D.v.s. det han sa idag (i motsats till igår) skulle utan problem ha kunnat tryckas nästan rakt av i en bok utgiven av vilket kristet samfund som helst. Han höll sig nära bibeltexter om den helige Ande och korset, och varnade för världens starka kraft att dra oss ifrån Gud. Man kan ju också se det sistnämnda tvärtom, vilket snarare är min inställning - man kan välja att fokusera på det goda, fina och vackra i världen, som för oss närmare Gud. Jag tycker mig ana en stark dualism som genomgående grundton hos Hinn.
Se i övrigt twitterflödet på #ek10 för detaljer och referat från förmiddagen.
Har Hinn möjligen lyssnat till kritiken eftersom han nu höll sig till grunderna i tron? Eller är det här hans sedvanliga upplägg av ett möte? Gårdagens teologiska utsvävningar på mycket tunn is florerade visst redan på ett annat möte han höll nyligen i London, där han tydligen också jämförde sig med Jesus (se kommentar till en tidigare bloggpost).
Dagens Hinn så långt är alltså sammanfattningsvis tämligen okontroversiell. Det var bara några få saker som var lite luddigt uttryckta, mest vad gäller hur Jesus och den helige Ande är relaterade till varandra. I övrigt var det en klassisk kristen undervisning. Inget nytt alltså.
Därför vill jag nu passa på att ta upp en sak jag funderar över. Detta med att det hålls så många väckelsemöten för redan frälsta, och fyllas-av-helig-Ande-möten för redan andefylla.Vad är poängen med det liksom? Har tänkt på det här i flera år, det brukar dyka upp så gott som varje gång jag deltar i frikyrkomöten. Är det verkligen så många som råkar komma förbi där och som aldrig har hört talas om Jesus? Vad jag är ute efter är att det skulle behövas en andlig fördjupning på många håll i frikyrkligheten, snarare än en repris av det som alla redan sannolikt vet och har erfarit många gånger om. Kan det stämma?
Och då menar jag inte fördjupning à la gårdagens Hinn, utan ett trovärdigt och hållbart budskap som verkligen leder djupare i tron.
Jag undrar också vad som skulle hända om det gavs tillfälle till längre stunder av tyst bön under dessa möten (och rent allmänt under frikyrkomöten). Måste det hela tiden pratas och sjungas så febrilt? Måste volymen vara så öronbedövande stark? Måste tempot vara så upphaussat?
Det är för övrigt inte barnen (som även idag uppmanades att hålla sig undan) som stör. Åtminstone stör de aldrig mig, ens om de pratar, springer och leker i kyrkan under pågående gudstjänst, det gör mig bara glad. Deras närvaro visar mig extra tydligt på Gud. Barns oförställda nyfikenhet och öppenhet är en gåva som tyvärr är försvunnen hos de flesta vuxna. Men den kan återerövras. Barnen påminner mig om hur det är att vara Guds barn.
För att återgå till denna viktiga fråga:
När får det bli så tyst i ett möte att det ges tillfälle för var och en att lyssna in den helige Andes lågmälda och försynta röst? Som katolik vill jag säga till frikyrkligheten: var inte rädda för tystnaden! I den finns en för er kanske ännu oanad välsignelse... Där börjar vi närma oss djupet.
Jag hoppas att kvällen, som verkar fokusera mer på bön och tillbedjan, kommer att öppna upp lite mer för det. Ett tips till er som leder mötet ikväll, kanske, om ni skulle råka titta in här innan dess. För övrigt ser jag fram just emot kvällsmötet, för det är när Hinn slutar predika och det hela övergår i bön som det blir som bäst.
Kommer att twittra ikväll endast om det tas upp teologiskt suspekta saker igen. Annars ser jag det som ett tillfälle att vara i Guds närvaro. Förhoppningsvis...
