Okej, då tar jag och tackar för mig. Det har varit intensiva dagar här sedan i söndags, fyllt med artikelförfattande, bloggskrivande, fotograferande, twittrande och människomöten. Trevlig och intressant, precis som förra året. Kommer säkerligen tillbaka 2010.

Men längre än så här blir det inte i år för mig, jag har annat att hinna iväg till. Ikväll och i morgon befinner jag mig på Ullevi och U2:s båda konserter där. Eller som jag kallar det: Den stora Jesusmanifestationen i Göteborg. Någon kommenterade det där och tyckte att jag väl ändå överdrev en smula.

Inte, inte från mitt personliga perspektiv åtminstone. Läs den här texten i dagens tidning så förstår du mina känslor (eller om du inte är prenumerant; jag har kopierat texten och klistrat in den sist i denna bloggpost)

Och jag vet att jag inte är ensam, många Dagenläsarna och andra kristna delar den där åsikten och ska till Ullevi. Somliga lämnar, precis som jag, Europakonferensen i dag för att åka tvärs över landet. Andra, jag har åtminstone mött en handfull, sörjer att det krockar så att de inte kan åka. Det blir än värre av att det var likadant senaste U2 var i Sverige, 2005. Även då krockade det med Europakonferensen.

Jag är glad att ha hunnit med både och.

På återhörande.

U2-artikeln:

På andlig resa med en ärlig stjärna

1991 var en milstolpe i mitt kristna liv. Den våren klev jag ner i dopgraven, den hösten upptäckte jag rockgruppen U2 på allvar. Sedan dess är de en självklarhet på min andliga resa. I kväll, på Ullevi i Göteborg, möts vi på nytt.

 Lägerledaren bläddrade i Dagen och fnös när han såg att den skrev om U2:s konsertbesök i Sverige.

"Vad har de att ge kristna ungdomar", frågade han retoriskt. Jag, som dagarna före upplevt min första U2-konsert på Stockholm stadion, svarade inte. Men jag tänkte: "Massor, bra mycket mer än du har".

Just då, där i början av 1990-talet, hade bandet som de senaste åren kommit att räknas som världens största ett lite mer tvehågset gudsförhållande än tidigare, dessutom delvis inbäddat i 1990-talets ironiska och ytliga klädesdräkt. Troligtvis var det de delarna som gjorde min lägerledare så skeptisk.

Men det gick att höra något annat.

För mig har U2 mer än några andra kommit att stå för ärlighet och spegling av nuets tillstånd. De i allmänhet och huvudtextförfattare Bono i synnerhet har till synes vägrat att sminka och förställa känslor och åsikter. Det har medfört personliga texter fyllda av så stark gudstro att den kan närmast kan beskrivas som visshet, och jämte det texter med stora frågetecken och frustration gentemot en Gud det ibland känts som att de velat lämna men aldrig kunnat.

U2 är mitt livs soundtrack.

Inga andra har tonsatt så många av mitt livs känslor kring Gud och det kristna livet. De flesta, speciellt de på den etablerade kyrkliga scenen, har hållit sig till att formulera de trosvissa orden. Segrarna, övertygelserna. Kanske på grund av hur de - exempelvis Freda´ med Uno Svenningsson i spetsen - som försökt beskriva även en mer grubblande sida ofta blivit bemötta med att få sin tro ifrågasatt eller till och med avfärdad.

I alla olika perioder av min trosvandring, över tvivel och genom tro, har det funnits en U2-låt som antingen formulerat tröst, vägledning, uppmuntran eller bara skapat identifikation med en känsla av uppgivenhet inför en Gud som ibland är svår att förstå sig på och nå. Mitt fasthängande vid gruppen har därför inte bara med öronen att göra - hur mycket jag än älskar deras storslagna och episka poprockmusik - utan i allra högsta grad med hjärtat. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte sluta läsa. Det är ren överlevnadsinstinkt. Låter det nördigt och överdrivet? Må så vara i så fall, för det är sant.

