Några gånger under mina år på Dagen har jag blivit beskylld för att bedriva kvällstidningsjournalistik (i negativ mening, alltså), bland annat när jag vid ett tillfälle gjorde en intervju med ledarna för Stockholm Karisma Center. Det hade just börjat ryktas om ekonomiska problem och jag ställde kritiska frågor kring det. En kristen ledare hörde av sig via mail och var tvärsur. "Varför jobbar du på Dagen, du hör hemma på kvällstidning! Du ska få se att de har allt i ordning", skrev han.
Han hörde aldrig av sig igen.
Och nu har jag fått det ultimata beviset på att jag nog inte är någon vidare kvällstidningsjournalist ändå.
I samband med den här bloggposten från Europakonferensen - som handlade om varför inte kvällstidningarna var och skrev om Carolas besök - föreslog Börje att jag skulle vända mig till dem och tipsa så att de skrev några positiva rader om hennes besök. Jag svarade att de knappast skulle vara intresserade så här i efterhand.
Men jag är som sagt ingen kvidare vällstidningsjournalist, har svårt att förstå hur de tänker,
För i dag, två veckor efter det lilla gästspelet på barnmötet, så toppar Expressen sina nöjessidor med "Carolas hemliga comeback". De har det till och med på förstasidan, så stort bedöms det vara. Men de vill att det ska verka som att det var alldeles nyligen, för de skriver att det var häromdagen som det hela inträffade.
Jo visst, och dagen före det var det julafton.
Då var den sista artikeln från Europakonferensen i tidningen, en intervju med John Bevere. Jag gissar att det han säger kommer att bli omdiskuterad och omdebatterad. Med all rätt , tycker jag. Och det tycker nog han med, han menar att detta är det viktigaste ämnet Gud anförtrott honom (se där, ännu en gradering:-)) så att folk tänker till kring det och diskuterar det är precis vad han hoppas.
Jag tycker, som jag skrivit tidigare på bloggen, att det är ett svårt ämne. För det första för att det innehåller delar som jag nog aldrig hört någon undervisa om tidigare och när sånt dyker upp känns det alltid lite märkligt. Samtidigt förstår jag ju vad han menar, Jesus talar onekligen en hel del om det här med belöning. Men har John Bevere tolkat och "pusslat ihop" de olika sammanhangen rätt?
För det andra känns det här med graderingar och hierarki inte helt enkelt att smälta. Men vad är det som gör att det är lätt att avfärda det? Är det för att det är obibliskt eller för att det går emot vår folkrörelseradition?
Jag gissar att debatten som uppstod efter intervjun med Paul Scanlon kan komma att ta ny fart. Jag tror till och med att jag hoppas det, för ämnet dyker upp lite överallt nu och det vore spännande att höra olika personer ge sin syn och sina tankar. Har John Bevere och andra som talar om Guds rikes hierarki och antidemokratik rätt? Eller var har de annars fel?
Enda faran jag har inför en sådan debatt är att min roll skulle bli alldeles för avgörande, indirekt. Ibland fasar man när man gjort en intervju av det här slaget. John Bevere talade om det här i en timme och drygt det på Europakonferensen och har skrivit en tjock bok i ämnet. Jag har sammanfattat själva grundtanken och dessutom ställt ett antal frågor utifrån det och det ryms på en halvsida i tidningen. Hela hans svar går inte alltid få med av uttrymmesskäl, en hel del skulle han förstås kunna utveckla betydligt, och dessutom finns risk att somligt går förlorat i översättningen.
Vad är det då jag säger, att artikeln ska läsas med en nypa salt? Absolut inte, jag står helt för den och tycker att den är intressant. Men jag menar att man alltid ska vara försiktig med att dra för stora växlar utifrån en text av det här slaget. Den kan ge en hel del svar, men kan samtidigt bara vara en hint och ett skrapande på ytan. Det bör man vara medveten om och läsa utifrån. Men den kan vara en god hint, ett gott skrapande på ytan som hjälper att förstå.
Egentligen hoppas jag helt enkelt att John Bevere ska bli bedömd utiifrån sitt budskap mer än min text om det. Så jag ber: "Bevara Beveres budskap så att det når fram". Vad effekten sedan blir av det, om han avfärdas eller högaktas för det, är en annan sak som andra får avgöra.
