Det är en hel del kommers kring Frizon, givetvis. Det säljs tröjor, väskor, muggar och prylar.

Och Jesushjärtan. Som man ska ha som stresskudde, säger mammonmannen som säljer det.

Blir du stressad, eller arg på Jesus, kan du krama den jättehårt och se så Jesusbudskapet nu ser ut:

Och just det - plåstret. Jag råkade osthyvla mig, hade bara ett plåster kvar och fick sedan linda tejp runt om det för att det inte skulle ramla av.

Det är gudstjänstsdags. Ytterligare en märkligt sak med Frizon. Klockan 19 varje dag firas det gudstjänst. Vid sidan av alla konserter, all glass- och matförsäljning. Och ännu mer märkligt är att hela festivalområdet töms vid den här tiden.

Det är liksom en högtid, något att se fram emot, att samlas för gudstjänst.

Jag går till Magasinet. Där hålls en slags alternativ Gudstjänst. Eller alternativ... Den är möjligtvis lite alternativ för oss medlelklassfrikyrkliga som, när det begav sig, kände oss rebellartade när vi fick sjunga "Ropa till Gud" under gudstjänsten. Vi som hade tröttnat på psalmer, mest sjungda som andliga snapsvisor, och i stället få ackompanjera vår lovsång med kontemporär musik.

Den där kontemporära musiken och hela paketet ovan pågår här också, i Frizonladan 200 meter bort. Och många älskar det fortfarande. Hillsongmusiken. De yviga, karismatiska gesterna eller -känsloyttringarna. De sträckta händerna. Jag erkänner villigt att jag uppskattar även det. Mycket. Men det är tydligt att det, inte minst bland yngre, finns en växande trötthet mot den sorts trosuttryck som begränsar sig till ett slags andlig konsertupplevelse. Ett crescendo uppbyggt av scenbelysning, tajta lovsångsband, pressade predikanttonlägen under eftermöten och framgång mätt i hur många som gått fram för förbön. Det blir ett andligt minne, en kick.

Och medan många - de flesta - uppskattar det och ser det som en boost som tar igenom en grådaskig vardag söker andra något annat.

Det här andra, det tar sig väldigt tydligt uttryck i magasinet. Det är lågmält, avskalat. Orotodoxt, nästan. Lovsångsbandet sitter ner, tar inte plats. Övriga sitter ner också.

Fokus ligger mer på personen. Det finns färre yttre attribut som ska hjälpa nå de inre känslorna, de inre besluten. Det krävs mer vilja än känslor för beslut, kan man tänka.

Men även här finns olika attribut. Det är läsarböner, där man ska stå upp på konstiga ställen. Det är nattvard och längst fram i lokalen finns det bönepallar. En slags miniatyrpall som ska hjälpa dig att sitta på knä hela gudstjänsten.

Och så talar Magnus Malm. På något sätt perfekt typecastad för en sådan här sorts gudstjänst. En man som både talar och ser aningen ut som en eremit. Som om han, mellan böckerna och sina predikningar, sitter på ett avlägset berg och blir vis av att bara tänka väldigt mycket.

För vis är han. Mycket vis.

Frizonbloggen har redan rapporterat om det, (förresten, om det är Frizonrapportering ni är ute efter så _måste_ ni läsa Frizonbloggen - de gör ett fantastiskt jobb!) men här är en av de saker som gjorde att jag var tvungen att åka till Frizon i år. Hillsong-tishorna:

Visst är de fantastiska? Mannen på bilden och upphovsmakaren, Ludwig Näsvall, är 16 år och har redan sålt tio tishor bara genom att folk har kommit fram och frågat. Tishan är en del av flera som Ludwig ska börja trycka. (han hälsar för övrigt att man kan köpa en genom att maila honom på: t.church.sthlm@gmail.com )

Ludwig kunde sannolikt inte valt en bättre tisha att pusha sitt företag med. På något sätt beskriver den precis den övergång kyrkan står i. Efter att psalmen lamslog Svensk kyrkokultur fram till åttiotalet, har därefter lovsången - med Hillsong som främsta exempel - gjort musiken i kyrkan minst lika monoton (med undantaget gospel).

Om folk har snäs åt honomt? Javisst. Särskilt någon som själv var medlem i Hillsong Stockholm.

