Sedan slutet av januari har jag och min kollega Danne Sundell jobbat med en ny avdelning i Dagen som kommer att gå under namnet Liten & stor.

I dag är det äntligen premiär fär den nya sidan! Här kommer vi att skriva om allt möjligt som berör barn, föräldraskap och familjeliv, så jag hoppas att alla ni som läser familjebloggen även kommer att läsa Liten & stor.

I fredags gjorde vi de sista justeringarna...

Här jobbar vi med "ettan" som det så fint heter på tidningsspråk.

Nu vill jag förstås veta vad NI vill läsa om! Har du förslag på intressanta ämnen eller personer som vi borde intervjua? Jag tar väldigt gärna emot tips och idéer.
Mejla till therese.alhult@dagen.se eller lämna en kommentar här!

Läs första artikeln från den nya avdelningen.

Nu håller vi på att packa de sista grejerna och göra matsäck. Om en liten stund sätter vi oss i bilen och kör de 65 milen till Åre! Det blir nog inte så jättemycket skidåkning den här gången eftersom barnen är med (däremot inga eminenta barnvakter i form av mina föräldrar, som när vi var i Lofsdalen!), men jag hoppas på åtminstone en eller ett par dagar i backen.
Mest ska vi bara "vara", åka pulka, gå och bada och kanske hyra turskidor och ta med döttrarna på släp till någon mysig våffelstuga. Och så ska vi förstås umgås med våra kompisar vars lägenhet vi ska bo i!
Jag kommer inte att blogga så mycket under veckan som kommer, bara så att ni vet.
Vi ses!

Godmorgon! Äntligen fredag! Här på redaktionen är det lugnt och skönt eftersom många är lediga på fredagar. Och eftersom det inte utkommer någon tidning på lördagar så hinner man fixa med sådant som man inte annars hinner under veckan, som att planera framåt, skriva ut intervjuer (det gör jag i och för sig andra dagar också) och gå igenom en massa mejl. Just nu jobbar jag dessutom för fullt med en än så länge hemlig grej som lanseras i nästa vecka... En rolig jobbdag, helt enkelt!

I går när jag hämtade döttrarna hos dagmamman var de mäkta stolta över de påskägg som de hade dekorerat. Det är kanske lite tidigt att börja påskpynta redan, men, men...
Å andra sidan är det faktiskt bara tre veckor till Långfredagen. Det måste vara den här evighetslånga vintern, med snö som aldrig tycks försvinna, som gör att åtminstone jag har svårt att fatta att det faktiskt är VÅR!

Apropå morgnar: Det är så härligt med helgmorgnar när barnen kan ta det lugnt och gå omkring i sina nattlinnen och leka utan att behöva bli avbrutna av en stressad mamma eller pappa som måste gå till jobbet.
På bilden har de varit igång sedan 06.15 - det var i söndags....
(Min snälla svärmor som var på besök gick tack och lov upp med döttrarna den gången. Tack Sollan!) 

I morse vaknade jag av att döttrarna i kör  ropade "Det är morgon! Mamma, pappa, det är MORGON!" från sitt gemensamma rum. Det var ett ganska trevligt sätt att vakna på.
Sedan var det fullt ös. De behöver inget kaffe för att komma igång, om man säger så...
Tack och lov så blir man ju i alla fall lite piggare nu när det är ljust om morgnarna. Det verkar som att våren äntligen är på väg, sakta men säkert. Härligt!

I morse var jag på Lidingö och gjorde en intervju till en ny, kommande satsning som jag håller på med. Jag hoppas och tror att ni som följer familjebloggen kommer att gilla det som är på gång i papperstidningen...
Det var för övrigt väldigt kul att komma tillbaka till Lidingö där jag bodde i ett drygt år då jag arbetade som reporter och redigerare på Lidingö tidning!

Tjejmiddagen igår var jättetrevlig och vi hade massor att prata om. Vi ses alldeles för sällan - det var minst ett och ett halvt år sedan vi träffades alla fyra. Men så blir det lätt i Stockholm, där alla bor i helt olika delar av stan och man inte naturligt "springer på" varandra i vardagen.



Nu ser jag fram emot helgen och att hinna umgås lite mer med Emils goa föräldrar som åker hem på söndag! Men först måste jag jobba i fem timmar till...
Trevlig helg!

Åh, jag har haft en sådan lyxig vecka! Min man Emil som är lärare har sportlov och mina svärföräldrar är här och hälsar på. Det har inneburit att jag inte har behövt lämna och hämta barnen utan kunnat åka direkt till jobbet och direkt hem på kvällen. Så skönt! Dessutom har maten varit färdig och bordet dukat... underbart!
I kväll behöver jag inte heller laga mat eftersom jag och tre väninnor ska gå ut och äta middag på en mysig grekisk restaurang. Lovely!

