Det är fredag kväll på Europakonferensen, eller fashionweek som vi också kan kalla det. För det är nämligen såhär, och detta med risk att avslöja long-time-hidden-secrets, det är inte bara tjejerna som tar tid på sig innan mötena.

För oavsett om vi vill erkänna det eller inte, så är kvällarna med sin alldeles speciella känsla något som envar singel ser fram emot. Bör tilläggas att min Jonatan och jag slutade upp med sånt där för länge sen, men för ofrivilliga singlar, så är Europakonferensen något av en meatmarket.

En vän delade med sig lite barndomsminnen; som ung och icke frälst, men icke blind, så var bussresorna förbi Livets Ord något av en helig stund för honom. Kyrktjejerna var de finaste tjejer denna ung man någonsin skådat, och när dom klev på bussen "så passade man på att kamma håret", enligt honom själv.

Varför tror du är så, frågade han mig sedan. "Varför är kyrktjejer så vackra?"

Något absolut svar hade jag inte att ge honom, men kan det möjligtvis vara så att vad han trodde sig se i form av fint hår och söta leenden, i verkliga livet var Jesus i deras ögon? Var det kanske tjejernas tro på en frälsare som killen med det kammade håret föll för?

Nu menar jag inte att tjejerna inte är vackra, för visst är det dom det. Men det är definitivt något extra med de där lysande ögonen som strålar av den glädje som bara Jesus kan ge. 

Precis sett klart Martyrion, en otroligt bra musikal skriven av Joakim Lundqvist, pastor i Livets Ord och ledare för Ny Generation samt Janya Cambronero, gymnasielärare på Livets Ords Kristna Gymnasium. Musiken är skriven av Jonatan Järpehag.

Martyrion är baserad på verkliga händelser och alla de personer som nämns i musikalen är namnet på riktiga personer som en gång levt, men som alltså fått ge sina liv för tron på Jesus Kristus.

Sångrösterna och skådespelarprestationerna är mycket bra, och Martyrion var lika stark den här gången, som sist jag såg den.

Nu skall jag försöka ta mig backstage för att prata med en martyr eller två ;-) Hörs snart!

Som vanligt efter kvällsmötena här på Europekonferensen så brukar det hände nånting roligt. Igår var det Charlotte Netzler som hände. Hon är tonårsledare i kyrkan, och även en mycket god vän till mig. Trots det faktum jag förmodligen inte är den mest objektiva i frågan, så vågar jag ändå påstå att hon utan tvekan sitter på  en av Sveriges bästa röster.

Man blir alldeles fängslad av hennes musik, speciellt eftersom man vet att hon skrivit alla texter helt själv. Jag minns speciellt för två år sedan, då spelade hon helt oväntat upp en låt som hon skrivit om min och min pojkvän. Rörande? Ja.

"Jag kan knapt minnas när jag började skriva sånger och spela och sjunga. Jag vet att jag alltid älskat att uttrycka mig på olika sätt, speciellt genom ord. Ord är så mäktiga på något sätt. De kan göra så mycket och ett litet ord kan betyda så mycket för någon. Det är fascinerande. Mina texter är som ord med melodier. Jag tycker texterna är så viktiga, och jag lägger ned mycket tid på dem." - Charlotte Netzler.

Sångfågelns riktiga startskott var när hon fick göra en inspelning hos David Castaneda, och sedan dess har det blivit många spelningar. Hon är bland annat ett fast inslag på Europakonferensen, i alla fall har hon varit det de senaste fyra åren som jag hängt här.

På frågan varifrån hon hämtar sin inspiration svarar hon följande; "Jag skriver alla låtar själv, även om det inte känns så. Det finns bara ett svar. Kanske låter klyschigt, men det är sant. Det är Gud! Sedan försöker jag sätta in min i andras situation och skriva saker som om jag såg världen ur deras ögon." Ni lär väl inte bli överraskade om jag säger att hon studerar till socionom?

Något mål vågar hon inte riktigt prata om, hon är rädd att det skall bli något av allting. "Men jag vet att man måste drömma", säger hon. Men allt hon egentligen vill är att nå fram med sina texter till människor. Till de som känner igen sig och de som behöver "ett ord av uppmuntran i rätt tid", som hon själv uttrycker det.

"Jag hoppas jag kan få betyda något för någon. Eller för många. Sen skulle jag gärna vilja ge ut en bok. Min man och mina vänner har tjatat på mig och jag vet att jag borde ta tag i det. En bok och en skiva måste det bli en dag!"

Det här med barns närvaro i kyrkan hör till det jag återkommande har funderat över under veckan när jag har sett hur de har bemötts.

Värst var det i början under Benny Hinns möten, då inte en kotte fick röra sig i gången eller stå upp vid "fel" tillfälle för att inte riskera att "störa" Anden, eller dem som stod och kände efter ifall de var berörda eller inte.

Han sa flera gånger till om att barnen skulle vara hos sina föräldrar och inte fick gå omkring.

Det tyckte jag inte om.

Senare under veckan blev det mer barnvänligt, då en liten flicka ostört kunde bre ut ett berg av leksaker i en gång under pågående möte utan att få en tillsägelse om det (jag såg i alla fall inte något sådant).

Värre var det för en pojke som gav sig ut på upptäcktsfärd mot mittgången, eller kanske han behövde gå ut ur lokalen, men han blev stoppad av en mötesvärd innan han nådde ända fram.

Jag tänker på hur det är i min församling, där det alltid är många barn med även vid 11-mässan på söndagar (fast det finns en familjemässa anpassad till barn på lördagar). Det märks att de är där på både det ena och det andra sättet. Mest livat är det ute på kyrktorget där mycket spring i benen springs av under mässan. Men även inne i kyrksalen kan det vara en hel del liv och rörelse. Ibland händer det att något barn går ända fram till altaret och studerar på nära håll vad som sker där framme.

Det tycker jag om!

Men visst finns det säkert några som retar sig på det...

Så hur ska vi ha det i våra kyrkor för att alla ska trivas?

Ska barnen alls få följa med dit innan de är i en ålder då de kan sitta tysta och stilla i flera timmar?

Kan ens vuxna det? Kryper det inte i benen på fler än mig ibland? Tittas det inte på fler och fler klockor om mötena drar ut på tiden?

Eller ska barnen hänvisas till separata rum och egna möten?

Så är det på en del håll.

Om barnen inte känner sig välkomna i församlingen när de är små - hur stor är chansen att de väljer att gå dit frivilligt när de blir större?

Något för er att fundera över...?

Det började med en liten kommentar från mig (@katolik):

"Alla" är visst här - vi borde ha ett twittermöte IRL nån dag! RT @benjek: Jagäroxåhär RT @davidnystrom: Dags att åka in till LO igen. #ek10

Fler och fler hängde på när det kort därefter utlystes som en Tweetup (nytt begrepp för mig) på #ek10, som för övrigt har figurerat som en av de hetaste "hash-taggarna" (heter det så?) under flera dagar, vilket förstås har bidragit till att även folk utanför den kristna såpbubblan har fått nys om vad som pågår här. Finemang!

Vi anslöt en efter en vid våffelståndet i mattältet på torsdagskvällen efter mötet med Göran Skytte. Twittrarna. Flera satt med sina iphones på under mötet för att inte missa vad som pågick på twitterarenan. Själv twittrar jag från en dator så den fick vara off-stage ett tag.

Det var riktigt trevligt att träffa en del av de andra som rapporterar live från mötena (några fick tyvärr förhinder). Det fnittrades, twittrades och tjattrades under flera timmar.

Några av twittrarna som tittade förbi kortare eller längre stunder var: @mariavethe @carlhenric  @johkarlsson @benjek @jonatanahlin @katolik @bergander @mcastanedaseger @smamie @davidnystrom @magnusdahlberg @balonka

Mitt i våffelätandet kom Livets Ords eget tv-team, med Arash (@arashasadi) och Arash (@ArashGilan) i spetsen, för att göra ett reportage... Får se om de lägger upp det på webben sen, så det går att länka dit.

Jag röstar för fler Tweetup's i framtiden!

Och konstaterar idag högst förvånat att jag tydligen har skrivit över 600 tweets. På ett konto som har använts mycket sparsamt tidigare. De flesta av "tweetsen" kom till under den här veckan... :-)

Hoppas ni läste artikeln om barnmötena på Livets ord i går. Jag försöker gå dit och vara med på något varje år, det är ett riktigt imponerande arbete de utför. Inget snabbproducerat i förbifarten, tvärtom. Gediget och ordentligt utfört.

Artikeln kretsade kring det möte jag var med på detta år, där de denna gång talade om helande. Och då nöjde de sig inte med att tala om de, de inbjöd barnen till det.

Det kan säkert låta märkligt för vissa och ja, det finns enorma fallgropar att falla i kring detta, men jag upplevde inte att de gjorde det. Lugnt och stillsamt satte sig ledarna i trappan ner från estraden och bad för de barn som komit fram för att be till Jesus om helande för egen del eller för någon anhörig. Under tiden lovsjöng övriga. Det var inget helandemöte a´la Benny Hinn i miniatyr, om vi säger så.

Läs gärna artikeln och vad ledarna säger om att ta barnen på allvar och inte undanhålla en sådan sak som helande ifrån dem.

Och dessutom, jag måste bara få nämna något som visar på deras ambitiösa arbete. Bakom scenen finns en "loge" där alla ombyten och sånt sker, där finns en rad kläder och annat att använda i draman och annat. Som sagt - ambitiöst och imponerande.

Kollegorna Berit Simonsson och Hans Weichbrodt från Oasrörelsen talade i nära anslutning till varandra. Hans inledde onsdagskvällen med ett energiskt möte som framkallade många skrattsalvor (har du tänkt på en stand-up-comedy-karriär nån gång, Hans?), och Berit tog mer stillsamt vid på torsdagsförmiddagen.

Hans talade till en början mycket om synd och offer utifrån bibeln, "underbara texter" kallade han det.

Men han varvade alltså det hela med mer lättsam humor. Han betecknade sig t.ex. som hypokondriker och sa: "Jag kommer på en ny dödlig sjukdom för mig själv varje dag, jag förväntar mig att dubbeldö eller trippeldö". 

Men allvaret fanns samtidigt med som en bottenton, han kom in på Maximiliam Kolbe som bytte plats med en annan fånge i koncentrationslägret. En man i min församling var för övrigt med där och då och hörde det hela... Kolbe var inte en sol utan en måne, menade Hans, för han reflekterar någon annans (Jesu) ljus.

Han rekommenderade bikten och sa att vi behöver bekänna våra synder för varandra. "Den onde vill hålla allt vårt inre i det fördolda. Han vill att du ska behandla ditt inre som en statshemlighet". När man har nackspärr ser man bara sig själv, vilket blir långtråkigt i längden. Den helige Ande vill befria oss från nackspärr...

Han utropade också: "Det får vara slut på privatkristendomen!" Offentlig bordsbön och bön på  arbetsplatser - hur låter det?

