Så ja, då var Europakonferensen över för i år. Stort tack för att ni följde, och tak till Charlotte Therese Björnström och Maria Vethe som bistod här på bloggen.

Själv åkte jag hem redan i fredags om ni registrerat att det blev lite lågvarv från min sida. Jag ska ärligen säga att mycket kraft gick åt i början av veckan, när Benny Hinn var på besök. Suckade än här än där kring det under veckan och fick några hurtfriska "det där var då det, nu har vi gått vidare" till svar.

Sorry, men så enkelt skakar inte jag av mig något sånt där. Det tog mycket kraft och energi att vara med om men även att rapportera kring. När man vet hur noggrant folk kommer läsa blir anspänningen extra stor.

Nåväl, sista ordet är inte sagt kring Europakonferensen 2010, jag är rätt säker på att det blir en del efterdyningar framöver. Mne då tar vi dem i tidningen eller på min vanliga bloggplats.

På återhörande.

Då var Europakonferensen 2010 över! Bara att börja förbereda för nästa år!

Tänk vad grymt det är att vi kristna har varandra, och att vi kan samlas i och med konferenser som denna!

Vi ges möjligheten att komma samman, umgås, lära känna varann, lyssna till fantastiska talare, fyllas på med Guds ord och utrustas för framtiden.

Därför är det så viktigt, tror jag, att vi inte inte dömer varandra och ser ned på varandra. Inlägget som jag valt att kalla "tiotusen piercingar kan inte stå i vägen", har jag fått enormt positiv respons på- från alla håll, vilket visar på att vi är många som ändå känner så; nämligen att vi måste acceptera och tolerera varandras olikheter.

Vi som kristna måste stå enade, det skall bli ett tecken för de som ännu inte kommit till tro.

Slutligen vill jag bara ge creds till var och en som hjälpt till under Europakonferensen- ni vet vilka ni är. Den tid och den insats ni lagt ned alltså.. Ovärderligt!

Man kan ju inte låta bli känna sig en aningen stolt över sin församling, över alla de myror som dragit sitt strå till stacken så att säga. Ni lyckades hålla ordning på oss alla, och ni har gett oss goda tacos-tallrikar och ännu bättre coffesahakes!

Trots det faktum att man ligger efter med sömnen, så har jag aldrig känt mig mer pigg och glad. Tro kommer av hörande, och efter alla dessa möten är det väl inte så konstigt att man känner sig både nyfrälst och tacksam?

- Nyfrälst eftersom jag en gång varit just det, närmare bestämt för fyra år sedan- strax efter att jag kom till Livets Ord alltså.

- Tacksam därför att den församling man är med i lyckas med denna fantastiska konferens, år efter år. Av med hatten!

Så, goodbye for now. Otroligt kul har det varit, hoppas ni håller med!

Alt gott,

Maria

Hur går det ihop? Det glädjefyllda vemodet?

Bättre än man kunde tro.

Det är just precis vad jag känner nu efter en veckas intensiv närvaro på Livets Ord.

Det har blivit mycket reflekterande och rapporterande. Och så en del bön förstås. Och god mat emellanåt. Men det jag kommer att bevara som de allra bästa minnena är ändå mötena med fina personer. 

Mina medbloggare förstås, lite Dagenfolk som tittade förbi i början, och de trevliga ansiktena utåt på Livets Ord, och så vanliga församlingsmedlemmar och hitresta konferensbesökare. Och twittrarna förstås! Det känns som att jag kan ha missat några nu, det är alltid risken när man börjar räkna upp folk. Men ni finns i mitt hjärta!

Jag är även glad för det vänliga och humoristiska mottagande som jag mötte i min roll som Dagenbloggare - det är inte självklart att man med sådan värme tar emot någon "utifrån" som kan tänkas skriva såväl positivt som kritiskt om det som sker. En katolik dessutom! Faktum är att jag kände mig riktigt hemmastadd på Livets Ord efter ett tag (även om jag har längtat till min församling som jag lyckligen återsåg idag). Kommer för övrigt att sakna min pressplats...alldeles lagom långt fram! :-)

Den här veckan har för mig inneburit en djupare insyn i frikyrkligheten (som jag förvisso inte var obekant inför innan), vilket jag är mycket tacksam för, det har varit ett övervägande positivt intryck. Ni har vuxit i mina ögon. Jag uppskattar er unika karisma i kyrkligheten. Vi har så mycket att bidra med i varandras sammanhang - vi borde ses mer över kyrkomurarna! Vi får se till att det blir fler ekumeniska tillfällen...!

Sist men inte minst - stort tack till alla som har kommenterat mina blogginlägg här! Jag har, som jag tidigare skrev, tyvärr inte haft tid att svara på det mesta av det, men jag har läst allt ni har skrivit, och uppskattar att få feedback när jag skriver. 