Antingen blir det väl belönat eller så brinner alltihop upp, antar jag.
Förra inlägget skulle ju bli det sista för Europakonferensbloggen, skrev jag. Men det blir kanske något till ändå.
Såna här konferenser tenderar ju att spilla över någon dag, inte minst för oss som jobbar med media. Bloggen är ganska omedelbar, men tidningar har en viss förskjutning. I morgon kommer sista artikeln från Europakonferensen i Dagen, en intervju med John Bevere. Och jag känner på mig att jag kommer kommentera den någonting här i morgon. Har man möjligheten att komplettera det begränsade spaltutrymmet någo kan man ju ta den, tänker jag.
Den som lever och läser får se om det blir så.
Några avslutande rader för denna blogg, i någon slags försök att sammanfatta konferensen från mitt perspektiv. Och jag gör det med en "årets europakonferenslista".
Årets:
...stjärna: Stig Svåren, "the star of the late afternoon show". Totalt avslappnad och struntandes i om han är pinsam ur vuxensynvinkel. Det gör honom till en oomstridd stjärna på eftermiddagens barnmöte.
...gästpredikant: Matthew Barnett. Många had emycket gott att säga, men det exempel Barnett har att visa från Dream center grep mig mest. Tisdagens förmiddagsmöte om att kyrkan inte bara är för de perfekta grep tag ordentligt i mig. Rakt in i hjärtat.
...amerikan: John Bevere. Inte nog med den vita kavajen, vilket colgate-leende den mannen har!
...fråga: varför inga kvinnliga talare? Någon borde iag gått att hitta, om man velat. Måste finnas en ideologisk/teologisk förklaring till den frågan. Det tror jag.
...komiker: Stefan Salmonsson. Utan att beröva allvaret, dessutom. En svår konst som han behärskar. God tvåa i denna kategori: Ulf Ekman.
..onödiga liturgi: lovsångsteamets återuppståndelse inför Kong Hees predikan på fredagskvällen. Varför inte rida på den våg Brenton Brown byggt upp?
...nitiskhet: mötesvärdarna. De har naturligtvis en viktig uppgift för att hålla säkerheten och ordningen. Men ibland blir det lite övernitiskt, och inte minst knarras det från barnvagnsraderna om uppfodrande blickar och röda lappar som dök upp under veckans gång och manade till koll på barnens ljudvolym. Det kan finnas gränser, visst (ett barn som får tokspel och skriker för full hals konstant går samtliga föräldrar med huvud ut med) men barn måste få låta och ta plats. Punkt.
...fråga 2: hur får Ulf Ekman ihop den återkommande varningen för att det inte får bli för känslonriktat med att det ständigt ska spelas på pianot i samband med inbjudningar? Han har ju helt rätt, karismatisk kristendom kan bli alldeles för upphängd på känsloupplevelser, men för mig är också det där ständigt närvarande pianospelet en av många möjliga bovar i sammanhanget. Det bäddar verkligen för risken att bli ytligt känslomässigt berörd och sammanblanda det med djup upplevelse, tror jag. Är inte allergisk mot det så att det måste förbjudas, men när det blir mer regel än undantag reserverar jag mig.
...säljare: Siewert Öholm. Söndagskvällens presentation av "Pastor Ulf"-boken går till historien. Vilket guldläge för att presentera en bok. Och som han tog tillvara på det; snabb och fängslande och så där perfekt insmickrande gentemot Livets ord-församlingen och Ulf Ekman. Och så direkt därefter understrykandet av att han är en fristående journalist. Imponerande. Dessutom fortsatte han sälja boken även i smått under resten av veckan. Jag satt bredvid honom på mötet där Ekman talade om Israel. "Det här talar han om i boken", "det här utvecklar han i boken", "det här säger han ännu tydligare i boken" viskade han till mig. Med följden att jag känner: borde nog läsa den där boken. Skicklig säljäre.
...temasång: "Everlasting God", av Brenton Brown. Matthew Barnett talade på måndagskvällen om att sånger ofta för tanken tillbaka till en plats. Så sant, så sant. Och för mig blir det Brenton Browns "Everlasting God" som alltid kommer att få mig minnas Europakonferensen 08, tror jag. En modern klassiker, så sanslöst bra.