Vid något tillfälle hoppade han så att mikrofonen trillade av...

Berit var, som tidigare nämndes, den enda kvinnliga talaren på konferensen. Hon höll sig nära olika bibeltexter, det förmedlades en hel del referat, och vid några tillfällen kom även uppmaningar till åhörarna att referera kända ställen för varandra.

Hon kom in på temat svaghet, och menade att det är viktigt att skilja mellan svaghet och synd. "Svaghet är det som blir kvar när synden är bekänd." Rädsla, oro, sjukdom, ångest och att vara ledsen är exempel på svaghet. Men svagheten är inget hinder, Gud använder sig av den, där fullkomnas Guds kraft.

Att ta ett steg i tro kan innebära att det blir värre...då gäller det att inte ge upp.

Vi behöver lära oss att vara trygga i svagheten, liksom Jesus som är Ordet väljer att vara tyst inför falska anklagelser, liksom den som har all makt väljer att framstå som kraftlös.

Ett tilltal som hon upplevde kom från Anden vid ett tillfälle är talande: "Är det du som ska bära mig eller jag som ska bära dig?".

Ni har läst artikeln om samtalen som pågår mellan Stanley Sjöberg och Benny Hinn va? Med största säkerhet finns Ulf Ekman med i dem också, men det vill han varken bekräfta eller dementera i nuläget.

Men hur ska man se på det här då, som att Benny Hinn ångrar sig och insett att hans teologi behöver korrigeras?

Nej.

Det verkar som att han är ledsen över att ha uppfattats som att han har en tveksam lära, som att han menar att det beror väldigt mycket (kanske bara, rent av) på språkförbistring och missförstånd.

Men han är villig att samtala kring sin teologi och andra bitar i sitt liv (exempelvis äktenskapsituationen och lyxlivet) och om han i det skulle komma fram till att han snedseglat så är han beredd att korrigera sig. Så tolkade jag Stanley Sjöberg när jag intervjuade honom idag.

Det är en bra start förstås, att samtal förs och att Hinn inte bara rycker på axlarna åt skarp kritik utan är intresserad av samtal. Men framme och färdigt är det inte. 

För frågan är, var det tanklösa formuleringar vi fick höra (som Sjöberg uppger att Hinn sagt) eller var det en genomtänkt teologi som formulerades? Allt, tyckte jag, tydde och tyder, på det senare.

Har försökt att släppa det här, men det går bara inte. Det är så upprörande.

Livets ord bibelcenter har en reklamkampanj för att locka nya elever, de lockar med att studierna kan sammanfattas i tre U:n: Utvecklas, Utrustas, Upplev. De har tryckt upp det på t-shirtar, kolla.

Och så ryggen:

Det här låter ju fint. Men när Joakim Lundqvist, direktor på Livets ord bibelcenter, går upp och informerar på ett kvällsmöte och säger angående dessa tre U:

"U3 - som U2 fast ännu bättre". När man säger så, då går man för långt. Jag skulle kanske inte gå så långt att kalla det för villolära, det skulle jag inte. Men renlärigt är det definitivt inte.

Ps. För att undvika missförstånd, detta inlägg består av viss ironi och tillspetsning. Men bättre än U2, det blir det knappast i denna värld. Läs detta så inser du att jag verkligen menar det.

Daniel Viklund och Maria Almrodt framförde precis otroligt vacker, kristen, svensk musik för konferensbesökarna. Maria Almroth är förövrigt mor till en god vän, och det var nästan så man ville ställa sig upp och säga "hon där jag känner jag!" Men jag lät bli. Vilken tur.

Nu är det alldeles strax tid för Göran Skytte att komma upp på scen och dela med sig vad jag gissar kommer vara kloka ord till församlingen. Skall bli riktigt kul!

Över och ut!

Har funderat över det under ett par dagar. Och jag fick just veta att min medbloggare Carl-Henric lade märke till det redan vid förra årets konferens.

Dagen har haft flera artiklar som anknyter till ämnet.

Berit Simonsson verkar vara den enda kvinna som någonsin har talat under konferensen, med start i år. Dessförinnan: ingen. (Förutom Ulf Ekmans fru Birgitta som deltar i LO's partnermöte.) Eller? Rätta mig mycket gärna om jag har fel. Jag vill verkligen ha fel här!!

Det kan inte gärna ha att göra med motståndet mot kvinnliga präster, eftersom det finns gott om kvinnor som inte är präster som skulle kunna bjudas in.

Vad handlar det då om?

Får kvinnor inte, utom undantagsvis, leda möten på Livets Ord som talare/predikanter?

Anses det vara så dålig kvalitet på det kvinnor har att säga?

Eller bör kvinnor tiga i församlingarna även utanför Korinth, några millennier senare?

Är alla kompetenta kvinnor upptagna med annat? Stå vid spisen, och föda barn?

Eller är det enbart män som planerar konferensen, män som är vana att lyssna på andra män, och därför bara kommer att tänka på dessa som presumtiva talare?

Jag hoppas att Berit Simonsson bara är den första i raden av många kvinnliga talare på konferenserna, och även mellan dem i den söndagliga predikstolen, framöver.

T.o.m. i katolska kyrkan är det betydligt mer vanligt att kvinnor talar, i jämförelse med LO. Men det kallas inte predikan, ens om det ibland (dock alltför sällan) sker i gudstjänsten efter evangeliet. Man döper om det för att kunna åka slalom mellan paragraferna.

Det är däremot vanligt att katolska kvinnor leder reträtter och håller föredrag. Nästan lika vanligt som att män gör det.

Dessutom så vittnar den tidiga kyrkan om att det fanns kvinnliga ledare i kristendomens vagga och närmare tusen år framåt, det finns exempel på framstående kvinnor som var apostlar och föreståndare för husförsamlingar. Kvinnor med höga positioner fanns även i judiska synagogor.

Så det finns, enligt min mening, ingen bra ursäkt till att på 2000-talet stänga ute kvinnor från ledarpositioner på ett oevangeliskt sätt... Gud utrustar ännu kvinnor till tjänst - men kyrkan idag säger nej. Hur går det ihop?

Jag vill höra era argument. Och jag skulle vilja ha ett svar från Ulf Ekman på det.

Förutom coffeshake, is-latte, Moses hamburgare, Taco grande, våffla, sockervadd, barbeque och allt det där andra man måste ha smakat innan konferensen tar slut- så får ni heller inte glömma 45kronors glassen i glasstältet. "Oj, vad mycket pengar", tänker du kanske då. Men OJ vad mycket glass man får! 

Passade på att tjuva en kvart från Jonathan Ekmans annars så hektiska schema den här veckan, allt för en liten frågestund. 

Jonathan Ekman, en mycket trevlig och klok mann, är sedan tre år tillbaka VD på Livets Ord här i Uppsala. Han är gift och har fyra barn, två pojkar och två flickor.

När jag frågar honom vad han har att säga om konferensen ges ett ärligt och entusiastiskt svar där hans stolthet över kyrkan utan tvekan skiner igenom.

Stolthet över vad han säger är medarbetare som varje år ställer upp och jobbar stenhårt, "I mitt jobb är det otroligt roligt att se hur alla arbetar för att få besökarna att trivas", säger Ekman.

Vidare svarar han, på frågan om varför Europakonferensen behövs, att en stor konferensen som den här sätter kristendomen på kartan. "Det är jättebra med mindre konferenser, men jag tror det finns en poäng med att ha en så stor tillställning där vi kristna kan lyssna till bra undervisning och uppmuntra varandra". Man kan ju bara hålla med.

Jonathan Ekmans roll den här veckan är allt ifrån att agera chaufför till att fatta praktiska beslut. Förutom detta har han självklart även sin vanliga roll som VD för Livets Ord. "Verksamheten stannar ju inte upp bara för att det är konferens", säger han samtidigt som han flikar in att en skola just nu håller på att byggas, vilket jag gissar att kräver sitt.

På min sista fråga om vad han tycker om årets Europakonferensblogg på Dagens hemsida, ges inget annat än ett mycket bra svar, så bra att jag tänker citera honom rakt av;

"Den är jätterolig att följa, och jag tror den fyller en viktig funktion. Vi är självklart väldigt glada för att konferensen uppmärksammas så mycket, sedan tror jag det är kul för dom som ännu inte vågat sig hit än att få en inblick i vad som händer här, så kanske de kommer nästa år! Sedan är det extra roligt i år just för att det är tre olika perspektiv som speglar konferensen."

Slutligen är det ett glasstips som gäller, och då är det inget än Go Nuts som tar hem segern. "Det finns ingen konkurrens", säger Ekman. Även här måste jag nog hålla med.

Ett av de yttre fenomen som utmärker de möten som har mest tryck i sig är det dånande fotstampet, som fick Benny Hinn att tro att det var en jordbävning som hade satt igång.

Nej, ingen jordbävning...bara tusentals personer som simultant stampar i golvet så det dånar. Så man tror att läktaren kan lossna från sina fästen och trilla ner när som helst (den är väl riktigt stadigt byggd?).

Imorse, när jag inte kunde somna om efter tre timmars dålig sömn (gäsp), funderade jag över denna kulturskillnad. Skulle samma fenomen kunna inträffa i min kyrka?

Tveksamt, ja, rentav mycket osannolikt på svensk mark, men kanske i något annat land, i ett karismatiskt spontant sammanhang?

Jag spekulerar i när det i så fall skulle kunna hända.

Det är höjdpunkter, nånting riktigt kanonbra helt enkelt, som markeras på detta sätt - det stampas under predikan/talen när saker som uppskattas har sagts, när vanliga applåder inte längre räcker till.

I katolska kyrkan är det sällan predikan som står i fokus. Den kan vara bra eller inte. Framför allt så är den kort och koncis, inga långa utsvävningar, tar vanligen bara 10 minuter, och föregås inte av en och en halv timmes uppvärmning.

Nej, det är eukaristin (nattvarden) som är i centrum. Som är den absoluta höjdpunkten i varje mässa. Vilket är fantastiskt, för då hamnar fokus automatiskt på Gud och inte på människor.

Hur vore det med ett dånande fotstamp där?

Helt fel...

finns en stort bok- och utställningshall på Europakonferensen. Där minglas och handlas det friskt mellan mötena, signeras böcker av författare, spelas akustiskt av artister och så vidare.

Det här tältet brukar förbättras, få en ansiktslyftning, på något sätt mer eller mindre varje år. Så ock denna säsong, tror jag minsann. För visst var det mer av tältväggar här förut, nu ersatta med mer fasta väggar?

Bokhallen har helt enkelt gjort en ovanlig resa, vanligtvis brukar det vara tvärtom: Det har gått från att vara en pocket med mjuka pärmar till att vara inbundet med hårda.

Jag gick igår kväll omkring och minglade och lyssnade av stämningen och intrycken av konferensen hittills.