Nu har döttrarna hunnit bli så stora (4 respektive 2,5 år) att de faktiskt kan vara till hjälp när man exempelvis går och handlar! Fast det går fortfarande snabbare att uträtta ärenden utan dem... 

Idag är det den 1 mars och ute vräker snön ner...suck! Ska den här vintern aldrig ta slut? Nu räcker det med kyla och snö för min del.

Vi har mest hållit oss inomhus den här helgen och bland annat haft besök av
Ingrids kompis Stella. Då tillverkades det fina halsband och färgglada pärlplattor på löpande band!

Vi har även varit och hälsat på kompisar i Årsta, tittat på Melodifestivalen och bjudit våra grannar på middag. Och så har vi varit och inhandlat klinkers eftersom vi i veckan ska lägga nytt golv i hallen.

Inte optimalt att ha med sig två barn på en sådan inköpsrunda, men det var bara att gilla läget och försöka hålla dem sysselsatta medan vi valde golvplattor, mätte och räknade...puh!

Ingrid och Inez på K-Rauta. 

Gårdagens Hopp för Haiti-gala var fantastisk, även om den första timmen med en massa information och tal stundtals kändes lite seg. Men sedan blev det bara bättre och bättre, med artister som Pandora, La Gaylia Frazier, Samuel Ljungblahd, Sarah Dawn Finer och Carola själv förstås.
Jag känner bara mer och mer respekt för henne, både som artist och människa. Tycker det är så häftigt att hon använder sitt kändisskap för att göra skillnad! Och oavsett hur mycket skit hon får ta står hon rakryggat upp för sin tro.
De sista två låtarna, då  "Alla kan sjunga kören" på 800 personer hade äntrat scenen ramade verkligen in kvällen på ett perfekt vis: först Michael Jacksons "Man in the mirror" och sedan, som final på kvällen, U2:s fenomenala "In the name of love" - framförd av Samuel, Sarah och Carola tillsammans, med alla övriga artister på scenen.  Mäktigt!

I'm Starting With The Man
The Mirror
I'm Asking Him To Change
His Ways
And No Message Could Have
Been Any Clearer
If You Wanna Make The World
A Better Place
Take A Look At Yourself, And
Then Make A Change

(Ur "Man in the mirror" av Michael Jackson)

Det här får bli ett kort inlägg! Nu ska jag strax gå efter en hektisk dag som började med företagsfrukost. Torsdagar är alltid stressiga eftersom fredagen brukar innebära en ganska fullmatad tidning. För egen del späs stressen på eftersom jag alltid hämtar barnen just  denna veckodag!
Passade på att handla middagsmat under lunchen så att jag kan åka direkt hem med döttrarna. Jag måste skynda mig med middagen, för ikväll ska jag lyssna på Carola i Filadelfiakyrkan tillsammans med några tjejkompisar! Det ska bli jättekul!
I dagens tidning finns förresten en stor intervju med Carola.

See you!

 
Fredagskvällen ägnades åt storinhandling och städning av lägenheten.
Jag handlade och Emil skurade badrummet  Romantiskt värre... 
Strax efter midnatt kom mina föräldrar som hade trotsat snön och ändå begett sig till oss i Stockholm som planerat. Heja dem! Men resan från Halmstad tog förstås väldigt lång tid.


I lördags var vi på kalas hos Elvira som fyllde 4 år! Tyvärr hann jag inte fotografera innan hon hade hunnit blåsa ut ljusen.


Lugnet la sig när alla barnen hade fiskat godispåsar i fiskdammen. Plötsligt kunde vi vuxna sitta och prata i lugn och ro eftersom barnen var fullt sysselsatta med sitt godis! Skönt!

På väg till kyrkan där jag i söndags hade hand om de yngsta barnen i söndagsskolan -Kulingarna.

Barnkören Jedidja sjöng men TYVÄRR missade min mamma och pappa dem eftersom de fastnade i tunnelbanan, på väg till gudstjänsten. Så typiskt!
De kom fram 11.45, efter att ha väntat i över en timme på ett tåg som aldrig kom...  Stackars dem och Inez, som också var med. Nu börjar jag tröttna på alla logistiska problem som kylan för med sig...

