En snabb fundering och tanke.
På Europakonferensen syns ett relativt stort antal pingstvänner (och troligtvis förstås en än större grupp därirån som inte jag känner igen).
Så har det alltid varit men jag tror inte det är någon överdrift att påstå att det ökat på senare år. Relationerna däremellan har ju blivit allt starkare och bättre de senaste åren vilket även återspeglats i talarstolen på exempelvis Nyhemsveckan, pingströrelsens stora sommarkonferens. De senaste fyra åren har talare från Livets ord deltagit: Ulf Ekman, Carl-Gustav Severin och i år Stefan Salmonsson (samt Joakim Lundqvist som förvisso inte är anställd pastor på Livets ord men är en talarprofil och ledare där).
Men åt andra hållet är det tunnare. Så tunt att det inte är något alls.
Under mina tre år som bevakare av Europakonferensen kan jag inte minnas någon svensk pingstpastor som talare. Dan Salomonsson, föreståndare i Pingst Uppsala, har talat på en vanlig söndagsgudstjänst (2008) men på konferenserna är det som sagt tunt.
Jag undrar varför. Det skulle inte vara några problem att peka ut en hel rad talare som skulle passa in i formatet, varav kanske nationelle pingstföreståndaren Pelle Hörnmark skulle kännas allra mest naturlig (exempelvis på en av konferensens kvällsmöten).
Men Livets ord kanske mest vill ha utbyte med pingströrelsen åt ena hållet?
