Ja, jag har ju egentligen lagt ned den här bloggen, men efter att ha fått så många värmande kommentarer om att jag nu slutar blogga, både på bloggen och "på riktigt" vill jag ta chansen att säga en sista sak.
En bidragande orsak till att jag nu slutar blogga, är att jag väntar mitt tredje barn! Om allt går som det ska får Ingrid och Inez ett syskon i september.
Det ska bli fantastiskt roligt!
Därför försöker jag nu att ta det lite lugnare och skala bort onödiga stressmoment. Det är fullt upp ändå med två barn och heltidsarbete (helt idiotiskt att man ska behöva jobba heltid i sex månader innan bebisen kommer för att få full föräldrapenning! Nu om någonsin behöver man ju egentligen jobba deltid, för att samla krafter.) 
Men vem vet, jag kanske börjar blogga igen en vacker dag?
 
 
Hej då från Ingrid och Inez!

Efter att ha bloggat i ett år och fyra månader är det dags för mig att säga tack och adjö till Familjebloggen. Beslutet är helt och hållet mitt eget, och har vuxit fram under en tid. Den enkla anledningen är att jag inte hinner med bloggandet! Det här inlägget tänkte jag till exempel skriva för flera dagar sedan, men annat, mer akut, har kommit emellan hela tiden. Om man inte ens hinner avveckla sin blogg - ja, då är det nog läge för en förändring!

Det har varit väldigt roligt att blogga och jag kommer säkerligen att sakna det mellan varven. Men nu måste jag prioritera jobbet med Milstolpar och Liten & Stor, och så förstås familjen som jag har bloggat om...!

Här är några av mina personliga favoriter från bloggen:
Inez har fått hockeyfrilla
Dante och rätten att få finnas till - med en kromosom för mycket
Ett monster äter frukost
Vår fullpackade bil
Inez hår igen...
Myror i brallan
Paris på 48 timmar

Tack alla fina, goa läsare för att ni har följt familjebloggen! Det har varit jättekul att läsa era kommentarer. Hoppas att ni fortsätter att läsa Liten & Stor som är vår nya satsning på familjeliv!
(Jag tar gärna emot tips och kommentarer till therese.alhult@dagen.se)

Ta hand om er och njut av livet!
//Therése

Äntligen har vårvärmen nått huvudstaden! I helgen har jag för första gången i år suttit på balkongen. Helt otroligt att det skulle dröja till mitten av maj innan man har kunnat njuta av en kaffe där utan att frysa!
Annars har jag mest hållt mig inomhus de senaste dagarna, trots att solen tittat fram med jämna mellanrum. Döttrarna har varit i Halmstad och jag och Emil har passat på att putsa fönster, röjt på vinden och ägnat tid åt andra mindre spännande  sysslor. Men det känns desto roligare efteråt! Och vad mycket man får gjort utan barn!

Hej då mamma! Här börjar Ingrid och Inez tredagarsturné.

Döttrarna har i sin tur haft det jättebra. Vi lämnade dem i Linköping, där deras farföräldrar var på besök hos släktingar. Efter ett dygn där åkte de vidare till Halmstad, för överlämning till mina föräldrar. Där var de fram till igår, då de åkte tillbaka till Linköping via ett stopp hos min mormor, deras gammelmormor. Sedan sammanstrålade vi hos Emils moster och morbror i Linköping igen! Puh! Tjejerna har dessutom hunnit träffa några av sina kusiner, några sysslingar och sin morbror.
De verkar ha haft det hur bra som helst och har inte velat tala i telefon med varken mig eller Emil någon gång under dessa dagar. De har haft fullt upp med att hitta på roliga saker tillsammans med sin mormor och morfar!

Nu är det vardag igen men det känns helt ok med det här vädret! Jag önskar bara att jag kunde få vara utomhus lika mycket som barnen, som tillbringar hela förmiddagarna vid en naturskön 4H-gård.

Ridning stod till exempel på schemat förra veckan...

... med ben fulla med spring! 