Jag vill nu hälsa er alla välkomna till min egen blogg som finns här:

http://katolskakyrkan.blogspot.com/

Det går också bra att fortsätta följa mig på twitter, där ni hittar mig som: @katolik

Och - nu när jag har tillbringat en hel vecka med er frikyrkliga, så vill jag passa på att välkomna er att besöka min kyrka (d.v.s. den närmaste katolska församlingen där ni bor). Kanske ni upptäcker något nytt? Fair enough!?! Hör gärna av er i förväg om ni kommer just till min församling, så ses vi där!

Hoppas på återseende, alla mina kära syskon i Kristus! Be för mig!

***

Va, slutar hon där? Bilden då, vad föreställer den? Ska hon inte säga något om den? Det undrar säkert någon vän av ordning. Man kan väl inte bara lägga in en märklig bild så där lösryckt?

Bilden är faktiskt ett misstag. Den togs av min kamera under en promenad, troligen över festivalområdet. Jag såg den först när jag kopplade in kameran i datorn. Och då tyckte jag att den var lite kul. Tror att det är mitt hår man ser i hörnet, vem personen som går förbi är vet jag inte, men titta upp mot himlen, vad ser ni där...?

"Det finns inte många kristna band i Sverige som spelar den här typen av musik som vi gör. Det är en ganska radikal stil som skiljer sig från mängden, speciellt i kristna sammanhang" - Johannes Karlsson om Safemode.

Från höger: Johannes Karlsson, Juuso Savolainen, Sebastian Sander.

Tre av fem glada killar, Juuso Savolainen (22, gitarr), Sebastian Sander (22, bas) och Johannes Karlsson (24, trummer) från det kristna punk-rock bandet Safemode, där även Tjet Gustavsson (25, sjunger) och Robin Ahnlund (21, gitarr) ingår, tog sig tid att prata med mig inför deras debutskiva som släpps den 8 augusti.

Runt ett bord under Europakonferensens enorma tält, så berättade killarna för mig att det var för ca tre år sedan, närmare bestämt våran 2007, som Safemode bildades, och sen dess har mycket hänt.

Förra året var det Safemode som gick av med segern efter att ha tävlat mot 600 andra band i rock-SM, vilket definitivt satte bandet på kartan. Som Sveriges nu officiellt bästa live-band har killarna fått göra spelningar över hela landet, och de har även haft spelningar både i Finland och i Tyskland.

När jag frågar killarna vad de har för mål med sin musik, finns det ingen tvekan; de skall nå till topps. "Vi vill kunna leva på det", säger Juuso Savolainen innan han påpekar att "man måste ha höga mål" - jag kan bara hålla med.

Johannes Karlsson instämmer, och säger att det alltid funnits med i planerna att de fem skall sträcka sig längre än bara inom Sverige. "Just den musik som vi spelar är så mycket större i USA, och där finns en helt annan marknad". berättar Johannes.

När jag sedan ber om hjälp att "genre-placera" deras musikstil, sätts en liten diskussion igång. "Utvecklat amerikansk skatepunk med skrik", säger Juuso. "Stor blandning, men först och främst punk-rock", säger Sebastian.

Om vi sedan lägger till ordet "screamo" tillsammans med lite metal-influerat, enligt Johannes, så skall vi alltså kunna landa rätt. Ja, eller så bara lyssnar du här, så kan du bilda dig din egen uppfattning.

Jag med mina icke-kunskaper, kan i alla fall konstantera att det är rockigt. Det verkar även vara ett ord som går igen under diskussionens gång, så helt fel har jag väl inte.

Efter att deras nya och även allra första skiva har släppts, så kommer killarna att ha en releasefest här i Uppsala, till vilken ni kan köpa era biljetter här.

Då skall det rockas gärnet tillsammans med publiken, för enligt Juuso så är det just det killarna älskar mest; nämligen att det får bli en gemensam sak för alla som är med;

"Vi vill inte bara spela för att synas och höras själva, utan vi vill involvera de som är där. Man vill göra det tillsammans, det är då det blir roligt", berättar Juuso.

Från vänner och familj upplever killarna fullständigt stöd; "De har sett Safemodes hjärta, och förstår vad det handlar om. Vi har full support", berättar de tre.

"Även när vi inte var någonting, så trodde folk ändå på oss. Helt sen vi började så har människor sett något som inte vi har sett, och det stöd som vi upplever är få förunnat", säger Juuso.

De tre berättar att bandet själv står för kostnaderna vad gäller den nya skivan, men att man ser på det som en investering. "Planerna med skivan är att hitta ett bolag som förstår sig på det vi gör. Den nya skivan är till viss del för att promota oss", förklarar de tre.