...bästa blogginlägg från mig, enligt mig: "Jag blir tårögd". I alla fall viktigaste och mest angelägna ämne, eller?
...tema: sök kristuslikhet, med den heliga andes hjälp, och kom in i den kallelse som Gud har för ditt liv. Typ så, skulle jag sammanfatta det.
...nya bekantskaper: kollegorna på Världen idag. Trevligt att få ett ansikte på er, tack för måltidsgemenskap och annat.
...det här måste jag fundera lite på: John Beveres undervisning och syn på hierarki och demokrati. Inte helt lättsmält och självklart för den som är fostrad i folkrörelsesverige - men inte kan man avfärda något enbart för att man är en del av det arvet? Måste fundera, reflektera och läsa lite mer i ämnet, känner jag. Kanske ändrar mig, kanske avfärdar. Får se.
...entré: Joakim Lundqvists Michael Jackson-entré upp ur scenens golv kommer jag troligtvis aldrig glömma, någonsin.
...tema 2: de goda orden om Ulf Ekman. Det var påtagligt hur många som uttryckte sin stora uppskattning av Ulf (och även Birgitta, ofta) Ekman från scenen. Barnett kallade honom "hela världens pastor", flera andra av talarna sa liknande saker. Artighetsfraser förstås, men det kändes inte som bara det. Dessutom var det flera som via videohälsningar uttryckte liknande saker, tydligast var Stanley Sjöberg.
...flyt: serveringen, ja egentligen all organisation. Allt bara flyter på, hur bra som helst. Mycket imponerande.
..."hur orkar karln?": Ulf Ekman. Förutom en blogg som uppdaterats i stort sett varenda dag så har han lett möten, predikat tre gånger+haft samingar för Livets ords partners och affärsmän, tagit om hand av alla gästande talare och andra predikanter. Den mannen har en stor arbetskapacitet.
Ja, mycket mer skulle kunna sägas men jag tror jag nöjer mig så nu.
Tack för att du följt med här på bloggen, hoppas att du känt dig road, och kanske även lite oroad då och då. Den blandningen har jag eftersträvat och den går igen i detta sista inlägg för denna gång. En blandning av sött och salt.
Allt gott!
Nu slår jag igen datorn strax, och ögonlocken.
I morgon bär det av hemåt igen, direkt på morgonen. Hade först tänkt stanna över avslutningsgudstjänsten, är nyfiken på hur nattvardsgudstjänsterna här är.
Men det får bli en annan gång. Måste lämna rummet på morgonen och orkar inte dra alla väskor fram och tillbaka till Livets ord för ett möte.
Fast det där är ju bara ett svepskäl, förstås. Den egentliga anledningen är att jag längtar hem. Sju dagar borta från fru och barn väcker sannerligen längtan. Jag sätter mig helt enkelt på tåget så fort det går, hem till frun och de här godningarna, Olle och Alfons.
Men det blir nog något blogginlägg i morgon ändå, trots att jag inte kan vara med på mötet. Kanske någon typ av sammanfattning av veckan. Vi får se. Till dess, allt gott.
Det är inte ofta jag kommer på mig själv med att sakna kvällstidningarna, men i dag hade de faktiskt gott kunnat varit på Europakonferensen. För i dag medverkade Carola (hon som man kan nämna utan efternamn) på förmiddagens barnmöte. Som sångpedagog till ledarna och lovsångsledare, i all enkelhet.
Inga större divalater där inte, tvärtom. Den typen av bilder borde spridas och nyansera de som så ofta ges och förmedlas.
Det var väldigt vilken skruv den där bloggposten om liturgi tog. Har fått massor av kommentarer om den i dag på konferensområdet, alla positiva: "så sant", "på pricken" och så vidare.
Och så kan det bekräftas, Ulf Ekman hade läst inlägget här på bloggen. Utbytte några ord med honom efter kvällens möte och då sa han det. "Jag skrattade när jag läste det, för det är ju så sant. Det är klart att man har en liturgi eller mötesordning. Problemet är att en del i väckelsesammahang inte vill bejaka det. Man behöver ju inte göra om allt varje gång, det skulle ju vara rätt bökigt att lägga om rälsen varje gång man ska ut och åka tåg, eller hur?".