Minns ni att jag för ett tag sedan bloggade om arga mamman, det vill säga jag själv? Ingrid hade ritat en bild på en jättearg tjej, som alltså skulle föreställa mig...
Igår kom hon med en annan teckning, som var betydligt roligare att få förklarad för sig: "Mamma, du är en ängel. Du håller i ett trollspö."
Ganska gulligt faktiskt.
Fyraåriga Ingrid producerar teckningar i ett rasande tempo, och har på sistone blivit enormt intresserad av bokstäver och försöker ljuda sig till vilket ord en viss bokstavskombination blir.  Det låter ganska roligt när hon går omkring och ljudar fram ord, hemma eller till exempel i affären då hon har fastnat framför exempelvis ett flingpaket. Och så övar hon på att skriva också. Det är nästan ännu roligare. Det här hade hon åstadkommit igår, helt utan hjälp från någon av oss föräldrar:

Tesan (Tessan) är alltså jag!

Lördag = godis!
Efter att ha hjälpt till under städdagen på gården i lördags fick Inez och Ingrid gå till affären och köpa lite lördagsgodis. Alltid lika uppskattat!

 

På kvällen kom världens bästa barnvakt (och en fin vän!) - Maria - hem till oss. Hon tog över rodret när jag och Emil för en gångs skull hade chansen att förlusta oss inne i stan. Medan vi åt en jättegod middag med döttrarnas dagmamma och tittade på föreställningen R.E.A på Hamburger Börs bakade hon chokladbollar och läste böcker med tjejerna.
Det är guld värt med sådana vänner!

Vi blev bjudna på smördegsinbakad oxfilé och potatisgratäng - mums!
Vilken dagmamma vi har hittat, va! Sådana som hon växer inte på träd.
Och trots att hon nu har fyllt 65 har hon inga planer på att sluta jobba.
Heja Helena!

Ordningen är återställd! Äntligen är Inez frisk och i morse  kunde jag lämna båda barnen hos dagmamman som vanligt.
Jag ser fram emot en lugn hemmahelg efersom jag var i London torsdag till söndag förra veckan och dessutom har stressat ganska mycket under veckan för att få ihop den krångliga ekvationen arbete + sjuka barn.
Vi har städdag i vår bostadsrättsförening imorgon och det brukar vara ganska trevliga tillställningar med korvgrillning mellan räfsandet och städandet. Nu verkar det dock bli regn och endast fyra plusgrader så vi får väl se hur roligt det blir...
På kvällen ska vi fira döttrarnas dagmamma som fyller 65 år - men barnen får inte följa med! Det är bara vi föräldrar och dagmamma Helenas egna döttrar med respektive. Tror att det blir jättetrevligt!

Något av det aboslut bästa med att resa bort är att man uppskattar vardagen hemma så mycket mer efteråt. Åtminstone funkar jag så.
Det var en härlig känsla när flygplanshjulen nuddade landningsbanan och jag åter befann mig på svensk mark. Tycker alltid att det känns lite småjobbigt att flyga sedan jag fick barn, speciellt när familjen inte reser tillsammans.
Men allt gick bra. (Och rent statistiskt är det ju farligare att köra bil till jobbet, vilket jag gör varje dag - men man känner sig inte lika utsatt som i ett flygplan!)
Vabbandet har dessvärre fortsatt och igår jobbade jag bara fram till lunch för att möta Emil i dörren då hann skyndade iväg för att hinna ha några lektioner på eftermiddagen. Upplägget blir det samma idag eftersom Inez fortfarande inte är frisk. Segt!

Konferensen Colour 2010 i London var som sagt jättebra och när jag och min mamma summerade dagarna konstaterade vi båda att lika mycket som undervisningen och lovsången berörde oss, gjorde mötesvärdarnas bemötande. Totalt vare 550 män i alla åldrar engagerade som värdar och de fanns överallt! När vi första morgonen kom ut från hotellet som låg ungefär tio minuters promenad från Royal Albert Hall, stod där en Hillsong-värd som med ett stort leende önskade oss en bra dag. Vid övergångsställen utmed vägen fanns representanter från kyrkan på plats för att hjälpa alla förvirrade turister att ta sig över säkert  eftersom vänstertrafiken krånglar till det...

 
Deras bemötande var helt enastående och deras kärleksfulla, glada och vänliga sätt blev faktiskt som en predikan i sig!

Det var förstås jättekul att komma till London även om vi inte hann göra så jättemycket mer än att vara på möten. Men vi hann promenera lite i Kensington Park, kollade in Big Ben och Themsen, besökte lyxiga varuhuset Harrods och kände pulsen vid Piccadilly Circus. 

 
Väderleksrapporten hade utlovat "heavy showers" större delen av helgen, men det regnade faktiskt mindre än förväntat.


Hotellfrukosten var väl sådär...
 

