Tänk att det flyger in en amerikansk predikant och har på sig vit kavaj. Det skulle man kunna göra sig lite lustig över.

Men det ska jag inte.

John Bevere är efterlängtad här, det är tydligt. Har aldrig hört honom tidigare, ska bli väldigt intressant. Efter några få minuter är det tydligt att han är en skicklig och fängslande talare, i vit kavaj.

Händerna används primärt till två saker på kvällsmötena. Dels sträckas upp i luften - och det gör folk frimodigt. Svårt att fånga på bild, men här se du lite av det.

Och dels så viftas det med programblad för att få lite fläkt i tillvaron.

Men värmen verkar inte kunna få mötesdeltagarna att det lite lugnare. Varje kväll är det fullt drag, när lovsången drar igång så finns inga spärrar. Så gången är: upp med händerna intensivt i lovsången, viftade bort svettpärlorna efteråt.

Dessutom måste jag få understryka det Emanuel skrev igår om hur oerhört väl Livets ord nyttjar multimedia när det är dags för pålysningar och information. Sanslöst proffsigt, och så vågar de använda humor flitigt. Som nyss, när de mitt i pålysingarna hade en "direktkontakt" med en man på festivalområdets tivoli: "Men nu måste jag sluta, jag är framme vid kassan. En sockervadd - har ni fullkorn?". Eller Joakim Lundqvists presentation av John Beveres senaste bok. De, presentationerna alltså, brukar alltid vara lustiga men idag var den utöver det vanliga. Svårt att fröklara skämtet, men som en dränkt katt var han. Och bara det är ju roligt.

Lite annorlunda upplevelse på bussen till kvällens möte. När bussen saktade ner till hållplatsen i höjd med Livets ord hördes plötsligt rösten från den nysvenske busschauförren i högatalarsystemet: "Någon som ska till Jesus Kristus? Säg halleluja!". "Halleluja!", svarade halva bussen och klev av.

Inte dåligt att räknas som synonym till Jesus Kristus.

Phil Pringle har lämnat byggnaden, flugit sin kos. Fascinerande man med massor av strängar på sin ... ja, det är faktiskt svårt att se vad det är för instrument, det är så många strängar i vägen.

Han är bland annat pastor, låtskrivare. författare och konstnär. Allt med den äran.

Och vilka chips han tillverkar sen!  Men att en konstnär inte kan få till en bättre gubbe som logotyp övergår mitt förstånd. 

Jaha. Titta:

Det stora vemodet har dragit in. Det åskar, blixtrar och regnar.

Vem eller vad är det som Gud reagerar på? Har han något emot kvällens talare John Bevere må tro? Kanske har han upptäckt nöjeslystan på Europakonferensens tivoli? Har någon av hans kompisar parkerat bilen fel så att han vill markera gentemot serviceavdelningens hot om böter?

Eller är det bara ett sånt där regnoväder?

Hittade den här på en vindruta på parkeringen, eller snarare på en bil som stod alldeles bredvid parkeringen. En parkeringsbot. Eller nej, inte riktigt, bara nästan. Livets ords serviceavdelning hälsar att nästa gång så blir det böter.

Det är någon slags kombination av Gamla och Nya testamentet, lag och nåd i förening (Och ja, jag vet att det är en förenkling: Gud är nådefull även i GT och nåden är inte laglös. Men jag tyckte det var kul att skriva så ändå).

Australiensaren Phil Pringle predikar just nu och slog inledningsvis fast att han inte har något emot att jämföras med utomjordningar, som en del kan se pastorer och kristna som. "Jag älskar att vara en utomjordning för när man ser dem i olika filmer så har de bara en sak i tanken: världsherravälde".  

Härdade ut en lång dag igår, i säng vid 01.30. Vaknade sedan vid 07-snåret, en skada av småbarnsförälderlivet - kroppen vaknar och undrar "är det inte dags att gå upp nu?" och sen kan jag inte somna om.

Så här var det inte förr. Då var det inga problem att vända på dygnet lite fram och tillbaka, det gjorde man ju för jämnan. Men nu, när jag är 2x16 år, känner jag mig tjock i huvudet efter sådant. Antar att det är ungefär så här det känns att vara bakfull.

