Det brukar emellanåt talas om hur fria väckelserörelser och kyrkor är, jämfört med högkyrkliga sammanhang. Och det kanske man kan säga, på sätt och vis.
Men nog är det så att det allt som oftast bara är fråga om en annan liturgi, en som passar den egna rytmen och livet bättre? Det är ytterst sällan jag besökt ett sammanhang - tror aldrig det hänt - flera möten och upplevt att de är totalt annorlunda mot varandra.
Som här på Europakonferensen exempelvis, det finns en given och återkommande rytm. Kvällsmötena inleds med sisådär tre-fyra lovsånger, sedan information på powerpointen, kollektal, lovsång och bön, predikan, lovsång och avslutning. Ungefär så.
Igår kväll blev det nästa lite komiskt. Sydafrikanske artisten Brenton Brown, som har lovsångskonsert i eftermiddag, fanns på plats redan igår kväll och efter powerpoint och kollekttal fick han tillfälle att spela tre sånger.
Efterosm programmet redan varit digert, och Ulf Ekman hållit ett skapligt långt kollektal, så hade det vid det här laget dragit ut på tiden. En timme och drygt det, innan predikanten skulle upp.
Men fick han gå på direkt efter Brown? Icke. Lovsångsteam upp.
På så sätt fick man möjlighet att göra den obligatoriska övergången in i förkunnelsen, där predikanten (i detta fall Kong Hee) går upp och lovsången går ner något i volym och intensitet. Predikanten greppar micken och säger något i någon minut- typ om att man ska ge en applåd till Jesus för vad han gjort för oss - och sedan drar lovsången igång igen några varv innan den avslutas och predikan kan ta sin egentliga början.
Att gå direkt från den typen av poppiga rocklovsånger som Brenton Brown spelar, det går ju bara inte. Så har vi ju aldrig gjort tidigare.
