Så ja, då var Europakonferensen över för i år. Stort tack för att ni följde, och tak till Charlotte Therese Björnström och Maria Vethe som bistod här på bloggen.

Själv åkte jag hem redan i fredags om ni registrerat att det blev lite lågvarv från min sida. Jag ska ärligen säga att mycket kraft gick åt i början av veckan, när Benny Hinn var på besök. Suckade än här än där kring det under veckan och fick några hurtfriska "det där var då det, nu har vi gått vidare" till svar.

Sorry, men så enkelt skakar inte jag av mig något sånt där. Det tog mycket kraft och energi att vara med om men även att rapportera kring. När man vet hur noggrant folk kommer läsa blir anspänningen extra stor.

Nåväl, sista ordet är inte sagt kring Europakonferensen 2010, jag är rätt säker på att det blir en del efterdyningar framöver. Mne då tar vi dem i tidningen eller på min vanliga bloggplats.

På återhörande.

Då var Europakonferensen 2010 över! Bara att börja förbereda för nästa år!

Tänk vad grymt det är att vi kristna har varandra, och att vi kan samlas i och med konferenser som denna!

Vi ges möjligheten att komma samman, umgås, lära känna varann, lyssna till fantastiska talare, fyllas på med Guds ord och utrustas för framtiden.

Därför är det så viktigt, tror jag, att vi inte inte dömer varandra och ser ned på varandra. Inlägget som jag valt att kalla "tiotusen piercingar kan inte stå i vägen", har jag fått enormt positiv respons på- från alla håll, vilket visar på att vi är många som ändå känner så; nämligen att vi måste acceptera och tolerera varandras olikheter.

Vi som kristna måste stå enade, det skall bli ett tecken för de som ännu inte kommit till tro.

Slutligen vill jag bara ge creds till var och en som hjälpt till under Europakonferensen- ni vet vilka ni är. Den tid och den insats ni lagt ned alltså.. Ovärderligt!

Man kan ju inte låta bli känna sig en aningen stolt över sin församling, över alla de myror som dragit sitt strå till stacken så att säga. Ni lyckades hålla ordning på oss alla, och ni har gett oss goda tacos-tallrikar och ännu bättre coffesahakes!

Trots det faktum att man ligger efter med sömnen, så har jag aldrig känt mig mer pigg och glad. Tro kommer av hörande, och efter alla dessa möten är det väl inte så konstigt att man känner sig både nyfrälst och tacksam?

- Nyfrälst eftersom jag en gång varit just det, närmare bestämt för fyra år sedan- strax efter att jag kom till Livets Ord alltså.

- Tacksam därför att den församling man är med i lyckas med denna fantastiska konferens, år efter år. Av med hatten!

Så, goodbye for now. Otroligt kul har det varit, hoppas ni håller med!

Alt gott,

Maria

Hur går det ihop? Det glädjefyllda vemodet?

Bättre än man kunde tro.

Det är just precis vad jag känner nu efter en veckas intensiv närvaro på Livets Ord.

Det har blivit mycket reflekterande och rapporterande. Och så en del bön förstås. Och god mat emellanåt. Men det jag kommer att bevara som de allra bästa minnena är ändå mötena med fina personer. 

Mina medbloggare förstås, lite Dagenfolk som tittade förbi i början, och de trevliga ansiktena utåt på Livets Ord, och så vanliga församlingsmedlemmar och hitresta konferensbesökare. Och twittrarna förstås! Det känns som att jag kan ha missat några nu, det är alltid risken när man börjar räkna upp folk. Men ni finns i mitt hjärta!