Sista morgonen gick vi till ett mysigt kafé i närheten och unnade oss en "riktig" frukost.
 

Ja, jag kom ju iväg till London till slut, efter ovisshet kring utvecklingen av askmolnet och sjuka barn där hemma.
Har haft en helt underbar helg som kommer att ge mig kraft och energi för lång tid framöver! Så känns det i alla fall.
Men som alltid när man har varit ledig och vabbat kommer man efter med saker och ting på jobbet.... Därav dåligt med uppdateringar på bloggen.
Nu är jag precis färdig med mina sidor till morgondagens tidning och måste rusa iväg för att göra en intervju!
Mer om London och konferensen Colour (som hölls i pampiga Royal Albert Hall) en annan dag.

Jaha, det blev vab för mig idag i alla fall. Sånt är livet.
Men resan till London verkar i alla fall bli av! Det ska bli jätteskönt att sätta sig på planet och äntligen kunna slappna av efter en strulig och stressig vecka.
Hoppas att ni alla får en fin valborg! See you!

Just nu följer jag med spänning och viss nervositet askmolnets framfart över Europa. Jag ska flyga till London imorgon kväll och enligt de senaste rapporterna är bland annat Skavsta flygplats (varifrån jag flyger) belagda med restriktioner. Jag hoppas verkligen att läget förändras under det närmsta dygnet!
I London möter jag upp min kära mamma som flyger från Köpenhamn (där det inte verkar vara några problem med inställda flighter). Vi ska umgås i tre dagar och strosa omkring i London. Det ska bli SÅ kul även om väderleksrapporten utlovar "heavy showers". Den främsta anledningen till att vi åker dit är att vi ska vara med på konferensen Colour som arrangeras av Hillsong i London. Samlingarna kommer att vara i Royal Albert Hall så bara det blir ju en rolig grej. Om jag nu kommer iväg...

Och så hoppas jag att Inez kryar på sig. Som vanligt lyckas barnen bli sjuka när det minst av allt "passar". Den här veckan är ganska hektisk eftersom jag är ledig på fredag och behöver bli klar med en massa grejer på mindre tid än vanligt. Att då tappa en hel arbetsdag, vilket jag gjorde när jag vabbade igår, är hur stressande som helst! Idag är i alla fall Emil hemma med henne. Imorgon är det verkligen skarpt läge: Då är det friluftsdag på Emils skola och som ansvarig idrottslärare MÅSTE han vara där och jag MÅSTE hinna  jobba undan lite grejer innan jag sätter mig på flygbussen.
Knepigt värre.
Sådana gånger önskar man att man hade närmare till barnens mor eller farföräldrar, så att man är flera som kan hjälpas åt när det kör ihop sig.

Fortsättning följer... 

En sur tiger och en glad fjäril.

Igår var det Barnens dag i Helenelundskyrkan i Sollentuna. Eftersom vi har en del bekanta som är engagerade där och kyrkan dessutom är en del av vår församling inne i stan kändes det givet att åka dit. Framförallt för allt roligt som väntade barnen! De fick rida ponny, hoppa i en hoppborg, äta glass som en clown gick runt och delade ut, titta på en rolig show och bli målade i ansiktet.
Ingrid tyckte att det sistnämnda var hur kul som helst, men Inez gick mest omkring och såg skeptiskt ut...

Helgen har annars inneburit en lagom mix av utelek, lite fixande (=målning) hemma, middagsbesök av min mysiga kusin med familj med mera. Och så har mina döttrar fått en till liten syssling - grattis Kristina och Andreas!
Just nu räknar jag ner inför min resa till London på torsdag. Efter alla skriverier om askmoln och flygkaos har jag inte riktigt vågat tro att resan blir av, men nu ser det bättre ut. Hoppas, hoppas, hoppas!

Under den senaste veckan har jag...

...varit hos frisören med döttrarna.



 
Båda fick kortare lugg, rosa slingor i håret (tillfälliga) och klubba!

... varit på klädbytardag och fyndat fem jeans och tre par skor (däribland två par Kavat och ett par Adidas!) till Ingrid och Inez för totalt 200 kronor. Hur bra som helst!

...ätit supergod marängswiss hos grannarna Hanna och Rikard. 

...lekt med barnen och skrattat åt deras roliga idéer.

Inez  har lagt dockan Markus i doktorsväskan eftersom han är sjuk...

... varit i Norrköping för en nätverksträff med 12 andra redaktörer. Inspirerande och kul!

