. Som tokar. Tillsammans med alla andra i publiken. Är du på plats i kväll, eller skriver något om konserten: Avsluta dina tweets med #kfgloben så samlas de i den lilla ruta jag har klistrat fast under översta bloggposten i den här bloggen. Ser du? Den ligger där i alla fall. Och så hjälps vi alla åt att recensera konserten - i realtid.

Det kommer att bli en fantastiskt spännande kväll!

Vi som upplevde Kirk Franklin förra året har ett minne för livet tillsammans. En oförglömlig kväll. En konsert som var mer gudstjänst, mer allsång, mer deltagande än framträdande. 2500 av Sveriges mest hängivna gosplarne stod tillsammans och kunde varenda ord, varenda stavelse, i varje låt han framförde. Och i improvisationsdelen, när Kirk Franklin bjöd in publiken att önska låtar, önskades det låtar som han knappt mindes att han hade skrivit. Än mindre hans band.

Han var häpen. Tog sig för pannan många gånger om. Musikerna bytte instrument med varandra, konserten avslutades mitt i en takt, de_ville_inte_gå_av_scenen. Vi fick en känsla om att vi varit med om något fullkomligt unikt.

Så första frågan var naturlig. Den behövde inte ens ställas av någon av de närvarande journalisterna. Konsertarrangören gjorde det åt oss: Vad minns du från förra gången du var här?

Kirk: Ahh... When was that? What was the name of that city? Orebroa? Ok. Ahh...

Och så där fortsatte det. Konsertarrangören försökte förtvivlat påminna "You remember, you were up there for three hours? We had to drag you off the stage?"

Kirk: Ohh.. Ah...

Journalister försöker fylla i: "Yeah, I interviewed you, and there was a castle...".

Då klarnar det för Kirk: Ah, yeah! I remember the castle! Was that really in Switzerland?

Ridå.

Kirk kommer inte ihåg ett jota från konserten förra året. Han minns inte den stalkeraktigt hängivna publiken. Han minns inte Örebrobunkern som pressat in alldeles för många i en perfekt gospeltrång lokal. Han minns inget alls.

Förutom Örebro slott.

Vi var några som pratade lite om det där efteråt. Vad det kan bero på. Visst, han ursäktade sig med att det var ett extremt pressat schema och otroligt många stopp. Och så var det säkert. Men var kvällen så ordinär? Var den inte lika unik för honom som för oss? Uppenbarligen inte.

På något sätt så är kanske det storheten i hans artisteri. Hans totala närvaro. Att han får oss som är där att känna oss som de enda i världen. Som att det vi upplever är det bästa som hänt.

Sedan vill jag gärna tro att kvällen visst var unik. Att vi bara inte gav hans minne tillräckligt med ledtrådar.

Det blir spännande att jämföra den med ikväll.

Samuel Ljunbladh och Ole Börud tillhör, som sagt, det främsta vi har i Sverige när det kommer till Soul. Vi hyllar dem, skriver spaltkilometer om dem och när Samuel dansar med röda strumpor på folkliga fredagsprogram så dör vi lite. Av storhet.

Men när det var de båda artisternas tur att kliva in i presskonferensen var det istället pojkarna Ole och Samuel. Som ska få spela förband och nu beundrande fick lyssna till Kirks råd om hur man ska sköta karriären. Allt det där kan ni ju höra och se i inspelningen av presskonferensen.

Men efteråt fick jag också chansen att prata lite mer om det här. Om deras relation till Kirk. Om hur det känns att stå på en scen med så speciell publik.

Kolla här. Tre minuter avslappnad intervju med Ole och Samuel ihopkurade i en soffa. Om Oles metalbakgrund, Samuels nya skiva och förväntningarna inför kvällen:

Jag sitter här lite i chock. Visst. Presskonferensens första halvtimme var väl inte den mest hätska. Knappa tio journalister på plats där vi mest lindade in oss i gospelhistoria, fick ställa några frågor om hur att vara skapare och framförare av lovsång, och hur det sedan känns att under konserter stå i absoluta skottlinjen för all tillbedjan (bra fråga, va? Mycket stolt).

Men sedan. 40 minuter in. När det var dags för fotografering med Kirk och hans supporting acts - Nordens soulstjärnor Samuel Ljungbladh och Ole Börud - så börjar Kirk trigga Samuel. "Sing something", säger han. 

Samuel börjar flacka med blicken under några sekunder, samlar sig och försöker. Kirk blir tagen. Visst, på det där amerikanska teatraliska sättet. Men ändå. Tagen. Ber Samuel köra igen. Och nu har Samuel hunnit hämta sig något. Tar ett större grepp om situationen och gör riktigt bra ifrån sig. Kirk går i taket. Är riktigt imponerad. Börjar prata i termer som "Blue eyes soul".

Och vänder sig mot Ole. Som är betydligt mer skeptisk. Men försöker sig på också. Och nu blir det extas i Kirks gäng. Bland de samlade journalister. Och hos mig själv. "Wow - vanilla soul!!" utbrister Kirk!

