Den här veckan har varit lite stökig då båda döttrarna varit sjuka i olika omgångar. Det har blivit en hel del pusslande för att kunna vara hemma med dem och samtidigt få ihop allt på jobbet.
I går eftermiddag när jag skulle hämta tjejerna hos dagmamman körde jag dessutom fast med bilen, vilket var extremt stressande. Jag blockerade en infart och fick lite panik när jag tänkte på vad som skulle hända om räddningstjänsten måste fram. Dessutom hindrade min bil en annan bil från att komma ut från gården ifråga. Svettigt värre!
Hela tiden satt mannen med motorn igång och strålkastarna på, trots att jag sa till honom att det inte fanns en chans att jag skulle komma loss utan hjälp. (Och det var ju inte så att han kunde tänka sig att göra en insats. Han satt kvar i sin bil hela tiden.)
Min bil rörde sig inte ur fläcken, varken bakåt eller framåt, trots att jag och dagmamman sprang och hämtade sand och strödde ut under däcken, för att de skulle få fäste. Vi försökte gräva runt däcken, men inte heller det hjälpte.
Uppjagad ringde jag till slut Emil, som befann sig på andra sidan stan och höll på att förbereda ett föräldramöte. (Han är lärare.)
I en timme stod vår bil så här, fast i en snödriva med ena hjulet, i vägen för alla som ville svänga in (eller ut!) på den gatan. Och i bilen satt barnen - trötta och hungriga. Ingen rolig situation!
När han hörde hur stressad jag var och att bilen stod i vägen för andra trafikanter, med barnen i, lyckades han hitta en bil att låna av en kollega och begav sig mot Solna - i rusningstrafik och snökaos...
Det hela fick i alla fall ett lyckligt slut tack vare fem starka karlar som gick förbi och erbjöd sig att göra en insats. Jag tror de var ryssar - de förstod hur som helst varken svenska eller engelska. En av dem ville sätta sig i bilen och själv testa att få loss den, och jag försökte förgäves förklara att den var automatväxlad...
Han hade stora problem att få igång bilen och sedan gasade han så att motorn rusade. Inte bra.
"No, no, no, I´ll do it!", ropade jag och hoppade in i bilen igen där Ingrid och Inez storögt undrade vad som pågick.
Ryssarna (?) lyckades i alla fall putta loss bilen och vi kunde äntligen köra vidare efter en timme i snödrivan!
Och Emil kunde vända och hann tillbaka till sitt föräldramöte.
I natt vaknade Inez med hög feber och inte heller den här dagen blev som vi hade tänkt.
Hej och hå vilken spännande vardag!