Vad jag personligen gillar är att Safemodes musikstil inte direkt stämmer in på den kristna "lovsångs-mallen";

Visserligen kan det ropas högt på söndagsmötena, men det kan ändå inte riktigt jämföras med den volym som Safemodes spelningar bjuder på. Jag har själv varit på en för många år sedan, så jag vet jag pratar om. Men ändå så berättar de tre att deras musik för dem är ett sätt att prisa Gud;

"Har man hjärtat på rätt plats, så spelar det ingen roll hur det låter. Vi har fått nyckeln till många människors hjärtan; till människor som aldrig annars skulle satt sin fot i kyrkan. Det vi gör är att vi använder oss av den nyckel som vi fått av Gud"- Juuso Savolainen.

Design: Proclaim, David Wärnberg.

När jag avslutningsvis frågar de tre om det finns något mer de vill tillägga, några sista ord till Dagens läsare, så är det följt av ett högt skratt från oss alla som Sebastian Sander svarar "God Bless America", och jag kan samtidigt inte låta bli tänka;

"God Bless Safemode"

Det är inte bara andlig spis som är av vikt under en kristen konferens, den lekamliga födan är minst lika viktig (och givetvis är detta skrivet utan gnosticistiska tendenser).

Jag gjorde därför ett ovetenskapligt och ytterst subjektivt test av mat och dryck under konferensen.

Provade på ett Samson meal, en Mosesburgare, en kycklingsallad, en chicken nuggets, en våffla med grädde och sylt, två souvlaki, en coffeeshake och en stor Go Nuts-glass. Det var vad jag hann med, i övrigt åt jag snabbt några smörgåsar hemma i skrivpauserna, eller beställde take away på väg till eller från konferensen.

Frågade också runt lite bland deltagarna vilka deras favoriter var.

De flesta tycks vara eniga om att souvlakin vann överlägset i matväg. Jag är själv också av den åsikten, därav det återkommande inköpet av den. Andra gången kom jag precis när de skulle stänga, och var bland de sista köande som fick glädjen att äta den igen. Någon röstade för köttbullar med mos, en annan för taco grande (hade gärna själv provat tacos sista dagen, men det fanns tyvärr inte plats i magen efter glassen...). Souvlakin får fem LO-djur av fem möjliga.

På glassfronten var det Go Nuts som fick flest omnämnanden som bästa glassen. En rejält tilltagen sockerchocksglass, med mjukglass på toppen, hackade nötter strösslade över den, och med hasselnötscreme, många små marshmallows och glass av okänd sort i mellanskiktet. Andra glassar som nämndes var bl.a. People's choice och Pavlova. Go Nuts får fyra av fem LO-djur. Mitt tips till nästa år är att minska ner den till halva storleken, det vore mer lagom.

Min bloggkollega Maria har gjort mycket reklam för coffeeshaken så jag var ju "tvungen" att testa den. Tyvärr hade receptet gjorts om precis innan så jag vet inte hur den smakade från början, säkert underbart. Mitt intryck var väl inte så översvallande, lite väl skarp kaffebönsmak som simmade i smaklöst fluff och tävlade med det om smaklökarnas uppmärksamhet. Plus för konsistensen, svalkan den gav i konferensvärmen, och koffeintillskottet, men ett samtidigt minus för den ojämna smaken och beiga färgen ger den bara tre LO-djur. Inte illa, men inte heller i toppklass. Glömde att fråga runt om andra goda drycker, så bedömningen av shakes är lite orättvis.

Tack Gud, och alla hårt arbetande mattältsfrivilliga, för maten, glassen, drycken, och för bra service! Jämfört med min egen matlagning så var allt kanongott!

Såg några trevliga knappar i boktältet... Gillar ju särskilt katter... :-)

En knapp med en kort text kan säga mer än en predikan.

Haft en härlig lördag på Europakonferensen.

Morgonmöte med John Bevere och sedan koncert med Guy Penrod. Shoppat loss i boktältet, där jag bland annat införskaffade mig den rosa bibeln som jag tidigare talat om. Den matchar min rosa dator. Tjejigt? Nedå. Inte alls.

Sedan så var jag och lite kyrk-kompisar med på att gestalta fika-och-mingel-bilder idag för Livets Ords hemsida, och till sist blev det dags för kvällsmöte med Ulf Ekman där fokus låg på bönen.

Alltihopa avslutades med fotbolls-turnering utomhus, och en coffeshake- såklart.

Men nu är klockan 05:30, så jag säger godnatt. För allt i världen.

Guy Penrod signerade skiver i boktältet idag, och jag passade på att smygfota honom.

Det enorma boktältet fyllt med kristet godis för vuxna och barn.

Titta vad jag hittade! Dagens monter!

Det är härifrån man får de godsaker man beställt från glasstältet och coffeshopen.

Denna syn kommer jag att sakna.