På väg med tunnelbanan till jobbet läste jag som vanligt Metro. Plötsligt fastnade min blick på en annons som hade rubriken GUD FINNS.

Väl framme på redaktionen surfade jag direkt in på adressen gudfinns.se och där får man en kort presentation av kristen tro och hur man gör får att ta emot Jesus i sitt liv.

Känner mig riktigt upprymd efter dagens tidningsbläddrande!

Mitt i allt vabbande finns det faktiskt riktiga ljuspunkter.
En sådan är mina barns dagmamma, Helena. Förra veckan, när Inez var sjuk, kom Helena hem till porten och hämtade Ingrid, så att hon ändå skulle få komma ut och leka. Och nu när Ingrid haft vattkoppor och vi inte har kunnat träffa andra barn, har dagmamman kommit och hämtat Inez hemma i stället.

När jag tidigt i morse var på vårdcentralen för att visa upp Inez infekterade nagel (nej, en olycka kommer aldrig ensam, det vet ni väl...! Är det inte förkylningar eller feber eller vattkoppor så är det fingrar som kläms så illa att man måste dra av nageln...) så mötte hon mig utanför, direkt efter läkarbesöket, så att jag snabbt kunde ta mig till jobbet efteråt.
Snacka om service!
Det är guld värt när man inte har några föräldrar i närheten som kan rycka in när vardagslogistiken kör ihop sig.

Så i dag är alltså båda tjejerna tillbaka hos dagmamman, jag jobbar och livet börjar återgå till det normala. Bäst att njuta medan det varar!

Dagmamma Helena, hunden Tracy och flickorna Alhult.

Nyligen avlyssnade jag följande dialog mellan treåriga dottern och pappa E:

Ingrid: Pappa, du är ingen riktig björn.

Emil: Eh...nähä...?

Ingrid: Men TORBJÖRN, han är en riktig björn.

Torbjörn - en riktig björn!

När man är hemma med ett sjukt barn får man passa på att göra det bästa av situationen och inte bara ge efter för stressen över att man kommer efter på jobbet och att man drabbas av förlorad arbetsinkomst.

I dag köpte vi thaimat, Ingrid och jag, och hade en mysig lunch tillsammans. Hennes aptit var det inget större fel på, trots vattkopporna. Men vem tackar nej till kyckling i jordnötssås med stekta nudlar?
Inte vi i alla fall!

Japp, då har vi välkomnat VATTKOPPOR till familjen.

Svenska Dagbladet startar i dag en ny vinjett som går under namnet Mat & klimat. Bland annat kommer man att ta upp frågor kring varför maten vi äter innehåller så mycket tillsatser och hur man egentligen bär sig åt för att hitta äkta, icke-processad mat. Jag kommer med spänning att följa dessa artiklar, för jag håller på att bli tokig på att det är så svårt att hitta BRA livsmedel.

Sedan Mats-Eric Nilsson släppte boken "Den hemlige kocken" där han avslöjar det utbredda fusket i livsmedelsindustrin har jag blivit ännu mer kritisk när jag handlar mat.
Tv-program som "Du är vad du äter", mängder av artiklar om GI-kost, faran med transfetter etcetera, har ytterligare ökat min skeptiska hållning i matbutiken.

Men ibland är det jobbigt med ökad kunskap.

Att storhandla till familjen tar numera en evighet, eftersom jag lusläser innehållsdeklarationen på alla förpackningar.

Redan tidigare försökte jag i möjligaste mån undvika halvfabrikat (mest för att hemlagat är godare, billigare och nyttigare!), men med två barn i familjen, som äter ofta och på bestämda tider, behöver man kunna svänga ihop en måltid snabbt. Då är det förstås smidigt att ha färdiga köttbullar och fiskpinnar i frysen. Och dessa livsmedel innehåller en massa konstiga ämnen och tillsatser som jag egentligen inte har lust att låta mina barn äta, annat än vid enstaka tillfällen.

Så vad ska man egentligen äta? 

Jag är medveten om att det här är ett lyxproblem och att det kan låta "bortskämt" med tanke på att många människor inte har någon mat alls.

Hur som helst välkomnar jag Svd.s granskning av matindustrin. Bättre, renare mat tjänar vi alla på!

Vad gör man en lördag i januari när regnet smattrar mot rutorna och gatorna är täckta av is och slask?

Svar: man blir frustrerad. 