Även om jag som sagt uppskattat texterna som offentliggjort troskampen så har det varit trivsamt att ta steget in i 2000-talet med bandet. När tvivlet inte trycks undan och förnekas har det en tendens att fly, och precis det har skett för U2. Tron har förstärkts och blivit lika utåtriktad och tydlig som under de första åren, kanske än mer. De har omtalats som populärkulturens största världsevangelister - i både ord och handling - och jag säger inte emot. Det känns som att de landat i en orubblig grundtrygghet och skäms för den, det gör de inte det minsta.

I kväll och i morgon kliver de in på den omtalade och svulstiga 360 graders-scenen på Ullevi. Det kommer att bli en show för fler sinnen än bara hörsel, som alltid när U2 har konserter är det visuella lika stor del av upplevelsen. Men det blir aldrig så stort att närheten och platsen för det lilla försvinner.

Om Göteborgskonserterna följer samma ordning som samtliga denna turné gjort så kommer de avslutas med "Moment of surrender", den bombastiska balladen från senaste skivan. Den handlar om den där stunden när överlåtelsen sker och i klippen som finns på nätet så har Bono vid flera tillfällen i slutet av den sjunkit ner på knä med händerna lyfta mot himlen, ögonen slutna. Det har hänt att han försökt sjunga men inte kunnat, gråten har hindrat honom. Där och då har de tiotusentals - ibland hundratusentals - åskådarna verkat som bortblåsta för honom. Där och då har det verkat vara bara han och skaparen. Den store rockstjärnan på knä inför den store Guden.

Det vore konstigt att sluta lyssna och ta del av vad den mannen och det bandet har att berätta.

Nu så, nu har Samuel Ljungblahd-konserten blivit utlagd på Livets ords tv-sida. Inte samma sak att vara på plats naturligtvis men typ minst hundra gånger bättre än de klipp jag la upp på youtube efter konserten.

Ta gärna en koll så tror jag du fattar vad jag menar med sångaren och entertainern som förtjänar den största av publiker.

Mycket Göran Skytte i går på den här bloggen, men det får bli en kort även i dag för att puffa för intervjun jag gjorde med honom i går.

Jag har mött Skytte på tu man hand en gång tidigare. Då åt vi lunch i Ulricehamn, den här gången frukost i Uppsala. Så Göran Skytte är lika med mat för mig.

Vid både tillfällena har han dels varit pratglad och uppsluppen, dels blivit utsatt för alla blickar. I går tror jag inte ens han märkte hur folk nickade och pekade åt hans håll. Han är väl van, antar jag.

Intressant samtal hade vi hursomhelst, och resultatet i tidningen blev bra tycker jag, trots stark tidspress för att hinna tillbaka till konferensen.

Nu väntar ett fortsatt intensivt resande runt i Sveriges kyrkor för Göran Skytte. Missa honom inte, han är väl värd att lyssnas till.

Mötte en pingstpastor här häromdagen: "Detta måste vara Sveriges mest välorganiserade konferens."

Jag håller med, troligtvis är det så. Faktum är att andra borde åka hit på studiebesök för att se och lära.

Europakonferensen har naturligtvis en stor fördel: Den arrangeras i en kyrka. Vissa saker har man därmed på köpet, som tv i ett rum där småbarnsföräldrar kan vara med sina lekande barn.

Ett sånt rum borde naturligtvis vara ett måste för alla konferenser med framtidsvilja.

Men även utanför de fasta lokalerna har man tänkt till tydligt. Det stora mattältet är en utmärkt mötesplats mellan mötena, oavsett väder. Där finns skugga från solen, där finns tak över huvudet vid regn. Dessutom finns högtalare så man kan lyssna på mötet därifrån, och på kvällarna projiceras tv-bild på kortsidorna av väggarna.

Och på andra sidan tältet, från kyrkan sett, finns ett stort antal småtält med olika mat: Sallad, toast, hamburgare, kebab, köttbullar och mos, ris och kyckling, tacos, våfflor, glass, foccacia, grillat. etcetera. Variation och valfrihet.

Och visst, precis efter mötet kan köerna ta en stund men de många olika alternativen gör att den stora mängden besökare sväljs relativt fort.

För barn och tonåringar finns speciella tält där det arrangeras möten och finns möjligheter för dem att ha vara. Det är långt ifrån unikt.