Vattenballongkillarna siktar mot fotbollsarenan. Eller Nya gamla Maranatha, som de verkar ha döpt om den till. Jag bloggade om det där förra året när jag var här. Jag förstod inte vad man menade med det dåvarande namn, Maranatha Memorial. Vad var det att minnas med Maranatha, undrade jag.

Men nu har arenan bytt namn. Nya gamla Maranatha. En ny variant av det gamla Maranatha. Och ingen "memorial" överhuvudtaget. Men utbyggd är den! Kolla:

Det är en sköj ironi över hela grejen. Laget som spelar nu har till exempel valt bikini som matchställ. Men killen i laget valde att köra sin egen variant av bikini. Kroppsmålning. Med tillhörande stringtrosor.

Det var väl fiffigt?

Det står några pojkar här och busar. De säger att de vill höja stämningen på Frizon. Göra det lite gladade liksom.

Så de ladda en gigantisk slangbella med vattenballonger.

Och så spänner de linan så hårt det går, och slungar iväg ballongerna över fotbollsarenan, en bit bort.

- Ja, fast det höjer kanske stämningen mest för oss som kastar ballongerna, säger en av pöjkarna som jag låter vara anonym, för hans eget bästa.

Frizon är märkligt på många sätt. Det är bland de folkligaste festivaler svensk (och nordisk) frikyrka har. Men de flesta av oss som besöker den har inte en aning om  vilka en tiondel av banden är. Vi springer runt här i blindo, bläddrar i våra festivalhäften och försöker utläsa kvalitet utifrån 50-teckenspresentationer.

I ett sekulärt perspektiv är det sannolikt en av landets minsta (och kanske märkligaste) festivaler.

Men genom att ha fantastisk koll på den en kristen och mindre musikscen i Sverige spelar här några av de roligaste och mest spännande akterna. Och som når bredare publik först många år senare. Här har Tomas Andersson Wij gjort några av sina mest intima spelningar, långt innan Carolacovers. Här har Maia Hirosawa, som stod på Frizonladans scen igårkväll, sålt slut på sina hembrända demoskivor. Här har Jonathan Johansson och David Åhlén indieskrålat.

Det är spännande. Och alltid en aning överraskande.

Som med akten som står på scen för en stund sedan. Jag har ingen aning vad de heter, kan knappt ens beskriva deras musik. Men de var fantastiska.

Eller han som står på scen nu. Gustaf Spets. Tacowille presenterade mig för honom tidigare i dag, på festivalområdet. Men inte visste jag att jag tog i hand med en blivande stjärna.

Jag lämnar Wille. Han kunde inte släppa det där med texmexen och sitter säkert fortfarande kvar där vid bordet, slänger långa blickar mot texmexståndet och fräser för sig själv. Så kan vi inte ha det.

Jag smiter i stället ner till Frizonladan. Det är en man i klänning på scen här. Som verkar köra någon slags poesistandup som jag inte förstår. Inte heller förstår jag grejen med att stå i klänning med vingar på ryggen.

Men så gick jag också efter fem minuter.

Vi äter mat. Av någon anledning har man strukit woken. Detta är jag mycket missnöjd med. Hör ni det, Frizon? Mycket missnöjd. Det blir istället festivalmaten texmex. Lite smaklös köttfärs, sallad, tomat och några tacochips. Bästa alternativet i avsaknad av woken. 

Jag försöker glömma woken och äta min tacos, men det går inte. Wille är mycket missnöjd över att jag har fått fler tacochips än honom. Hela tiden påpekar han saken. "Kolla, visst har du fått fler", utbrister han då och då när han tror sig ha hittat ett nytt smart sätt att mäta saken utan att ta på min chips.

Mycket obehagligt det där.

Nämentitta! På väg till Felicias konsert träffar jag en gammal Dagenkändis - Wille Blixt!

Ni minns honom? Skrev Frizonbloggen förra året, har varit folkredaktör på Dagen och profil i Ikon1931. Fin kille. Vi slår följe till Felicia.

Hon står redan på scen och sjunger funkpop om kärlek. Ni vet, femsträngade basar, slickade trummor och gung i röst. Det är helt enkelt väldigt mycket afrolinjen på Betelseminariet.

Och sånt gillar ju jag. Särskilt hennes öppningsnummer, som jag inte vet vad det heter.  Men tough crowd. Tough crowd, I say! Utspridda med armarna i kors.