Men jag tycker nog att det var värt det. Det var en trevlig kväll med god predikan av Hans Weichbrodt, god smoothie på festivalområdet, trevligt mingel och samtal med gamla och nya vänner, bloggduell med mästaren Emanuel och slutligen konsert med Blue Eyes soul. Har alltid gillat de grabbarna, ända sedan föregångarbandet Jamboree (som innehåll bland annat sångare och keyboardist Liljero och trummis Kefa). Och de är fortfarande bra. Grymt skickliga. Deras singel "I won´t deny you" är riktigt bra och var också den som gick hem mest här igår kväll.

Resten är en dimma. Vore kul att höra dem igen. Kan man inte lägga en konsert med dem vid 17-tiden någon dag nästa år?

Anlände till fots till området nyss, alldeles innan förmiddagsmötets start. Och det var det fler än jag som gjorde, men inte med apostlahästarna utan med bil. Kraftig trafikstockning i rondellen på väg in, och upprörda tutningar. Vi får väl anta att det var ohelgade människor som inte skulle till konferensen som var irriterade?

Kan rekommendera bussarna eller promenad till området annars, om frustrationen eller tröttheten över att sitta i köer skulle ta på humöret. Fast om du ska åka kollektivt, kolla med Ulla i växeln och inte Magnus Dahberg - då ökar möjligheten att du kommer till området.

Vädret här i Uppsala är smått sanslöst den här veckan (som på många andra svenska platser, förstår jag). Mina långbyxor och långärmade tröjor ligger fortfarande oanvända i väskan. Varmt, varmt, varmt. Namnet borde ändras till Sydeuropakonferensen.

Och det påstås dessutom här uppe, av dem som är vana besökare sedan många år, att det här i stort sett är det allmänna vädret på konferensen. Att det kan kännas som en välsignelse är givet, det kanske till och med är det, men jag tycker att man ska vara försiktig med den typ av kommentarer som brukar komma om sånt här: "Det är en bekräftelse från Gud på att konferensen är rätt ute".

Ett exempel på en sådan kommentar kom förra året, på Nyhemsveckan, och den berör Ulf Ekman. En kvinna summerade konferensen och fastslog med övertygelse att det var tydligt vad Gud tyckte: "När det var dans runt midsommarstången så regnade det, men när Ulf Ekman talade på söndagen så sken solen".

Att se regnet som straff och solen som välsignelse är inte helt oproblematiskt (finns det inte en bibelberättelse om en regnbåge...?), snarare en aning förenklat. Det finns ju människor, säkert just nu, som ber om regn för att motverka torkan, och som skulle lovprisa Gud vid ett rejält oväder.  

Dessutom undrar jag vad kvinnan som sa det där har för kommentar angående årets Nyhemskonferens. Då sken solen under midsommarfirandet medan regnet var ihärdigt på söndagen när Ulf Ekman talade.

Livets ords syn på sjukdom och handikappade har ofta diskuterats, speciellt de första åren när de beskylldes för att se ner på svaga och sjuka. Synen finns kvar på sina håll, Borås tidning publicerade en skämtteckning härom året på det temat. Ulf Ekman och församlingen har försökt förklara att det hela är en missuppattning, bland annat här.

Och kolla, bekräftas inte hans budskap här? För hur många rullar ut röda mattan vid handikappingången? 

Europakonferensen innehåller 23 samlingar, i själva huvudkonferensen. På samtliga är det män som talar (enda undantaget är ett möte för medlemmar i Livets ord partner där Birgitta Ekman talar tillsammans med maken Ulf).

Lite väl entydligt för att vara en slump, va?

Förr var det, om mitt minne inte sviker mig helt, inte helt ovanligt med kvinnliga förkunnare på Livets ords olika konferenser. Är det måhända så att en förändring skett, åt Oasrörelsehållet?

Ulf Ekman uttryckte häromdagen stor uppskattning för Oasrörelsen på sin blogg. Och alldeles nyss välkomnade han kvällens talare här, Hans Weichbrodt, som är inspiratör på Oasrörelsen: "Vi tackar Gud för Oasrörelsen!", sa Ulf Ekman.

