Årets...

Några avslutande rader för denna blogg, i någon slags försök att sammanfatta konferensen från mitt perspektiv. Och jag gör det med en "årets europakonferenslista".

Årets:

...stjärna: Stig Svåren, "the star of the late afternoon show". Totalt avslappnad och struntandes i om han är pinsam ur vuxensynvinkel. Det gör honom till en oomstridd stjärna på eftermiddagens barnmöte.

...gästpredikant: Matthew Barnett. Många had emycket gott att säga, men det exempel Barnett har att visa från Dream center grep mig mest. Tisdagens förmiddagsmöte om att kyrkan inte bara är för de perfekta grep tag ordentligt i mig. Rakt in i hjärtat.

...amerikan: John Bevere. Inte nog med den vita kavajen, vilket colgate-leende den mannen har!

...fråga: varför inga kvinnliga talare? Någon borde iag gått att hitta, om man velat. Måste finnas en ideologisk/teologisk förklaring till  den frågan. Det tror jag.

...komiker: Stefan Salmonsson. Utan att beröva allvaret, dessutom. En svår konst som han behärskar. God tvåa i denna kategori: Ulf Ekman.

..onödiga liturgi: lovsångsteamets återuppståndelse inför Kong Hees predikan på fredagskvällen. Varför inte rida på den våg Brenton Brown byggt upp?

...nitiskhet: mötesvärdarna. De har naturligtvis en viktig uppgift för att hålla säkerheten och ordningen. Men ibland blir det lite övernitiskt, och inte minst knarras det från barnvagnsraderna om uppfodrande blickar och röda lappar som dök upp under veckans gång och manade till koll på barnens ljudvolym. Det kan finnas gränser, visst (ett barn som får tokspel och skriker för full hals konstant går samtliga föräldrar med huvud ut med) men barn måste få låta och ta plats. Punkt.

...fråga 2: hur får Ulf Ekman ihop den återkommande varningen för att det inte får bli för känslonriktat med att det ständigt ska spelas på pianot i samband med inbjudningar? Han har ju helt rätt, karismatisk kristendom kan bli alldeles för upphängd på känsloupplevelser, men för mig är också det där ständigt närvarande pianospelet en av många möjliga bovar i sammanhanget. Det bäddar verkligen för risken att bli ytligt känslomässigt berörd och sammanblanda det med djup upplevelse, tror jag. Är inte allergisk mot det så att det måste förbjudas, men när det blir mer regel än undantag reserverar jag mig.

...säljare: Siewert Öholm. Söndagskvällens presentation av "Pastor Ulf"-boken går till historien. Vilket guldläge för att presentera en bok. Och som han tog tillvara på det; snabb och fängslande och så där perfekt insmickrande gentemot Livets ord-församlingen och Ulf Ekman. Och så direkt därefter understrykandet av att han är en fristående journalist. Imponerande. Dessutom fortsatte han sälja boken även i smått under resten av veckan. Jag satt bredvid honom på mötet där Ekman talade om Israel. "Det här talar han om i boken", "det här utvecklar han i boken", "det här säger han ännu tydligare i boken" viskade han till mig. Med följden att jag känner: borde nog läsa den där boken. Skicklig säljäre.

...temasång: "Everlasting God", av Brenton Brown. Matthew Barnett talade på måndagskvällen om att sånger ofta för tanken tillbaka till en plats. Så sant, så sant. Och för mig blir det Brenton Browns "Everlasting God" som alltid kommer att få mig minnas Europakonferensen 08, tror jag. En modern klassiker, så sanslöst bra.  

...bästa blogginlägg från mig, enligt mig: "Jag blir tårögd". I alla fall viktigaste och mest angelägna ämne, eller?

...tema: sök kristuslikhet, med den heliga andes hjälp, och kom in i den kallelse som Gud har för ditt liv. Typ så, skulle jag sammanfatta det.

...nya bekantskaper: kollegorna på Världen idag. Trevligt att få ett ansikte på er, tack för måltidsgemenskap och annat.

...det här måste jag fundera lite på: John Beveres undervisning och syn på hierarki och demokrati. Inte helt lättsmält och självklart för den som är fostrad i folkrörelsesverige - men inte kan man avfärda något enbart för att man är en del av det arvet? Måste fundera, reflektera och läsa lite mer i ämnet, känner jag. Kanske ändrar mig, kanske avfärdar. Får se.

...entré: Joakim Lundqvists Michael Jackson-entré upp ur scenens golv kommer jag troligtvis aldrig glömma, någonsin.

...tema 2: de goda orden om Ulf Ekman. Det var påtagligt hur många som uttryckte sin stora uppskattning av Ulf (och även Birgitta, ofta) Ekman från scenen. Barnett kallade honom "hela världens pastor", flera andra av talarna sa liknande saker. Artighetsfraser förstås, men det kändes inte som bara det. Dessutom var det flera som via videohälsningar uttryckte liknande saker, tydligast var Stanley Sjöberg.

...flyt: serveringen, ja egentligen all organisation. Allt bara flyter på, hur bra som helst. Mycket imponerande.

..."hur orkar karln?": Ulf Ekman. Förutom en blogg som uppdaterats i stort sett varenda dag så har han lett möten, predikat tre gånger+haft samingar för Livets ords partners och affärsmän, tagit om hand av alla gästande talare och andra predikanter. Den mannen har en stor arbetskapacitet.

Ja, mycket mer skulle kunna sägas men jag tror jag nöjer mig så nu.

Tack för att du följt med här på bloggen, hoppas att du känt dig road, och kanske även lite oroad då och då. Den blandningen har jag eftersträvat och den går igen i detta sista inlägg för denna gång. En blandning av sött och salt.

Allt gott!