Men här finns dessutom annat, exempelvis ett stort tivoliområde för barnen där det finns studsmattor, minigolf, hoppborgar, karuseller, skytte, mini-zoo, sockervadd, popcorn och massor (nej, jag överdriver inte) mer. Stängt under barnmötena, öppet däremellan.

Bredvid det en konstgräsplan där det kan spelas fotboll och innebandy.

Den är naturligtvis också något som följer med kyrkan och skolorna som Livets ord har, Sån kan man inte bygga och använda en gång om året på Nyhem eller Torp.

Men i övrigt kan man titta och lära. Fråga om tips om var alla tivoligrejerna hyrs, vilka misstag de gjort och vad krävs för att få till en organisation av det här slaget som funkar?

Framförallt tror jag man skulle få ett besked: Inget av det här är omöjligt om man bara har många ideella arbetare. Cirka 1100 sammanlagt under Europakonferensen, enligt uppgift.

Skulle andra konferenser kunna mäkta med det?

Göran Skytte var uthållig på eftermiddagsmötet i dag, talade länge och väl. Men han var ännu uthålligare efteråt.

Han gick till bok- och utställningstältet och signerade sina böcker, främst den nya, direkt efter mötets slut strax efter 17. Strax före 19 satt han fortfarande kvar framför en ordentlig kö.

Orsaken? Två saker: många vill köpa en bok och få den signerad, och många ville prata några ord med Skytte. Och Skytte ville gärna tala med dem. Det var liksom en sådan dag, med närhet till orden.

Göran Skytte har just talat för en i det närmaste fullsatt kyrka. En bra bit över en timme höll han på, till mycket applåder och jubelrop. Livets ord-publiken gillar den omvände murveln, det är helt klart.

Till stora del kretsade hans eftermiddagsmöte runt det hans bok nya (släpps i dag) bok "På väg" handlar om: det kristna livet efter en omvändelse. Men mer om det i morgondagens tidning, jag mötte Göran Skytte för en intervju i morse.

Tror det blev en såväl bra som läsvärd text, kolla tidningen i morgon.

Skytte avslöjade även att en ny bok är på gång. Han håller på och läser karmelitmunk Wilfrid Stinissens 24 böcker och kommer sedan att ställa de frågor han får utifrån dem. Resultatet kommer bli en ny bok i stil med "Ett år med Jesus", som hade liknande upplägg (där han intervjuade prästen Bo Brander).

Han släppte en bok och påannonserade en annan här idag, med andra ord.

Hann med ett barnmöte på Europakonferensen även detta år. Lika imponerad denna gång, kanske ännu mer.

För de äldre barnen ordnas det varje dag ett två timmar långt drama. Olika berättelser varje dag, men utifrån samma stad där det bland annat finns en borgmästare, en tjuv, två privatdetektiver, en fågelskrämma, en journalist och många fler personligheter. En rejäl dekor är uppbyggd för att ge känslan.

Sånger, predikan, tävlingar, kollekt, bön- och tacksaägelseämnen med mera vävs in i dramat, som ni ser på klippet här nedan så fortsätter dramat under tiden sången om givande sjungs.

Det vore så enkelt att sänka ribban några snäpp, välja enklare lösningar. Barn är ju tacksamma, det skulle gilla även ett enklare upplägg. Men icke, de många hundra barn som kommer ska få bästa tänkbara. Därför skrivs det manus, byggs övas, sminkas, spelas.

I sanning imponerande.

Här ligger pallen med den nya sortens bibel (eller ja - Nya testamentet, psaltaren och ordspråksboken), en fickvariant av Svenska Folkbibeln.

Svart är klassiskt, vinrött likaså. Vitt lite ovanligt men inte iögonfallande. Och sen kommer den: den rosa.

Livets ord, i vissa sammanhang omtalade och beskyllda för att vara konservativare än de konservativa, har lanserat den första rosa Bibeln (Eller? I alla fall första för mina ögon).

Nu kan vad som helst hända. Nästa år sjunger Pink på ett kvällsmöte här.

En del av er har kanske redan läst dagens artikel från Europakonferensen, om "Lördagskul"-arbetet i Gottsunda. Annars är den väl värd några minuter.