Jag är även glad för det vänliga och humoristiska mottagande som jag mötte i min roll som Dagenbloggare - det är inte självklart att man med sådan värme tar emot någon "utifrån" som kan tänkas skriva såväl positivt som kritiskt om det som sker. En katolik dessutom! Faktum är att jag kände mig riktigt hemmastadd på Livets Ord efter ett tag (även om jag har längtat till min församling som jag lyckligen återsåg idag). Kommer för övrigt att sakna min pressplats...alldeles lagom långt fram! :-)

Den här veckan har för mig inneburit en djupare insyn i frikyrkligheten (som jag förvisso inte var obekant inför innan), vilket jag är mycket tacksam för, det har varit ett övervägande positivt intryck. Ni har vuxit i mina ögon. Jag uppskattar er unika karisma i kyrkligheten. Vi har så mycket att bidra med i varandras sammanhang - vi borde ses mer över kyrkomurarna! Vi får se till att det blir fler ekumeniska tillfällen...!

Sist men inte minst - stort tack till alla som har kommenterat mina blogginlägg här! Jag har, som jag tidigare skrev, tyvärr inte haft tid att svara på det mesta av det, men jag har läst allt ni har skrivit, och uppskattar att få feedback när jag skriver. 

Jag vill nu hälsa er alla välkomna till min egen blogg som finns här:

http://katolskakyrkan.blogspot.com/

Det går också bra att fortsätta följa mig på twitter, där ni hittar mig som: @katolik

Och - nu när jag har tillbringat en hel vecka med er frikyrkliga, så vill jag passa på att välkomna er att besöka min kyrka (d.v.s. den närmaste katolska församlingen där ni bor). Kanske ni upptäcker något nytt? Fair enough!?! Hör gärna av er i förväg om ni kommer just till min församling, så ses vi där!

Hoppas på återseende, alla mina kära syskon i Kristus! Be för mig!

***

Va, slutar hon där? Bilden då, vad föreställer den? Ska hon inte säga något om den? Det undrar säkert någon vän av ordning. Man kan väl inte bara lägga in en märklig bild så där lösryckt?

Bilden är faktiskt ett misstag. Den togs av min kamera under en promenad, troligen över festivalområdet. Jag såg den först när jag kopplade in kameran i datorn. Och då tyckte jag att den var lite kul. Tror att det är mitt hår man ser i hörnet, vem personen som går förbi är vet jag inte, men titta upp mot himlen, vad ser ni där...?

"Det finns inte många kristna band i Sverige som spelar den här typen av musik som vi gör. Det är en ganska radikal stil som skiljer sig från mängden, speciellt i kristna sammanhang" - Johannes Karlsson om Safemode.

Från höger: Johannes Karlsson, Juuso Savolainen, Sebastian Sander.

Tre av fem glada killar, Juuso Savolainen (22, gitarr), Sebastian Sander (22, bas) och Johannes Karlsson (24, trummer) från det kristna punk-rock bandet Safemode, där även Tjet Gustavsson (25, sjunger) och Robin Ahnlund (21, gitarr) ingår, tog sig tid att prata med mig inför deras debutskiva som släpps den 8 augusti.

Runt ett bord under Europakonferensens enorma tält, så berättade killarna för mig att det var för ca tre år sedan, närmare bestämt våran 2007, som Safemode bildades, och sen dess har mycket hänt.

Förra året var det Safemode som gick av med segern efter att ha tävlat mot 600 andra band i rock-SM, vilket definitivt satte bandet på kartan. Som Sveriges nu officiellt bästa live-band har killarna fått göra spelningar över hela landet, och de har även haft spelningar både i Finland och i Tyskland.

När jag frågar killarna vad de har för mål med sin musik, finns det ingen tvekan; de skall nå till topps. "Vi vill kunna leva på det", säger Juuso Savolainen innan han påpekar att "man måste ha höga mål" - jag kan bara hålla med.

Johannes Karlsson instämmer, och säger att det alltid funnits med i planerna att de fem skall sträcka sig längre än bara inom Sverige. "Just den musik som vi spelar är så mycket större i USA, och där finns en helt annan marknad". berättar Johannes.