Själv sitter jag här och sliter mig i håret för att förstå hur jag ska kunna plocka ut bara de här sekundrarna från mitt nästan timlånga livesända bambuserklipp. Men det får bli senare.

För nu: Kolla in klippet från presskonferensen, låt det ladda och scrolla fram till minut 40 och hör när nordes soulstjärnor imponerar på världens största gospelartist.

Nu är det dags!

Den här bloggen förvandlas till en Kirk Franklin-blogg för en dag. Världens främste gospel-artist är åter i Sverige och Globen.

I morse landade han på Arlanda och jag har precis kommit till Clarion hotell för att vara med på presskonferensen. Här går mörkhyade amerikaner, som man antar är i Franklins följe, runt i tofflor och för stora tröjor och säger coola saker på hes engelska.

Och strax kommer Kirk själv. Jag har placerat mig med mobilen för att livesända hans förväntningar under kvällen.

Följ allt i sändningen nedan: Klicka på "chat" för att ställa dina frågor till Kirk så kan jag framföra dem. Och förhoppningsvis når ljudet igenom. Säg till i chatten annars så får vi se vad vi kan göra!

• Jag dog just lite
  - Ett obegripligt uselt skämt har utsetts till världens bästa.


• Var klickar läsarna?
  - Mycket intressant genomgång av var du klickar för att "läsa mer". Stämmer det, tycker du?


• Sitter på ett tåg... « Att vara Charlie Schulmans pappa
  - Alex Schulman om hur Gud tänkte om Sverige


• Skärp er svenska "humorelit"!
  -  Här är ett av de mest obekväma standupframträdande jag någonsin sett.


• Nytt projekt: Kirkenorge.no
  - Swedmedia har grymt flyt nu. Bygger grymma grejer för stora internationella kunder. Men också saker för vår kollega i Norge, Vårt land. Kolla den här motsvarigheten på Kyrkkartan i Norge. Kul!


• Twittret stannar inte över kaffet | Internetdagarna
  - Roligt det här med twittrande under tiden man lyssnar till ett föredrag. Under tiden Tre:s vd höll ett föredrag på Internetdagarna stönade hela publiken - på twitter. Läs!


• Fotograf Nicklas Thegerström » Pumpor och Gud
  - Vad sägs om att sätta oss ute med "Du förtjänar att komma till helvetet"-skylten i dag? Jovars. Alltid blir någon...rädd(ad?)


• Du vet att du har hamnat på en prästblogg när...
  - Det här kunde lika gärna handla om kristnas bloggar överlag. Varför är vi så urbota pretentiösa?


• Livets Ord idag och "The Prosperity Gospel"? Jag bara undrar...
  - Kolportören funderar vidare på svenska församlingars ansvar - de som tidigare undervisat framgångsteologi.


• YouTube - Raw Video: Woman Reports Herself As Drunk Driver
  - Att anmäla sig själv för rattfylla.


• Youtube Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Hur skulle du presentera Jesus Kristus?
  - Hur en presentation av frälsaren skulle se ut - om han kom tillbaka i dag.


• Twitter / RT @hepp: RT @masse: Där k ...
  - Därför tjänar man inte pengar på sociala medier.


• Mina favoritbloggar @ Elkers.se
  - Egolänkning, men oj så fina ord! Tack!


• YouTube - the unsinkable pygmy gecko
  - Det var så här Gud fixade så att Jesus kunde gå på vatten. Han gav honom gecko-skinn på fötterna. Riktigt häftigt naturfilmsklipp!


• God Said It, I Interpreted It
  - Veckans tshirt!


• En "god" gärning. Angående de olika debatter som florerar här på BoE.
  - Hur många ordkrig, utskällningar och helvetes hot är man villig att utföra för sin ”goda gärning”?


• En "god" gärning. Angående de olika debatter som florerar här på BoE.


• Mindpark #39: You are Poked!
  - Kolla filmen om hur Facebook fungerar om det skulle vara översatt till "verkliga livet"


• Fler än 3 miljoner svenska konto på Facebook « Blissnation
  - Det finns nu tre miljoner Svenskar på Facebook.


• Mindpark #041: Blocket tar över, eller “Liten tuva stjälper ofta stort lass”
  - Den intressanta historien om Blocket och vad tidningar inte lärt sig.

På söndag är det dags. Kirk Franklin kommer till Globen.

I dag skriver vi om hur vi kommer bevaka evenemanget. Vi har recensenter, fotografer och så jag, som ska blogga, på plats.

Det kommer bli riktigt bra. Och kul. Jag är riktigt peppad. Inte minst efter förra årets magiska konsert. Minns ni det? Jag bloggade så här då: Gåshud, gudsmöte och ett jammande som inte var av denna jord.

Så helgen kommer att gå i Franklinlyssnandets tecken. Men där tänkte jag att vi kunde hjälpas åt?

