Okej, då tar jag och tackar för mig. Det har varit intensiva dagar här sedan i söndags, fyllt med artikelförfattande, bloggskrivande, fotograferande, twittrande och människomöten. Trevlig och intressant, precis som förra året. Kommer säkerligen tillbaka 2010.
Men längre än så här blir det inte i år för mig, jag har annat att hinna iväg till. Ikväll och i morgon befinner jag mig på Ullevi och U2:s båda konserter där. Eller som jag kallar det: Den stora Jesusmanifestationen i Göteborg. Någon kommenterade det där och tyckte att jag väl ändå överdrev en smula.
Inte, inte från mitt personliga perspektiv åtminstone. Läs den här texten i dagens tidning så förstår du mina känslor (eller om du inte är prenumerant; jag har kopierat texten och klistrat in den sist i denna bloggpost)
Och jag vet att jag inte är ensam, många Dagenläsarna och andra kristna delar den där åsikten och ska till Ullevi. Somliga lämnar, precis som jag, Europakonferensen i dag för att åka tvärs över landet. Andra, jag har åtminstone mött en handfull, sörjer att det krockar så att de inte kan åka. Det blir än värre av att det var likadant senaste U2 var i Sverige, 2005. Även då krockade det med Europakonferensen.
Jag är glad att ha hunnit med både och.
På återhörande.
U2-artikeln:
På andlig resa med en ärlig stjärna
1991 var en milstolpe i mitt kristna liv. Den våren klev jag ner i dopgraven, den hösten upptäckte jag rockgruppen U2 på allvar. Sedan dess är de en självklarhet på min andliga resa. I kväll, på Ullevi i Göteborg, möts vi på nytt.
Lägerledaren bläddrade i Dagen och fnös när han såg att den skrev om U2:s konsertbesök i Sverige.
"Vad har de att ge kristna ungdomar", frågade han retoriskt. Jag, som dagarna före upplevt min första U2-konsert på Stockholm stadion, svarade inte. Men jag tänkte: "Massor, bra mycket mer än du har".
Just då, där i början av 1990-talet, hade bandet som de senaste åren kommit att räknas som världens största ett lite mer tvehågset gudsförhållande än tidigare, dessutom delvis inbäddat i 1990-talets ironiska och ytliga klädesdräkt. Troligtvis var det de delarna som gjorde min lägerledare så skeptisk.
Men det gick att höra något annat.
För mig har U2 mer än några andra kommit att stå för ärlighet och spegling av nuets tillstånd. De i allmänhet och huvudtextförfattare Bono i synnerhet har till synes vägrat att sminka och förställa känslor och åsikter. Det har medfört personliga texter fyllda av så stark gudstro att den kan närmast kan beskrivas som visshet, och jämte det texter med stora frågetecken och frustration gentemot en Gud det ibland känts som att de velat lämna men aldrig kunnat.
U2 är mitt livs soundtrack.
Inga andra har tonsatt så många av mitt livs känslor kring Gud och det kristna livet. De flesta, speciellt de på den etablerade kyrkliga scenen, har hållit sig till att formulera de trosvissa orden. Segrarna, övertygelserna. Kanske på grund av hur de - exempelvis Freda´ med Uno Svenningsson i spetsen - som försökt beskriva även en mer grubblande sida ofta blivit bemötta med att få sin tro ifrågasatt eller till och med avfärdad.
I alla olika perioder av min trosvandring, över tvivel och genom tro, har det funnits en U2-låt som antingen formulerat tröst, vägledning, uppmuntran eller bara skapat identifikation med en känsla av uppgivenhet inför en Gud som ibland är svår att förstå sig på och nå. Mitt fasthängande vid gruppen har därför inte bara med öronen att göra - hur mycket jag än älskar deras storslagna och episka poprockmusik - utan i allra högsta grad med hjärtat. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte sluta läsa. Det är ren överlevnadsinstinkt. Låter det nördigt och överdrivet? Må så vara i så fall, för det är sant.
Även om jag som sagt uppskattat texterna som offentliggjort troskampen så har det varit trivsamt att ta steget in i 2000-talet med bandet. När tvivlet inte trycks undan och förnekas har det en tendens att fly, och precis det har skett för U2. Tron har förstärkts och blivit lika utåtriktad och tydlig som under de första åren, kanske än mer. De har omtalats som populärkulturens största världsevangelister - i både ord och handling - och jag säger inte emot. Det känns som att de landat i en orubblig grundtrygghet och skäms för den, det gör de inte det minsta.
I kväll och i morgon kliver de in på den omtalade och svulstiga 360 graders-scenen på Ullevi. Det kommer att bli en show för fler sinnen än bara hörsel, som alltid när U2 har konserter är det visuella lika stor del av upplevelsen. Men det blir aldrig så stort att närheten och platsen för det lilla försvinner.
Om Göteborgskonserterna följer samma ordning som samtliga denna turné gjort så kommer de avslutas med "Moment of surrender", den bombastiska balladen från senaste skivan. Den handlar om den där stunden när överlåtelsen sker och i klippen som finns på nätet så har Bono vid flera tillfällen i slutet av den sjunkit ner på knä med händerna lyfta mot himlen, ögonen slutna. Det har hänt att han försökt sjunga men inte kunnat, gråten har hindrat honom. Där och då har de tiotusentals - ibland hundratusentals - åskådarna verkat som bortblåsta för honom. Där och då har det verkat vara bara han och skaparen. Den store rockstjärnan på knä inför den store Guden.
Det vore konstigt att sluta lyssna och ta del av vad den mannen och det bandet har att berätta.