Det vimlade av folk överallt, barnen frossade i sockervadd av nästan samma storlek som de själva, det hoppades för glatta livet i hoppborgar, och popcorndoften låg tung över festivalområdet. Det är där barnen håller till under stora delar av mötet.

Karusellen med små raketbilar som åker upp och ner och runt, runt verkar vara en rolig åkattraktion, men tyvärr är övre åldersgränsen 11 år, så jag kan inte testa. Solen tittade fram rejält för första gången under mötet, och dvärgkaninerna tryckte flämtande i skuggan vid festivalens mini-zoo. En stor långhårig hund leddes fram till en vattenhink intill, och kom efteråt fram till mig och såg ut som om den ville säga något i min osynliga mikrofon. Exakt vad är i skrivande stund oklart, men den såg ut att vara rejält nyfiken, och ganska tillfreds med festivaltillvaron.

Jag pratade bl.a. med bibelskoleelever, medhjälpare och besökare från olika länder.

Och åsikterna var samstämmiga. 

Det man tyckte var bäst är att många samlas och tillber, atmosfären, möjligheten till ny andefyllelse och att talarna har olika angelägna budskap att förmedla.

De som hjälper till tycker att det funkar bra och är kul. Det kan t.ex. innebära att sjunga i kören, stå i informationstält, sälja böcker, ha hand om maten, diska, vara parkeringsvakt eller tolka under mötena. Medhjälparna tycker att de hinner smaka på konferensinnehållet även för egen del trots att de arbetar, men någon nämner att han har trappat ner på uppgifterna sen förra året, och att det funkar bättre. Man behöver ju ta in också, för att kunna ge ut. En kvinna hoppas att det som erbjuds är givande både andligt och lekamligt för besökarna.

En deltagare berättar att han under det senaste året har varit utan kyrkotillhörighet, och tycker därför att det är toppen att få vara här, höra Guds ord och "fylla på".

En missionär från Kenya sa: "Europa behöver Gud. Gud lämnade inte Europa, utan europeerna lämnade Gud. Det här behöver hända varje söndag i Sverige."

En besökare beskrev sitt första intryck så här: "Livets Ord är inte för mig - mina ben känner inte för att gå hit." Men när hon väl ändå kom kände hon sig berörd.

Någon sa att jämfört med förra året så var det ett mer lagom antal besökare nu, inte lika fullt. Ingen jag frågade visste hur många som är på plats - fick siffror som varierade mellan 9.000 och 16.000.

Jag passade förstås på att fråga om intrycken av den kontroversielle Benny Hinn. 

Det var ingen av de intervjuade som hade en uttalat negativ syn, men det sas mer än en gång att "man får testa vad Hinn sa", "ta till vara det som är gott". "Man slås av Gudsnärvaron i Hinns eftermöten" menade någon. "Hans skilsmässa kan ha påverkat om folk valde att komma eller inte - vi behöver be för våra pastorer."

Fick till sist en spontan kommentar om min intervjustil: "Du är inte som en journalist, utan mer "soft" - hon menade det positivt, sa hon sen. Nej, någon skjutjärnsjournalistik är nog inte riktigt min grej, men jag skjutjärnsbloggar förvisso emellanåt när ämnena är så heta att de riktigt ryker... :-)

Jag sitter just nu och lyssnar på David Sveder. Han har lärt sig hela bibelboken Nehemja utantill och framför den med stor inlevelse och passion. Sisådär 11 500 ord, runtomkring 60 000 tecken, enligt vad jag får fram. Fattar ni? Det är riktigt, riktigt imponerande.

Dessutom blir det så tydligt hur levande en bibeltext kan vara. Även om alla inte kan lära sig hela bibelböcker så är det värt att konstatera att en bibeltext som förmedlas med inlevelse och passion griper tag på ett helt annat sätt än när de läses lite hipp som happ.

Visst är det innehållet som är grejen, men förpackningen är inte oviktig.

Nåja, inte av den digniteten kanske, men ändå, man börjar undra...

Över saker som:

Varför måste jag alltid springa för livet de sista 100-200 metrarna till bussen på väg mot Livets Ord? Den anländer hittills varje gång till hållplatsen snäppet före mig och jag vill ju inte missa den... På hemvägen däremot brukar jag få stå och vänta minst 10-15 minuter.

Varför är det så många polisbilar vid Stora torget så gott som varje gång när bussen passerar där?

Varför påpekar mötesvärdarna varje dag (vid varje möte som jag är på plats på Livets Ord) att det är en pressplats jag har satt mig vid. Som om jag inte vet det. Läser de kanske inte Dagen? Borde de inte känna igen mig efter fem dagar? Borde vi bloggare få något slags presskort?

Funderar vidare över små och stora saker i väntan på kvällens möte...

Minns ni bandet Dúfva som ingick i tipspromenaden jag körde med er innan?

Fick igår tag på bandets sångfågel, Eddie Stigeson (21), som dessutom är hjärnan bakom deras otroligt välskrivna låttexter; inspirerade bland annat av bibelord, men också helt egna skrivna låtar. Två av låtarna är egentligen gamla söndagskolasånger som Eddie översatt till engelska. Kuriosa kanske, men ändå kul att veta.

Sittandes på en bänk i solen så fick jag höra berättelsen om hur bandet kom till, vilket ni nu skall få ta del av!

Det var i skolan, ITM (Institutet för Tro och Musik) i Huskvarna, som killarna bestämde sig för att som ett projektarbete starta vad dom då kallade Lilly Among Thorns bestående av sex eller sju personer, (beroende på vem du frågar tror jag, Eddie själv visste i alla fall inte säkert) men som senare kom att heta Dúfva.

"Vi repade och repade, och gjorde inget annat", berättar Eddie som alltså är den som står för sången i bandet. Han var också den som kom på att bandet skulle använda sig av tramporgel och klockspel, vilket var en de saker jag själv lade märke till under deras spelning här på konferensen.

"Det är svårt för band idag om man inte lyckas hitta något eget, och vi gillar ju det här lite speciella. Det var så jag fick idèn", säger Eddie.

Något annat som också fascinerar mig, förutom deras kreativa val av instrument, är att killarna endast spelar aukustisk, vilket betyder att dom, eftersom inga förstärkare används, endast behöver ett tak för att kunna spela sin musik. Eddies vedbod som replokal har därför fungerat mer än bra för de tre musikerna.

När jag frågar honom var bandet är nu någonstans, så berättar han för mig att de haft många olika spelningar runtom i landet, bland annat i Jönköping, Norrland, Norrköping och Uppsala, och det var under deras spelning på Livets Ords nyårskonferens; Nio/tio, som killarna fick sitt nuvarande kontrakt med Adora Records.

"Vi har inte pratat så mycket om vårat mål egentligen, vi tycker mest det är kul att släppa skiva, och vi vill gärna släppa en till. Vi vill inte bli världsstjärnor, och personligen har jag mitt hjärta hos Livets Ord i Jönköping där jag ansvarar för ungdomsmusiken. Det är där jag skall vara." - Eddie Stigeson.

Titta vad jag hittade på konferensen Festivalområde för barnen! En stor, svart, fokuserad björn.. Ehm.. Hund! Jag menar hund!

Har lyssnat live på mötet med Tass Saada, tidigare gerillasoldat för Arafat och PLO-medlem, som då hade inställningen att "en god jude är en död jude".

Men "man kan inte slåss mot Gud och vinna". Och brottades med Gud var just vad han gjorde innan han blev kristen och började predika ett fridsbudskap.

Han menar att det finns hopp för den nya generationen av unga israeler och palestinier. Om dessa uppfostras fredligt kan den nuvarande infekterade situationen brytas.

Själv fick jag just detta hopp när jag för ett par år sedan såg en dokumentär om tonåringar från de olika sidorna som var vänner mot alla odds. Någonstans måste båda sidor kapitulera om man ska få ett varaktigt slut på en konflikt. Att ta ensidigt parti leder till ett uppehållande av det i det oändliga. Man må hävda att  den ena sidan är starkare, men om den andra sidan inte är för en fredlig lösning så tar det aldrig slut.

Är det verkligen en kristens uppgift att ta politisk ställning för ena parten? De som stödjer enbart israelerna glömmer att det finns kristna palestinier. Och de som stödjer enbart palestinierna verkar vifta bort stora delar av GT's innehåll.

Tass Saada verkade också vara inne på den tankegången då han sa: "Fridsstiftare måste stå mittemellan - inte välja sida". "Be att Gud ska välsigna båda sidorna!" uppmanade han.

Jag kan inte annat än instämma i det.

Att skriva det här är som att försöka gå över minerad mark utan att det smäller. Säkert finns det några som väljer att misstolka orden, som tar spjärn mot dem för att ladda geväret på nytt, i försvar för ena sidan. Men då vill jag be er: tänk i så fall en gång till...våga se lite längre...

Om vi alla är Guds barn, hur kan vi då neka varandra rätten att leva varhelst vi vill? Vem kan äga ett land? Är det vettigt att uppehålla gränser som stänger ute? Hur skulle den här världen se ut om alla fritt kunde röra sig över hela planeten. Skulle det finnas någon "tredje" värld då? Vad skulle det finnas kvar att kriga om och vad skulle det finnas att försvara - mot vem?

Om vi alla är syskon, borde vi inte älska varann lite mer då? Borde inte vi som kallar oss kristna föregå med gott exempel?

Ulf Ekman pratade på slutet om att vi har en "plikt" att älska "främlingen" som bor bland oss.

Själv tycker jag att det låter lite väl distanserat, och föredrar därför att beskriva det som ovan. Om vi alla är syskon så finns det inga främlingar.

Jag skulle inte heller använda ordet plikt i samband med ordet älska. Av samma orsak har jag svårt för ordet "söndagsplikt" som brukar användas om den förväntade närvaron på varje katolsk söndagsmässa - att älska Gud, min kyrka och min lokala församling är inte en plikt - det är något jag gör av fri vilja från djupet av mitt hjärta.

Jag låter Tass Saada avsluta detta inlägg:

"Vi Jesu efterföljare borde göra världen till en bättre plats - gör vi det?"

Den här konferensen blir bara bättre och bättre. Nu på morgonen så fick vi höra Tass Saada, en före detta gerillasoldat för Yassir Arafat, medlem i PLO och en kallblodig mördare. Men han mötte Jesus, och sen dess var ingenting det samma.

Hans liv gick från svart till vitt. Från död till liv.

En otrolig story, och jag uppmanar dig att både lyssna till hans vittnesbörd om du missade det här på morgonen, eller också att köpa hans bok, vilket jag är på väg för att göra just nu!

Avslutningsvis vill jag bara uppmuntra alla, me included, om att göra precis som Saada talade om; nämligen att älska alla med den kärlek och nåd som Kristus älskat oss.

Vi är kallade att älska araben, juden, greken och även norrmannen ;-)

God dag! Tänkte bjuda er på ett riktigt härligt bildregn från gårdagens häng i ungdomstältet. Njut!