Vid Oasrörelsens konferenser är det heller inga kvinnliga predikanter. Weichbrodts kollega Berit Simonsson har kommenterat det så här, enligt Norrbottenskuriren: "Oasrörelsen har en regel med två sidor. Rörelsen tar inte ställning i ämbetsfrågan, det vill säga frågan om kvinnliga och manliga präster. Men Oas-rörelsen har ett förhållningssätt att vid allmänna och nationella möten använder vi inte kvinnliga präster men däremot vid regionala och lokala sammanhang.".

Ulf Ekman, och även exempelvis andrepastor Robert Ekh, är prästvigda i Svenska kyrkan. Och det är tydligt att det är med Oasrörelsen de känner tydligast släktskap. Kanske även på det här området?

Uppdatering: Oasrörelsen har inte tagit ställning i ämbetsfrågan. Kan vara bra att förtydliga det. Däremot så vill man vara en förnyelserörelse för hela kyrkan och eftersom det finns grupperingar där som är kraftiga motståndare till kvinnliga präster där så har man inte tjänstgörande präster vid gudstjänster. Så här står det på Wikipedia:

"I en intervju Kristianstadsbladet svarar Göran Hellerby präst i Svenska kyrkan i Hedemora, och en av prästerna på ett Oasmöte gällande ämbetsfrågan "Inom svenska kyrkan finns det en splittring när det gäller kvinnliga präster. Men inom Oas vill vi skapa gemenskap och inte splittring och vi har lyckats hålla frågan utanför." På följdfrågan om det sker på de kvinnliga prästernas bekostnad svarar han vidare "Ja, jo det är klart. Kvinnliga präster är välkomna att hålla till exempel seminarier. Men inte mässor med gudstjänst".

Så det är fel att säga att det inte finns kvinnliga talare på Oaskonferenserna. Fast ändå rätt, liksom.

Namnet Emanuel betyder ju "Gud med oss". Emanuel Karlsten, webbredaktören på Dagen, förmedlar en något skev gudsbild tycker jag. Han har anlänt till Livets ord idag och satte sig genast och bloggade ett synnerligen drygt inlägg om en respekterad medarbetare. Om mig, alltså. Personangrepp i den högre skolan. Tycker man kan förvänta sig att man lever upp lite bättre till sitt namn än så.

Annars är han en bra pojk som säkert kommer bli fin som vuxen.

Skulle man ha fördomar om tonårsmöten på Livets ord skulle det väl vara att det var röjig musik och pep-talk utav bara den. Tror man så blir man något konfunderad.

Lovsången var av det stillsammaste slaget, ledd av ungdomar, och predikans tema var "Checklista för dåliga dagar". Joakim Lundqvist uppmanade de församlade att fundera på tre saker när det kändes jobbigt, hemma i vardagen efter konferensen:

Och han gjorde det riktigt bra, tycker jag. Jag har hört så oerhört många predikningar till tonåringar där man liksom spelar på deras ungdomsradikalitet. Utmanar dem in absurdum för att man vet att de gillar det i allmänhet. Undervisning till unga ska vara enkel men aldrig förenklad, i längden blir det katastrof. Under tidiga tonåren köper man det förenklade - säger han/hon där framme så är det så - men i takt med att det egna tänkandet växer sig allt starkare genomskådar man det.

Därför, tänker jag, är det viktigt att det inte bara är unga som vägleder unga. Många ungdomspastorer får stora ansvarsområden redan som 20-åringar och det säger sig självt att det är svårt att vägleda när man inte kommit så mycket längre på den egna vandringen (jag har själv varit i just en sådan ungdomspastorssituation, så jag vet hur det kan vara).

Unga behöver få ledaruppgifter, självklart; vi ser i Bibeln hur flitigt Gud använder unga, men de ska inte behöva stå där själva. Och tonåringar behöver få höra erfarenhet tala. Det där verkar de ha förstått på Livets ord. Joakim Lundqvist som tgalade idag är 42 år, ungdomspastor Mattias Nordström som talade igår är 35.

