Jag var och såg en misserabel version av musikalen Cats på Cirkus i gå och missade mitt eget radioprat. Ni som har biljetter - sälj dem på blocket.

Eftersom jag missade tittade jag in på Publicerats hemsida. Och ser den här gigantiska bilden av mig själv. Nu är det förvisso jag som har skickat in bilden på begäran, men jag har aldrig sett den använd från axlarna och neråt. Ser ni vilka enorma underarmar jag har? Som om om jag vore slaktare.

Jaja. Ni som vill höra programmet i efterhand kan kila in och lyssna här.

Förresten. I dag fick jag ett handfull ex av boken. Jag funderar på om jag ska lotta ut någon här på bloggen. Men behöver något slags tävlingsmoment. Ska bara komma på ett.

Via Tobias

(nyhet från Nerikes Allehanda)

Jo, jag var ju på radio i dag. Kom till stora ingången och förundrades än en gång över entren. Märkligt det där. Vårt lands radioflaggskepp ser ut som om det byggdes av Sovjet. Men så kom jag in och fick förklarat för mig att det är helt i sin ordning. Det är medvetet byggt så. För om det blir krig är det härifrån informationen till svenska folket ska gå. Om var vi hittar våra mjölk och bröd-biljetter, vilka tider vi får utegångsförbud och sånt.

Så blev jag insläppt, upp för långa trappor och väggar gjorda som en bergvägg utan berg. Märklig sak.

Så visades jag in i en studio. Programledaren satt i Malmö och vi skulle prata via länk tillsammans med två andra författare av boken, Elin och Ellen. Och så lämnas jag ensam. Helt ensam. En studio för mig själv.

Det var givetvis väldigt kittlande att vara själv i en egen studio. Jag skulle ju kunna ta mig av alla kläder och  sitta här naken utan att någon visste. Naken i radio, haha! Men jag höll mig ifrån det och begränsade mig till andra otrevligheter. Lyxgrejer som man aldrig skulle göra om någon annan såg. Som att kolla så att näsan är ren.

Äntligen få bort det där popcornet som kilat in sig mellan tänderna.

Och slänga upp fötterna på ett så där tufft och avslappnat sätt.

Så där satt jag och njöt. Och såg plötsligt en skylt på väggen.

Blicken flackade runt i rummet. Och se där, en svart mojäng. En kamera!

Då var det inte så roligt längre.

Men hey, radioprogrammet blev säkert bra. Jag pratade om sociala medier som om jag vore dess rebellledare. Villig att störta det etablerade arbetssättet i eftermiddag om det gick. Ord och floskler sprang i väg åt alla håll och det blir antingen väldigt flummigt eller väldigt spännande att lyssna på.

Glöm nu inte att lyssna! Om inte på mig så för att höra programledarÅkes fantastiska röst. Inte helt olik Robert Gustafssons karaktär Fråga Bertil. Klockan 15.35 sänds programmet med repris på söndag kl 12. Programmet heter Publicerat och sänds i Sveriges Radio P1.

Nu är den här! Den där antologin som jag pratat om. Där jag skrivit en av delarna och där titeln på boken kommer från min text.

Märklig känsla det där. Att hålla i en bok som jag själv varit med och författat. För någon som har växt upp med digitalt publicerade texter är det så klart speciellt när något trycks på papper - det varken underskattar jag eller försöker ducka för. (Olle Lidbom skriver förresten väldigt intressant om just den saken i dag)

Roligt är också att radioprogrammet Publicerat hört av sig för att prata om boken i deras program. Imorgon ska jag in till en studio hos Sveriges radio och förklara varför framtiden redan var här, hejat och passerat. På lördag sänds programmet klockan 15.30 i P1.

Ni lyssnar väl då?

Vi har en beef här på redaktionen. FeatureTherese menar att Baconungen i klippet nedan kommer att bli något stort. Jag menar att han är en lillgammal skitunge.

Vem har rätt?

Vi har problem med vårt Facebook-konto. Stora problem. Strukturella, strategiska och etiska. Och jag vill dela dem med er, så här öppet. För att jag har gjort det öppet ända sedan starten, via utvärderingar fram till i dag.

Facebooks regler tillåter inte vår profil i dess nuvarande form. Och ser ut att tvinga oss till att bli lika enkelriktade i vår kommunikation som en papperstidning.