När jag sedan ber om hjälp att "genre-placera" deras musikstil, sätts en liten diskussion igång. "Utvecklat amerikansk skatepunk med skrik", säger Juuso. "Stor blandning, men först och främst punk-rock", säger Sebastian.

Om vi sedan lägger till ordet "screamo" tillsammans med lite metal-influerat, enligt Johannes, så skall vi alltså kunna landa rätt. Ja, eller så bara lyssnar du här, så kan du bilda dig din egen uppfattning.

Jag med mina icke-kunskaper, kan i alla fall konstantera att det är rockigt. Det verkar även vara ett ord som går igen under diskussionens gång, så helt fel har jag väl inte.

Efter att deras nya och även allra första skiva har släppts, så kommer killarna att ha en releasefest här i Uppsala, till vilken ni kan köpa era biljetter här.

Då skall det rockas gärnet tillsammans med publiken, för enligt Juuso så är det just det killarna älskar mest; nämligen att det får bli en gemensam sak för alla som är med;

"Vi vill inte bara spela för att synas och höras själva, utan vi vill involvera de som är där. Man vill göra det tillsammans, det är då det blir roligt", berättar Juuso.

Från vänner och familj upplever killarna fullständigt stöd; "De har sett Safemodes hjärta, och förstår vad det handlar om. Vi har full support", berättar de tre.

"Även när vi inte var någonting, så trodde folk ändå på oss. Helt sen vi började så har människor sett något som inte vi har sett, och det stöd som vi upplever är få förunnat", säger Juuso.

De tre berättar att bandet själv står för kostnaderna vad gäller den nya skivan, men att man ser på det som en investering. "Planerna med skivan är att hitta ett bolag som förstår sig på det vi gör. Den nya skivan är till viss del för att promota oss", förklarar de tre.

Vad jag personligen gillar är att Safemodes musikstil inte direkt stämmer in på den kristna "lovsångs-mallen";

Visserligen kan det ropas högt på söndagsmötena, men det kan ändå inte riktigt jämföras med den volym som Safemodes spelningar bjuder på. Jag har själv varit på en för många år sedan, så jag vet jag pratar om. Men ändå så berättar de tre att deras musik för dem är ett sätt att prisa Gud;

"Har man hjärtat på rätt plats, så spelar det ingen roll hur det låter. Vi har fått nyckeln till många människors hjärtan; till människor som aldrig annars skulle satt sin fot i kyrkan. Det vi gör är att vi använder oss av den nyckel som vi fått av Gud"- Juuso Savolainen.

Design: Proclaim, David Wärnberg.

När jag avslutningsvis frågar de tre om det finns något mer de vill tillägga, några sista ord till Dagens läsare, så är det följt av ett högt skratt från oss alla som Sebastian Sander svarar "God Bless America", och jag kan samtidigt inte låta bli tänka;

"God Bless Safemode"

Det är inte bara andlig spis som är av vikt under en kristen konferens, den lekamliga födan är minst lika viktig (och givetvis är detta skrivet utan gnosticistiska tendenser).

Jag gjorde därför ett ovetenskapligt och ytterst subjektivt test av mat och dryck under konferensen.

Provade på ett Samson meal, en Mosesburgare, en kycklingsallad, en chicken nuggets, en våffla med grädde och sylt, två souvlaki, en coffeeshake och en stor Go Nuts-glass. Det var vad jag hann med, i övrigt åt jag snabbt några smörgåsar hemma i skrivpauserna, eller beställde take away på väg till eller från konferensen.

Frågade också runt lite bland deltagarna vilka deras favoriter var.

De flesta tycks vara eniga om att souvlakin vann överlägset i matväg. Jag är själv också av den åsikten, därav det återkommande inköpet av den. Andra gången kom jag precis när de skulle stänga, och var bland de sista köande som fick glädjen att äta den igen. Någon röstade för köttbullar med mos, en annan för taco grande (hade gärna själv provat tacos sista dagen, men det fanns tyvärr inte plats i magen efter glassen...). Souvlakin får fem LO-djur av fem möjliga.