Onekligen.
Liturgin/mötesformen har ju just den effekten när den fungerar som bäst: folk kan slappna av, de behöver inte stå och lägga energi på vad som ska ske framöver. Och när man har en viss ordning så finns också möjligheten att stiga vid sidan om den, känna frihet. Det var kvällens avslutning ett bra exempel på. Det var sång och hälsningar från Ulf Ekman om vartannat. Inget ovanligt i det, men sen tog Ekman ett initiativ till tystnad som sedan övergick i någon slags profetisk sånguppmuntran från Ekman. Svårbeskrivligt, men tydligt innerligt.
Ulf Ekman talar om den helige ande ikväll, om att ahdens viktigaste uppgift är att visa oss Jesus och forma oss så att vi blir lika honom. Han har tydligt strukit under att anden är övernaturlig men även naturlig. "Han är en verklighet, inte bara en krusning längs ryggraden".
Så för att bli lik Jesus - som så mycket av undervisningen den här veckan handlat om - behöver vi en naturlig och avslappnad öppenhet för den helige ande.
Typ så. Han är inte helt enkel att följa med alltid, tycker ju jag. Har tidigare skrivit att han, för min del, gärna skulle få vara lite mer strukturerad. Det är inte det att han säger felaktiga eller dåliga saker, jag skulle bara önska en tydligare linje ibland.
En sak som är helt klar är hursomhelst säker, bortom allt tvivel: Ulf Ekman är en retoriskt oerhört duktig talare,fängslande och fyndig i ordnvändningar och formuleringar, rolig och vass. Jag kanske borde nöja mig med det, helt enkelt.
Tidigare under gudstjänsten var det ännu en av alla videohälsningar som grattade på 25-årsjubileumet. Den här gången var det pastor Stanley Sjöberg och han fick nog konferensen största jubel, utan tvekan bland dem som gett videohälsningar men kanske även överhuvudtaget.
Han uttryckte sin stora uppskattning av Livets ords arbete och beundran för Ulf Ekmans ledarskap, som numera "accepteras av alla bibeltroende" i landet. Och så sa han det: " Förlåt oss att vi inte förstod det här från början".
Tvåa på applådtoppen för ikväll är Joakim Lundqvist när han gjorde reklam för Livets ord bibelcenter. Han dök upp på storbildsskärmarna, trångt hopträngd i något litet utrymme. Och så var budskapet att bibelskolan kan vara vägen ut ur livets instängdhet. Och då small det till och Joakim kom upplyftandes ur scenens golv, tillsammans med talarstolen. Som en entré av Michael Jackson. Sanslöst häftigt.
I början av predikan: "Alla möten har en form, alla börjar och slutar. Formen kan vara en bärare av friheten".
Det hade inget med resten att göra, i stort sett. Så då är det nog så att det finns lite liturgi/mötesform här ändå.
Internetuppkopplingen har legat nere i ett par timmar, i alla fall lokalt kring mig. Hade just börjat bli övertygad om att det var Livets ord som lyckats frysa ut min dator ur det öppna nätverket så att jag inte skulle kunna skriva något om att den liturgiska gåången är exakt densamma som tidigare kvällsmöten när det plötsligt hoppade igång igen.
Så nu kan jag skriva det: liturgin, gudstjänstordningen, är exakt som tidigare. Lovsånger, powerpoint, kollekttal, lovsånger och så just nu står Ulf Ekman i det där mellantinget mellan lovsång och predikan.
Han verkar rejält taggad inför predikan, som alltid. Har förstått att han i stort sett brukar sammanfatta konferensen på lördagskvällen. Ska bli intressant.
Ja, det blir jag faktiskt, på riktigt. Inte av Brenton Brown i första hand, även om han som sagt är lysande, utan av alla som är här den eftermiddagen.
Det är alltså lovsångskonsert med en man som sjunger på engelska, med fullt komp, som har hatt på huvudet. Då skulle man kunna tänka sig att det bara såg ut så här i stolsraderna
Idel ungdomar.