Efter öppningsnumret märks det att det börjar tunnas ut i det egna låtmaterialet.

Så vad blir betyget?

DepprocksWille rynkar på näsan ("sätt henne vid ett piano och gör Regina Spektor-grejen istället"), men jag tycker det var helt ok. Men så är jag ju också partisk.

Nä, nu går vi och käkar. Hej.

Nu är jag här vänner!

Och, himmel, så mycket bättre det är att vara här än nåt sketet kontor.

Jag har precis checkat in, bläddrat igenom programet och sett att Felicia Brandström, ni vet vår sommarbloggare för några veckor sedan, ska spela om några minuter på en av scenerna.

Det måste vi ju se, inte sant? Stötta vår sommarbloggare med handklapp.

Jag är nästan ensam på redaktionen i dag.

Det är fredag och eftersom det inte kommer papper förrän tisdag så jobbar bara webb. Och det är så sjukt tråkigt. Fönstrena retas med helt fantastiskt väder.

Och jag sitter inne. Tänker på de som valde semester den här veckan. Tänker på hur jag förra året valde att ta ut semester hela augusti just eftersom _jag vet_ att det alltid är augusti som är bäst. Finast. Vackrast. Och att det bara är semesterhetsare och folk utan lugn som tar ut semester i pissväderjuli. Men hur _hela_ augusti då regnade bort. Hur jag fegade i år.

Och här sitter jag. Med all planerad semester slut och bara stirrar.

Jag försöker jobba. Läser Frizonbloggen.

Om de balla tishorna. Om Maia Hirosawas spelning. Om hur Marcus Birro står i frikyrkokidsens helgedom, Frizonladan, och svär. Jag fascineras av det. Jag älskar vad det säger om Frizon. Att festivalen inte är en frizon från en komplex värld där utanför. Att det inte är en bubbla.

Jag kollar twitter. Ser att Birro twitterälskar Frizon.

Jag kollar mailen. Birro mailar. Han är så full av intrycken från Frizon att han vill skriva krönika om saken.

Plötsligt står det klart: Jag kan inte vara utan Frizon i år. Jag måste bort från den dystert tomma redaktionen. Ut till den märkliga leråkern utanför Kumla!

Vad tror ni? Om jag tar bilen, datorn, mobilt bredband och kameran så åker vi tillsammans och upplever en av Sveriges mest speciella festivaler, Frizon? Det bli kul, visst? Även om det bara är för en dag.

Jag tror det blir bra. Det pirrar lite, liksom.

Jo tack, bättre än på länge. Jag befann mig i paradiset, utanför Stockholm. Och för att hinna in till betongstockholm fick jag gå upp tidigt. Så döm om min förvåning när Gud mötte mig i dörren när jag vaknade. Han stod där som en sol och lyste mot mig, värmde varenda del av min kropp.

Sen gick jag ner mot bryggan. Andades djupt genom näsan och kunde inte tro att jag fick uppleva en sådan morgon, trots att det är vardag, trots att det jag ska jobba.

Så hämtades jag av båt. Och tänkte att så här borde det vara varje morgon. Tranporteras mellan kontrasterna av något som flyter på så blankt vatten att man liksom svävar fram.

Så kom jag över till andra sidan. Betongsidan. Satte mig i bil, rufsig, plufsig men salig. Och jag fann mig själv le ett av de töntigaste leendena någonsin.

I dag börjar Frizon, och i samarbete med Dagens systertidning, magasinet Ikon1931, släpper vi i dag Frizonbloggen.

Lina Mattebo och Daniel Wistrand kommer att blogga från hela konferensen. Och se så sjukt snygga de är!

Jag känner på mig att det där kommer bli riktigt bra. In, läs och följ!

Jag kunde inte hjälpa det. När jag hittade Tomas Seos projekt "Logotyp.se" var jag tvungen att avslöja vårt senaste projekt som förhoppningsvis lanseras inom kort: BloggDagen.