...jobbat, jobbat, jobbat...

Summa summarum en bra men intensiv vecka. Och än är den inte slut!

Elias, kusinen Theodore, storebror Leo och storasyster Livia på altanen utanför huset i Cincinnati, Ohio i USA där familjen Wendland bor.

Emma Wendland har drabbats av det värsta som kan hända en när man är förälder: hennes yngsta barn lider av en obotlig, dödlig sjukdom.
Elias, 3 år, har Krabbes sjukdom och hans kropp har successivt brutits ned. Han behöver hjälp att andas och matas genom en knapp i magen.
"Men han är en riktig liten kämpe", berättar hans mamma Emma. Trots att han drabbats av flera lunginflammationer och även haft svininfluensan fortsätter han att förvåna sin omgivning. Gång på gång har han återhämtat sig, även om sjukhusbesöken varit många.
Det finns inget botemedel mot hjärnsjukdomen Krabbes och barn med den här diagnosen lever oftast inte längre än till 2-3 års ålder. Så Emma gör sitt bästa för att leva här och nu.
"Jag njuter av varje dag jag får med Elias", säger hon.

Emma och Elias på sjukhuset.

Häromdagen intervjuade jag den här härliga tjejen. Intervjun med henne finns på Milstolpar i Dagen i dag!

I förrgår var det här glada gänget på teater inne i stan, närmare bestämt på Boulevardteatern på Söder där de såg "Ett lamm till middag". Förutom Ingrid var det hennes kompisar Meffia och Stella, och medföljande föräldrar Jan, Joyce och Stephanie. (Här kan du läsa om boken som ligger till grund för pjäsen.)
Själv hann jag tyvärr inte följa med på föreställningen, men jag anslöt till de andra för att äta lunch efteråt. Dock blev det inte lamm utan pannkakor och pizza till middag!

Medborgarplatsen badade i sol och vårkänslorna infann sig omedelbart!
I dag regnar det tyvärr i Stockholm. Jag hoppas att vädret blir bättre under helgen!

Inez dricker sin älskade välling...

... och slappnar av till max.

Systrarna bus är tillbaka!

Efter att ha varit ensam i några dagar medan resten av familjen var kvar på västkusten var det riktigt roligt att återse döttrarna och maken i fredagskväll.
Mindre roligt var att det blev stökigt i lägenheten ungefär tre minuter efter deras ankomst... Det var som att en virvelvind plötsligt svept fram över rummen!  
I lördags tog vi en sväng till ett köpcentrum för att göra några ärenden.
Sen var vi på barnkalas hos Saga som fyllde 3.

 
Barnkalaset där det även fanns många stora "barn" i form av föräldrar!

Igår besökte vi vårt stamställe,  4H-gården där vi bor och där många i vårt lägenhetsområde samlas på helgerna för att njuta av naturen och närheten till vattnet. Vi grillade korv och Ingrid blev överlycklig när hennes kompis Stella dök upp! Det blev ett kärt återseende mellan tjejerna som inte setts på 10 dagar.

Stella och Ingrid igår. (Nu åker vinteroverallen upp på vinden!)

Sedan var det bara att skynda hem för att förbereda för vår lilla bjudning.
Klockan 15.30 kom Camilla och Jacob och Malin och Mårten med sina barn hem till oss.  Vi tillbringade eftermiddagen med att äta våfflor och umgås. (Jag använde mig av mitt favoritrecept från kafeét där jag jobbade i flera somrar. Café Duvan i Halmstad. Mycket smör ska det vara. Mums!)
Sen var helgen slut, tråkigt nog.

 
Våra härliga kompisar från Korskyrkan.

Ps. I dag hurrar jag för min vän Caroline, duktig journalist och författare som fyller 32 år! Hon har skrivit den viktiga boken "14 år till salu" och bloggar bland annat här. I fredags träffade jag henne och söta sonen Teddie (och maken Johan - tidigare Dagenkollega). Grattis på födelsedagen Caroline! Ds.

Caroline Engvall med Teddie, 1,5 år.