Men så ser det inte alls ut. Vänder man kameran åt andra hållet ser det ut så här:
Medelålders, pensionärer. Rullatorer. Det är häftigt. Jag gillar det något så oerhört. Här står och sitter man sida vid sida med de unga i det som säkerligen mest kittlar deras öron. Så oerhört moget. För mig är det här en total nyckelfråga i dagens väckelsesammanhang, att de äldre inte kliver åt sidan när det de yngre förespråkar kommer fram. Jag har mött, här och där, åsikter och reaktioner som skrämmer mig. Det är som att man säger: "Hellre att den här församlingen dör ut med mig och min generation än att mötena ändras till något annat än jag är van vid och förespråkar". För mig är inte det ett moget kristet beteende. Jag förstår att man inte kan gilla allt, att man till och med kan ogilla musik-och klädstilar, och att det ibland kan finnas fog för att ge uttryck för den där åsikten. Visst är det så.
Men som grundhållning måste man vara generös, och det är de äldre som ska gå före. Allt för ofta, jag tycker faktiskt det, är det tvärtom. Jag vet att alla inte håller med om det, men jag tycker att en äldre generation väntat allt för länge med att släppa fram de unga på riktigt. När det väl börjat ske kanske det ibland slagit över åt andra hållet, det är möjligt, men då är det ofta självförvållat. Behovet har varit så uppdämt, att när man får lillfingret tar man gärna hande.
Och nog ska man visa hänsyn även uppåt i åldrarna, absolut - som jag tycker Livets ord visar exempel på här genom att ha översättningar på powerpointen till svenska på de flesta låtarna - men de äldre måste gå före. Det är de som ska föra arvet vidare till kommande generationer och då handlar det inte först och främst om att föra mötesordningar och speciella sånger vidare, det är djupoare än så. Så det gäller att leta efter grundtonen först och främst - det vill säga: är detta ärligt, till samma Gud som jag tillhör - och inte bara till själva musiktonen.
All min respekt till er äldre som är här, speciellt de av er som gärna stänger av/sänker hörapparaten och för egen del gärna skulle varit någon annanstans. Ni är fantastiska föredömen.
Lovsångskonsert nu, med Brenton Brown från Sydafrika som tidigare var lovsångsledare i Vineyardrörelsen i England. Mannen är ju totalt lysande, fullkomligt lysande. Skön stil, bra - mjuk och ändå spetsig - röst, lugn och cool framtoning som inte ställer honom själv i onödigt fokus. Är det lovsångskonsert så är det.
Efter mötet går jag till bok-och skivtältet och köper allt jag hittar av mannen.
Vänj den unge vid den väg han bör vandrar så vandrar han den även som gammal. Ungefär så uttrycker sig Ordspråksboken. Det finns en dle som förstått det där. Som den här mamman som tagit med sin nyfödda på barnmöte skapligt tidigt. Och visst ser det fridfullt och fint ut? Knytet ser ut att vara rätt välmående.
Dessutom gillar jag skarpt att mamman inte begränsas av den lilla i knäet utan fullt ut deltager i sångernas rörelser.
Kappahl och andra liknande affärer har ofta någon tv där det rullar en tecknad film eller så, till hjälp för shoppingsugna föräldrar. Barnen slår sig ner och fördriver en stund under inhandlingen.
Livets ord har barnmöten och tivoli till vederkvickelse och förströelse för de små, men jag hittade ändå några tjejer som nog gärna skulle slängt ett öga på lite tecknat spännande en stund, i all tryckande värme. De slog sig ner i vestibulen och tittade på videon som visar hur konstnären Phil Pringle målade. Och de såg så där måttligt roade ut.
Det brukar emellanåt talas om hur fria väckelserörelser och kyrkor är, jämfört med högkyrkliga sammanhang. Och det kanske man kan säga, på sätt och vis.
Men nog är det så att det allt som oftast bara är fråga om en annan liturgi, en som passar den egna rytmen och livet bättre? Det är ytterst sällan jag besökt ett sammanhang - tror aldrig det hänt - flera möten och upplevt att de är totalt annorlunda mot varandra.
Som här på Europakonferensen exempelvis, det finns en given och återkommande rytm. Kvällsmötena inleds med sisådär tre-fyra lovsånger, sedan information på powerpointen, kollektal, lovsång och bön, predikan, lovsång och avslutning. Ungefär så.
Igår kväll blev det nästa lite komiskt. Sydafrikanske artisten Brenton Brown, som har lovsångskonsert i eftermiddag, fanns på plats redan igår kväll och efter powerpoint och kollekttal fick han tillfälle att spela tre sånger.