Hela året möter Livets ord barn och familjer ute i det ryktesomspunna och invandrartäta Gottsunda. En del ledare, bland annat Ellinor Vik som är intervjuad i texten, har tagit området så till sitt hjärta att de flyttat ut.

Den här veckan kommer dock inte Livets ord till dem. Elle rjo, det gör det ju faktiskt, men den här veckan är det inte i Gottsunda som barnmötena äger rum. Nu är det buss in till Europakonferensen som gäller.

Och, med tanke på diskussionen som uppstod här, känns det naturligt att påpeka att barnen från Gottsunda bjöds på sävål mat (pannkakor med glass och grädde igår) och biljettkuponger till tivolit.

Och förlåt, jag missade ju det här också: Över träborden "Ekh" i jättetältet "Ulf" hänger kristallkronorna "Upplyst".

På onsdagskvällen spelade (syskon-)Trio Sandberg i tonårstältet på Europakonferensen. Det skulle man ha gått på, sa många, men det var svårt. Fullsmockat.

Men jag hittade en bättre plats än där inne. Bakom tältet. Helt okej ljud, men framförallt oerhört häftigt rent estetiskt

Jonathan Bernis, amerikansk messiansk jude, talar på kvällsmötet under denna Israeldag. Och bland annat talar han om vad mötet med Jesus betytt för honom:

"Innan dess var jag del av ett folk, som Gud visserligen var trofast emot, men nu tog han mig in i en relation. Nu visste jag inte bara om Gud, nu kände jag Gud."

Men han talar även om risken att den Jesustroende kan gå åt andra hållet och nämner Petrus kommentar på Förklaringsberget efter att ha sett Jesus förvandlas och Elia och Mose stiga ner och prata med honom: "Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia".

"Från personlig relation till institution".

Och vidare:

"Vet ni vilka de största motståndarna till en ny väckelse är? De som var med om den förra. De vakar över den, ifrågasätter det som inte ser ut som den. Men det är ingen väckelse längre, det är bara en hydda, institution; det var underbart men det har gått vidare. Förstå detta: Det är lätt att gå från personlig relation, en daglig kontakt med Jesus, till religion. Det kan hända oss alla".

Mest omskakande och kraftfulla predikan hittills i år, tror jag. Och bästa.

Ulf Ekman talade en stund i upptakten på kvällsmötet som pågår just nu. Jag hade inte hunnit men fick ett sms med Ekman-citat från en vän som lyssnade, när pianisten just satt sig vid pianot:

"Jag gillar när det klinkas lite på pianot. Det finns ju en del som stör sig på det, men jag tycker om det", sa han enligt vännen.

Inte utan att jag undrar var han fått det ifrån, låter nästan som han kan fått lite inspiration härifrån. Kul i så fall, även om det rymmer en liten missuppfattning: Jag stör mig inte så mycket på klinkandet, däremot stör det mig ibland.  

Det var sannerligen en konsert utöver det ordinära han bjöd på igår, Samuel Ljungblahd. Pastorn Joakim Lundqvists spontana reaktion efteråt (innan avslutningen med pianoklinkandet kom igång...:-)) var att det var den bästa konsert de haft på länge på Livets ord och det skulle jag också tro - annars har de haft extremt bra konserter.

Han har helt klart det mesta Ljungblahd - en röst utöver det vanliga, en varm personlighet och ett entertainerdriv som är ovanligt att se i Sverige. Total karisma. I går röjde han så pass att han troligtvis gick ner ett par, tre kilo. Svetten bara forsade.

Så blir det i strålkastarljuset om man vägrar att vara bekväm utan dansar och svänger loss fullständigt, vilket han och (utmärkte) sidekicken Emil sannerligen gjorde.

Det är dags för det stora genombrottet. "Så ska det låta" var ett stort steg på vägen, men han får bara inte förbli killen som gjorde en fantastisk version av "You´ve got a friend" i tv 2009. Samuel Ljungblahd är för bra för att vara coverartist.