Det kom till vår kännedom för någon vecka sedan. Efter att jag i somras redogjorde hur Facebook på några månader har blivit en av våra viktigaste medarbetare är det flera tidningar som har följt efter. Även organisationer och kyrkor.

Det började med att tidningen Medievärlden skulle skaka liv i sin gamla facebook-grupp. De insåg då att Facebook automatiskt gjort om gruppen till en profil, utan att fråga Medievärlden. Nu fick de mail från användare som menade att det inte var seriöst eller tillåtet att som företag ha en profilsida. Ett företag ska ha en fanpage.

Jag delade några ord med Medievärlden om det. Och använde de argument jag alltid använt. Att vi dels har registrerat enligt den ordningen som Facebook föreslår, och att vi då fick möjlighet att skapa en profil, och att dels flera andra företag har profiler (inte minst det företag som knuffade oss in på bana och lyftes upp som ett gott exempel av dåvarande medieföretaget Mindpark). Vi har aldrig behövt ange varken kön eller födelsedatum för vår profil. Vi registrerade ett företag. Men fick en vanlig profil.

Men det var fortfarande oklarheter och jag gick då in och testregistrerade ett låtsasföretag för att illustrera vad jag gjort. Men fann då en ny text. Som menade att det inte är tillåtet för en organisation att ha en profil. Vi hänvisas istället till att skapa "pages".

Det skulle innebära att vår profil på Facebook inte är tillåten. Precis som många andra tidningars profiler därmed skulle vara otillåtna: Leva, UNT, Helsingborgs dagblad, Allehanda, Norrköpings tidningar, Nerikes Allehanda, Sundsvalls tidning, Frihet, Kåkbladet, Folket, Kommunalarbetaren, Fria tidningar, Laholm, Lundagård, Mvt, Dagens samhälle, Södra innerstaden

Jag har ingen aning hur vi kunde passera. Om det hade något med de nya regler som Facebook implementerade i samband med släppet av nya "pages" i mars. Inte heller förstår jag hur Medievärlden kunde få sin grupp konverterad till ett personkonto. Hur kan en grupp bli en person i Facebooks ögon?

Och hur ska vi agera? Hur ser Facebook på oss (och på den konverteringen som de gjorde med Medievärlden)? Ser de på oss som Vägverket ser på de som hann ta körkort med mc-körkort på köpet? Att det får behållas, men att de som kommer in senare måste ta separat mc-körkort?

Eller ska vi bryta upp? Medievärlden, som precis var i början med användandet av sitt konto, gick direkt över till fanpage. Flera påhejare, bland annat Mindparks Joakim Jardenberg, menade att det ger massor av fördelar att ha en page.

Men jag ser massor av problem och framförallt tveksamheter med att gå från att vara våra läsares vän till att göra dem till fans. Det tvingar oss från att vara så personliga vi vill vara, till att bli distanserade och kalla.

När vi släppte vårt facebookkonto utgick jag just i från att tidningen i framtiden inte kommer vara en deltagare bland alla andra. Privatperson som kommunicera på samma villkor som alla andra. "Alla bidrar, alla tar emot, alla är sociala", skrev jag. Genom fanpage vill Facebook kategorisera oss tillbaka till att bli lika distanserade som en papperstidning. Vi som såg en lösning på att gå från socialt blinda till socialt närvarande ska nu tvingas benämna våra vänner för fans, inte kunna ta emot interna mail (vem vill nu tipsa om svåra grejer?), inte kunna ta emot notifieringar när våra vänner (förlåt, "fans") kommenterar våra uppdateringar, lägger upp bilder, eller vill ha kontakt med oss. Vi kan inte heller bli taggade i bilder.

Vi kommer inte kunna föra dialog med våra läsare. Spinna vidare på tips, kolla på de bilder de hänvisar till på sina privata facebookprofiler. För Facebook menar att fans har så hög integritet att deras "idoler" inte ska få se deras bilder. Eller något på deras profiler

Jag har precis varit på lunch med Piratförlaget.

Den enda fråga jag hade på agendan: Varför heter ni, som är ett så etablerat bokförlag, Pirater? Särskilt som Guillou, antipiraten nr 1, är delägare i bolaget?

Svar: För att vi konkurrerande bolag tyckte vi var pirater som snodde deras författare. Då kallade vi oss så.

Aha. Sa jag.

Hans enda fråga: Varför heter ni Dagen när ni produceras på natten?