Efterosm programmet redan varit digert, och Ulf Ekman hållit ett skapligt långt kollektal, så hade det vid det här laget dragit ut på tiden. En timme och drygt det, innan predikanten skulle upp.
Men fick han gå på direkt efter Brown? Icke. Lovsångsteam upp.
På så sätt fick man möjlighet att göra den obligatoriska övergången in i förkunnelsen, där predikanten (i detta fall Kong Hee) går upp och lovsången går ner något i volym och intensitet. Predikanten greppar micken och säger något i någon minut- typ om att man ska ge en applåd till Jesus för vad han gjort för oss - och sedan drar lovsången igång igen några varv innan den avslutas och predikan kan ta sin egentliga början.
Att gå direkt från den typen av poppiga rocklovsånger som Brenton Brown spelar, det går ju bara inte. Så har vi ju aldrig gjort tidigare.
Kvällens talare Kong Hee från Singapore är något av en inventarie på Europakonferensen. Om jag förstod honom rätt kom han första gången 1992 och har varit här alla år sedan dess, vilket uppenbart har gjort honom till en kär vän för många konferensbesökare. Vilka applåder den mannen har fått hela veckan, varje gång hans namn nämnts i pålysningar eller dylikt. Och ikväll var det mer än någonsin. Uppskattad man.
Det genomgående temat så här långt undervisningsmässigt i konferensen har varit att sträva efter Jesuslikhet och tillvarata de gåvor och den kallelse som Gud lagt ner i varje människa. Och Kong Hee fortsatte på det spåret genom att ikväll tala om att det går att tjäna Gud även i bakgrunden. Det finns till och med fördelar med det: "Då kan man vara helt säker på motivet, att man inte gör det för att få applåder eller igenkänning.
Hans huvudexempel från Bibeln var Andreas, som hamnade i bakgrunden direkt när han ledde sin bror Petrus till Jesus. En riktig bakom kulisserna-man. Men han var ändå en lärjunge med en viktig insats, bland annat var det han som fann pojken med fiskarna och bröden.
På den här konferensen finns det mängder av såna människor, som arbetar och sliter utan att egentligen synas. Presschefen Magnus Dahlberg tror att det rör sig om 1 500-2 000 volontärarbetare, de allra flesta tar en semestervecka för att stå och laga mat, servera, städa och allt vad det är. Det är inget annat än mycket imponerande.
Nu ska här sovas, hårt och intensivt.
Det är missionskväll på Europakonferensen, och för ett tag sedan vandrade ett stort antal medarbetare in med flggor från alla världens hörn och ställde upp sig på scenen.
Sen stegade Ulf Ekman upp och kollektalade. Han sa att Livets ord fokuserar så mycket på mission att man är att betrakta som en missionskyrka. Och eftersom man är en del av förbundet så kan man säga att man är missionsförbundet också, sa Ekman med ett leende.
Denne man har stor tillgång på ord. De som står med flaggorna börjar få svårt att orka hålla fanorna nu, för Ekman har säkert talat i 15 minuter vid det här laget. Minst. Som en hel predikan i en och annan missionskyrka.
Efter att han var klar med sina två undervisningspass satte sig John Bevere i boktältet och signerade böcker. Han skulle göra så i 20 minuter någonting, därefter var det intervjutid.
Det tog en timme längre. Många ville ha signaturen och nästan alla ville utbyta några ord. John tog sig tid, såg ut att stortrivas.
Det var lite rockstjärnekänsla över det hela. Flera ville fotograferas tillsammans med honom, till exempel familjen nedan. Senare blev det lite intervjutid ändå och jag fick ställa en del av de där frågorna som jag klurat på. Men jag tror att jag dröjer med att berätta så mycket mer om det, något ska man ju spara till tidningen också.
Det finns något som heter "Livets ord partner", som innebär att man stöder Livets ord genom att be för arbetet, besöka konferenser samt ge regelbundna gåvor.
Tillbaka får man en del förmåner; någon extra samling på konferenserna, möjlighet att åka med till missionsfältet och regelbunden information om vad som händer och sker.