För andra morgonen i rad har jag vaknat ensam i lägenheten och både hunnit bläddra lite i tidningen och tittat några minuter på Nyhetsmorgon.
Det händer aldrig i vanliga fall, när döttrarna också är där och ska göras i ordning och serveras frukost. Så jag har haft det väldigt lugnt och skönt!
En lika behaglig start på dagen fick inte min svärmor. Ingrid och Inez är hos sin farmor och farfar just nu, tillsammans med Emil, och idag hade Inez behagat att vakna klockan 04.00!
Emil hade strategiskt nog lagt sig att sova i friggeboden i trädgården, utom hörhåll för barnen, så det blev Sollan som fick gå upp... Stackars henne!
(Hon är pensionär och kan sova längre någon annan dag, men ändå!)
Nu hoppas jag innerligt att de här tidiga morgonvanorna inte är någonting som Inez tänker fortsätta med.

Morgonmarodören i sovande tillstånd...

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter några dagars ledighet i Halmstad. Anlände hit med tåg - utan varken döttrar eller make. Det är så otroligt sällan som jag reser utan familjen nuförtiden så att sitta på ett tåg ensam är en ren njutning! Jag läste tidningar, drack kaffe och sov.
Övriga familjemedlemmar stannar på västkusten några dagar eftersom Emil har påsklov. Så det blir några lyxiga dagar för min del eftersom jag kan göra vad jag vill på kvällarna och slipper stressen med att lämna och hämta barn före och efter jobbet.
I Halmstad kom vårvärmen först idag (typiskt nog) men jag har ändå njutit av att vara där. Vi har ätit gott, träffat en massa härliga familjemedlemmar, kollat in några kompisars nya, fina hus, firat Jesu uppståndelse (såklart!), firat min pappas födelsedag och varit på 2-årskalas. Bland annat. 
En fullspäckad påskhelg, med andra ord.

Ingrid och Inez har målat ägg, lekt på stranden och hittat på en massa skoj med mormor och morfar och kusinerna. Nu är det farmor och farfars tur att ta hand om dem i några dagar!

I dagens tidning finns ett inspirerande påskgodisreportage på Milstolpar/Helgens mat. Det är duktiga Therésia Erneborg som tidigare varit reporter på Dagen, som bakat de smaskiga godsakerna. Vår bildredaktör och duktiga fotograf Josefin Casteryd har tagit de fina bilderna.
Här finns ett litet smakprov!
(För ännu fler goda recept rekommenderar jag att du tar en titt på Therésias blogg, Söta saker.)

GLAD PÅSK!

! Jag har bara hunnit arbeta tre dagar den här veckan men det har hänt allt möjligt och mycket sådant som antagligen inte inträffar på någon annan tidningsredaktion...
I går gjorde jag en lång telefonintervju med en kvinna som fyller 60 år i nästa vecka och vi fick jättefin kontakt. I slutet av samtalet, innan vi skulle lägga på, frågade hon plötsligt om hon fick be för mig? Lite extra förbön tar jag gladeligen emot så hon bad för mig, från sitt hem i Lycksele. Jag kände mig riktigt välsignad efteråt! Det är inte ofta en intervju slutar på det sättet.

I morse firade vi nattvard på redaktionen (alla som ville) och vi fick stilla oss en stund inför resten av arbetsdagen och inte minst inför påskhögtiden som vi nu närmar oss. Det kändes också väldigt speciellt och fint!
Till tonerna av Erik Tillings "Sjung till Jesus, han är vår Kung" tog vi emot brödet och vinet och jag kände att wow, vilket privilegium att få göra det här på ARBETSTID!

Veckan hitills har även inneburit en rejäl utskällning på telefon av en upprörd läsare som inte kunde acceptera en viss regel på familjesidan... Det samtalet slutade med hög puls, obehagskänsla i hela kroppen och tårar i ögonen. Usch, det är inte roligt när man känner sig orättvist bemött.
Tårarna steg även nyss, när jag läste ett LÅNGT mejl från en läsare som berättade om sitt gripande livsöde och undrade om jag ville skriva om henne.

Nu är det snart påskledigt och vi har fått varsitt påskägg fyllt med godis. Som motprestation ombads vi skriva vår framtidsvision för Dagen och sätta post it-lappen på väggen i det rum där det just nu pågår ett framtidsprojekt. Spännande!
Snart ska jag avsluta arbetet för idag och åka hem och packa. Imorgon bär det av mot västkusten. Tjoho!

Ännu en helg är till ända och snart även veckans första arbetsdag.
I lördags var jag och döttrarna på barnmusikteater i Sundbyberg. Vi tog med oss min barndomskompis Jennie och hennes son Ivan.
Jag blev så glad när jag av en tillfällighet råkade se att boken" Prinsessan och hajtanden" (som vi har hemma) av Josefin Sjölander nu gavs som en teaterföreställning. Den har ett så fint budskap om vänskap och förlåtelse! Ser fram emot att få läsa hennes nyutkomna bok "Prinsen och kundtjänst" med tjejerna.