Nej. Det sista var ett skämt. Ett lite trist skämt, kan jag tycka när jag gluttar upp på det så här i efterhand.

Så. Då har jag tagit femton sekunder av er tid och 90 sekunder av min egen med att skriva blaj. Nästa gång ska jag skriva något viktigt. Hej.

Antar att en del av er har sett det här. Men för er som inte gjort det:

För några veckor sedan lanserade den tills då ganska okände modebloggaren Mogi en ordlista. Som är... fantastisk. Helt på allvar ledsagas vi genom "de nya orden". Irony-by-mistake, som deeped träffsäkert beskrev saken. Kolla:

Och det som man trodde var den fulländade parodin på sin egen värld vreds sedan ett varv till när Marcus Birro förra veckan, i samband med en PR-release av Strages nya bok, inledde ett klipp med att göra en Birro-variant på Mogi. Fantastiskt (och notera gärna garderobsparodin - bara svarta kläder):

Det här skrikrosa kuvertet möttemig i brevinkastet häromdagen. Och precis som många av er visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med det. Vem jag skulle rösta på och så.

Jag som i vanliga fall känner någon slags blödig vurm över allt som har med demokrati och öppna val att göra har svårt att hitta engagemang. Min mormor ringde strax efter att jag sett kuvertet. Vi pratade om ditten och datten och så beklagade hon sig över kyrkovalet. Hon förstod ingenting. Vem hon skulle rösta på. Vad det betydde.

Sannolikt är det fler än vi två som känner likadant.

Om knappt två veckor är det dags. Den 20 september avgörs vilka som ska styra Svenska kyrkans utveckling. Sverigedemokraterna försöker ta sig in. Människor som aldrig engagerat sig politiskt ger sig in i valet för att driva igenom förändring. Livets ords VD satsar på att knipa en plats.

Dagen vill försöka hjälpa dig förstå bättre. Och ärligt talat - hjälpa mig förstå bättre. Tillsammans kommer vår redaktion ge ett ärligt försök att dig den bästa bevakning, den bästa överblicken och svara på dina frågor om valet.

Redaktionen laddar nu för att förklara var alla de där 36 000 människorna som ska väljas hamnar. Se en glutt på morgondagens Dagen här till höger.

Och i dag släpper vi en specialsajt för all vår bevakning av Kyrkovalet.

http://dagen.se/special/kyrkoval09 

Här kommer vi att ge dig överblick av allt vi skriver om valet och framöver kommer vi att låta dig interagera mer. Låta sakkunniga svara på dina frågor. Vad som händer, vad saker betyder.

Har du tips på vad vi borde bevaka? Hur vi ska utveckla vår kyrkovalsida? Tipsa gärna.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article5759080.ab

Väldigt läsvärt.

Hörde ni det?

Väldigt läsvärt.

Gå och läs.

Den var skön. Varm. Och lugn. Men nu är semestern över för i sommar. Och det känns, ärligt talat, lite vemodigt. Notera det här, skitnödiga 80-talister: Sommaren blir inte roligare för att man sprider ut semestern på fantastiska, men ändå enstaka, veckor. Man blir inte sådär uppvilad som man vill vara. Man hinner inte få jobbet på det där obrydda avståndet som man önskar.

Men men. Nästa år. Då ska jag inte välja fyra regnveckor i rad (som förra året). Inte heller ska jag sprida ut dem en och en.

Jag ska vara precis så där lagom. Mellanmjölk. Planera den tre månader i förväg. Ta ut alla veckor på ett bräde. Tycka att det är skönt även fast det inte är det. Snickra på något. Ha på mig för korta shorts.

Jag börjar bli medelålders redan. Äh. Hej.

Tack för all hjälp med förslag till sommarbloggare! Vi skapade tillsammans en fantastiskt fin lista över bloggare tycker jag. Utifrån dem vaskade vi fram åtta bloggare som fick en vecka var att blogga fritt.

Jag gillar framförallt blandningen av våra bloggare. Det var präster, programledare, direktörer, artister och människor med annorlunda livsöden.

Det är också intressant att se vad som lockade er mest att gå upp från sommarhängmattorna och hämta datorn eller telefonen för att läsa våra sommarbloggare.