Som ni vet så fanns jag på plats i ungdomstältet den här dagen. Riktigt kul, och med alla de sköna människor som hängde där blev kvällen en härlig samling av musik, biljard, juice och mys.

Papporna försökte överträffa varandra, inte i ömsesidig kärlek, utan i vem som kunde slå hårdast på en leksaksmaskin som vi ställer fram varje år. Det ultimata mandomsprovet, och ett "ypperligt sätt att få utlopp för sin aggression", enligt våran ungdomspastor, Mattias.

När en kille sen tog rekordet, så fick maskinen ryck och satte igång med ett hysteriskt blinkande och pipande, och alla som var i närheten släppte allt dom hade i händerna och skyndade sedan till ungdomstältet bara för få en glimt av konferensen starkaste, han som fick högsta betyg på sitt mandomsprov.

Lyssna till berättelsen om barnet som överlevde mot alla odds - Carl-Gustav Severin talade om honom ikväll.

Såg videon jag länkar till, men tyvärr missade jag själva mötet, fast det spelades upp live här i datorn medan jag satt framför den.

Ledsen för det, för det verkar ha varit ett riktigt fint möte med bra undervisning.

Men orden gick liksom inte in, kunde inte koncentrera mig mer, det är visst överfullt i huvudet nu, slutet på meningar försvann, sammanhanget rann ut i sanden...

Europakonferensen är som ett ordmarathon. Men för att komma i mål gäller det snarast att sakta på farten, bromsa in på orden när det behövs.

Det känns lite orättvist mot de andra talarna att Hinn hade så många möten allra först medan åhörarna var pigga och alerta. Hade han haft dem sist istället hade nog inte så många av dem som vid det laget lär ha blivit gripna av trötthetsdimman, uppmärksammat det som nu blev den teologiskt skrällande brakinledningen till konferensen...

Nåväl, jag gör så här: stupar i säng nu snart, och tittar på mötet en annan dag om det ligger kvar på nätet (hoppas). Och så blir jag förhoppningsvis utvilad och fit for fight igen till andra halvlek.

God natt!

Att vara och bevaka en konferens är intensivt, ansträngande. Efter några dagar känner mig sig ganska jetlagad, som bloggkollegan Charlotte Therese skrev tidigare.

Så mycket arbete, så mycket intryck, så mycket att sortera. Jag sover nästan aldrig bra på en sådan här konferens, huvudet har liksom svårt att varva ner och slappna av. Ibland har jag tänkt att det vore bra att ta något av ett break mitt i och samla lite kraft, ladda om batterierna liksom, men det har tyvärr aldrig blivit av.

Förrän ikväll. Vid 17-tiden, när jag skrivit klart texterna och skickat alla bilder med mera för morgondagens tidning, så lämande jag konferensområdet och åkte in till Uppsala och tittade på bio med goda vänner. Det var både roligt och välbehövligt, kändes det som.

I morgondagens tidning kommer ni kunna läsa om Ron Luces tankar om föräldra- och mentorskap för tonåringar. Mötte honom i morse för intervju, och där kan vi verkligen tala om att vara jetlagad. Han flög in igår eftermiddag, talade på kvällsmötet och idag på förmiddagen innan han flög hem igen efter lunch idag. men han lyckades hålla ihop tankarna väl, även om han behövde lite hjälp på traven.

En stor kaffe. Och trots att intervjun genomfördes på hans hotell vid frukosttid där kaffet naturligtvis ingick så bad han om att få en kaffe hämtad från stället runt hörnet. Det skulle vara rejält. Fullt förståeligt med tanke på det intensiva dygnet.

För en icke-kaffedrickare som jag får jetlagkänsla botas på annat sätt. Bio verkar ha fungerat alldeles utmärkt. Nu: sömn.

Det skrattas gott i bänkraderna nu. Carl-Gustav Severin behövde en gräshoppe till sin predikan. Han bad, och han fick.

Denna gräshoppa är nu med som rekvisita på kvällsmötet, och Severin levererar den ena roliga kommentaren efter den andra.

Han har matat den med vatten och blad i tre dagar innan den lämnade jorden och åkte upp till Herren. På 3:e dagen vet ni..

"Där rörde den på sig litegrann tror jag! Vilken smörjelse!"- Severin om sin lilla, gröna broder.

...väntar alltid för länge.

Det gäller t.ex. min väntan på att få en ledig stund idag till att skriva här i lugn och ro.

Äntligen kom den efter en mycket hektisk dag där jag har flängt omkring som en skållad råtta, som nu även känner sig ganska jetlaggad. Dygnen liksom flyter ihop. Det känns som om jag har tillbringat en hel vecka på Livets Ord. Men det är bara...drygt fyra dagar än.

Anledningen till zombiekänslan är att det är väldigt svårt att somna efter kvällsmötena och det efterföljande nattbloggandet inpå småtimmarna, och sen ska man ju upp och iväg snart igen. Lovånger cirklar omkring i huvudet på repeat och jag hittar ingen off-knapp. Trevligt i och för sig. men hur somnar man till dem?

Mellanlandade i min församling på väg hem, för att hinna med en mässa mitt i allt. Visste inte hur mycket jag hade längtat efter det förrän jag var där. Tystnaden, bara ett par dussin personer närvarande så här på kvällen, och så Jesus då. Andens närvaro var förresten nästan lika stark där ikväll som på Benny Hinns helandemöte. Det som utifrån sett - genom fördomsglasögon alltså - borde vara fullständiga kontraster, smälte oväntat samman.

Jag lyssnade för övrigt till Joakim Lundqvist på plats idag. Här är några godbitar från det mötet:

Petrus är den enda vanliga människa som har gått på vattnet (bortsett från fruset vatten då) - men det enda vi vanligen påpekar är hans tvivel, att han sjönk. Vi behöver också gå ut ur våra trygga båtar. För att verkligen illustrera detta bars det in en riktig båt till scenen!

Går vi kristna inte ut till andra så sysslar vi bara med internmirakel. En uppehållande verksamhet. Den kristendom som däremot tar några steg ut ur den trygga båten kommer att föra ut evangelium i det här landet. Fältet ligger öppet. 86% av svenska gymnasieungdomar är enligt en undersökning intresserade av tro och religion.

Om Facebook hade varit ett land så hade det varit det tredje största i världen (500miljoner medlemmar). Hur många ser på Facebook som en källa till evangelisation?

Tänkvärt!

Lite senare kommer lite vimmelbilder i ordform (kameran var tyvärr kvar hemma).

Nu ska jag ta en snabb promenad, något jag också längtat länge efter, innan jag följer kvällsmötet live hemifrån.

Om ni läsare har några särskilda önskemål om vad ni i övrigt vill läsa om i bloggandet från konferensen så berätta gärna det, så ska jag se vad jag kan göra.

Full fart i ungdomstältet! Massa härliga kids, juicebaren går varm och biljardbordet likaså. Passade på att fråga runt lite, ta tempen på stämningen, kolla läget helt enkelt!

NÅGRA ORD FRÅN FOLKET:

Gabriella (19)

Din roll under Europakonferensen? Jag är ungdomsledare, besökare samt medverkar i musikalen Martyrion.

Hur är stämningen här? Den är mycket bra! Gillar att konferensen är stor och att den har något för alla. Mycket bra talare, bra concept, härliga människor!

Något att rekommendera? Glassbarens GoNuts!

Petrus (20)

Din roll under konferensen? Ungdomsledare

Hur är stämningen här tycker du? Den är på topp! Livligt, mycket nytt folk- kul att lära känna så många nya människor! Bar möten dessutom. Sedan skulle jag vilja säga att det finns en diskussionsanda i luften.. Kul!

Något konferensen besökare bara inte får missa? Moses meal i hamburgartältet är det enda jag ätit under hela konferensen, så det får nästan bli mitt svar!

Cornelia (19)

Din roll under veckan? Besökare

Vad har du att säga om stämningen till alla Dagens läsare? Den är jätteskön! Avslappand och skön stämning helt enkelt. Gillar mötena!

Vad måste man smaka på om man är här? Coffeshaken i Coffebaren!

De coolaste killarna på hela konferensen tycker följande; "Skön stämning! Bra att dom som inte ens tillhör kyrkan får hänga här, alla kurder är välkomna! God glass och helt enkelt väldigt spännande att hänga här! Roligt med folk från olika länder så att man kan lära känna varandra!"

Och slutligen klämde dom in följande; "fina tjejer!" - man kan ju bara hålla med!

Peace out från Europakonferensen 2010!

Var händer det sa du? I ungdomstältet såklart!

Alldeles strax är det tid för mig att gå över till ungdomstältet, där jag ikväll skall agera ungdomsledare tillsammans med ett gäng riktigt, riktigt sköna människor. Det blir förmodligen en hel del saker som händer, precis som vanligt alltså. Man kan ju inte gör annat än att gilla läget!

Vill samtidigt passa på att tipsa er om Livets Ords "ungdoms-sajt", samt även en egen blogg där ungdomar från kyrkans skribent-team får dela med sig av det och det andra. Enjoy!

DEL 1

Ron Luce, ledare för Teen Mania, världens största missionsorganisation för tonåringar har nu under två tillfällen talat på Europakonferensen. Igår kväll samt nu på morgonen. And may I just say wow. Det var mycket bra, och jag vill därför gå in på hans budskap lite närmare, samt dela med mig av egna reflektioner där jag har några värt att nämna.

Predikningen igår kväll var först och främst riktat mot familjer, och då speciellt till de som bär ansvaret att fostra. Jag syftar här på de vuxna, framförallt föräldrarna. Step by step gick han igenom flera olika frågeställningar, där till och med jag, som känner mig relativt långt ifrån något föräldarskap, kunde hänga med.

"Put on a videogame and give them some sugar"- Ron Luce om det bekväma sättet att fostra sina barn; att ge teknologin fria händer att forma och påverka, för att man själv inte har tid. Ja, eller tar sig tid..

Luce kom även in på saker som att skydda sina barn, se till att deras hjärtan och sinnen inte fylls med skräp. Jag kan definitivt hålla med, och vill även- utan att påstå att Luce tycker annorlunda- lyfta fram en enkel människa naturliga utveckling.

Luce kom nämligen in på frågan om vem som äger ditt barns hjärta? Vem står närmast dina barn just relationsmässigt? Att känna en närmare koppling till sin mamma och pappa, än till sina vänner är mycket bra, men är det inte också en naturlig del av ett barns utveckling att "break free" litegrann?

Testa dom där klassiska gränserna, tala med bästakompisen om allt, skriva ned alla sina hemlisar i en dagbok, skicka sms utan att någon vuxen i världen får läsa vad man skrivit.

Att helt enkelt få börja känna sig oberoende, utan att jag här menar att man inte skulle ha en lika nära relation med sina förälder som man alltid haft. Jag tror bara att det är viktigt att man ändå får känna sig självständig och mogen nog att fatta egna beslut, till en viss gräns- naturligtvis. Det ena utesluter inte det andra!