På glassfronten var det Go Nuts som fick flest omnämnanden som bästa glassen. En rejält tilltagen sockerchocksglass, med mjukglass på toppen, hackade nötter strösslade över den, och med hasselnötscreme, många små marshmallows och glass av okänd sort i mellanskiktet. Andra glassar som nämndes var bl.a. People's choice och Pavlova. Go Nuts får fyra av fem LO-djur. Mitt tips till nästa år är att minska ner den till halva storleken, det vore mer lagom.

Min bloggkollega Maria har gjort mycket reklam för coffeeshaken så jag var ju "tvungen" att testa den. Tyvärr hade receptet gjorts om precis innan så jag vet inte hur den smakade från början, säkert underbart. Mitt intryck var väl inte så översvallande, lite väl skarp kaffebönsmak som simmade i smaklöst fluff och tävlade med det om smaklökarnas uppmärksamhet. Plus för konsistensen, svalkan den gav i konferensvärmen, och koffeintillskottet, men ett samtidigt minus för den ojämna smaken och beiga färgen ger den bara tre LO-djur. Inte illa, men inte heller i toppklass. Glömde att fråga runt om andra goda drycker, så bedömningen av shakes är lite orättvis.

Tack Gud, och alla hårt arbetande mattältsfrivilliga, för maten, glassen, drycken, och för bra service! Jämfört med min egen matlagning så var allt kanongott!

Såg några trevliga knappar i boktältet... Gillar ju särskilt katter... :-)

En knapp med en kort text kan säga mer än en predikan.

Haft en härlig lördag på Europakonferensen.

Morgonmöte med John Bevere och sedan koncert med Guy Penrod. Shoppat loss i boktältet, där jag bland annat införskaffade mig den rosa bibeln som jag tidigare talat om. Den matchar min rosa dator. Tjejigt? Nedå. Inte alls.

Sedan så var jag och lite kyrk-kompisar med på att gestalta fika-och-mingel-bilder idag för Livets Ords hemsida, och till sist blev det dags för kvällsmöte med Ulf Ekman där fokus låg på bönen.

Alltihopa avslutades med fotbolls-turnering utomhus, och en coffeshake- såklart.

Men nu är klockan 05:30, så jag säger godnatt. För allt i världen.

Guy Penrod signerade skiver i boktältet idag, och jag passade på att smygfota honom.

Det enorma boktältet fyllt med kristet godis för vuxna och barn.

Titta vad jag hittade! Dagens monter!

Det är härifrån man får de godsaker man beställt från glasstältet och coffeshopen.

Denna syn kommer jag att sakna.

Göran Skytte äntrade kraftfullt scenen på torsdagseftermiddagen. Det var ett sprudlande vittnesbörd som framfördes. Han hade med sig en egen "svetteduk" som han flitigt strök över panna och händer.

Han talade mycket öppet om sin väg "från mörker till ljus, från otro till tro, från nej till ja", om hur ett omfattande offentligt engagemang i bl.a. kommunism och ateism till slut förde honom till psykakuten, vilket blev startpunkten för hans inre vandring. Göran hade då ingen annan möjlighet än att vända sig till "Honom som inte fanns".

Sökandet ledde honom efter en tid till Norraby och karmelitbrodern Wilfrid Stinissen.

Vi är många som har sett till att upprepade gånger få våra vägar förbi denna lilla skånska oas genom åren, inte bara katoliker. I det stilla landskapet med den tunga leriga myllan bryter ljus fram i det inre. Jag vet få platser där himlen är så vidsträckt och påtaglig som där. Både i klosteromgivningen och i det lilla kapellet där tidegärden reciteras och mässan firas dagligen. Det är en miljö som är utrymd på det mesta, och det ger Gud tillfälle att verka. Och Gud hör inte till dem som gärna förspiller tillfällen...