Jag har satt upp en spotifylista. Kan vi fylla den med våra bästa Kirk Franklin-hits? Gör så.

Klicka här och dra dit dina bästa låtar.

Och glöm nu inte - alla tweets om Kirk Franklin avslutas #kfgloben. Bra så.

Vi ses på söndag! Jag börjar bloggandet någon gång vid lunchtid.

I dag kan jag presentera en av de mest spännande satsningarna Dagen gjort på länge. Med en av våra mest spännande blogglanseringar: Debattredaktör Ann-Charlotte Fritzons debattblogg.

Det kommer bli riktigt bra. Inte minst för att Ann-Charlotte är en av Dagenredaktionens, i mitt tycke, bästa krönikörer. Med ett skönt eget språk och en behaglig lite distanserad humor.

Men precis som Ann-Charlotte själv bloggar i dag så är det ingen slump att hon börjar i dag. Det är ett startskott på en ny satsning som går under namnet Dagen debatt.

Bloggen blir en smygande lansering. Helt i linje med hur jag tror vi mindre tidningar behöver arbeta: Inför öppen ridå och låta andra ta del av hur satsningen tar form. Vi behöver er input och hjälp.

Ann-Charlotte kommer att lotsa er igenom det här och berätta mer, men låt mig bara kort sammanfatta lite om det koncept som vi har pratat så länge om och nu äntligen börjar lansera.

Kort sagt: Dagen debatt gör debattsidor på nätet. Jag vill minnas att när Newsmills redaktörer PM Nilsson och Leo Lagercrantz (som för övrigt är nominerade till Stora journalistpriset som årets förnyare) slutade på Expressens debattsidor gjorde de det för att det är på nätet som debatten verkligen får leva.

Så är det givetvis. Här finns snabbheten, här kan du se sammanhanget, här får du spridningen.

Newsmill har på många sätt vitaliserat debatten i Sverige. Gjort den spännande. Mer folklig. Och gett mediehusen en läxa: Titta, det är så här man gör debatt på nätet.

Den läxan lär vi oss gärna. Och det vi nu lanserar tror vi kan matcha det - i vår sfär.

Genom att ge fler debattörer utrymme, genom att öka takten på antalet utgående debattartiklar, genom att trigga igång debatter med föreslagna debattämnen och debattartikelförfattare hjälper vi debatten om kyrka och samhälle att bli mer levande. Mer vital.

Det kommer att bli riktigt bra.

Följ Ann-Charlottes arbete, och häng med nästa vecka när vi bjuder in dig som vill debattera kyrka och samhälle att publiceras på Dagen.se.

Stefan Swärd slutar som samfundsordförande för EFK. Det är tråkigt, men också bra - för hans egen del. Den som har följt honom under åren vet att det är en man med kännedom om medielogiken, hur man triggar igång den och hur man får genomslag. Bra oftast, men svårt när man egentligen är samfundsordförande och inte missiondirektor i ett samfund.

Swärd har förvisso fått mandat från sin ledningsgrupp att höras, men det är inte lätt att varken förstå eller acceptera för samfundsmedlemmar. Det har vi skrivit om flera gånger.

Så att nu kliva av posititionen tror jag är bra. För tydlighetens skull. Både för EFK och Stefan själv. Nu kan han fokusera och driva på i exakt de frågor han själv brinner för. Som pastor bör han göra det, och det kommer inte längre vara lika diffust vem han företräder.

***

Läste ni intervjun med journalisten Stefan Lundell som analyserat varför Jesusmanifestationen inte får något genomslag? Jätteintressant och bra iaktaget tycker jag.

Är Jesusmanifestationen ett arrangemang som vill ha genomslag i medier behöver man förstå medielogiken. Och vill man ha uppmärksamhet kan man inte göra exakt samma sak som alltid (även om det tidigare hette Jesusmarschen) - gå med plakat och ropa "Jesus är kung". Var innovativa, hitta "konflikten" - brytningen där spänning uppstår. Se på Frälsningsarmén. Sveriges största gull-gull-samfund. Varför? För att de gör det provokativa i att söka upp de svagaste och betjäna dem.

Och just det föreslår Stefan också.

"Borde man alltså satsa mer på konflikt, menar du?

- Ja, det borde i alla fall övervägas. Och konflikter behöver inte vara negativa. Nu senast, i maj, var finanskrisen det stora samtalsämnet. Tänk om Jesusmanifestationen hade satsat på temat "Tjänande" och betjänat stockholmarna praktiskt i Kristi anda på olika sätt under förmiddagen, det hade skapat artiklar kan jag lova. Därefter hade man kunnat ta upp något ur ett konfliktperspektiv, mot girighet exempelvis."

Kanske ska ni bara anställa Stefan Swärd som presskontakt? Det borde räcka långt.

***

På söndag kommer Kirk Franklin till Sverige - igen. Jag är på plats och bloggar för Dagen.

Kommer du vara där?

Tror du det blir lika bra som förra gången?