Efteråt åt vi lunch på Jensens Bøffhus - dejligt!
Sedan hann vi bara hem och vända innan jag och Emil åkte tillbaka in till stan för att gå på bio. Det gäller att passa på när det finns frivilliga barnvakter inom räckhåll!

När jag tittade på termometern i morse hoppade jag nästan till - den visade på minus 22,4 grader! Befarade att det skulle innebära kaos i tunnelbanetrafiken och mina farhågor visade sig stämma - all trafik ovan jord är inställd! Att ta bilen kändes inte heller som något lockande alternativ med tanke på kylan och snön och alla igensnöade parkeringsplatser. Som tur är så är mina föräldrar här (de kom i fredagskväll) så min snälla pappa erbjöd sig att skjutsa mig till jobbet! Då slapp jag både strulet i kollektivtrafiken och problemet med att hitta en parkeringsplats. Tack pappa! Synd att du bor så långt bort...

Vår balkong i går.

Utsikten från vår hotellbalkong i Puerto Rico på Gran Canaria för exakt ett år sedan...

Nu vill jag ha vår!

Vi har inte så jättemånga dockor hemma hos oss men de få som finns används desto flitigare. Inez älskling heter Markus. (Precis som morbror.)
Ingrids favorit heter "Inez-dockan". De brukar få följa med i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Här ligger Markus...

... och här är Inez-dockan - i ett fast grepp hos Inez själv.

I lördags gjorde vi en utflykt till Västerås för att hälsa på våra kompisar
Susanne och Daniel med sonen Nils. Susanne och jag har vuxit upp i samma område i Halmstad, varit med i samma församling och varit kollegor på Café Duvan (där vi gräddade våfflor för glatta livet!). Vi har även gått samma utbildning i Åre. Nu är vi båda i en helt annan fas i livet! Egentligen skiljer det sex år mellan mig och Susanne, men Nils och Inez är ganska jämngamla. Sådant är kul! 
Efter att ha ätit en jättegod lunch bestämde vi oss för att bege oss ut i snön. Jag blev erbjuden att låna ett par längskidor och tog chansen - jag har bara åkt vid två tillfällen de senaste 17 åren...
Oj, vad roligt det var! Och jobbigt och svårt! Snacka om att känna sig som bambi på hal is i nerförsbackarna.

 
Nu vill jag fortsätta att åka längdskidor, det var så härligt! Tyvärr tror jag inte att det kommer att bli av här i Stockholm eftersom jag varken har utrustningen eller tiden som krävs. Men nästa gång vi åker till fjällen, då...! 

Efter gårdagens strul i tunnelbanan tog jag gladeligen bilen till jobbet i morse. Men inte heller den här färden gick helt utan hinder.
Jag hamnade i en karavan av långsamt körande bilar och förstod snart varför: poliskontroll. Jag blev invinkad åt sidan av en bestämd polis och sedan var det bara att blåsa i alkomätaren och visa körkortet.
Trots att jag inte hade något att vara orolig över hann jag ändå bli lite nervös. Märkligt! ("Tänk om giltighetstiden för mitt körkort har gått ut", hann jag till exempel tänka.)

Jag vågade inte fotografera när polisen såg på så det blev ett kort i farten... Man skymtar en av poliserna i backspegeln.

Idag är det fettisdagen och vi blev bjudna på semlor på jobbet i förmiddags.
Tyvärr missade jag det då jag råkade hamna på ett tunnelbanetåg där strömmen försvann vilket fick till följd att jag blev väääldigt sen till jobbet.
I två och en halv timme satt jag i den där vagnen, i en tunnel mellan t-centralen och nästa station som är gamla stan. Egentligen extremt klaustrofobiskt men det gick bra tack vare trevliga medpassagerare och det faktum att man hela tiden kunde kommunicera med omvärlden genom mobilen.  Första timmen var det knäpptyst i den fullsatta vagnen men sedan började stämningen lättas upp och folk började prata med varandra.
Jag började prata med en tjej som satt snett mittemot och det visade sig att hon gjort en del jobb för ungdomsmagsinet Ikon och mycket väl kände till Dagen.


Anna och jag gjorde vårt bästa för att hålla humöret uppe.

Två och en halv timme i en kall och nedsläckt tunnelbanevagn var en prövning för tålamodet. Men vi kom ut ur tunneln till slut, utan att behöva gå längs spåren som vi först blev tillsagda att göra.
Nu måste jag jobba vidare - ligger efter på grund av SL. Om jag hinner ska jag äta en semla lite senare, såg att det fanns några kvar i kylen...

Godmorgon! Hoppas att helgen varit bra och att gårdagen gick i kärlekens och omtankens tecken!