Och så detta:
Ser ni? Rabatt på maten, sisådär fem-sex kronor åt gången. Fint. Men borde det inte vara tvärtom, hade inte det varit mer logiskt? Att man som Livets ords partner betalade ett extra gäng kronor för att stötta ekonomiskt? Nu utarmar man ju arbetet, sakta men säkert, en femkrona i taget.
Skäms.
Carola (en av få människor som bara behöver presenteras med förnamn) är här. Har varit så i några dagar tydligen, från och till, men hon är så mycket helt vanlig konferensdeltagare att jag missat henne hittills.
Klev fram när jag såg henne i alla fall och utbytte några ord. Så nu kan jag använda en av mina favoritfraser - "...senast jag träffade Carola..." - på nytt, fullt legitimt, utan att det ens är länge sen.
Det är ett litet tips jag kan ge, att slänga in den typen av meningar mitt i samtal, så där i förbifarten. Det brukar alltid ge bra reaktioner. Jag gjorde det på förskolan en gång, när jag och familjen just flyttat till Falköping. Då jobbade jag som frilansjournalist och märkte att personalen var en aning tveksam till om jag verklighen jobbade. "Du vet att du inte får ha barnen här om du inte arbetar?". Såna saker sa det. De trodde nog att frilansjournalist var ett annat ord för arbetslös journalist, typ.
Så när jag var uppe i Stockholm och intervjuat Carola vid ett tillfälle så slängde jag in det i förbifarten: "..."det var ungefär som Carola sa igång när jag träffade henne...". Som om jag inte gjorde annat än intervjua henne, som om det var dussinvara. Personalen blev mycket imponerad. Frågan om jag verkligen arbetar dök aldrig upp efter det. Klart att en journalist som får intervjua Carola har jobb, liksom.
Heder är ämnet denna förmiddag, Bever är mitt i sitt bibelstudium nu. Det här hör man inte undervisning om ofta.
Han talar om hur de som visade heder för Jesus fick oerhört positiv respons. I andra fall, när människor tvärtom vanhedrade Jesus, kunde han inte göra några under. Bibelorden svischar förbi på storbildsskärmen.
Likaså är det med våra relationer nu, det är viktigt att visa heder till församlingsledare och pastorer, men inte bara det utan i alla situationer menar Bevere. "Hedra kejsaren", som Bibeln säger. Fyra områden av delegerad auktoritet ser han.
1. Samhället. 2. Familjen. 3. I det sociala (chefer, lärare osv). 4. Församlingen.
Och det är inte det att heder enbart ska inte bara visas uppåt: "till dem över oss, som är på samma nivå, de som är under vår auktoritet - de Bibeln kallar de små".
Men det är väl ändå här någonstans som smällen eventuellt inträffar, för det är tydligt att han menar att det finns olika nivåer, att han ser en hierarki: "Guds rike är ingen demokrati, det är ett kungarike med heirarki", sa Bevere nyss.
Och det såg vi tidigare i sommar, på och efter Nyhemsveckan där Paul Scanlon tfrån Bradford alade om detsamma, att människor reagerar olika kring det. Vissa nickar ivrigt, andra skakar lika ivrigt på huvudet.
Hur människor här reagerar är svårt att bedöma. "Vad tyst det blev nu", sa Bevere och log när han sagt det där om hierarki. Men om det egentligen säger något om folks reaktion är jag osäker på. Folk applåder och nickar ivrigt i stort åt Beveres undervisning.
Det har - naturligtvis - visat sig att den där borrmaskinen inte var så dum ändå. Den gjorde att jag hamnade i frukostmatsalen här på vandrarhemmet lite tidigare än annars och väl där var samtalen igång. Kände igen ett par från kvällsmötet igår och frågade om de alltså var här för konferensen. Japp, från Schweiz.
Det korta meningsutbytet medförde att jag hamnade i spännande samtal med en student som bor här tillfälligt i jakt på mer permanent boende fram till han får sin lägenhet från 1 oktober (har du rum att erbjuda, hör av dig så förmedlar jag kontakt). Vi snackade media, 3D-minnen från "Tv-piraterna" (minns ni det?), solförmörkelse (som det lär vara en form av om två timmar, enligt honom), studentliv, teologi, ekumenik, Livets ordhistoria och mycket annat intressant.