Det enda som saknas nu är det lilla extra lyftet i låtarna. De är bra redan nu, men skulle behöva de där sista tio procenten som gör att det höjs över konkurrensen. Skivsläppet i november kommer bli intressant, han har ett gyllene läge, det är bara att hoppas att han kan ta tillvara på det. Det vore honom väl förunnat.

 Tyvärr verkar inte konserten ligga ute på Livetsord.se, troligtvis av upphovsrättsliga skäl. Ni får hålla till godo med lite skräniga versioner från en enkel kamera. Inte helt rättvisande, inte ens nära, men förhoppningsvis märks glädjen och potentialen.

Ikea här i Uppsala har en stor matrestaurang som lär rymma sisådär 500 sittplatser. Men den här veckan får de finna sig i att bli ordentligt akterseglade av Europakonfernsen som kan erbjuda cirka 1200 personer sittplats samtidigt.

För att få till det har man rest jättetältet "Ulf" och placerat ut träbord och stolar ur serien "Ekh".

Jag minns ett möte med Runar Søgaard i de västgötska skogarna för ganska många år sedan, några år efter att han lämnat Livets ord och åkte runt på möten som predikant.

Runar talade och efter en halvtimme bad han pianisten komma upp på scenen och spela i bakgrunden. "Aha, avslutning", tänkte jag. Men icke.

Han talade i 45 minuter till. Pianisten sig helt förstörd ut, till slut.

Det är naturligtvis en extremhistoria, långt ifrån praxis, men det är inte omöjligt att han fick inspiration till just den där pianobiten från sin tid här på Livets ord.

För oj så det klinkas.

Oftast så läggs det in så att det känns som att det bara råkar hända, att det inte är något system - som att lovsångsteamet går upp när predikan just är på väg att landa, kanske när predikanten är på väg att koncentrera en utmaning eller be.

Men ibland avslöjas att det just är satt i system. Som i går kväll, direktr efter att Samuel Ljungblahd hade haft en bejublad och sprakande konsert, när Joakim Lundqvist ska ha en kort avslutande apell. Och vips sitter det en man vid pianot och klinkar.

Vissa menar att det finns manipulativa drag i det där, att man spelar på känslor och stämning. Jag vet inte, kanske kan det få den effekten. Tanken, skulle jag tro, är snarare att det ska hjälpa folk att koncentrera sig och stänga annat ute.

Kanske är det mig det är fel på - det ska aldrig uteslutas - men jag fungerar precis tvärtom. Pianoklinkandet blir sövande och störande, det hamnar i vägen för det talaren vill säga.

Därför har jag, på allvar, ingen aning om vad Joakim Lundqvist talade om i går kväll, och då tycker jag ändå att han är såväl duktig som lyssningsvärd.

I går gjorde jag en intervju med Mark Conner som publicerades i papperstidningen i dag. I samband med den skrev jag också en kommentar om vad som händer med Livets ord efter Ulf Ekman. Jag publicerar också den kommentaren här, så kan vi diskutera saken?

***

Kommentar Carl-Henric Jaktlund: Vad händer med Livets ord efter Ulf Ekman?

Efter att ha samtalat med Mark Conner i samband med Europakonferensen är det omöjligt att inte tänka: Ulf Ekman har sin största utmaning framför sig.

Mycket kretsar kring Ulf Ekman på Livets ord. En sådan här vecka talar han på första och sista kvällsmötet. Han är församlingens givna ansikte både inåt och utåt.

Inte så konstigt, grundare som han är. Och varför kliva undan nu? Jag testade tanken på Mark Conner när vi möttes, han såg ingen som helst anledning: "Så länge Ulf Ekman fortsätter utveckla arbetet och leda det framåt behövs han".

Och det tänker han fortsätta med, någon annan signal går inte få från honom. Funderar inte kring pensionering eller ett steg bakåt.

Men någon gång tar det stopp, det gäller som bekant för alla. Vad händer då på Livets ord?

Att axla Ulf Ekmans mantel kommer inte vara det enklaste, det är tydligt för den som närvarar vid en sådan här konferensvecka. Detta är hans hemmabana, här spetsar alla öronen så fort han kommer i närheten av en mikrofon.

Det finns naturligtvis massor med ledare och pastorer runtomkring Ulf Ekman redan nu, han driver långt ifrån hela församlingsbygget själv. Skulle inte de kunna axla det gemensamt?