Att Gud har arbetat en hel del med Göran genom åren är uppenbart.

Han har tillsammans med br. Wilfrid skrivit en bok som nyligen utgavs.

Att bli kristen löser inte allt, det kan tvärtom öka lidandet, menade Göran. "Lyssna aldrig på någon som säger att det är enbart salighet". Han beskrev bl.a. sin kamp mot högmodet. Just när han trodde att hans ego höll på att dö ut så blev han kristen bestsellerförfattare... Och nu far han land och rike runt och talar - inte om ateism - utan om kristen tro. Skillnaden är kanske inte så stor. Även i kristna sammanhang kan egot växa till oanade höjder. Det gäller att vara på sin vakt vid eventuell framgång. Eller som br. Wilfrid uttrycker det: "vi får acceptera vårt högmod med ödmjukhet".

För oss som känner br. Wilfrid och är fostrade i en karmelitisk anda så kommer hans grundinställning inte som en nyhet: "om något ska prioriteras så är det kärleken, nåden, det glada budskapet", det är inte synden som bör betonas, Gud vill inte straffa någon. Och även synden kan bli till välsignelse genom att Gud använder sig av den och vänder det onda till något gott. Eller med ett typiskt uttryck från honom: "Gud kan och vill använda alla - han kan bygga en katedral av grus."

Göran verkar vilja mota fördoms-Olle i grind då han bland merparten frikyrkliga åhörare inflikar att det inte är konstigt att br. Wilfrid är katolik - en stor del av världens kristna är det.

Det enda som irriterar mig en aning är att Göran hela tiden försöker härma br. Wilfrids röst när han citerar honom. Det är inte särskilt likt, och distraherar tyvärr från det han vill säga. Att försöka härma en belgisk munk med en bred skånsk dialekt som utgångspunkt är förvisso värt en liten eloge. Bra försök, men snälla, låt bli!

Br. Wilfrids glada men diskreta framtoning (han är liksom närvarande på konferensen genom de många citaten ur boken), är också en kontrast till Görans mer burdusa och högljudda stil, han framstår som något av en skjutjärnskristen.

Kanske för att han räknar in sig själv bland dem han åsyftar då han säger: "Gud väljer ut kända storateister och omvänder dem, för att det har störst effekt". Efter ett tag följer nämligen småateisterna efter på led...

"Vi ska bli en god, fet och tjock Jesusmylla" avslutade han det hela med.

När man besöker en annan församling än sin egen intensivt under en tid är det helt naturligt att man jämför med de sammanhang som man är mer van vid.

Jag råkade gå förbi några stora affischer eller liknande med information om Livets Ord.

Där står det att församlingen har 3.300 medlemmar, och därutöver 3.000 besökare ytterligare varje vecka. Och så 300 anställda. Hur många som arbetar frivilligt i vanliga fall såg jag inget om. Nu under konferensen är det över 1.000 personer.

Min församling har omkring 2.600 medlemmar, okänt antal besökare utöver det, och 4 anställda, förutom några präster och församlingssystrar. Hur det går ihop? Vi har många frivilliga som hjälper till. Vi tar in kollekt för att vår huvudansvariga kantor ska få en skälig lön...tidigare var också det ett frivilligt uppdrag, och flera musicerar helt på frivillig basis.

Kontrasterna blev liksom så stora...

Och jag menar det inte som kritik, tycker bara att det kan vara intressant att ta en titt på likheter och skillnader, vilket jag har gjort emellanåt under denna vecka.

Jag har något viktigt att säga, i alla fall är det viktigt för mig att ha det sagt. Jag vill uppmuntra dig, och samtidigt avslöja att det är konferensen många besökare och alla våra olikheter som är orsaken till att jag skriver detta. 