Samuel - den unga pojken i Bibeln som Gud ville tala med - behövde den äldre Eli för att förstå att det var Gud som talade med honom. Och Eli behövde Samuel, för han förde fram ett profetiskt budskap som Eli behövde höra. För mig är det den vackraste bilden av hur generationer kan mötas i kyrkan, behöver mötas. Den unge behöver den äldre, den äldre behöver den yngre.

Ulf Ekman är ingen direkt förespråkare av en tvåstatlösning, om man säger så: "Jerusalem ska inte delas, det är det judiska folkets huvudstad". Punkt, inget att diskutera enligt Ekman som anser att Bibeln är superklar i frågan. Och om det eventuellt fanns de på plats som tyckte att man inte ska gå in i såna politiska frågor utan hålla sig till teologi på en sån här konferens så gav han svar på tal till dem:

"Jag bryr mig inte om politik, säger du. Om du nu är så from så kan du väl åka till himlen direkt så att vi slipper dig här". Och så ett stort leende och en rungande applåd.

Onsdagen är av tradition Israeldag på Europakonferensen. Davidsstjärnan är upphängd på estradväggen.

Att Livets ord och dess pastor Ulf Ekman är proisraeliska är ingen överdrift. Ämnet är mycket centralt i teologin och ideologin. "Vi skulle inte ha bibeln utan dem, inte Jesus, inte historien, inte framtiden heller faktiskt. Därför är vi skyldiga Israel ett stort tack", säger Ulf Ekman i inledningen av det seminarium som just börjat.

Och, med tanke på det jag skrev igår om bibelläsning, kan man konstatera att Ekman idag verkar ge svar på tal. Han har gett sig in i Romarbrevet 9 och det finns ingenting som tyder på att han kommer att ta sig ur.

Kul detalj: i eftermiddag talar en man som heter Israel Pochtar. Bara själva namnet räcker ju för att få tal här i dag, eller hur?

Eftersom Siewert Öholm frimodigt framhöll sin bok kan väl jag få framhålla i alla fall en ingress som jag skrivit:-)?

Hela intervjun med Matthew Barnett från Dream Center är värd att läsa i och för sig, tycker jag. Men ingressen och bilden till artikeln (som finns på förstasidan på dagen.se) är jag lite extra nöjd med.

Så här var det: i slutet av Barnetts predikan på måndagskvällens stod jag och tittade genom kameralinsen, sökte en bra bild. De hade just burit in ett stort träkors och ställt upp i mittgången och några ögonblick senare var det dags för Barnett att kliva ner i mittgången och ge förbön (läs om det här). Och då slog det mig, det är ju tre kors där nu: ett stort i mitten, ett på väggen och ett på talarstolen. Jesu kors och rövarnas kors. Så jag tog en bild när Barnett hastade förbi och tyckte att den gestaltade Dream Centers arbete så bra.

Och Matthew Barnett höll med. I slutet av intervjun berättade jag om min idé att förklara deras arbete med att de bryr sig om korsen vid sidan om Jesus också och han utbrast: "Det är bra! Får jag använda det i predikan? Om du bryr dig om korset måste du bry dig om de två vid sidan om. Det har jag aldrig tänkt på tidigare".

Så om du hör Matthew Barnett tala om de tre korsen någon gång, kom ihåg vem han fick det ifrån:-)

Lennart Åsberg hade fått uppdraget att presentera några av Ulf Ekmans böcker på kvällesmötet som pågår nu. Och det gjorde han. Med råge. Han tog samtliga titlar, typ 50 stycken eller så, och band ihop dem till en berättelse. Det lär han ha jobbat med ett tag, milt sagt. Värt att gå in och kolla på via Livets ords webb, klart underhållande.

På tal om böcker och Ulf Ekman: Siewert Öholms bok "Pastor Ulf", som handlar om...just det, Pastor Ulf, är upptryckt och klar. Den avtäcktes med pompa och stått på söndagskvällens möte där Öholm fick gott om tid att lansera boken. Bland annat sa han att han tror att den

kan bli ett viktigt bidrag till modern kyrkohistoria. Ganska frimodigt att säga så om en bok man skrivit själv, men det kanske är sant. Jag har ingen aning, har just fått boken i min hand. Så vem vet, kanske blir det någon rad här framöver om den.