Den här fina tårtan fick barnen mumsa i sig efter övningen med Jedidja i kyrkan igår.

Ibland har man verkligen ingen lust att laga mat. Så var det igår. Jag skulle dessutom vara själv med döttrarna hela kvällen eftersom Emil var på skidresa med sina elever. Så jag gjorde det enkelt för mig och handlade pizza efter att jag hade hämtat tjejerna hos dagmamman.
Onyttigt? Ja. Gott? Jaaa!
Och fantastiskt skönt att slippa både matlagning och disken efteråt.
I kväll är vi bortbjudna på födelsedagsmiddag så då slipper vi också att stöka i köket. (Jag tycker egentligen att det är jätteroligt att laga mat men just den här vardagsmatlagningen som måste gå snabbt, snabbt, snabbt, kan jag verkligen tröttna på...).

Ingrid gillar halsband - både att pärla sådana och att smycka sig med dem.

Februari är vab-månaden framför andra. Det kunde man igår läsa om både i Metro och på sajten Allt om barn. Och jag kan bara stämma in.
Döttrarna som var kärnfriska hela hösten har båda hunnit vara sjuka nu i februari. I går var det dagmammans tur att bli sjuk och då började det kännas lite tröstlöst. Eftersom vi har en privat dagmamma finns det ingen ersättare utan vi föräldrar får snällt stanna hemma från jobbet. (Döttrarnas dagmamma har haft två sjukdagar på två år, så jag ska i och för sig inte klaga.)
Men i dag var alla på fötter igen och nu hoppas jag att vi slipper vinterkräksjukan och andra otrevligheter...

Efter en hel dels vabbande de senaste två veckorna, vilket resulterat i en massa praktiska problem och inställda trevligheter, var det extra roligt att i lördags kunna träffa min vän Johanna som planerat. Vi tillbringade en  hel dag på stan och strosade i affärer, fikade, pratade (vi hade inte träffats på ett drygt år) och åt god mat på Vapiano.

Mums!

Pasta à la minute! Så gott.

En superlyckad lördag, helt enkelt. När Johanna klev på bussen hem mot Örebro på kvällen åkte jag hem till min familj som hade klarat sig alldeles utmärkt utan mig. Sedan blev det Melodifestivalen. En ganska trist tillställning tycker jag.
Igår var vi i kyrkan redan vid 10 eftersom Ingrid skulle öva med Jedidja (en barnkör) och Emil förbereda söndagsskolan. Som vanligt var det en jättehärlig gudstjänst. I love my church!
Efteråt blev vi bjudna på lunch och kaffe hos våra kompisar Malin och Mårten med familj. Mycket trevligt och en bra avslutning på en innehållsrik helg.

I dag var en sådan där typisk vintermorgon då man bara längtar efter våren. Efter att ha klätt på två barn långkalsonger, två par sockar vardera, fleecejackor, extrakragar, mössar och overaller och sett till att tummen hamnat på rätt plats i vanten och fått rätt fot i rätt stövel är man hyfsat trött på kylan som gör påklädningsproceduren evighetslång.
Sedan kommer man ut till en bil som måste skrapas, med en bildörr som inte går att öppna. Det var bara att försöka krångla in Inez från andra hållet. Puh.
Vi kom iväg till slut, och det var då det härliga hände: Barnen började sjunga sången "Glädje, glädje, glädje", som Ingrid har lärt sig i kyrkans barnkör.
Texten lyder så här:

Glädje, glädje, glädje
glädje, glädje, glädje
glädje, glädje, glädje
glädje varje dag

Jag är jätteglad
ja, det vill jag va
det är jättebra
glädje varje dag

Och det häftiga är att glädje smittar. Morgonstressen bara rann av mig och när jag parkerade bilen utanför dagmamman och jag och döttrarna klev in i hissen sjöng vi alla tre: glädje, glädje, glädje - glädje varje dag!
Och det kom från hjärtat.

När man har fyllt 4 år blir man kallad till Barnavårdscentralen där man ska placera klossar på rätt plats då man hör ett visst pip ...

... och hojta när man ser bokstäverna  T, V, O eller H på den stora syntavlan. Plus en massa andra kluriga uppgifter - som att rita. (Som tur var ritade hon ingen arg mamma den gången.)
Det gick bra, så nu är Ingrid besiktigad och klar för ett tag framöver.

Igår ritade Ingrid en tjej som skulle föreställa mig. Efter en stund fällde hon följande kommentar:"Det är du mamma, när du är arg på oss när vi inte städar."
Ok. Det är alltså så mina döttrar uppfattar mig...