Ett långt kvällsmöte håller på att gå mot sitt slut. Tre timmar har det hållit på nu, med lovsång, information om Benny Hinns ministry och kollekt till det, bibelberättande om hur Jesus helar. Och därefter, och där är vi fortfarande, praktiserande av helande.
Och nog har det kommit berättelser om helande alltid, ett antal. Hinn har kallat upp dem på scen, bett för dem, lagt händerna på dem och puttat dem i golvet. Han har skrattat och showat, helt uppenbart älskat varenda sekund. Och Ulf Ekman också, hans tveksamhet från igår kväll är som bortblåst ikväll.
Det är inte lättsmält rakt igenom, det är det inte. Jag har svårt för att helanden alltid verkar behöva ske på estrad, framför mick. Det blir mycket fokus på Benny Hinn, det går inte komma ifrån att det är så.
Och samtidigt... inte har vi problem med att det beds för mycket om helande i detta land, i denna kristenhet? Att det är bibliskt att be om helande är helt bortom all diskussion. Det är faktiskt än märkligare att det beds så lite för helande än att det beds för dem på en estrad, i en mick. Eller hur?
Ja, ni märker, jag är ambivalent. Kan man tacka Gud och resa frågetecken samtidigt? Det känns som att det är möjligt, just ju, just här.