"Är det peptalk eller undervisning?" undrade Jonas Melin i en kommentar till ett tidigare blogginlägg här.

Jag har varit inne på det förut, men upprepar det för säkerhetens skull. Tyvärr kan jag inte vara med på allt eftersom jag emellanåt behöver skriva artiklar, göra intervjuer och dylikt. Har bett om att kunna vara allestädes närvarande men hittills inte fått något gensvar. Skulle egentligen räcka att bli en treenighet, tre platser samtidigt skulle räcka långt, men inte heller det har hänt.

Det sagt för att medge att jag inte lyssnat till allt och därmed inte kan ge någon komplett redogörelse. Men av det jag hört hittills tycker jag mig kunna besvara Jonas Melin, och alla andra, med att det är en mix av de båda två: peptalk och undervisning. Det är väldigt praktisk undervisning, med mycket exempel från vår nutid (inte minst från Matthew Barnett, vars livsberättelse och kyrka är enormt spännande). Det utmanas friskt, främst om att sträva efter att bli lik Jesus i sinne och gärning och utifrån hans exempel se och beröra människor.

Så det peppas ordentligt, i bemärkelsen att det är sånt som kan, bör och ska omsättas omedelbart. Inte att fundera på i första hand, utan omsätta. Men det är utan tvekan undervisning också, med såväl tillrättavisning och vägledning.

En trend man kan se, inte bara här utan på ganska många ställen nuförtiden, är att det läses sparsamt ur Bibeln från talarstolen. Om det är ett svaghetstecken vet jag inte. Det kan vara det, om det är tecken på att Bibeln inte är så viktig och central. Men jag får inte den känslan här. Bibelns budskap går igen i allt, även om det inte alltid läses direkt ur. (En förklaring till det här kan vara att det inte är bibelstudier annonserade, utan möten. Det är predikningar hela tiden, och predikningar i allmänhet är ju mer sparsamma med antal bibelord: bygger ofta på ett eller ett par).

Vissa - som Ulf Ekman - citerar Bibeln friskt ur minnet. Andra - som Matthew Barnett - lyckas "översätta" Bibeln till nutid i berättelserna om Dream Center-kyrkan. Den som läst mest ur Bibeln hitintills är Stephen Sumrall, som talar just nu om att varje kristen är en missionär på olika sätt. Han läser friskt ur apostlagärningarnas exempel, talar om att ha rätt utrustning och att det finns motstånd - alltihop utifrån lästa bibelord.

Han har att brås på har jag förstått. Var inne i ett konferensrum tidigare idag för en intervju med Matthew Barnett, som du kan läsa i tidningen i morgon. Och där, i en glasmonter, låg Lester F Sumralls bibel, Stephens pappa som var en flitig predikan på Livets ord i dess begynnelse. Tydligt sliten, tydligt använd.

Med det inte sagt att övriga talare inte sliter ut sina biblar, bara för att de citerar mindre ur den ur den från talarstolen. Predikostilar är olika, poängen kan förmedlas på olika sätt. Eller?  

Började fundera på om värmen orsakat solsting, men nej - det är sant: Zlatan Ibrahimovic, Barcelonastjärnan Leo Messi och Fernando Torres (ni vet, han som avgjorde EM-finalen för Spanien) är här på Europakonferensen! De lattjar boll och leker på tivolit. Onekligen rätt häftigt.

De ser en aning mindre ut än vad jag trott, så det är väl som det brukar sägas: kameran lägger på ett antal kilon.

Bildbevis:

Zlatan

Fernando Torres

Se där, jag visste väl att den rubriken skulle locka till läsning:-)

Missade 6:an nu på morgonen, den buss jag vet leder från centrum till Livets ord. Så jag ringde pressansvarige Magnus Dahlberg för att fråga om det gick fler bussar. Han fick omedelbar ångest: "du som fått svar på alla dina praktiska frågor tidigare, nu blir det jobbigt", sa han och skrattade. Han läser tydligen den här bloggen.