Efteråt intog vi lunch på en gourmetrestaurang. Eller nja, det blev ett visst snabbmatsställe till barnens stora förtjusning...

Resten av helgen har ägnats åt gudstjäntsbesök och söndagsskola, storhandling, städning och tvätt. Inga jättespännande saker, alltså, men nästa helg bär det av till Halmstad och då blir det desto roligare!
Hoppas att ni får en fin vecka!

Mina döttrar älskar att baka. Allra helst bakar de chokladbollar!
I går fick de hjälpa Emil att baka chokladbollar som han skulle ta med sig till sitt jobb. Man kan väl inte påstå att de är till särskilt mycket hjälp, för det blir både kladdigt och stökigt och tar längre tid ...

Inez är just nu inne i någon slags trotsperiod och det är mycket VILL INTE och KAN SJÄLV. Hon hade väldigt svårt att acceptera att hon bara fick smaka en chokladboll och när hon sedan inte fick blanda vällingen själv (vilket hon får göra ibland, när jag har tålamod och är upplagd för att torka allt hon spiller ut) så sjönk hennes humör totalt. Tårarna rann av ilska och trötthet.

En stund senare låg hon i sin säng, snäll som ett lamm, och sjöng för sig själv, att "Jag älskar Ingrid". Det är snabba växlingar!

Som förälder gäller det att försöka hänga med och inte låta sig provoceras av trotset som kan vara SÅ tålamodsprövande...

Det är ju trots allt en fas som de måste igenom. Men det är jobbigt!

För ett tag sedan skrev jag om bloggar som jag följer. En av dem jag nämnde var Annas blogg om livet här och nu. Jag har följt denna småbarnsmammas kamp mot sin aggressiva cancer och berörts av hennes öde.

Nu är hennes livsresa över.  Efter sig lämnar hon en älskad dotter, bara två år gammal, och en lika älskad make. 

Annas man har skrivit ett långt, fantastiskt inlägg där han berättar om Annas sista dygn i livet. Här följer ett utdrag:

"När Tilda vaknade fick hon välling. Sedan berättade jag att något väldigt tråkigt hänt. Vi satte oss intill mamma. Tilda frågade om mamma sover. Jag förklarade. Mamma sover inte. Mamma är död för att kroppen var trasig och inte gick att laga med medicin. Mamma kan inte andas i den trasiga kroppen och hjärtat kan inte längre slå. Tilda kände på mammas kalla hand och konstaterade att mammas kropp är trasig. Det betyder att kroppen är tom. Mamma har lämnat kroppen och är någon annanstans, dit vi inte kan åka för vi lever i våra kroppar. Och mamma kan inte komma tillbaka, eftersom kroppen är trasig. Tilda tittade på den fina bilden av mamma ovanför sängen och sen på mammas kalla och rörelselösa kropp. Hon tycktes förstå att mamma inte fanns därinne längre. Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med oss, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Jag vet att mamma blir glad när vi tänker på henne, för det har hon berättat för pappa. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen."

Gå gärna in på Annas blogg och läs inlägget i dess helhet. Det är svårt att inte bli berörd!

Själv påminns jag än en gång om att livet och hälsan är en gåva och att det gäller att uppskatta varje dag av detta jordeliv!

Hur kommer det sig egentligen att man nästan alltid får svaret "det är helt normalt" när man ringer till BVC (Barnavårdscentralen) och undrar över något? Vad det än har gällt: sovrutiner, amning, konstiga utslag och så vidare så har svaret oftast varit det samma: "Nej, det där är ingenting att oroa sig över, det är normalt".
Visst, nu generaliserar jag lite, men ofta är svaret inte mer konkret än så.
Och det kan vara ganska frustrerande när man verkligen vill ha ett handfast råd.  

På avdelningen Liten & Stor i dagens tidning intervjuar vi bvc-sköterskan Marlén Tindberg som berättar om sitt jobb och förklarar varför man så ofta säger att "det är normalt". Hon berättar även vilka som är de vanligaste frågorna bland foräldrar och avslöjar hur hon tycker att dagens föräldrar verkar må... 

Barnsjuksköterskan Marlén Tindberg i sitt arbetsrum på Lidingö BVC.