Jag tror även att det är viktigt att man får uppleva allt detta när det faller sig naturligt så att säga, annars är jag övertygad om att det för många kan resultera i negativa saker vid senare ålder. Men som jag sa tidigare, det ena utesluter definitivt inte det andra. Jag delar endast med mig av tankar och funderingar, och påstår aldrig att jag sitter inne med någon fullständig sanning.

När allt detta nu är sagt så vill jag gärna peka på det engagemang som en förälder behöver lägga ned, för vad är väl finare än en vuxen som uppriktigt bryr sig? Du kan nog säkert förstå varför jag älskade hans avslut;

Med allt ifrån råd och tips till hur man som förälder skapar en nära relation med sina barn, till egna personliga berättelser från det dagliga familjlivet, så gav Luce oss alla en hel del tankeställare, men även några goda skratt. För ja- karln är rolig.

Luce, med all sin härliga humor, berättade bland annat om hur han brukar skicka rosor till sina döttrar i skolan på Alla Hjärtans Dag, så att framtida karlar vet vad som gäller, vad som behöver överträffas liksom. Har man lite humor, så fanns det knappast rum för feltolkningar. Det var pappakärlek inslagen i humorpapper, det hoppas jag att alla förstod.

Att Luce även brukar ta med sina döttrar på klassiska, amerikanske "dates" var väl något av det finaste jag hört, och jag kan erkänna att jag i samma stund bestämde mig för att detta skall appliceras på även mina framtida barn. Luce tar alltså med sina döttrar, en och en, på restauranger, på konserter och andra roliga event. Han är ute och springer med dom, pratar med dom, och bara "'är".

Luce spenderar "tid" med sina barn. Tid, som ju är det enda man inte kan få tillbaka, det har han alltså valt att lägga ned på det viktigaste han har; sin familj, sina döttrar. Det är nästan så man blir tårögd.

Här är nyhetsreportaget om Benny Hinns helg i Sverige, skrivet främst för att ge en slags helhetsbild även åt dem som inte var på plats eller följde med aktivt på internet under helgen. Dessutom skrivit med en personlig röst, jag tyckte det var svårt att göra på något annat sätt.

I texten riktas en udd gentemot Benny Hinns gnostiska förkunnelse på lördagskvällen. Jag hade gärna ägnat än större del till det för det är ett viktigt ämne att lyfta upp och debattera. För det här sitter djupt hos många av oss.

För en dryg månad sedan var jag på pingströrelsens konferens Nyhemsveckan och lyssnade på författaren och retreatledaren Magnus Malm. Han förde i sina bibelstudier, som så ofta, ett krig mot det gnostiska - mot andlighet som strävar bort ifrån det mänskliga, som ser det som ett hinder, något att fly. Du kan läsa ett kort nyhetsreferat kring vad Malm sa då här.

Efteråt hade jag förmånen att luncha med Magnus Malm och pingstföreståndaren Pelle Hörnmark. Vi samtalade om en rad olika saker och bland annat frågade jag Magnus Malm om han aldrig kände att han talat och skrivit nog om de här sakerna, efter en rad böcker och bibelstudium i frågan?

"Nej, så har jag slutat tänka. Den här frågan måste lyftas gång på gång, vi är så präglade av det gnostiska att vi har svårt att förstå det. Trots att jag jobbat med den här frågan ochs krivit och talat så mycket om den kan jag fortfarande komma på mig själv, rätt ofta, med att tänka gnostiskt. Då funderar jag: Hur hjärntvättad har jag varit?".

Och han hade nog rätt i att frågan behöver lyftas gång på gång. Där vi satt kom det en rad pingstpastorer förbi och berömde, sa att undervisningen varit en ögonöppnare. En sa att han skulle åka hem och rensa ut stora delar av sin boksamling - "Nu slänger jag ut böckerna av Kenneth Copeland, bland annat" (en av de tongivande förkunnarna och predikanterna inom den amerikanska trosrörelsen).

Varför gjordes inte det redan 2003, när Magnus Malm var och talade kring samma ämne på pingströrelsens predikantvecka? Troligtvis för att det här kan behöva tid på sig, för att det sitter så djupt, troligtvis.

Jag minns fortfarande en del av det Magnus Malm sa då, 2003. Han utmanade den där ständiga strävan uppåt, åt att bli mer andlig och mindre mänsklig, och sa att den strävan är osund, att det kanske låter rätt men är ack så fel. Obibliskt slog han fast och påpekade att Bibelns riktning är den motsatta - där är det alltid nedåt, inte uppåt, som gäller.

"Jesus steg ner till jorden, Anden föll, det nya Jerusalem ska sänkas ned".

Det här är inte bara teologiska detaljer, det här är fundamentala och avgörande frågor för att hamna i en korrekt och rätt syn på både sig själv, Gud och omgivningen.

Nu måste jag hasta vidare, ska göra intervjuer och skriva texter till morgondagens tidning. Kanske återkommer till det här ämnet, detta var mest en skrapning på ytan. Men hellre det ibland än att vänta till man kan skriva massor. Som Malm sa behöver denna fråga lyftas på många olika sätt, gång på gång.

Jag ska inte referera så mycket från mötet med Ron Luce ikväll, förmodar att mina medbloggare kanske kommer att gå mer in på vad han sa (jag kan tyvärr inte vara med på hans möte imorgon, då han har lovat att dela med sig av ett särskilt budskap som ligger och brinner i hans hjärta - hoppas jag får veta sen vad det var).

Istället fokuserar jag på de saker jag fastnade för.

Till en början var det en ren njutning att lyssna till hans tal, jämfört med Hinns lördagspredikan, vars innehåll ännu ligger och skaver så smått i öronen. Luce berättade engagerat, energiskt, med humor och ett enkelt språk om sina erfarenheter.

Men efter ett tag tycktes det hela slå över från en uppmaning till en vanlig omsorgsfull barnuppfostran till något som lät lite väl kontrollerande. Om än det framgick att det var menat av kärlek. Man kan mena väl, men det kan ändå bli för mycket av det goda. Och det kan få rakt motsatt effekt i värsta fall.

Att ha lite koll på att ungarna inte sitter hela kvällarna framför mängder av tekniska prylar, besöker barnförbjudna webbsidor, ser alltför otäcka filmer, eller umgås med kompisgäng som kan leda in i mindre bra saker är väl helt ok.

Men att styra över praktiskt taget varje detalj i deras liv och försöka skydda dem från precis allt som kan vara skadligt - är inte det att hamna i andra diket? Eller att "dejta" sina döttrar? (Jag är medveten om att uttrycket används lite annorlunda i USA). Och hjälpa dem att hitta sin tillkommande, och som pricken över i:et, skicka dem rosor i skolan till Valentines Day för att bräcka presumtiva pojkvänner? Nej, där går det i mitt tycke lite för långt...

Är det inte också så att barn, liksom vuxna, kan lära sig mer av sina misstag än av de misstag de aldrig får göra?

Fast visst är det betydligt bättre med föräldrar som bryr sig "för mycket", än föräldrar som inte alls finns där för sina barn... Om man nu ska välja ett av dikena.

På väg hem, vid busshållplatsen och under resan, var det en grupp afrikaner som livligt diskuterade kvällens budskap, hade tänkt fråga dem om intrycken, men dels pratade de på franska (min är lite ringrostig av mycket långvarig vila), och dels blev jag tilltalad av en äldre man som jag istället konverserade med.

Han var pingstvän och en tidigare elev på Livets Ords bibelskola och menade att det senare var det bästa som hänt honom. Vi hade ett samtal som hann röra sig mellan ämnen som kärlek till alla kristna oavsett kyrkotillhörighet, om helande, om väckelse, om den helige Ande (ja, jag fick den obligatoriska frågan om jag hade tagit emot Anden), och förstås, apropå dagens budskap, om det finns hopp för ungdomar som lämnar kyrkan i vår tid att de kommer tillbaka till tron.

Han gav några glimtar ur en uppväxt präglad av en syndakatalog, vilket för hans del har medfört att han inte kan tänka sig att ha blå jeans på sig i kyrkan en söndag förmiddag. En lördagskväll skulle det av någon anledning däremot kunna fungera. I min församling har folk på sig vad som helst, oavsett dag, ungdomar ses ofta i jeans, vi saknar en intern katolsk kyrkoklädkod. (Och en vigiliemässa på en lördagskväll räknas för övrigt som en söndagsmässa.) Så den biten kändes som en pingstkatolsk kulturkrock. Sånt är intressant! I övrigt var vi nog eniga om det mesta. Och det var ett fint samtal.

Hade tänkt nämna något om detta för övrigt, det där osvenska att man på bussen på väg till och från Europakonferensen helt naturligt kan börja prata med folk man inte känner sedan tidigare. Det är trevligt, jag önskar att det alltid kunde vara så...

Som ni märker har bloggandet legat lite lågt idag. Mina kollegor har nyligen publicerat sina första inlägg för dagen, en bra bit in på eftermiddagen. Tror man kan säga att vi alla lider av lite "post-Hinn".

Jag har just skrivit klart nyhetsreportaget till morgondagens tidning, ett slags helhetsgrepp kring helgens turer och möten. Den lär finnas på dagen.se från midnatt och dyker sedan upp i papperstidningen i morgon. Men jag är inte säker på att sista texten och bloggposten kring Benny Hinn för den här veckan är skriven än. Eller rättare sagt: jag är helt säker på att det sista inte är skrivet än.

Om ni inte redan läst är det värt att gå in och läsa Ulf Ekmans blogg där han tar tydligt avstånd från Benny Hinns predikan i lördags kväll.

"Follow the shepard, follow the shepard. He will take you to the green grass."

Stephen Sumrall är just nu i skrivande stund igång med en hittills mycket bra predikan. Saker som att arbeta, försörja sin familj etc. och  för att sedan "be blessed to be a blessing", tas upp. Som sagt; mycket bra.

Vidare pratar han om att bygga Guds rike. Eller "the kingdom of God" som det uttrycks. Visst låter det härligt på engelska?

Som en till punkt i hans predikan säger han att vi alla måste veta att Gud verkligen har en plan för oss, och att vi definitivt inte är någon nolla. Detta får mig att tänka tillbaka på en Youth konferens för några år sedan här på Livets Ord, när Ulf Ekman yttrade vad jag tror upplevdes som det något av det bästa som sagts till oss unga från scenen här i kyrkan. Jag ryser bara jag tänker på det.

Jag har försökt hitta hans predikan i Livets Ords webarkiv, men inte lyckats. Kontentan av hans budskap var i alla fall det att vi unga inte behöver tvivla på oss själva, eller fyllas av tankar om vi inte "är någon speciell", eller kan "göra något speciellt". De magiska orden jag tänker på, och som ropades ut till spontan jubel från Youth konferensen ungdomar, var följande; Du är ingen nolla!