Men efter en liten stund kom han på en annan buss som stannade på Kummingatan i höjd med Livets ord.

Trodde han, ja. Det gjorde den inte alls, åtminstone inte nu under sommaren. Jag hamnade i Årsta centrum någon kilometer bort eller så. Tittade runt, försökte förstå vilket håll jag skulle gå till. Och så såg jag, mellan husen, ett stort kors som reste sig. Livets ords 14 meter höga.

Så då är de kanske vägledande ändå?

Det blev en rätt annorlunda kväll på Livets ord. Matthew Barnett, pastor Los Angeleskyrkan som allmänt kallas Dream Center, predikade och gjorde det med den äran. Men annorlunda var det.

Han talade om att vissa saker kan bli som teman i ens liv, saker som man aldrig tycks bli av med. Ungefär som sångerna som dröjer sig kvar, som varje gång du hör dem för dig tillbaka till den speciella platsen eller situationen du var i när du en gång hörde den. Han bjöd på några såna låtar från sitt eget liv - Peter Ceteras "Glory of love" spelades, Chris de Burghs "Lady in red" likaså. Hur ofta hör man de låtarna i predikningar?

Eller Vanilla Ices "Ice, ice baby"? Ett tag höll Barnett på med breakdancing men blev nertryckt i skorna av en mörkhyad kille som skrattade och sa att sånt kan inte vita män hålla på med. Det och rapmusik klarar inte vita av. Men så kom Vanilla Ice med den där låten...varje gång han hör den påminns Barnett om den där händelsen. Och så drog han av sig kavajen och visade lite breakdance. Själva prestationen lär gå till historien, inte för att den var sådär fantastiskt bra kanske utan just för att den genomfördes. För hur ofta ser man breakdance mitt i en predikan?

I slutet av predikan mynnade han så ut i en inbjudan att överlämna de teman i livet som man inte vill ha till Gud. Kanske ett negativt beteende, saker i historien man inte blir fri ifrån utan som hindrar en från att utföra det man egentligen är kallad till, etcetera.  Och uppmaningen var att göra det väldigt konkret. Ett stort träkors ställdes upp i mittgång och postit-lappar delades ut till den som ville ha. Därpå uppmandes man att skriva det som man ville ha hjälp att lämna och sedan sätta fästa det på korset. Korsfästelse, helt enkelt.

Och gensvaret var massivt, köerna var långa för att komma fram till korset och sedan få förbön. Köerna var så långa och gick så sakta att jag faktiskt inte blir förvånad om vissa står kvar i kö när jag kommer dit till förmiddagsmötet i morgon. Och det var nästan lite skönt att se att det kunde bli så där rörigt och nästan lite ogenomtänkt på Europakonferensen efter mitt förra inlägg där jag skrev att det mesta fungerade smärtfritt. Det här med köande och korsfästning får de ta och tänka till kring inför framtiden.

Efter en inledande sång presenterar Ulf Ekman de som ska medverka på kvällens möte. Matthew Barnett får en rungande applåd, Sarah Kelly och de andra likaså. Men det är när Ekman avslutningsvis föreslår en applåd för Jesus som det fullkomligt exploderar. Jämfört med honom verkar alla övriga stå sig ganska slätt. Rätt naturlig uppdelning, eller hur?

Nu pågår lovsången som bäst. Det kan konstateras att de är enormt skickliga på det här området. Det låter mycket och bra, välrepeterat. Inga fel eller tveksamheter. Det beror förstås på talangfulla musiker och sångare, men inte enbart det. Egentligen kan den här konferensen inte jämföras med många andra - som Nyhem och Torp - eftersom det är en lokal församling som förestår den. De här musikerna är vana vid att spela ihop, de har inte sammanförts för detta unika tillfälle enbart.

Hela arrangemanget är förresten sånt, alla verkar veta precis vad de ska göra. Det är en stor konferens men vanan finns här efter många års arbete. Hittills har jag inte haft en enda praktisk fråga som jag inte omedelbart fått svar på. Smått unikt i kristet konferenssammanhang skulle jag vilja påstå.