Säkert, men delat och brett ledarskap på det sättet är som bekant inte Livets ords struktur. Ska man fortsätta på djupt rotad väg är det en tydlig ledare som gäller och någon sådan naturlig efterträdare hör jag ingen som ser.

Ulf Ekman har startat och byggt en församling med massor av sidoflyglar i Sverige och utöver världen. Han är entreprenör ut i fingerspetsarna.

Men kommer han klara att planera och bygga för tiden även efter sig själv, klarar han att ge skjuts för nästa generations arbete eller kommer Livets ord nå sin högsta punkt med honom i livet och sedan dala?

Även om Ulf Ekman (60 år i december 2010) har kraft, idéer och utmaningar som räcker för många år framöver så är frågan om något ens kommer i närheten av den utmaningen. På sikt - lång eller kort - är det en avgörande fråga för Ekman och Livets ord.

Sara Kelly är standardgäst på Europakonferensen numera, återkommer varje år. Hon sjöng igår kväll på mötet och i dag så signerade hon skivor i utställningstältet, och passade på att spela några sånger också.

Och Sara Kelly försvinner verkligen in i sången, i lovsången. Det är häftigt att vara med om. Jag plockade fram videikameran och fångade två sånger. Lägg särskilt märke till den andra, som jag tyvärr inte vet vad den heter, där en man just framför kameran vänder sitt huvud och sina händer till Gud under sången.

Då är det inte framträdande, då är det lovsång.

Kan inte låta bli att nämna det här igen, det är bara så lustigt. Skrev förra året om att lovsångsteamet skickades upp efter att Brenton Brown spelat några sånger, för en predikan på Europakonferensen ska komma efter lovsångsteamet - och alltid så att musiken går ner i intensitet så att predikanten kan gå upp och säga något litet inför predikan, kanske be, och sedan ett varv till med lovsången innan predikan.

Och minsann, det funkar inte att gå från Ljungblahd-soul till predikan heller.

För efter hans tre sånger klev lovsångsteamet upp igen och sjöng "How great is our God" och så kom den där övergången när predikanten Mark Conner klev upp (men han lät inte lovsången ta vid igen utan gick direkt på efteråt - en liten rebell, minsann...:-))

Liturgier finns överallt.

Samuel Ljungblahd är här ikväll, håller konsert med helt band efter kvällsmötet. Det kommer sannolikt att bli osannolikt bra.

Killen är helt klart en entertainer, intar scenen med största självklarhet som finns utan att för den skull vara ett dugg estradör för sin egen skull. Det är långtifrån alla som klarar av att stå på kyrkliga scenen och vara i centrum utan att ståi vägen för centrum, liksom. Men det klarar Ljungblahd med den äran.

Och vilken röst och känsla killen har... något utöver det vanliga. Missa inte kvällens konsert om du är här. Det vore rent idiotiskt.

Däremot behöver han väl inte köra "You´vet got a friend" varje gång han framträder? Han gjorde det på Nyhem och nu här i kväll. Den var sannerligen fantastisk på "Så ska det låta", men inflationen förtar nästa grejen. Dessutom: Bättre att jobba på att låta något eget bli kännetecknet.

På anslagstavlan:

Det är möjligt att personen som blivit av med sina solglasögon syftar på en kompis som såg "lånaren". Men sammanhanget Livets ord öppnar onekligen upp för att det är någon annan som åsyftas: bossen själv kan ha sett när boss-glasögonen togs från sin ordinarie ägare. Det är lite trumf på hand att kunna påpeka det.

Inte lika mycket trumf som att ha glasögonen kanske tyvärr, men ändå.

Kong Hee, en av Europakonferensens inventarier (har varit här varje år, utom ett, sedan 1994) har just avslutat ett eftermiddagsbibelstudie där han uppmanade lyssnarna att utmana "sitt livs Goliat". Kanske depression, ekonomisk kamp, sjukdom...

Saker kan torna upp sig som jättar lite överallt, verka omöjliga att besegra, men med rätt utrustning (i Davids fall stenar) gäller inte vanliga regler. Läggs det i Guds händer är det möjligt.