Här är listan på topp 3 mest lästa sommarbloggare:

1. Markus Granseth

2. Berit Simonsson

3. Felicia Brandström

Kul, tycker jag, att den som blev mest läst var den som låg under den absoluta högsommaren, vecka 29. Och det är förståeligt. Markus var även min favorit i sommar.

Och med den trafikströmning som det gett tar vi vidare konceptet til nästa år.

Under sommaren valde vi att satsa mycket på konferensbloggarna. I papperstidningen drog vi ner antalet artiklar och plockade istället in den bloggbevakning som skedde från konferenserna. I den snabba utvärdering som gjorts tycks det ha blivit populärt. Bloggarna ger lätt ett annorlunda och närmare perspektiv än den vanliga reporterrapporteringen.

Men vi har också täckt fler konferenser än tidigare. Och det är intressant att titta på statistiken över de konferensbloggar som har läst mest. Det lär oss mycket till kommande år.

Sommarkonferenserna/festivalerna som blivit mest lästa:

1. Europakonferensen

Carl-Henric Jaktlund gjorde ett makalöst jobb under Livets ords sommarkonferens, fick massor av skit för ensidighet från båda sidor ("du skriver för positivt", "du skriver för neagtivt"), och den schizofrena kritiken måste väl vara det bästa betyget?

2. Nyhemsbloggen

Här är det intressant att se att det blev en stor del av trafiken kom efter själva konferensen. När folk kom och satte sig framför datorn. Inte konstigt - Nyhem ligger mitt i skogen.

3. Oasmötet

Första året vi närbevakar konferensen med blogg. Dessutom en grupp som jag kanske fördomsfullt trott inte läste Dagen. Tji fick vi. Succésiffror och en stor del av anledning till trafiken ska tillräknas vår succébloggare Maria Hellgren!

4. Hönökonferensen

En glad överraskning! Equmenias ordförande Johan Nilsson skapade ett fint surr kring sin blogg och kanske sattes vi Dagen.se på kartan för många Hönödeltagare?

5. Frizon

Överträffade förra året med råge! Helt rätt ton, väluppdaterat och sidan-av-perspektiv.

6. Torpkonferensen

EFK:s stora konferens lockar, för andra året i rad, ovanligt få besök på nätet. Det är märkligt. Och jag förstår inte vad som är grejen.

Och så: Almedalen och Gullbranna på sista plats. Almedalen var vårt enda ickekristna event som vi bevakade. I konkurrens av övriga hade det varit konstigt om den hade placerat sig högre. Gullbranna är en smal festival, men även den en viktig positionering för kommande år.

Mycket kan läras av statistiken. De lärdomarna drar vi och lovar att försöka överträffa oss nästa sommar.

Imorgon går jag igenom våra sommarbloggare.

Vi fortsätter i dag vår genomgång av vad som missades i sommar, för er som glömde Dagen.se.

Jag, som inte haft särskilt mycket semester i sommar, bloggade ivrigt. Det här är mina egna favoriter, och saker som sommarbesökarna klickade på:

Bloggposter om media och sånt:

Mediernas rädsla, eller Spotify betalar bättre än radio
Välläst bloggpost om journalisters inbyggda, ibland ohederliga, skepsis till det digitala.

Aftonbladet är ingen martyr - de glömde bara göra sitt jobb
Min kommentar till Boströmgate.

Så blev Facebook en av de viktigaste medarbetarna
En utvärdering av vårt nyttjande av Facebook. Däremot har det dykt upp en del problem med det här - återkommer om det i nästa vecka.

Bloggposter om kyrkgrejer

Du och jag har glidit ifrån varandra
Sommarens, för mig själv, viktigaste text. Om dig, mig, Gud och kyrkan. Och ett löfte att bli bättre.

Varför blir du glad av att homosex förbjuds?
Om homosexualitet och kristna. Igen.

Frizons skönaste tisha.

Årets avslöjande - säljer affärerna slut på kondomer under den stora kristna konferensen?

Att ragga på kristenkonferens
Jag åkte på massor av konferenser i somras. Att åka till Hönö och vara med på en Nimbusnatt var nog det...bästa?

En gudstjänst för de postradikala

Sköj grejer

Dagens bloopers från Almedalen

Att ta ungdomen på allvar

Att resa med med bloggen i tanke.

Dagen blev "youtubaren" som störde Wij mitt i konserten

Lika som bär - Emanuel? Cosmo Kramer?