Just nu pågår barnmöte för de allra minsta, åldrarna 4-6. En massa föräldrar kommer få med sig barn hem som börjar ställa frågor om Gud på ett helt nytt sätt efter den här veckan.

Så var det för oss efter årets Nyhemsvecka, pingströrelsens stora sommarkonferens. Vår äldsta pojk Alfons har inte varit så värst intresserad av barnmöten och dylikt tidigare men efter undervisningen den veckan kommenterade och frågade han en massa. Och det som satt sig allra mest är Jesu död på korset. Sämre saker kan man ju ta med sig hem från en konferensvecka.

När vi någon vecka senare inledde renovering av vårt garage hemma var Alfons och lillebror Olle ivriga på att vara med och snickra själva. Sisådär varannan minut ville de att jag skulle avbryta det jag gjorde och hjälpa dem med några brädor Tålamodet brast snart; "nu måste pappa få hålla på med garaget!".

Så när Alfons en stund senare bad mig hjälpa honom måla några plankor sa jag nej. Först. Ända till han sa "men det är ju ett kors". Jag stannade upp och tittade. Och mycket riktigt, han hade spikat ett kors, helt själv. "Men det är så mycket att måla, kan du inte hjälpa till? Så kan vi ju hänga upp det här sen så kan vi se korset varje dag innan dagis".

Jag la bort hammaren förstås, greppade målarpenseln. Och så tackade jag Gud för Nyhemsledarna som hjälpt till min son att fascineras över korset.

Barnmötesledare är riktiga hjältar, så är det. Ofta i ett litet tält vid sidan om, utan att få så mycket uppmärksamhet. Men uppgiften är så viktig, så central. Ledarna här på Europakonferensen gör ett fantastiskt jobb, och de lyckas med svårigheten att inte röra till det. Det är basic, enkelt, rakt på sak. "Gud är bara god mot mig" är temat, det sjungs sånger, spelas enkla draman, tävlas, tas glasspaus, delas ut minnesverser, bollas frågor med barnen. Och barnen skrattar, sjunger, dansar, njuter, lyssnar.

Sträck på er, barnmötesledare - på Europakonferensen och alla andra konferenser!

Den första heldagen är i gång och Stefan Salomonsson är först upp i talarstolen. Har aldrig lyssnat till honom tidigare, men ryktet har sagt att han har en förmåga att predika med stor humor utan att det förtar allvaret.

Så här långt, han har stått på estraden i sisådär en kvart nu, stämmer det omdömet gott. Avslappnat roligt är han sannerligen, som när han berättade om hur han halkade in som lovsångsledare på Livets ord i dess barndom. Han hade spelat lite "Vi sätter oss i ringen" tidigare men råkade tackade ja till att leda lovsången och kunde sedan inte med att dra sig ur. Han körde "Fröjd i Herren", en av få han kunde på sin gitarr, och han höll på längde - varv efter varv. Inte för att den var speciellt bra egentligen utan för att han inte kunde så mycket annat. Studsade runt fram och tillbaka och kände att han gjort bort sig.

När Ulf Ekman kom fram till honom efteråt gjorde han sig beredd på en utskällning. "Det här var ju fantastiskt, du får ta ansvar för lovsången!".

Lite stand up-känsla. En riktigt go och glad gubbe, liksom. Och för dig som tycker att jag var oförskämd nu: han sa just att han alltid längtat efter att lämna ungdomen bakom sig, komma in i visheten. Så då är det okej att kalla honom gubbe, tänker jag.

Nu är allvaret igång lite mer också, Stefan talar om att sätta Gud i centrum av sitt liv. Men roligt är det samtidigt, i stort sett varje minut drar skrattsalvorna genom Livets ord-kyrkan.

Ulf Ekman hade ett predikoutkast när han talade ikväll. Det låg prydligt och fint på pulpeten, jämte Bibeln, hela tiden. Ekman stod dock 99 procent av tiden framför talarstolen och påtalade flera gånger att han nog kanske snart skulle landa i det han hade förberett, skulle bara säga lite annat först. Om det blev något där ur vet jag icke, tror inte det.