Nu heter Stephen Sumralls predikan trots allt "Vad kostar det dig att följa Kristus?", men visst är det intressant när jag som lyssnar ändå får ut en hel del annat också? Så brukar det ofta vara tycker jag, och kanske är det precis som en bibelskolelärare här på Livets Ord en gång yttrade; "du kommer höra mycket från scen som vi aldrig har sagt".

Jag funderar idag vidare över det här med helanden.

Till exempel över den klassiska frågan om varför en del blir helade, och andra inte. Och över varför det blåses upp till en stor show på en del håll, medan det talas mycket tyst om det och prövas noggrant på annat håll innan det eventuellt godkänns som äkta.

Var sker de flesta helandena? Där förväntningarna piskas upp till max, eller där behoven är som störst? Där många är samlade i tro, eller i den enskilda kammaren?

Behöver vår tro se ut på ett visst sätt för att vi ska vara öppna för att ta emot helande? Är det viktigt om den är renlärig? Underlättar det om den är okomplicerad, på ett barns enkla nivå? Är det större chans att bli helad om man växer upp i ett land i tredje världen? Står vår högt utvecklade vetenskapliga kritiska förmåga i västvärlden emot den enkla tron på helanden och mirakel?

Har det alls med oss att göra? Händer det att Gud "spontanhelar" någon som aldrig har bett om det?

Jag tänker på några helanden jag har läst om i samband med de katolska sakramenten, särskilt nattvarden/eukaristin. Vi tror att Jesus är verkligt närvarande i bröd och vin, inte enbart symboliskt. Alltså är varje nattvard ett möte med den levande Kristus. En möjlighet till helande på djupet. Tas det verkligen till vara till fullo i våra kyrkor? Om ingen förväntar sig att helanden ska ske, sker de då?

Är nyfiken på om det finns några frikyrkliga som har upplevt helanden eller Guds beröring på något annat sätt i samband med att ni har firat nattvard i era sammanhang. Finns det några bland er som tror att nattvarden är mer än en symbolisk åminnelsemåltid för att komma ihåg Jesus? Finns det frikyrkliga som har en katolsk nattvardssyn?

Hinn sa igår att: "när Jesu närvaro blir verklig för dig blir du helad", "kämpa och tigg inte, förtrösta bara". Han sa också något om att se på korset, söka Jesus, inte helandet i sig. Jag tycker att det var en bra infallsvinkel.

Mer suspekt var det när han menade att frälsning och helande är tvillingar, liksom sjukdom och synd. Där är steget inte långt till en teologi där det är ditt eget fel om du blir sjuk, eller inte blir helad. Och där är vi ute på farligt vatten...

Hur bemöts den som inte blir helad trots många års böner för ett mirakel?

Kan det vara så att inre helanden är vanligare än yttre, så att det är därför vi ofta inte märker så mycket av det i våra kyrkor? D.v.s. helanden som inte består i utväxanden av ben och liknande - fysiskt påtagliga och enkelt bevisbara helanden.

Spelar det någon roll vem som står där framme och leder ett möte om helanden ska ske eller inte?

Jag tänker mig, lite tillspetsat, att egentligen hade ingen behövt stå där. Om vi alla vore lyhörda för den helige Ande precis hela tiden så skulle ingen behöva tala och ingen behöva lyssna till någon annan. Alla skulle veta vad Gud vill... Det skulle inte finnas några hinder för Gud att verka.

Scenen hade kunnat vara tom under hela mötet, vi hade istället kunnat sitta i tillbedjan en vecka, tusentals personer. Jag tror faktiskt att något sådant skulle öppna upp för massor, det kunde rentav bli utgångspunkten för en väckelse i vårt land... Det kanske är värt att testa vid tillfälle?

Jag tror inte att det är människor det beror på om helanden sker. Om Gud griper in bör människor träda i bakgrunden. Träder människor i förgrunden blir åtminstone jag skeptisk och inte så lite irriterad.

Jag skulle nog ha haft mycket svårt för kvällsmötet igår om inte Andens närvaro hade varit så stark att Hinn liksom automatiskt hamnade i bakgrunden, fast han gjorde sitt bästa för att stå i strålkastarljuset en stor del av tiden.

Hinn var inte det viktiga igår. Guds närvaro var det centrala.

Och så borde det väl alltid få vara, i alla kyrkliga sammanhang...? Att Gud ensam är i centrum.

Det ska bli spännande att ta del av era synpunkter kring tankarna om helanden! Jag läser allt ni skriver, och uppskattar era kommentarer, även om det tyvärr inte finns tid för mig nu att svara och delta i samtalet så som jag är van vid från min egen blogg.

Nu när jag ändå har mina 15 minutes of fame, så tänkte jag passa på att tipsa alla er twittrare där ute om att följa mig. Jag menar, om du inte tycker att du fått nog av mig här på bloggen, så kan du ju komplimentera med att även följa mig på Twitter, så skall vi nog se till att du tröttnar rejält.

Ni hittar mig som inget annat än mariavethe . Trevlig måndag på er!

Återigen är det nattbloggandet som blir aktuellt för min del..

Inte så konstigt kanske eftersom Benny Hinns sista kvällsmöte, i alla fall för den här gången, drog över på tiden litegrann. Några timmar för att vara mer exakt. Men don't get me wrong- ingen är gladare för det än mig!

Ja, eller just vad gäller glädjebarometern så kanske de araber, som av Benny Hinn under sista delen av mötet fick en inbjudan till förbön, vinner. Lyckligare ansikten tror jag du måste leta länge efter.

Eller inte?

De människor som bjöds upp på scen för att dela med sig av helanden och under som skett under kvällen såg nämligen rätt så glada ut de med. Samma sak gäller för människorna omkring mig, i bänkraderna. Budskapet om helande samt vad jag tycker varit Jesuscentrerade predikningar (här syftar jag på dagens två möten; förmiddagsmötet och kvällsmötet) lämnade förmodligen ingen människa oberörd.

På tal om oberörd; det var precis vad jag inte var efter förmiddagsmötet, då också med Benny Hinn som talare. Han var i sitt rätta element så att säga, och jag tror att det är just där - i sitt rätta element - som människor blommar ut och verkligen kan göra det dom gör bäst.

Jag menar, skulle du ge mig en mikrofon och be mig undervisa i matematik, ja då skulle du med all sannolikhet inte lära dig speciellt mycket.

Så när evangelisten är i sitt rätta element, när han håller sig till just evangeliet, till korset och vad som hände på korset- ja, då är han så bra som han kan bli. Då är han sitt absolut bästa jag- sitt bästa Benny Hinn.

"Make him your number one love"- Benny Hinn om Jesus

Hemkommen efter kvällens långa möte. Det blev en knökfull färd med näst sista bussen för natten, chauffören fick be några i den långa kön att vänta in sista bussen - frågan är om det blev slagsmål om att komma med på den. Man behövde inte hålla i sig för att inte ramla i svängarna, trots ståplatsen, så väl packat var det. Men halleluja-ropen hörs hittills bara på dagtid i bussen, när folk är peppade inför vad som komma skall. På kvällen är alla för trötta.

Nu sitter jag i natten och smälter det jag har varit med om.

Benny Hinn ägnade sig inte åt några teologiska eskapader ikväll (tack!), däremot måste han väl nästan ha slagit rekord i kollekttalslängd? Och brukar man  framhäva sig själv och sina kontakter (bl.a. med Vatikanen) så där under talet? I katolska kyrkan samlar vi in kollekt utan några tal, det går snabbt och smidigt!

När det långa talet äntligen hade klingat av, och så snart han slutade att referera bibelberättelser om helanden (det var temat för kvällen), hände det.

D.v.s. samma sak som hände igår när han slutade prata och övergick till bön och lovsång. Atmosfären liksom ändrades på ett ögonblick. Fokus flyttades från Hinn till Gud. Och så var allt gott... Ja, så var det i alla fall för mig. Det blev en sån där stillhet som jag efterlyste tidigare idag, där Guds beröring verkligen kan bli intensiv, just för att det inte finns något som är i vägen. Inte total tystnad, men frånvaro av allt som kan skymma sikten, om ni förstår... Frånvaro av förhärligande av människor. Blicken fäst på Gud ensam. Sprudlande glädje och en stor frid samtidigt. Precis som ett katolskt karismatiskt möte när det är som bäst.

Ja, jag vet... Det finns mycket att undra över om Hinn: om hans teologiska syn, om en del av hans agerande, om ryktena kring hans privatliv, och om allt han påstår verkligen är sant.

Men just nu vill jag bara glädjas med dem som kom fram mot slutet av mötet och berättade att de upplevt helanden. Särskilt den syrisk-ortodoxa flickan som inte riktigt visste om hon höll på att bli helad, men som kände något, och hennes pappa som ber Jesus komma in i sitt hjärta varje dag. Hinn försökte med tolkhjälp och rena rama utfrågningen ta reda på om han var ordentligt frälst, men det var flickan och pappan själva som stal showen genom sitt sätt att reagera. Så öppna och oförställda.

Jag kunde tyvärr inte stanna tills det var helt slut p.g.a. busstiderna, men om några som läser det här var kvar ända till slutet så kanske ni vill berätta hur det var? Jag gick mitt under bönen för arabvärlden då folk stod i gångarna och bad.

Ett långt kvällsmöte håller på att gå mot sitt slut. Tre timmar har det hållit på nu, med lovsång, information om Benny Hinns ministry och kollekt till det, bibelberättande om hur Jesus helar. Och därefter, och där är vi fortfarande, praktiserande av helande.

Och nog har det kommit berättelser om helande alltid, ett antal. Hinn har kallat upp dem på scen, bett för dem, lagt händerna på dem och puttat dem i golvet. Han har skrattat och showat, helt uppenbart älskat varenda sekund. Och Ulf Ekman också, hans tveksamhet från igår kväll är som bortblåst ikväll.

Det är inte lättsmält rakt igenom, det är det inte. Jag har svårt för att helanden alltid verkar behöva ske på estrad, framför mick. Det blir mycket fokus på Benny Hinn, det går inte komma ifrån att det är så.

Och samtidigt... inte har vi problem med att det beds för mycket om helande i detta land, i denna kristenhet? Att det är bibliskt att be om helande är helt bortom all diskussion. Det är faktiskt än märkligare att det beds så lite för helande än att det beds för dem på en estrad, i en mick. Eller hur?

Ja, ni märker, jag är ambivalent. Kan man tacka Gud och resa frågetecken samtidigt? Det känns som att det är möjligt, just ju, just här.

Den frågan aktualiserades av Benny Hinns undervisning idag. Den väckte en hel del reaktioner på twitter, och har sen "twittrat" på i mina tankar. Så jag vill dela funderingarna med er, och höra vad ni tänker.

Hur ska man tolka "lämna allt"?

Kan man predika ett utblottelsens evangelium samtidigt som man lever ett lyxliv? Hur försvarar man det? Hur många miljoner kan man äga och ändå räkna sig som fattig - om inte annat så i anden?