Det som jag tänker på, de tankar jag vill dela med mig av, de handlar om ungdomar, om vuxna. Om oss som kristna.

Ta det personligt, för jag skriver till dig. Men inte mer än jag skriver till mig själv. Glöm inte det.

Det jag vill säga handlar om att vi inte skall placera människor i fack, låsa fast dem där, för att sedan slänge nyckeln. Den enda nyckeln du eventuellt får slänga bort är den som du låst in dina fördomar med.

Placera inte dina medmänniskor på någon "kristen-skala", ge inte dina bröder och systrar "kristen-poäng."

Så..

Titta inte på din nästas gröna frilla och tänk att han eller hon inte är lika kristen som det du är, för det vet du ingenting om. Räkna inte antal nitar på grannens skinnjacka, titta inte snett på killen med håliga jeans.

Bry dig inte om åt vilket håll hans caps är vänt, och låt bli störa dig på tjejen med piercing i näsan. Allt detta är yttre faktorer, det är en"image", ett sätt att uttrycka sig på och personlig stil. Detta har aldrig, och kommer aldrig att vara ett hinder mellan dig och Gud.

Tiotusen piercingar kan inte stå i vägen för dig och Gud.

En miljon tatueringar kan inte stoppa någon från att ha en personlig, nära, intim och äkta relation med Jesus. Vad som däremot kan stå i vägen är dina fördomar och föreställningar.

Bara Gud vet vem som tror. Jag har ingen aning, vilket är en begränsning man måste inse. Tjejen som utåt sätt ser ut att ha världens bästa relation med Gud kanske är tjejen som sliter mest, medans killen med de rockiga kläderna och tatueringar på hela kroppen kan vara världens härligaste Gudsman. Men spekulera inte i detta, för det är inte ditt att spekulera i.

Vi är kallade at älska, inte at döma. Vi är kallada att uppmuntra, inte att peka finger. Vi är kallade att respektera, acceptera och tolerera.

Våran mall på en korrekt kristen kanske inte alltid överensstämmer med Guds syn på saken, och trots det mänskliga behovet av att sätta ett märke på andra, arkivera och placera denna; låt bli.

Det fack som jag tidigare nämnde, det är väl inget som vi själva skulle vilja vara inlåsta i? Så låt Gud avgöra vem som har hjärtat på rätt plats, låt Gud bedöma och döma. Det har aldrig varit, och kommer aldrig att bli vårat jobb.

.. Och tack Gud för det ;-)

Tre riktiga hjältar finns på plats för att hålla koll på att vi Jesus-freaks inte hittar på mer tokigheter än de vi redan har för oss.

En snabb fundering och tanke.

På Europakonferensen syns ett relativt stort antal pingstvänner (och troligtvis förstås en än större grupp därirån som inte jag känner igen).

Så har det alltid varit men jag tror inte det är någon överdrift att påstå att det ökat på senare år. Relationerna däremellan har ju blivit allt starkare och bättre de senaste åren vilket även återspeglats i talarstolen på exempelvis Nyhemsveckan, pingströrelsens stora sommarkonferens. De senaste fyra åren har talare från Livets ord deltagit: Ulf Ekman, Carl-Gustav Severin och i år Stefan Salmonsson (samt Joakim Lundqvist som förvisso inte är anställd pastor på Livets ord men är en talarprofil och ledare där).

Men åt andra hållet är det tunnare. Så tunt att det inte är något alls.

Under mina tre år som bevakare av Europakonferensen kan jag inte minnas någon svensk pingstpastor som talare. Dan Salomonsson, föreståndare i Pingst Uppsala, har talat på en vanlig söndagsgudstjänst (2008) men på konferenserna är det som sagt tunt.

Jag undrar varför. Det skulle inte vara några problem att peka ut en hel rad talare som skulle passa in i formatet, varav kanske nationelle pingstföreståndaren Pelle Hörnmark skulle kännas allra mest naturlig (exempelvis på en av konferensens kvällsmöten).