Han har för vana att göra så där, Ulf Ekman. Han påtalade det i ett av intervjutillfällena jag hade med honom i samband med "Dokument Livets ord" i våras. "Jag har ofta strukturerade predikningar inför mötena, med massa bra punkter och underpunkter, men det är ytterst få av dem som hålls", sa han. Inspirationen skjuter till när det är dags, evangelistådran tar sats.

Det där är en styrka, skulle nog de flesta närvarande en sån här kväll säga. Jag kan hålla med, men bara delvis. Ulf Ekman är en skicklig talare, som ledigt rör sig mellan djup och yta, mellan allvar och humor. Han är spontan och kvick i tanken (eller "känner in anden bra", kanske det heter?) och tråkigt är det sällan. Antingen roligt eller spetsigt.

Men då och då händer det att den där inspirationen liksom ställer sig i vägen, i alla fall för en sån som mig. Som i höstas, på pingstkonferensen "Azusa Europe" i Oslo. Då talade han länge men att hitta den röda tråden var hopplöst svårt. Kändes mest som en massa ivrigt peppande utan linje, som en båt på drift utan destination.

Morgonen efter mötte jag honom för en frukostintervju som resulterade i en kommentar i artikelserien om Messianska föreningen shalom som jag höll på med då. Då bevisade han sig ytterst påläst, kunnig, eftertänksam och med klar ordning kring vad han tyckte och trodde i ämnet. Jag tänkte: "detta skulle jag vilja se mig av i talarstolen". Men jag vet inte, kanske skulle något viktigt gå förlorat då, jag vet inte.

Den här kvällen lyckades han dock hålla linjen väldigt väl (mer om dess innehåll i tisdagens tidning), men det förändrar inte att jag är nyfiken på det där strukturerade utkastet - det som innehöll det han tänkte ha sagt.

Då var första mötet igång, och det sätter 25-årsjubileumet i centrum. Redan efter första sången blev det ett antal hälsningar via storbildsskärmarna. Från församlingsledare, bland annat Yonggi Cho, ut över världen som har täta vänskapsband med Livets ord.Inte helt otippat.

Mer överraskande var kanske att landshövding, och ex-ministern, Anders Björk spelat in en hälsning. Visserligen gjorde han mestadels reklam för Uppsala i stort och nämnde aldrig Livets ord vid namn utan nöjde sig med ett "och nu finns det ju några som fyller 25 år och dem gratulerar jag jättemycket", men på storbildskärmen var han.

Nu slår jag igen den här bloggposten, för lovsången är i full gång och mannen på raden bakom dansar så vilt att jag oroas en smula, men bara en smula, för min och datorns säkerhet.

Så, då sitter jag på tåget till Europakonferensen 2008. Ska bli kul och intressant, även om jag villigt erkänner att inspirationen inte var på topp inför detta på försommaren. Då stod mig Livets ord upp i halsen efter arbetet med artikelserien "Dokument Livets ord" som jag hade producerat under en intensiv tid. Jag behövde helt enkelt lite semester och nu när de veckorna är över så känns det inspirerande att ta sig an jobbet igen, även om det kändes i hjärtat att lämna familjen därhemma för en vecka på annan ort långt bort.

Jag har varit på Eurpoakonferensen tidigare, men då bara endagarsbesök. Så trots att jag arbetat en hel del med Livets ord-releaterade frågor så är jag något av en novis på området. Förhoppningsvis kan det vara en fördel i bloggandet, det man ser för första gången brukar ge mycket tankar.

Okej, ett par timmar kvar till Uppsala. Troligtvis blir det något mer blogginlägg senare i dag.

...får vänta något ytterligare. På söndag startar konferensen och därmed även bloggandet, som är tänkt att uppdateras varje dag - förhoppningsvis flera gånger. Vi får se.

Jag tänker mig att bloggandet blir ett komplement till det jag rapporterar i tidningen från Europakonferensen. Lite smått och gott som inte får plats i, eller riktigt passar sig för, tidningen. Känner jag mig själv rätt blir det djup och yta i en salig mix.

Väl mött i bloggosfären.