Tomas Seo heter mannen bakom Logotyp, och i 30 dagar så gör han varje dag en ny logga, gratis, åt uppdragsgivare. Villkoret är att uppdragsgivaren ska ge uppdraget via twitter, i ett 140 tecken lång sammanfattning och att den måste ha en referens till en film/serie eller karaktär. Tomas dokumenterar sedan hela arbetet med loggan och publicerar det på sajten logotyp.se

Till filmrecensionssajten "Recenserat" gjorde han följande logga, med inspiration från Dr Cox i Scrubs:

För bloggen Artoo gjorde han följande logga, baserade på Dexter.:

Ser man det arbetet ovan, och de övriga filmerna, kan man helt enkelt inte hålla sig.

Jag slängde ut en förfrågan om att göra en logga till Dagens nästa stora projekt. Och avslöjande därmed BloggDagen.

Egentligen tänkte jag berätta mer om saken i ett senare skede. Men låt oss kort bara gå igenom vad BloggDagen handlar om:

Det är en bloggplattform. Inte helt olik den Aftonbladet har. Men kanske än mer lik den Blogg.se har. Inget unikt alls, men något som vi både ser ett behov av och som ligger i linje med vad Dagen vill.

En av tidningen Dagens grundpelare är att vara en "kristen röst i samhällsdebatten". Det innebär inte att propagera för en massa åsikter, utan att ge mångfald till en debatt. Att nyansera med andra, ickesekulära perspektiv. Att anta utgångspunkten "Om det finns en Gud - hur skulle vi då förhålla oss i frågan X?"

Dagen kan, och är, den här rösten på många sätt. Dagens bloggare - jag, till exempel - är den. Men vi vill engagera fler. Det tror vi att vi kan och kommer att göra genom att lansera en bloggplattform där ni läsare kan fatta bloggpennan och göra er röst hörd.

Jag ska berätta mer om det (och även om den enkla tekniken bakom det) när vi har kommit längre i bloggnätverksbyggandet.

Men just nu handlar det om en logga. Och flera har frågat om jag är en idiot som skickade in följande pitch:

Och, ja, det ser kanske inte så välgenomtänkt ut att välja Ole Bramserud som förebild. Men jag tänkte länge, och tycker att den gestaltar mycket av känslan man ska känna för BloggDagen.

En person utan trösklar och varmt härta, kontaktsökande och någon man har riktigt roligt med, bara man ger honom chansen. Ett lite udda, vilset får, men samtidigt väldigt välkomnande och innerlig. Som skojar till det ibland med vilsne Stig-Helmer, men aldrig på ett elakt uteslutande sätt.

Tänk, finns det någon filmkaraktär som bättre beskriver en logga för en bloggplattform där alla - ny som gammal - ska känna sig hemma?

Jag tror inte det.

För en gotlänning i exil är det så klart extra spännande att följa hela debatten om Gotlands landshövding Marianne Samuelsson. Men det är en märklig historia det där.

I går gick TT ut med ett telegram om att de fått ett brev från Marianne Samuelsson. I uttalandet sa Samuelsson att hela historien handlade om en komplott. "Jag är lockad i en fälla av en illojal medarbetare med egen politisk agenda", skrev hon.

Intressant tyckte jag. Men TT valde att bara lägga ut nyheten på printlinan. Den har Dagen.se, enligt avtal, inte tillåtelse att publicera från. Så jag ringde till Länsstyrelsen Gotland och tänkte att jag kunde få uttalandet därifrån.

Jag pratade med informationsansvarige Lars Bäckman. Han var lite bekymrad.

- Vi har inte fått bekräftat att det verkligen är Marianne Samuelsson som har skrivit meddelandet. Det är inte osannolikt att det är hon, men vi har ännu inte fått det bekräftat.

Ojdå, tänkte jag, men slussades vidare till hans kollega, Barbro Lindgren, som hade bättre koll just nu. Barbro Lindgren svarar och är lite orolig. Hon hade inte möjlighet att maila uttalandet.

- Ok, du har det kanske bara på papper, inte på dator? Kanske kan du faxa det då?

"Hum", och "tja", svarade Barbro Lindgren, men lovade faxa när hon fått pappret från sin "kollega".

Tio minuter senare ringer Barbro upp och förklarar, något förläget:

- Vi har bara fått det uttalandet som kommit från TT. Det är all information vi har.

Härligt. Sveriges just nu mest omtalade person väljer att bryta tystnaden genom att maila det till TT. Utan att konsultera sin informationsansvarige. Utan att ens informera någon på länsstyrelsen.

Samuelssons medarbetare på länsstyrelsen får i stället sitta som oinformerade fån, rundade av sin chef.