Men Livets ord kanske mest vill ha utbyte med pingströrelsen åt ena hållet?

Det hör till en av de saker jag har reflekterat över under veckan.

Och här kommer en rejäl dissning.

Det verkar som om vissa skriker allt högre och allt mer överentusiastiskt ju mindre de har att säga. Det är väldigt tröttsamt att lyssna till en sådan predikan.

Ett tunt budskap blir inte mer fylligt av en stegrad ljudnivå och en glidning mot höga ciss. Tro mig.

Det som sägs blir inte heller mer trovärdigt av att sägas på ett onaturligt sätt - tvärtom.

Den enda egentliga effekten är att folk börjar längta intensivt efter öronproppar.

Har man något av vikt att säga så kan man viska, det kommer ändå att uppfattas.

En annan ganska tjatig kliché är den där: "säg efter mig"-uppmaningen, som på en gång för det hela ner på ett slags pedagogisk dagisnivå.

Ett djupt och välformulerat budskap behöver inte upprepas, det går in på en gång.

Det där att dra ut på tiden i det oändliga är också ett otyg.

Man behöver inte tala särskilt länge om man har något att säga. Det går ganska fort att förmedla kloka insikter.

Ju mer kort och koncis man är, desto större chans är det att folk minns vad man har sagt.

Over and out.

Helping Hand, en känd second hand butik här i Uppsala, som även är en del av Livets Ords humanitära arbete där överskottet av försäljningen går till Livets Ords humanitära insatser i Sverige och på andra håll i världen, hade idag en härlig modeshow för alla konfernsbesökare. Vilken show!

På bild: Akrobatik på röda mattan.

På bild: Svante Rumar, pastor i Livets Ord, rockar the red carpet.

På bild: Ingen annan är Livets Ords VD, Jonathan Ekman visar upp sig på sitt finaste.

På bild: Otroligt söta Deborah är en äkta catwalker'.

Yes, jag lyckades med mitt backstage mission!

Utnyttjade denna veckas presstitel och sade med en något mörkare, men ack så respektingivande röst; "Ja, hej. Jag kommer från Dagen. Ja, precis. Dagen. Har du tid för en bild och en kort intervju?" Oftast kanske de redan pratar med någon på telefon eller så, men då får de bråttom att lägga på minsann; "Du, kan jag ringa tillbaka? Nån tjej från Dagen vill prata med mig!" Jag kan tryggt säga att namnet Dagen gör sitt när man behöver få sin vilja igenom. 

Så, jag tog mig alltså bakom scen, och där fick jag prata med Martyrion stjärnorna samt genierna bakom det hela. Först ut var Joakim Lundqvist, Janya Cambronero och Jonatan Järpehag som tog sig tid att berätta lite om musikalen och tankarna kring alltihopa.

På bild: Sista scenen från musikalen Martyrion

Joakim, som predikat mycket för ungdomar om just martyrer, är mannen som fick idéen till själva musikalen. "Jag berättar ofta olika martyrberättelser för ungdomar, och dessa berättelser blir så bra just för att det är förebilder av kött och blod som man kan relatera till. Dessa martyrer var verklige ungdomar!"

Inför dagens föreställning har musikalgruppen bett att Den Helige Ande skulle fylla på och att Gud skulle blåsa liv i dessa martyrionberättelser. Jag som publik kan bekräfta att gruppen fick bönesvar; ingen gick oberörd därifrån, det är jag säker på.

På bild: Camilla Arvidsson och Gabriella Johansson som båda har viktiga roller diskuterar entusiastiskt dagens föreställning med Joakim Lundqvist och Jonatan Järpehag.

Vad alla tre är överrens om är privilegiet att få förmedla och förvalta äkta historier, och Janya berättar att det är ungdomarna som gjort att det som inte egeneligen är så enkelt, ändå blivit enkelt! "Så fort vi gick ut med konceptet, så anslöt sig människor och ville vara med. Det finns en sådan iver!", berättar hon.