Jag vill se ut som Lars Adaktusson

En titt på statistiken avslöjar att de allra flesta nu har slut på semesterveckor och är åter tillbaka på sina jobb. För även om vi har slagit många trafikrekord jämfört med förra sommaren är det så - vi surfar mest när vi inte har semester.

Har du varit borta från datorn har du missat en massa bra grejer på Dagen.se. Våra konferensbevakningar, våra sommarbloggare och våra artiklar. Och inte minst den här bloggens poster! Det har hänt massor av kul under sommaren.

Jag tänkte vi kunde gå igenom lite listor på det här? Att det kunde vara lämpligt att posta en recap för er. Särskilt nu när jag själv är på semester. Så får ni ta igen lite, för allt ni missade.

Låt oss börja med de artiklar som har fått mest läsningar under sommaren:

1. Marcus Birros kärleksförklaring till Frizon.

Birro gjorde ett inspel under den kristna festivalen Frizon, svor och hade sig från scenen, och blev helt tagen av mottagandet. Kärleken, öppenheten. Så tagen att han hörde av sig och ville skriva en krönika om det. En slags kärleksförklaring. Den blev sommarens mest lästa artikel.

2. Stefan Swärd: Jag är omskuren - det värsta jag upplevt

Precis när debattstormen kring omskärelse nådde sin höjdpunkt i sommar droppar EFK:s samfundsordförande den mest oväntade avslöjandet i sommar: "Jag är omskuren". Det var både komiskt, personligt och ett debattinlägg på samma gång. Och det blev det näst mest klickade under sommaren.

3. Sturmark och Sandlund i tv-debatt

Humanisternas ordförande och Dagens chefredaktör - det är klart att det klickas. Även om det bara är en artikel på 500 tecken.

4. Alexander Bard uppmanar fler kristna att lämna folkpartiet

Bard vägrade tidiga i våras att kommentera sina kristna partikollegor. När så folkpartisten och den kristne profilen valde att gå till KD tog Bard tillfället i akt att basha sina kristna kollegor offentligt. En given klickmaskin.

5. Ulf Ekman bad om ursäkt

Livets ord-pastorn och ursäkt - det är klart att vi klickar.

Fint så. Imorgon går vi igenom sommarens godbitar från den här bloggen.

Det här är vackert, hemskt och sedelärande på samma gång. Lova att du tittar?

...en vecka. Jag ska förbereda några poster som ni kan roa er med under tiden och kommer sedan tillbaka laddad med en massa saker, nyheter och inte minst ordentliga uppföljningar på den här posten.

Vi hörs!

Jag sitter upptagen i dag. En tankesmedja på TU som ska prata framtid. Massor av små och stora tidningar och deras webbchefer är här. Gunnar Springfeldt, bland annat. Chefen på mediekoncernen Stampen som beslutade att plocka in ACAP på sina sajter. Det blir dagens största projekt, att försöka förstå honom och deras beslut.

Allra mest ska vi dock smida ut tankar om hur våra mediehus kan samarbeta för att bli bättre på nätet.

Men där är inte mina tankar just nu. De är helt konsumerade av ilska över följande; de har stavat mitt namn fel!!

Jag har lust att ställa mig upp, skrika saker om mitt namn och sedan storma ut.

Men jag håller igen. Röker mental fredspipa. Ursäktar att "det inte är så lätt". För samarbetets skull.

Jaja. Det blir hursomhelst inte så mycket skrivande här under dagen. Men jag rapporterar fortlöpande på Twitter. Följ mig där.

Uppdaterad: JAG ÄLSKAR TU!! Inte nog med att jag fick en ursäkt, jag fick också ny skylt!

TU har förstått:

Vår ständige helgreporter Leif Cyrillus gav en kul idé när han var här i måndags. Vi pratade om hur vi kan höja statistiken under lördagarna. Det är ett känt fenomen hos de flesta dagstidningar att färre hänger på nätet under helgerna. Vi är en redaktion med ytterst begränsade resurser, men vad kan vi göra utifrån dem?

Hans idé var att helt enkelt göra en intervju varje vecka med en aktuell person som vi puffade för under veckan "Missa inte lördagsintervjun med XX!".

Och det är ju en lika enkel som det är en lysande idé! En slags webbvariant av Ekots lördagsintervju.

Dessutom kan vi bunkra på de här. Göra med kända eller aktuella personer långt i förväg.

Kanske kan vi dessutom ta det ett steg längre? Kanske crowdsourca frågorna, men allra mest intervjuobjekten.