Och framför allt gäller en sak enligt Kong Hee, vilket han själv säger sig praktisera framför allt annat i sitt liv: Sök först Guds rike och rättfärdighet och du ska få allt det andra också. 

Ett inte helt unikt budskap, det ar hörts förut. Men det slog an och berörde, det märktes tydligt. Så här såg det ut efter predikan.

Guds rike söks, återstår att se om de får det andra också.

Livets ords stolsrader innehåller möjligheten att fälla upp ett litet sidobord. Praktiskt för bibel och anteckningsblock, men de kan givetsvis användas även till annat som de här tjejerna förstått.

De ritade sig igenom kvällsmötet, vilket väckte minnen till liv från den egna barndomen när jag utrustad med en Bamse och en tablettask tog mig igenom de vuxnas möten.

Annars är ju det där oftast historia nuförtiden, i alla fall i större sammanhang. Det ordnas med barnvakt eller speciella barnmöten. Och hur bra ordnat de där bitarna än är - här på Europakonferensen håller de högsta klass - kan jag fundera över om det är helt bra.

Risken är att det blir strikt åldersuppdelat och att man í praktiken bygger flera församlingar/konferenser som det blir svårt att ta steget emellan. Man växer ur en utan att växa in i en annan.

Jag tror att uppdelning i mångt är såväl ett måste som något positivt, olika åldersgrupper brottas med olika frågor och nås med olika pedagogik. Men det gemensamma har också sin plats, tappas det bort är både nuet och framtiden fattig.

Därför gläds jag åt de där tjejerna som är med på gudstjänsten. Men jag skulle glädja mig ännu mer om de kände att det i alla fall var något inslag (förutom musiken, kanske) som tilltalade dem och gjorde att de ville komma tillbaka för sin egen skull. Varför inte lyfta in ett barninslag på kvällsmötena?

Godmorgon, sitter och skriver på morgondagens texter men du kan ju förslagsvis stanna i den här dagen och ta dig an texterna för den.

Skrev en utifrån Stefan Salmonssons möte igår och så var jag bara tvungen att skriva en kortis om sällskapet som åkt tusen mil, från världens kallaste stad i Sibirien, för att komma till Europakonferensen. Efter mötet med dem bestämde jag mig för att inte sucka över att min vandrarhemsplats den här veckan hamnade litegrann på fel sida stan...

Det är inte utan att man blir påmind om sin egen bekvämlighet när man möter den typen av människor. Och inte nog med den där resan - de fortsätter att äta av sitt konservförråd när de är här. Deras ekonomi la de på att resa, att äta annat här har de inte riktigt råd med.

Tankeställare.

Sitter på mitt rum och försöker få ordning på en intervju jag gjort i kväll. Är ju inte bara här på Europakonferensen som bloggare och twittrare utanför även som reporter (det är egentligen mitt huvuduppdrag) och fotograf. Tror det är det som kallas multimedia...

Inget kvällsmöte för min del nu därför alltså. Men jag kanske kan få publicera en bild till från första bänkraden, där pastorerna sitter, innan jag stänger för idag? Förra bloggposten jag skrev utifrån blev ju väldigt uppskattad.

Under en av stolarna hittade jag följande.

Oljeflaskor. Det ser man inte överallt, jag kan inte minnas att jag sett det på länge. Det är i och för sig inget jag letat efter heller så det kan säkert vara vanligare på konferenser och i kyrkor än vad jag tror, men hursomhelst gillar jag signalen som det ger: Redo att be för sjuka, redo att be och smörja med olja enligt Jakobsbrevets föreskrift.

Jag vet inte hur det står till med oljan överallt alltså, men det skulle inte förvåna mig om många kyrkor inte har någon flaska nära till hands eller att den olja som finns i flaskan stelnat.

För nog har förbönen för sjuka minskat, eller? Och vad beror det i så fall på, är det för att självförtroendet helt enkelt sitter trångt i kristenheten, eller på att det inte predikas i ämnet eller helt enkelt inte inbjuds till förbön?

En snabb och spontan tanke utifrån de där hittade oljeflaskorna. Hur tänker du kring frågan?