"Illojala medarbare"? Jag undrar vem som är mest illojal.

Det blev några turer kring det där youtubeklippet från bröllopet jag postade förra veckan. På den senaste bloggposten om bröllopet fick jag följande kommentar:

"Hur kan du glädjas åt denna video? Att ingå äktenskap är en respektfull och högtidlig ceremoni. Att göra sitt bröllop till ett cirkusnummer är ovärdigt. Man kan vara glad utan att vara pajas. Det här paret vanärar sig själva, varandra och akten."

Då tänkte jag, kanske är det bättre att vanhedra sin skilsmässa? Det gjorde de här:

Jo tack. Jag hyrde bil, åkte till bröllop i Eksjö, tankade diesel i bensintank, fick motorstopp, fick reda på att ingen försäkring täcker idioti och att ingen verkstad i hela Småland har öppet söndagar, fick be nyligen bekanta bogsera bil 9 mil, höll dåligt avstånd till bogserarbilen i korsning och fick se bogserlinan brista, fick vänta en timme i Annerstorp medan ny bogserlinan skulle hittas (en söndag!), fick åka 90 km i 30km/h (9 mil tar tre timmar...), bytte bil, kom hem till Stockholm alldeles för sent och håller nu tummarna för att verstaden inte ska ta överpris för att tömma en bensintank på deiesel.

Men bröllopet var fint.

Hur har ni själva haft det?

(tipstack: Donny)

Och, ja, visst är den så dålig att man tror att den är fejk? Men affären finns på riktigt: http://redhousefurniture.com/

Och hela tanken bakom reklamfilmen är just att ta tillvara på det skådespel bara riktigt dåliga skådespelare kan göra, och sedan hajpa hela den idén. Se hur inspelningen av reklamfilmen gick till här:

Jag kan inte riktigt släppa den där bröllopsentrén jag bloggade om i måndags. Jag går in och tittar på den då och då. Det är ett gladpiller, liksom. Och så ser jag hur antalet visningar rusar i höjden!

Vi måste ha att göra med en av Youtubes snabbast växande videoklippssuccéer här!

Jag ser de klippen som samlats runt omkring det. Filmer från Nyhetsprogram som gör det till sitt udda inslag. Men ett nyhetsprogram som tar det ett steg längre. De bjuder in the whole wedding party, bygger upp en scen och ber dem återspela hela youtubefilmen - fast på deras scen.

Och jag ryser igen. Tänk så fantastiskt! En dryg vecka efter att de lagt upp deras bröllopsklipp har det fått nästan femton miljoner visningar och alla de närmaste vännerna bjuds in på gemensamma resor för att få kärleksmanifestera allt igen.

Man måste älska det.

Efter min bloggpost om hur Dagen använder Facebook fick jag ett mail från Steve Johnson, som jag tog upp som exempel på hur nya läsare hittar oss.

Han ville bara räta ut en grej jag missförstått.:

Hej Emanuel,   

I read with interest your blog today (July 28) about how well Dagen is doing with Facebook. Praise the Lord. You asked in your email some weeks ago if I used Google translator to read the website. I have set myself to learn Swedish the old fashion way, with a dictionary and grammar book. As you can imagine it is a slow process and I have been tempted to cheat and use Google, but I am able to read entire sentences now without any helps. Dagen is a fine Christian endeavor to learn with. I enjoy reading the different sommarblogg stories and it feels like I am getting to know the writers on a personal level as they share their thoughts and feelings about being a Jesus follower in Sweden. Thanks for mentioning me in today's blog.
Ha det bra,
Steve Johnson <><

Imponerande.

Jag såg Allsång på Skansen i går. Det känns lite själlöst ibland, inte sant? Tror att det har med Anders Lundin att göra. Han känns liksom inte riktigt trovärdig i den där rollen. Inkvoterad på något vis. Det ska ju vara gubbar som Lasse Berghagen eller Bosse Larsson. Som inte bara har gubbnamn, utan också har allsångsnoter pulserande i hela kroppen.

Anders Lundin känns mest som en spelevink som såg möjligheten att leva ut artistdrömmar. Jag är så otroligt trött på de stunder när han ska spela sina egenskrivna låtar. Förhandlade han till sig det i kontraktet, eller vilket underhållningsvärde ser SVT i det?