Så, konceptet är som följer: Vi ställer ett visst antal frågor till olika personer. Kanske sju frågor (heligt tal, ni vet) i mail eller liknande. Skickar, låter det gå alla krångliga pressvägar, och låter de svara när de har tid. Frågorna kretsar kring hur de ser på Gud, kanske något om och hur ofta de ber, vad som händer efter döden, men också något som är specifikt för deras person. Sedan publicerar vi det i intervjuform.

Kanske fungerar det inte. Kanske får vi inga svar. Men visst är det värt att testa?

Vilka ska vi då ha med? Föreslå nu inte massa folk i vår frikyrkobubbla, utan människor där svar på till synes enkla frågor kan bli jätteintressant! Till och med stora nyheter!

Jag börjar med de jag helst hade velat fråga och så fyller ni på med era förslag. Ok?

Alex Schulman
Fredrik Reinfeldt
Amelia Adamo
Christer Fuglesang
Agneta Fältskog
Anders Wejryd
Jan Helin
Prinsessan Madeleine

Ja, ni ser. Nu kör vi. Vilka hade ni helst vilja ställa frågor till? 

I dag arbetar Linus Anderås sin sista dag på Dagen.se. Alldeles nyss bjöds det på finfika, tacktal och snart åker Linus till Cypern där han kommer finnas åtminstone tre år framöver. Visst, han kommer göra en del utvecklingsprojekt på distans under hösten, men ändå. Nu är det hejdå.

Det är en förlust för oss. Linus har varit med och byggt upp Dagen.se under en tid då vi har blivit som mest prisade. Blivit titulerade Sveriges fjärde bästa dagstidningssajt, slagna endast av Svd, DN och Aftonbladet. Har gjort tekniska lösningar som fått tidningsdrakar att imponeras och be om tips.

Han har varit med och skapat en sajt som placerats sig som en av branchens bästa.

Jag tänker att det mest rättvisa i läget då är att betala tillbaka med det han själv har byggt upp. Så här kommer några ord, en rekommendation om så vill, för Linus Anderås. Som med hjälp av all den länkcredd och googlekraft han skapat åt Dagen.se kommer placera sig som ett minnesmärke högt i googles sökresultat. Ett slags tack. För ett utmärkt jobb.

Jag har haft förmånen att arbeta med Linus i ett och halvt år. Det är alltid svårt att i förväg veta vad man kan vänta, men efter bara några veckor visade han sin kapacitet. Jag var häpen. Över hur snabb han var. Problemlösande. Envis. Metodisk. Och lugn.

Jag har kunnat stå och skrika och vifta med armarna, gorma om nertid, hur mycket förtroende vi förlorar varje sekund medan Linus lugnt löst problemet. Ofta innan jag ens hunnit avsluta mitt gormande.

Linus är engagerad. Intresserad. Insiktsfull. Har på sin fritid börjat nysta i sin betaversion av Google wave, spekulerat i om han kan göra redaktionella system med den nyaste av tekniker. Att arbeta med Linus har varit lustfyllt. Ovärderligt för en mindre sajt som Dagen där resurserna är små och det ofta handlar om att trolla med knäna.

Vår arbetsgång har oftast byggt på att jag slänger ut konstiga idéer på kort varsel och Linus omvandlar dem i kreativa lösningar. Bra lösningar. Hållbara och noggranna lösningar. Blir det ett lapptäcksbygge är han noga med att sedan få tid för att se till att det blir ordentligt gjort. 

Tre sammanfattande ord? Snabb. Kunnig. Ödmjuk. 

Så: Är du en framtida arbetsgivare som googlar in på den här posten - anställ honom. Är du en främling som googlar för att du undrar vad Linus är för typ - lär känna honom.

Tack för vad du gjort här, Linus. Det har varit ovärderligt. Välkommen tillbaka!

Jag har nu haft tre personer som kommit förbi webbredaktionen och viskat, så där så att det inte ska bli så pinsamt för mig; "ni har klistrat in samme biskop två gånger".

Och, ja. Även jag dubbelkollade att det inte blivit fel i vår bilddatabas. De är lika, biskoparna Hagberg och Aurelius. Men det är två olika personer. ...tror jag.

Så låt mig förklara den här grejen med Sweden social web camp (SSWC). Varför det är en sån grej.