Är det realistiskt att verkligen lämna allt? Vore inte det ganska oansvarigt? Att skjuta över ansvaret på andra, som då inte själva kan lämna allt, eftersom några måste se till att det finns mat och kläder och annat nödvändigt i den här världen.

I vår tid tenderar ordet att tolkas symboliskt oftare än bokstavligt. Få är de som verkligen säljer precis allt de äger och ger pengarna till de fattigaste för att följa Jesus på ovisshetens väg, i hopp om att någon ska förbarma sig och ge dem en tallrik mat när hungern sätter in.

Kyrkor äger aktier och fonder... Helt utan ekonomi kan det vara svårt att bedriva någon verksamhet. Då måste allt ske på frivillig basis.

Inte ens de som går i kloster och inte äger något, eller mycket lite, för egen del, är verkligt fattiga i radikal mening. De flesta kloster har tillgångar som försäkrar försörjningen, man äger ett stort hus, och de pengar som kommer in sätts på bankkonton och sparas där tills de behövs.

De som lever i egendomsgemenskap, kollektiv och liknande, har inte lika stora utgifter per person som de som lever ensamma, de kan hålla nere boendekostnad och även spara in på matkostnad genom stora inköp, och kan paradoxalt nog därför äga mer än de ensamstående som kanske inte väljer att lämna det lilla de har.

Den som ofrivilligt tvingas göra sig av med allt p.g.a. långvarig arbetslöshet eller sjukdom kombinerad med politiska beslut som ställer människor utanför välfärdssystemet - har den lämnat allt? Eller den som föds fattig, och lever utblottad hela livet? Eller är det bara det frivilliga lämnandet som räknas? Och räknas det bara om det uttryckligen sker "för att följa Jesus"?

Betyder detta att lämna allt kanske att inte fästa sitt hjärta vid något, även om man fortfarande äger saker? Att vinna en inre frihet.

Om man gör sig av med allt utom en liten sytråd, har man då lyckats bra? Eller kommer denna tunna sytråd att hålla en kvar i en fasthållandets ofria spiritualitet?

Kan man över huvud taget lämna precis allt så länge man lever här på jorden?

Hur kan den som är rik komma in i Guds rike? Vad är fattigdom?

Ja, vad säger ni....?

Jag plockar bort frågetecknet från förra bloggpostens rubrik, för nu råder det inget tvivel om att Ulf Ekman och Benny Hinn inte är helt överens dessa dagar. Inte så att de är fiender - långt därifrån, de omfamnade varandra på estraden idag och Hinn uttalade sin kärlek till Ekman i inledningen av sitt bibelstudium - men gårdagens predikan föll inte Ulf Ekman alls i smaken, det är tydligt.

Först gjorde han, som sagt, en markering i slutet av gårdagens möte. I morse, på bönen inför bibelstudiet, så uppmanade han alla att fokusera på Gud och inte på "vad han sa igår kväll". Det publicerades även en videoblogg där Ulf Ekman sa, om gårdagskvällens predikan: "Det var lite blandat"..."en del lustiga tankar"..."en del onödiga saker som sades, jag kommer återkomma om det".

Och det har han redan gjort, för klockan 13 så kom det ett nytt blogginlägg där Ekman skrev:

"En del har frågat om en kommentar om gårdagens möte. Det skall ni få. Ge mig lite tid... är i full fart med konferensuppgifter nu men hoppas kunna få till något antingen i kväll eller tidigt morgon bitti. Kortfattat kan jag säga att gårdagens predikan hade en del stora brister och jag gav en kort kommentar i mötets slutskede men återkommer om detaljer."

Så det är är alltså inte slut än, han tycker att det finns anledning att återkomma än fler gånger. Och även om Ekman gillade dagens bibelstudie - "Det är var bra, mycket mycket bra" sa han efteråt - så finns det en uppenbar oro kring vad mannen som ska predika även ikväll ska säga.

Så här avslutar Ekman sitt blogginlägg: "I morse var det mycket bra, centralt, klassiskt och viktigt... Vi får se ikväll..."

Efter ett, vad jag skulle kalla mycket bra förmiddagsmöte med Benny Hinn, så har jag hittat en plats i entrétrappan och kopplat upp mig mot kyrkans nätverk för att ge er en inblick i vad som händer under ett av Uppsala största evenemang, samt tipsa er om något ni bara inte får missa!

Jag tänker alltså inte gå in på mötet just nu- man sparar ju det bästa till sist, eller hur? För ja- detta var bra.

Så nu är det istället lite konferenstips som gäller! En tipspromenad helt enkelt!

1 Coffeshaken Jag har längat efter denna dryck sedan förra konferensen, då jag själv stod i coffeshopen och åtminstone fick titta på när andra tillagade den. Jag kan även avslöja att jag nyss lovade mig själv dyrt och heligt att jag skall dricka så många av dessa som det bara går under kommande vecka. Lyckas jag dessutom sno receptet, kan du kalla mig lycklig.

2 Indian Children Detta är Birgitta Ekmans fond för barn i Indien, och i deras monter i boktältet, som förövrigt är ett enorm tält, så doftar det av indiska kryddor, och de smycken etc. som man kan köpa därifrån får en att genast vilja boka en flygbiljett till det land som för Birgitta Ekman betyder väldigt mycket.

3 Dúfva Konferensens kanske bästa band? Lyssnade till deras spelning igår kväll i ungdomstältet, bättre låttexter och skönare framträdanden skall man leta länge efter. Jag har lyssnat till mycket och många under mina år här i kyrkan, och kan med all säkerhet fastsälla att Dúfva, som består av de tre killarna Eddie Stigeson (21), David Kristinsson (21) och slutligen Marcus Wilhelmson (24) förtjänar att uppmärksammas. Nästa år vill jag gärna se bandet på en större scen. Lyssna mer på killarna här.

D.v.s. det han sa idag (i motsats till igår) skulle utan problem ha kunnat tryckas nästan rakt av i en bok utgiven av vilket kristet samfund som helst. Han höll sig nära bibeltexter om den helige Ande och korset, och varnade för världens starka kraft att dra oss ifrån Gud. Man kan ju också se det sistnämnda tvärtom, vilket snarare är min inställning - man kan välja att fokusera på det goda, fina och vackra i världen, som för oss närmare Gud. Jag tycker mig ana en stark dualism som genomgående grundton hos Hinn.

Se i övrigt twitterflödet på #ek10 för detaljer och referat från förmiddagen.

Har Hinn möjligen lyssnat till kritiken eftersom han nu höll sig till grunderna i tron? Eller är det här hans sedvanliga upplägg av ett möte? Gårdagens teologiska utsvävningar på mycket tunn is florerade visst redan på ett annat möte han höll nyligen i London, där han tydligen också jämförde sig med Jesus (se kommentar till en tidigare bloggpost).

Dagens Hinn så långt är alltså sammanfattningsvis tämligen okontroversiell. Det var bara några få saker som var lite luddigt uttryckta, mest vad gäller hur Jesus och den helige Ande är relaterade till varandra. I övrigt var det en klassisk kristen undervisning. Inget nytt alltså.

Därför vill jag nu passa på att ta upp en sak jag funderar över. Detta med att det hålls så många väckelsemöten för redan frälsta, och fyllas-av-helig-Ande-möten för redan andefylla.Vad är poängen med det liksom? Har tänkt på det här i flera år, det brukar dyka upp så gott som varje gång jag deltar i frikyrkomöten. Är det verkligen så många som råkar komma förbi där och som aldrig har hört talas om Jesus? Vad jag är ute efter är att det skulle behövas en andlig fördjupning på många håll i frikyrkligheten, snarare än en repris av det som alla redan sannolikt vet och har erfarit många gånger om. Kan det stämma?

Och då menar jag inte fördjupning à la gårdagens Hinn, utan ett trovärdigt och hållbart budskap som verkligen leder djupare i tron.

Jag undrar också vad som skulle hända om det gavs tillfälle till längre stunder av tyst bön under dessa möten (och rent allmänt under frikyrkomöten). Måste det hela tiden pratas och sjungas så febrilt? Måste volymen vara så öronbedövande stark? Måste tempot vara så upphaussat?

Det är för övrigt inte barnen (som även idag uppmanades att hålla sig undan) som stör. Åtminstone stör de aldrig mig, ens om de pratar, springer och leker i kyrkan under pågående gudstjänst, det gör mig bara glad. Deras närvaro visar mig extra tydligt på Gud. Barns oförställda nyfikenhet och öppenhet är en gåva som tyvärr är försvunnen hos de flesta vuxna. Men den kan återerövras. Barnen påminner mig om hur det är att vara Guds barn.

För att återgå till denna viktiga fråga:

När får det bli så tyst i ett möte att det ges tillfälle för var och en att lyssna in den helige Andes lågmälda och försynta röst? Som katolik vill jag säga till frikyrkligheten: var inte rädda för tystnaden! I den finns en för er kanske ännu oanad välsignelse... Där börjar vi närma oss djupet.

Jag hoppas att kvällen, som verkar fokusera mer på bön och tillbedjan, kommer att öppna upp lite mer för det. Ett tips till er som leder mötet ikväll, kanske, om ni skulle råka titta in här innan dess. För övrigt ser jag fram just emot kvällsmötet, för det är när Hinn slutar predika och det hela övergår i bön som det blir som bäst.

Kommer att twittra ikväll endast om det tas upp teologiskt suspekta saker igen. Annars ser jag det som ett tillfälle att vara i Guds närvaro. Förhoppningsvis...

Uppdaterat 10.38: Här kommenterar Ulf Ekman Benny Hinn lite snabbt - "Det var lite blandat"..."en del lustiga tankar"..."en del onödiga saker som sades, jag kommer återkomma om det"

Kort nyhetsartikel om gårdagskvällens möte med Benny Hinn. Lägg märke till citatet från Ulf Ekmans avslutning: "Du har fått höra mycket här idag, gå hem och läs Bibeln och behåll det som stämmer, det du inte begriper kan du släppa".

En markering gentemot Hinns undervisning och han sa mer, men jag avvaktar att citera det innan jag kan återge det exakt. Likadant med en del som Benny Hinn talade om kring Jesus, det var så anmärkningsvärt att jag måste lyssna en gång till.

Och jag betvivlar att Ulf Ekman är överens med Hinn, ta bara exempelvis det som Hinn sa om jungfru Maria och födseln av Jesus (som även Charlotte Therese skrev om igår kväll)- att Jesu blod inte skulle kommit från Maria utan direkt ifrån Gud. Den obefläckade avlelsen sågade han längs med fotknölarna.