Men strunt i det nu. Jag skulle ju skriva om programmet för att hylla det. För när jag tittade såg jag ett sex minuter långt tal av Glada Hudiksvallsteaterns grundare Per Johansson. Det var ett lite nervöst och forcerat tal, men fullt av så mycket ödmjukhet för livet. För vad hans teater, fullt av utvecklingsstörda ("och normalstörda"), lärt honom. Så mycket att säga, så kort tid. Men han gör det på ett fascinerande koncist och gripande sätt.

Titta, få perspektiv och inspireras. Väl värt sex minuter av din dag

För knappt fyra månader började Dagen hänga på Facebook. Vi hade funderat en stund på hur det skulle gå till. Vi ville ju börja umgås med läsarna på samma villkor.

Till slut fann vi en väg. Vi skapade ett vanligt Facebook-konto. (uppdaterad: I dag har vi bytt till Fanpage)

Som en vanlig användare kunde nu vem som helst bli vår vän, vi kunde lägga ut våra nyhetsrubriker (med länkar) som facebookstatus, våra vänner kunde gilla, kommentera och få en närmare kontakt med oss och våra nyheter. På ett enkelt sätt fick vi chans att bli som våra läsare. Vara en närvarande person, i stället för en kall tidning på distans.

Det har varit fyra spännande, men framförallt lärorika, månader. Där vi fått upptäcka enorma fördelar, men också en del svårigheter. Här kommer en sammanfattning av tiden:

Först en insikt: Som tidning har vi egentligen alltid varit socialt blinda. Vi vet att tiotusentals människor/familjer läst och gillat oss, men vi känner dem inte. Vi har heller inte fört någon vidare dialog, eller bara kunnat hänga med dem. När vi så öppnade vårt Facebook-konto hade vi ingen aning om vilka vi kunde räkna som våra vänner. Eller vilka som skulle önska vara våra vänner. Vilka vi kände och vilka vi inte kände.

Vi var som en kändis i en ny stad. Som visste att vi gillades av många, men inte vilka de var.

Därför marknadsförde vi först att vi fanns på Facebook och började därefter fråga runt vilka som var våra vänner - ställa vänförfrågningar. I början stötte vi på enstaka frågetecken kring detta, någon menade frågan var ett spammande. Men jag har svårt att förstå hur vi annars skulle göra. Vi, socialt blinda, måste få fråga oss fram. Vi var däremot nog med hur vi gjorde det. Först efter att ha fått hundra vänner, och Facebook själv föreslog gemensamma bekanta, frågade vi. Hittade vi då någon som hade tio gemensamma vänner eller mer vågade vi ställa frågan - är du vår vän?

Resultatet har varit helt fantastiskt. Efter några månader har vi tusen dedikerade vänner. Och varje gång de gillar, kommenterar eller skriver något om vår nyhet når vi tiotusentals fler unika besökare. Som upptäcker våra nyheter och vår sajt.

Efter bara någon vecka blev Facebook.com vår tredje största trafikkälla. Och det ökar stadigt (även under sommaren).

Det mest udda exemplet på nya läsare som hittat oss är amerikanen Steve Johnson. I ett internmail till vårt Facebook-konto skrev han för några veckor sedan:

"Greetings from Toccoa, Georgia USA. I discovered Dagen online about two weeks ago and really enjoy reading about what God is doing in Sweden. /.../ My farfar came over on the boat from Sweden in 1906./.../With friendly greetings, Steve Johnson"

Med hjälp av knackig svenska och översättningsverktyg följer han sedan dess våra nyheter (och har även frågat om han får bidra med något till Läsardagen).

Men vi gör också bättre journalistik med hjälp av vårt Facebook-konto.

Vi får tips, dels från våra vänners egna statusuppdateringar, dels via internmailen, men allra mest i kommentarerna till våra statusuppdateringar. Man tipsar om saker vi har missat, vinklar vi borde täckt, eller korrigerar oss.

Eller så hjälper man oss. Ett av de mest fantastiska exemplen är när vi skrev om hur pingströrelsens blivande ledare avtackades från sin församling. Det var festligheter och föreståndaren fick rida och kastas av en eldriven tjur. Artikeln var bara en kort rewrite, men rubrik med länk skickades till Facebook, nådde en av våra facebookvänner som hade varit på plats och filmat och fotat. Och så:

Tillsammans med facebookvännen skapade vi på nolltid en nära och god bevakning med bild och video. Artikeln blev en av veckans mest klickade artiklar.

