Ja, det blir jag faktiskt, på riktigt. Inte av Brenton Brown i första hand, även om han som sagt är lysande, utan av alla som är här den eftermiddagen.
Det är alltså lovsångskonsert med en man som sjunger på engelska, med fullt komp, som har hatt på huvudet. Då skulle man kunna tänka sig att det bara såg ut så här i stolsraderna
Idel ungdomar.
Men så ser det inte alls ut. Vänder man kameran åt andra hållet ser det ut så här:
Medelålders, pensionärer. Rullatorer. Det är häftigt. Jag gillar det något så oerhört. Här står och sitter man sida vid sida med de unga i det som säkerligen mest kittlar deras öron. Så oerhört moget. För mig är det här en total nyckelfråga i dagens väckelsesammanhang, att de äldre inte kliver åt sidan när det de yngre förespråkar kommer fram. Jag har mött, här och där, åsikter och reaktioner som skrämmer mig. Det är som att man säger: "Hellre att den här församlingen dör ut med mig och min generation än att mötena ändras till något annat än jag är van vid och förespråkar". För mig är inte det ett moget kristet beteende. Jag förstår att man inte kan gilla allt, att man till och med kan ogilla musik-och klädstilar, och att det ibland kan finnas fog för att ge uttryck för den där åsikten. Visst är det så.
Men som grundhållning måste man vara generös, och det är de äldre som ska gå före. Allt för ofta, jag tycker faktiskt det, är det tvärtom. Jag vet att alla inte håller med om det, men jag tycker att en äldre generation väntat allt för länge med att släppa fram de unga på riktigt. När det väl börjat ske kanske det ibland slagit över åt andra hållet, det är möjligt, men då är det ofta självförvållat. Behovet har varit så uppdämt, att när man får lillfingret tar man gärna hande.
Och nog ska man visa hänsyn även uppåt i åldrarna, absolut - som jag tycker Livets ord visar exempel på här genom att ha översättningar på powerpointen till svenska på de flesta låtarna - men de äldre måste gå före. Det är de som ska föra arvet vidare till kommande generationer och då handlar det inte först och främst om att föra mötesordningar och speciella sånger vidare, det är djupoare än så. Så det gäller att leta efter grundtonen först och främst - det vill säga: är detta ärligt, till samma Gud som jag tillhör - och inte bara till själva musiktonen.
All min respekt till er äldre som är här, speciellt de av er som gärna stänger av/sänker hörapparaten och för egen del gärna skulle varit någon annanstans. Ni är fantastiska föredömen.