Lite högljudda var vi kanske, för när jag gick bort med matvarorna till kylskåpet i rummet bredvid så hamnade jag i samtal med en norsk kvinna som var i slutfasen av sin frukost med dottern. "Det var inga dåliga teologiska diskussioner ni hade på morgonkvisten". Och så stod jag där och talade en stund. Och fick lite mer kött på benen kring Beveres syn på vad skillnaden blir i evigheten mellan de som förvaltat sin kallelse och inte (hon har lyssnat till honom tidigare och läst boken i ämnet)
Kanske berättar mer om det senare (erkänn; bra cliffhanger:-))
Dags för nästa Bevere-session nu.
Blev en till sån där lång dag igår. Inget nattmöte eller konsert, men kvällsmötena är så långa att de lägger en bra grund för en sen sängfärd. Och så vill man ju spana in lite eftersnack med folk, kolla vad som händer i ungdomstältet. Dessutom var det alltså lite datorstrul igår kväll vilket stal en del tid.
Men i dag hade jag nog kunnat sova lite längre, mitt småbarnsliv till trots. Kändes så. Men inte då. Nu har de startat med något bygge utanför fönstret här i centrala Uppsala, en grävskopa och en gedigen borrmaskin gick loss här för någon kvart sen.
Så vad gjorde jag? Satte mig omedelbart upp och välsignade deras arbetsdag, bad att de ska bevaras från olyckor och lyckas väl med sitt uppdrag, förstås.
Eller ja, det var tanke två i alla fall. Eller tre.
Så där ja, uppkopplad igen. Hade tänkt skriva några rader direkt efter mötet men då funkade plötsligt inte uppkopplingen. Först nu, tillbaka på rummet, når jag ut i cyberrymden igen.
Hade tänkt kommentera något mer än den vita kavajen, men nu får det bli något helt kort bara. Är ju, som redan sagts, inte 16 längre.
Bevere hade hållit den här predikan tidgare, det märktes, och han har jobbat mycket med boken i ämnet dessförinnan. Han kunde alltid som ett rinnande vatten, men var ändå tydligt inspirerad. Det fanns inte ett spår av känslan att han gick in och rev av den ytterligare en gång, liksom.
Skulle kunna sägas mycket om predikan och dess innehåll, men kort kan den sammanfattas med att den nutidskristne av idag tenderar att missa evighetsperspektivet. Vi tror att det är frälsning, jobb 8-17, pension, död i någon sjukdom - och sen himlen. "Löjligt", beskrev Bevere det.
Varje människa har en speciell kallelse från Gud att leva ut. Bygger vi rätt blir vi belönade i kristi domstol på den yttersta dagen, annars kommer allt det vi gjort brinna.
Mycket var väldigt tänkvärt och bra, just betoningen och uppmuntran att tillvarata livet känns förstås viktig. Men jag undrar över det här med belöningen, jag fattade aldrig vad den kommer innebära för praktisk skillnad.
Det handlar inte om frälsning, det betonade Bevere tydligt: "Vad vi gör med korset avgör var tillbringar evigheten. Hur vi lever som troende avgör hur vi kommer att tillbringa den".
Det låter ju bra, men jag fattar ändå inte. Jag förstår att det inte kommer vara så roligt att stå inför Jesus en dag och få höra "du tog inte alls vara på ditt liv, jag kallade ju dig till det här istället". Eller att det skulle kännas bra att få höra "väl kämpat, du lydde". Det fattar jag, men jag fattar inte vad det därefter kommer att få för praktisk skillnad. Kommer det finns ett A- och ett B-lag i hiimlen, komme rman komma olika nära Jesus eller...?
Jag kanske missade när han förklarade det, eller så kom han inte dit (detta var tydligen bara ett kapitel av många i en av hans böcker - kanske finns det svaret i något av de andra kaptilen). Jag ska nog möta honom för en intervju i morgon så jag får väl fråga då.
Hursomhelst var det en god påminnelse om att det gäller att ta tillvara på livet, att man inte bara ska luta sig tillbaka över frälsningen - även om den är en vila.
Förresten, till sist innan datorn och ögonlocken slås igen: ikväll var Robert Ekh totalt lysande som tolk. Hur i all sina dagar hann karln med i alla svängar med långa meningar och ordvändningar? Respekt!