En annan intressant sak att iakta har varit hur kommentarerna ibland kommer mer naturligt på Facebook än på Dagen.se. Jag antar att det har att göra med att man kommenterar där man känner sig hemma, som jag tidigare bloggat om.

Det mest intressanta exemplet är när vi la ut en statusuppdatering på Facebook från vår tipsblogg. Vår featureredaktör hade bloggat i tipsbloggen och frågat våra läsare: Vilka ämnen pratar ni om på kyrkkaffet? Själva bloggposten fick fyra kommentarer. Men på Facebook fick vi 14 kommentarer med massor av bra tips.

Våra läsare har alltså klickat på nyheten, läst bloggposten på Dagen.se, och sedan gått tillbaka till sitt facebook-konto och kommenterat nyheten där. Underligt, men talande för hur viktigt det är för oss att vara där läsaren vill prata med oss - inte bara där vi vill prata med läsaren.

Till sist, det kanske tydligaste beviset på hur Facebook faktiskt gjort Dagen mer personlig och knutit starkare band med våra läsare: Läsarnas taggade bilder av Dagen.

Det finns två saker som får svensken att plocka fram sin kamera: Events och sommar. När våra vänner är på events eller firar sommarlov finns så klart Dagen med. Och jag kan inte låta bli att tycka att det här &a

I dag är jag tillbaka från (en för kort) semester. Massor av mail ska gås igenom, en del möten ska hållas och tusentals grejer på todo-listan.

Och så den här bloggen. Den ska skötas nu efter semestern också. Med mer än bara där trista youtubetips.

Jaja. Några grejer jag iaktagit och funderat på:

Ted Valentin har fått tillbaka sina kartsajter i Google efter att vi senaste bloggade. Det lönar sig att höja rösten - Google vill lyssna.

Och mer Google: Minns ni det där om att Stampen, ägare av en massa stora tidningar i Sverige, ville spärra sig ute från Googles tjänst Google news? Enligt Medievärlden handlade det om att skydda upphovsrätten. Att Google inte ska få kapitalisera på hela de skrivna artiklarna. Men inte någonstans på Google news kan jag hitta en plats att läsa hela artikeln. Dessutom skyltas det alltid tydligt vem som är avsändaren till materialet. Nästan tydligare än i vanliga Googleresultat (som dessa tidningar alltså fortfarande vill vara en del av).

Jag tycker fortfarande hela den där historien är så märklig. Att en så framgångsrik koncern skulle göra ett beslut så krångligt att det inte ens går att motivera skälet på ett begripligt sätt.

Säkert finns det läsare som kan hjälpa mig förstå? Vad är det Stampen, med deras beslut att stänga ute google news, försöker rädda sig från (utöver en massa gratistrafik)?

Och just det. En annan rolig grej: Spotify har släppts för mobiltelefon. I alla fall om man har en Iphone. Vad händer nu med mp3-spelaren? Och mp3-försäljningen?

Hörs. Nu ska jag gå och sörja semesterslutet. Visst är det alltid ett såntdär semesterkoma de första dagarna? Vi säger det.

Kolla på det här helt fantastiskt klippet från en vigsel i Minnesota. Det är svårt att starta sin måndag på ett mer kärleksfullt, glatt och livsbejakande sätt! Och ni svenska bröllopspar - smittas! Jag vill gå på massor av bröllop som inleds så här!

Jag antar att många av er redan har sett det här. Det har spridits som en löpeld under våren. Det är gotländskan Teresa Andersson som la ut ett videoklipp på när hon, synnerligen välsynkroniserat, spelar ett gäng instrument, spelar in dem, loopar dem och lägger på nya stämmor.

Det är häftigt att se. Men ännu häftigare är att gå in på hennes sida, kolla på turnéschemat. Under hela sommaren är hon bokad på stora svenska scener, morgonsoffor och i augusti gör hon turné i Kanada. Det mest, får man förmoda, till stor del beroende på att hon la ut en videosnutt som fick miljonpublik.

Ett vackert bevis på sociala mediers revolution, och hur skivbolags plånböcker får allt mindre inflytande över vilken musik vi lyssnar på.