Hemkommen efter kvällens långa möte. Det blev en knökfull färd med näst sista bussen för natten, chauffören fick be några i den långa kön att vänta in sista bussen - frågan är om det blev slagsmål om att komma med på den. Man behövde inte hålla i sig för att inte ramla i svängarna, trots ståplatsen, så väl packat var det. Men halleluja-ropen hörs hittills bara på dagtid i bussen, när folk är peppade inför vad som komma skall. På kvällen är alla för trötta.
Nu sitter jag i natten och smälter det jag har varit med om.
Benny Hinn ägnade sig inte åt några teologiska eskapader ikväll (tack!), däremot måste han väl nästan ha slagit rekord i kollekttalslängd? Och brukar man framhäva sig själv och sina kontakter (bl.a. med Vatikanen) så där under talet? I katolska kyrkan samlar vi in kollekt utan några tal, det går snabbt och smidigt!
När det långa talet äntligen hade klingat av, och så snart han slutade att referera bibelberättelser om helanden (det var temat för kvällen), hände det.
D.v.s. samma sak som hände igår när han slutade prata och övergick till bön och lovsång. Atmosfären liksom ändrades på ett ögonblick. Fokus flyttades från Hinn till Gud. Och så var allt gott... Ja, så var det i alla fall för mig. Det blev en sån där stillhet som jag efterlyste tidigare idag, där Guds beröring verkligen kan bli intensiv, just för att det inte finns något som är i vägen. Inte total tystnad, men frånvaro av allt som kan skymma sikten, om ni förstår... Frånvaro av förhärligande av människor. Blicken fäst på Gud ensam. Sprudlande glädje och en stor frid samtidigt. Precis som ett katolskt karismatiskt möte när det är som bäst.
Ja, jag vet... Det finns mycket att undra över om Hinn: om hans teologiska syn, om en del av hans agerande, om ryktena kring hans privatliv, och om allt han påstår verkligen är sant.
Men just nu vill jag bara glädjas med dem som kom fram mot slutet av mötet och berättade att de upplevt helanden. Särskilt den syrisk-ortodoxa flickan som inte riktigt visste om hon höll på att bli helad, men som kände något, och hennes pappa som ber Jesus komma in i sitt hjärta varje dag. Hinn försökte med tolkhjälp och rena rama utfrågningen ta reda på om han var ordentligt frälst, men det var flickan och pappan själva som stal showen genom sitt sätt att reagera. Så öppna och oförställda.
Jag kunde tyvärr inte stanna tills det var helt slut p.g.a. busstiderna, men om några som läser det här var kvar ända till slutet så kanske ni vill berätta hur det var? Jag gick mitt under bönen för arabvärlden då folk stod i gångarna och bad.