Medans vi står och pratar, kommer det hela tiden fram människor som medvärkat och som vill berömma de två. Joakim och Janya ger lika mycket beröm tillbaka, och det märks att stämningen och sammanhållningen i gruppen är på topp.

På bild: Rekvisitarummet med allt ifrån träkors till dyrbara kläder.

Vidare berättar Janya att antal människor som frivilligt medverkat är uppemot 35 personer, och att för nån dag sedan så övade gänget till 06:00 på morgonen, allt för att föreställningen skulle bli så bra som möjligt. Jag kan inte låta bli att känna mig grymt imponerad över allas insats, och Joakim och Janya verkar hålla med mig; "Vi är så stolta över alla som genomför det här, och att de lägger så mycket hjärta i det."

På bild: Johannes Granelius och Samuel Thorslund som båda har betydelsefulla roller. 

Jonatan Järpehag, som är geniet bakom alla de otroligt vackra sångerna och den fantastiskt välskrivna musiken berättar att det bland annat är ifrån alla de olika martyrionberättelserna som han hämtat sin inspiration vad gäller musiken.

"Sen har jag hämtat inspiration från alla element i musikalen, så som hopp, överlåtelse, kärlek, tragik samt bandet mellan de olika familjmedlemmarn i musikalen". Jonatan berättar att han har lätt för att bli inspirerad, och att det varit extra kul just för att musikalen gestaltar berättelse från Japan, Rom och Skottland. "Otroligt kul med så olika länder. Det var definitivt med på att ge mig inspiration", berättar Jonatan.

De kostymer som användes är bland annat inhyrda från Svensk Filmindustri, några kostymer har till och med använts i de berömda Arn-filmerna. Sedan är några köpt in från operan. Vad gäller rekvisita har de valt att använda sig av så lite som möjligt.

På bild: Stora träkors som användes som rekvisita i musikalen Martyrion.

"Rent teatermässigt så kan för mycket rekvisita distrahera publiken. Att bygga upp Rom, Japan och Skottland med massa rekvisita skulle bli för mycket. Vi ville låta publikens fantasi spela in istället", berättar Janya. Jonatan instämmer, och berättar att de valt att använda sig mycket av ljus och ljud istället, just för att skapa den rätta känslan.

Något som jag tycker är anmärkningsvärt, och som de tre berättar, är att det här musikalgänget inte är kyrkans lovsångsteam. "Det här är ungdomar som inte är vana vid att stå på scen, vissa gör det till och med för första gången," berättar Joakim.

Janya säger vidare att hon tycker ungdomarna verkligen klivit ur sina skal och att utveklats, dels skådespelarmässigt, men också socialt. "De tar för sig", säger hon, och berättar vidare att även fast gruppen består av människor i alla åldrar, alltifrån 13 år till 70+, så trivs de ändå otroligt bra ihop.

På bild: Jonathan Zetterberg.

Alldeles snart, närmare bestämt två veckor, så blir det återigen dags för gruppen att visa upp sitt mästervärk Martyrion. Då skall de nämligen resa till Oslo, som förövrigt är min hemstad, och på Jesusfestivalen så skall talangerna få chansen att beröra ännu mer.

På bild: Max Nilsson som spelade en av huvudrollerna som martyren Valerion här tillsammans med ungdomarnas favorit; Joakim Lundqvist.

Avslutningsvis säger Janya något mycket klokt, så jag tänker helt enkelt citera henne rakt av;

"Det känns så skönt att få förtroendet att förvalta det här och känna att man faktiskt klarar av det! Det här är nog mitt största vittnesbörd; man kan tjäna församlingen med sina gåvor. Jag som brinner för regi ges här chansen att använda just min gåva i församlingen. Mitt hjärta gråter av glädje, det är så härlig