Det är inte helt lätt att förstå. Och jag är något häpen över min egen reaktion, mitt fånleende när jag försöker förklara helgen för andra. Hur jag redan bäddar in alla minnen i rosa bomull. Förstorar och förstärker. Glorifierar.

Jag läser en miljard twitteruppdateringar från folk som stammar superlativ. Jag läser lika många bloggposter om en helg som redan verkar ha blivit legendarisk.

Vi som var där är liksom kollektivt saliga, uppslukade av ett evenemang som egentligen helt saknade struktur. Förberett innehåll saknade den helt. På en tältduk hade initiativtagaren tejpat upp ett tomt schema för helgen och deltagarna fick där själva fylla i vad de ville prata om. Och så fullt det blev:

Människor som gått och burit på frustration, inspiration och en känsla av att tro att de förstått något viktigt kom samman och fick chansen att prata om det. Debriefa. Till och med ta upp ämnen och problem de själva inte riktigt kunnat sätta fingret på. Vad som händer med våra webbidentiteter när vi dör. De nya samhällsklyfter de digitala medierna skapar. Varför de med fysiska butiker får större renommé.

Själv ordnade jag tillsammans med två andra en session tio i tre. "Nåt om journalistik" och twittrade sedan ut saken "vi träffas vid flaggstången". Klockan tre var vi tio pers som satt och spånade fritt om svårigheterna och dikena man hamnar i som journalist och förespråkare av sociala medier.

Kanske sammanfattade Steffanie Müller hela saken bäst:

På något sätt handlade hela helgen om hur ett antal människor som upptäckt att stora delar av samhället revolutionerats med sociala medier fick träffas och uppleva en slags frizon. Ungefär som varenda kristen konferens fungerar.

Ett andningshål för en märklig grupp upprorsmakare som problematiserar upphovsrätt, kastar om koncept för företagslogik och predikar om transparensens absoluta nödvändighet.

Kanske var blandningen det allra märkligaste. Från tolvåriga mellanstadieelever och mäktiga mediehuschefer. En blandning som borde skapa grupperingar och inte minst elitism. Men det skapade snarare något slags hopp - det kommer gå bra. Vi är på väg. Vi finns på alla områden och kan påverka. Sociala mediers decentralisering och demokratisering är inte bara en utopi.

Den vackraste bilden av det var kanske följande session. Företrädare från TV4 och SVT i ett gemensamt improviserat samtal om framtiden för online-tv. Delande av kunskap, delande av hur vi gör i framtiden. Och ödmjuka för att kunskapen sitter mer hos de närvarande (och övrig publik) än hos bättre vetande chefer. 

Men så nördades det förstås en hel del. Också. Det blir lätt så när många människor på liten plats har ett intresse som största gemensamma nämnare. Inte alls olikt kristna konferenser. Folk satte här på sig sina knasigaste t-shirtar. Som de sällan skulle ha på sig i vanliga fall. Precis som på kristna konferenser. Köpte nischade grejer de aldrig hade köpt i andra fall. I vårt fall små töntiga "pokens" som bytte digitala kontaktuppgifter med varandra.

Och så dansades det hela natten.

Tills vi till sist var tvungna att åka hem.

Något sorgsna. Något trötta. Något överspelta.

Men framförallt med en överväldigande känsla av att vi upplevt den där fåniga klyschan: The web runs on love.

Upptaderat: Eller så kan ni läsa Anders Mildner, och förstå allt.

Jag sitter och fasar inför att skriva något om nördlägret i helgen. Är rädd att jag ska superlativ-förstöra det. Men under tiden hittade jag det här roliga:

Bloggportalen Knuff.se har en lista på Sveriges största bloggar. Och titta vad som hänt i helgen:

Ser ni? Jag ligger före Blondinbella, haha!

Och det kan ju tyckas konstigt. Blondinbellas blogg har ju fler besökare än hela Dagen.se. Men Knuffs poängsystem beräknar något annat - länkinflytande i bloggosfären:

"I grund och botten bygger denna ranking på länkar från andra bloggar, men för att beräkna Knuffpoäng på en blogg tar knuff.se bland annat hänsyn till;

• vem som länkar - en länk från en blogg som många andra bloggar länkar till väger tyngre.
• hur det har länkats - antal länkar och i vilket sammanhang.
• när det har länkats - nyare länkar väger tyngre än äldre."

Det var väl roligt?