Själva den biten, om avlelsen, är säkerligen inte så anmärkningsvärda för alla inom den frikyrkliga sfären. Och det hade säkerligen inte varit det gentemot Ekman heller, för femtontalet år sedan. Men numer är den ståndpunkten förändrad. Så här sa han i intervju jag gjorde med honom för två år sedan, i ett närbesläktat ämne om "Maria som evig jungfru":

"Alla reformatorer, fram till att liberalteologerna slog igenom på 1800-talet, såg henne som evig jungfru. Sedan har protestanter dissat henne totalt, sett henne som endast ett stuprör. Jag tycker inte att det vore konstigt om hon var reserverad, helgad för detta enda uppdrag. Och jag är tveksam till att hon födde andra barn. Det finns massor med intressant att fundera kring detta, det är något man kan tänka och tycka annorlunda kring. Det är ingen central fråga för mig på något sätt. Vill man veta var jag står kan man läsa böckerna och lyssna till predikningar - där tydliggörs var jag lägger fokus."

Och han har upprepat det där vid flera tillfällen, Birgitta Ekman (Ulfs fru) har också skrivit krönika om det i Missionsmagasinet.

Och som sagt, det här var bara en liten del av det hela, som var enkel att nu kommentera. Jag återkommer (på bloggen eller i tidningen) kring mer av det andra, det som kan betecknas som en gnostisk syn där människan delas upp och där kroppen ringaktas.

Nåja, knappt vaken efter alltför få timmars sömn, är jag nu på plats i alla fall.

Regnet strilar ännu över stan - att jag uppehåller mig lite vid det beror på att den här stan har varit en kokande torr gryta i flera veckor. Regn är bra! Men skorna är fortfarande blöta från igår.

Bussresan i morse var lite ovanlig. Det är sällan man hör halleluja sägas högt i bussen, och köerna brukar inte vara femtio meter långa vid hållplatsen, eller bestånde av folk från all världens hörn. Irak, Ryssland och Afrika, bara för att nämna dem som satt närmast. 

Glad att jag fick med både dator och paraply från bussen, det brukar vara lagom att hålla reda på enbart en sak i det här trötthetsstadiet.

Nu väntar vi på att Benny Hinn ska dyka upp igen. Lovsången har kört igång.

Twittrar live från mötet...

***

Kan inte låta bli att lägga till att det tydligen inte går att få ett glas vatten på Livets Ord! Är jättetörstig, men i cafeterian fick jag nej! Det hade aldrig hänt i min katolska församling...

Min dator died on me under kvällens tryck, den stod inte ut med pressen antar jag. Men som tur är hade jag en extra hemma, därför blir detta inlägg bättre sent än aldrig.. Men då har ni åtminstone lite underhållning lagom till morgonkaffet!

Tänkte inte skriva så alltför långt, men ändå försöka ge er min bild av allt vad veckans första kväll bjudit på, och då tänker jag väl speciellt på mötet med den mycket omtalade Benny Hinn. Utan att försöka leka varken teolog eller journalist, så vill jag bara ha sagt detta; trots att hans predikan innehöll saker man kanske inte förstod sig på, eller till och med inte höll med om, så blir min slutsats följande; människor mötte Gud. Stämningen var på topp, folk var glada och det jublades från alla håll. Skall jag vara riktigt ärlig med er, vilket jag ska vara, så kan jag berätta följande; JAG mötte Gud, JAG kände glädje, mitt hjärta jublade, och min mund likaså.

Om det inte vore för Ulf Ekman's sköna avslut, ja då kanske jag skulle ställt mig annorlunda inför kvällens möte, men när han avslutar så galant som det han faktiskt gjorde, ja då känner jag istället en trygghet. En trygghet vad gäller min församling och var den står någonstans i teologiska och bibliska tolkningar, samt en trygghet i att man alltid- oavsett vem det är som håller i mikrofonen, får och ska pröva allt som sägs. Sedan gäller det att "kolla skrifterna, behålla det goda, resten kan du släppa".- Ulf Ekman.

Inom kort ska det dyka upp en kortare nyhetstext om Benny Hinn och kvällens möte här på webben. Men det kommer mera, kring denna kväll och hela Hinns helg i Sverige, var så säker.

Så några ord får ni nu, fler kommer framöver.

Hörs under söndagen.

Lyssnat på Benny Hinns första framträdande.

En del nya teologiska tolkningar om både det ena och det andra serverades. En helt ny lära om Jesu blod bl.a., som ska ha levererats direkt från Gud, inte alls via hans mor Maria, och samlats upp av änglar och förts till himlen. Dogmen om den obefläckade avlelsen sågades vid fotknölarna. Och vi katoliker fick erbjudande om Benny Hinn's "hjälp".

Vi fick oss även till livs en urgammal gnosticistisk människosyn, som hade varit bäst att låta vila i frid. Kropp, själ och ande presenterades som tre delar varav bara två ska bli frälsta. Sen blev det ganska snurrigt ett tag om Treenigheten.

Och visst var han inne på lite tankar om predestination i samband med utläggningen om Livets bok?

Hinn vet anmärkningsvärt nog mer om änglar och demoner än dessa tycks veta om Gud. Och det "djup" han flera gånger utlovade stannade tyvärr på ytan, vandringen på vatten slutade på grund botten. Urvattnad teologi gör ingen glad...

Fortsättning följer, de släcker ner så det inte går att se tangenterna...

***

Hemma igen, knapprar på dinosauriedatorn, det gick inte att koppla upp sig mot något nätverk här med en smidigare variant.

Har uppdaterat lite ovanför.

Vill tillägga att Benny Hinn vid flera tillfällen sa till om att inga barn fick vistas i gångarna. "Låt inte barnen komma till mig" alltså?

Teologiskt är det hela hittills en besvikelse: ett tunt budskap som dessutom var mycket märkligt tolkat. Jag skulle inte kunna kalla det "djup" ens med den bästa vilja i världen.

Tror att Benny Hinn skulle komma bättre till sin rätt om han koncentrerade sig på evangelistbiten, ett enkelt budskap, förbön, tillbedjan och lovsång. Teologi borde han nog helst hålla sig borta ifrån. Det blir bara rörigt. Väldigt rörigt. Vilket märktes inte minst på twitter där vi var många som försökte referera vad som sades. Lägg gärna till mig där förresten på: http://twitter.com/katolik - kommer att twittra direkt även från kommande möten.

Värt att notera i marginalen är kanske att det började duggregna när jag var på väg till Livets Ord, och det fortsatte sedan med ett veritabelt ösregn hela kvällen. På bussen frågades det på norska efter "Kummingatan" - och där skulle nästan alla passagerare av.

Vågar man hoppas på ett helig Ande-skyfall inomhus imorgon kväll? Jag tillåter mig att göra det. Trots allt.

Nu är kvällsmötet igång, lovsången ekar inne i Livets ord-kyrkan. Här är folk med fullt ut, det sjungs för full hals.

Nyss hälsade Ulf Ekman alla välkomna, sa bland annat: "Ikväll och i morgon talar pastor Benny Hinn. Men Jesus är här hela veckan".

Jesus finns fanns han inte syns, säger barnsången. Och det verkar gälla Hinn också. För honom har vi inte sett än, kanske kommer han inte in förrän det är dags för honom att predika.

Inte unikt för honom, finns fler internationella predikanter som gör så. Det hindrar inte att det är aningen märkligt i mitt tycke. Varför vill man inte vara inne i lokalen man ska predika i, vara med och smaka på lovsången och kanske samla kraft genom den?

Jaja, vi får se när han dyker upp.

Skrev en bloggpost mitt på dagen idag, där jag beskrev att den här konferensen var historisk i allt snack inför, allt beroende på Benny Hinn. Men den bloggposten har på något märkligt vis försvunnit, den är borta för alltid vad det verkar.

Men jaja, ingen större förlust. Benny Hinn är här i alla fall, den högt älskade och högt ifrågasatte predikanten. Läs artikel här om du inte har koll på honom.

I övrigt har jag alltså två medbloggare i år som kompletterar mitt perspektiv: Maria Vethe som är medlem i Livets ord sedan några år tillbaka, och Charlotte Therese Björnström som är katolsk debattör och teolog. De har presenterat sig lite mer i varsin bloggpost här.

Nu börjar snart kvällsmötet, som folk köat till i timmar. Kanske blir det något bloggat under mötets gång, vi får se. Om du vill kan du se mötet direkt på Livets ords hemsida.

Väl mött under resans gång!

Ja, ungefär så känns det nu inför konferensbloggandet. Särskilt som vi som kommenterar händelsen representerar olika sammanhang. Får se vad vi reagerar lika/olika inför. :-)

Ni som har följt mig i ur och skur på min vanliga blogg under de senaste åren känner redan till hur jag ställer mig till åtminstone en del av de hetaste teologiska frågorna. Min bakgrund är såväl kontemplativ som karismatisk, och så katolsk då. Och ni kan knappats ha undgått att märka att jag bl.a. gillar katter och konst... Men inför Europakonferensen är det ändå ett oskrivet virtuellt blad som nu vilar framför mig här. Det ska bli kul att fylla det!

Förväntningarna inför konferensen ligger redan i luften. Vibrerar liksom över hela Uppsala. 

Jag har lite tankar kring ett av de mest kontroversiella talarnamnen, Benny Hinn. Men dem återkommer jag till lite senare...

Själv konstaterar jag nu till min glädje att det går en direktbuss hemifrån till Livets Ord. Det hade jag ingen aning om, att åka buss brukar annars utgöra ett stressigt spring mellan Stora torget och stationen för att byta till en annan linje. Väntetiderna brukar bli långa. Att ta sig en relativt kort sträcka kan ta upp till en timme på det sättet. Men nu...bara att sätta sig i en buss som passerar närmaste hållplatsen här, och glassa på raka vägen utan byten. Får man ha det så bra?

På återhörande inom kort...!

Yes, nu är Europakonferensen 2010 igång!

Men först av allt vill jag gärna ge en kort presentation av mig själv, mina inlägg lär förmodligen bli roligare att läsa med lite bakgrund. Mitt namn är alltså Maria Vethe, och jag är 21 år. Jag studerar statsvetenskap och utvecklingsstudier på universitetet, och planen är att ta en kandidatexamen i de båda ämnena. Jag är aktiv inom en förening som arbetar mot människohandel, ett tema som ligger mig varmt om hjärtat.

Förutom detta blir det en hel del kyrkohäng, och då är det först och främst Livets Ord i Uppsala som gäller. Slutligen kan jag berätta att jag ursprungligen är från Norge, men att jag flyttade till Sverige för ungefär fyra år sen. Så om ni skulle hitta lite svorska bland mina texter, så hoppas jag på ert överseende.

Men nog om mitt hemland, nu är det Uppsala som står på kartan! Min hemförsamling har, precis som vanligt, dragit igång årets Europakonferens. Redan nu har människor börjat köa, och det var för dokumentationens skull av just detta som jag cyklade i motvind och med flugor i ögonen mot kyrkan. Men det var det värt! Ungefär tjugo personer har bildat en kö- vilken förväntan! Stämningen är på topp, och folk är glada. Kvällsmötet med Benny Hinn är orsaken, och jag kan inget annat än att se fram emot vad som komma skall!