Det är FÖR dåligt väder för att gå till någon park eller lekpats och något "lekland",  typ Busfabriken, känns uteslutet med tanke på att influensan och magsjukan härjar som värst. (No more vabbdagar, please.)

Döttrarna är fortfarande snuviga, så att åka hem till några kompisar med barn känns inte heller aktuellt

Efter en hel del velande åkte vi i alla fall till Aquaria, ett gigantiskt akvarium, beläget på Djurgården. Där kan man gå omkring och titta på färgglada fiskar och slingrande ormar. Ganska kul, men hutlöst dyrt och trångt. Vi var inte ensamma där, om man säger så.
432 kronor gjorde vi av med på entré, en enkel lunch och parkering. Tveksamt om det var värt det, men barnen verkade i alla fall uppskatta det hela.

Summa summarum en helt ok lördag, trots allt. Hoppas det blir bättre väder i morgon!

Jag erkänner villigt att jag är en lattemorsa. I alla fall om betydelsen är den att jag älskar latte och i bland unnar mig en sådan på väg till jobbet. 
Men lattemorsa kan ju också vara ett skällsord - i betydelsen att man är en föräldraledig mamma som drar runt på sin coola barnvagn, gärna i bredd med andra mammor så att inga andra får plats på trottoaren. Sedan sitter "lattemorsorna" och fikar bort hela dagarna, gör kaféägarna irriterade eftersom man ockuperar lokalerna med vagnar och bebisar och kanske skrämmer bort andra gäster genom att - ve och fasa - amma!

Hoppas ni förstår att jag är ironisk.

Klart man ska passa på att fika med sina vänner och dricka latte eller annat som får en vakna till liv efter sömnlösa nätter, om man nu har bebisar som snällt ligger och sover i vagnen om dagarna. (Det hade inte jag.)
Snart nog är man tillbaka i arbetslivet och vardagsstressen igen, så njut av era kaffe latte, alla föräldralediga där ute!!!

Jaha, så var ännu en vård av sjukt barn-dag till ända.
I kväll var jag och familjen bjudna på disputationsfest eftersom vår granne Rikard har disputerat i dag. Han kan numera titulera sig Teknologie doktor i bergmekanik. Det ni!

Men det blev ingen fest för mig. Jag var hemma med yngsta dottern medan Ingrid följde med pappa E till Citykyrkan, där festen hölls.

Hur förklarar man förresten för en treåring vad en disputationsfest är för något?
När Ingrid undrade om Rikard fyllde år sa jag nej och försökte förklara att "han är färdig med en sak och att han vill fira det". Det måste ha låtit hyfsat obegripligt. Hon fastnade mer för att jag råkade nämna att det nog skulle bli tårta.

"Jaha, tårta?! Med jordgubbar, eller"?

Det pågår en intressant debatt på tidningen Mamas hemsida. Debatten handlar om huruvida det var rätt eller fel att låta Linda Rosing, känd bland annat för sin medverkan i Big Brother, sin relation med dörrvakten "Fadde" och för diverse skönhetsoperationer, vara omslagstjej för Mama och därmed utgöra det numrets huvudintervju.

Jag måste erkänna att jag själv blev VÄLDIGT förvånad när de valde att göra en så stor grej på Linda Rosing, när det finns så otroligt många andra mammor att lyfta fram och skriva om. Mest reagerade jag - liksom många andra, uppenbarligen - på det faktum att hon under perioder inte har haft vårdnaden om sina barn och har gjort en del, i mitt tycke, tveksamma val.

Tidningens chefredaktör Anna Zethraeus, har fått så många reaktioner att hon själv kommenterat det på hemsidan. Hon skriver bland annat att de inte tar ställning till Lindas val i livet och att de framför allt inte ställer sig bakom hennes val.
"Men det är ju också genom att läsa om olika mamma-berättelser som man får perspektiv på sitt eget liv som förälder", skriver Zethraeus.

Det kan jag hålla med om.

Frågan är dock om det var rätt att göra en sådan STOR intervju med just Linda Rosing, som ju i alla fall tidigare har framstått som en ganska vilsen person och inte särskilt  trygg i sin mammaroll?
Samtidigt kan vi alla förändras och även Linda Rosing måste få en chans att börja om.  Hon kanske har lärt sig av sina misstag och blir en "supermamma" i fortsättningen, vem vet?

Helt klart en intressant diskussion.

Det var med lätta steg jag gick till jobbet imorse! Vilken härlig morgon! Ja, så kändes det faktiskt.

Efter en dag "instängd" i en trerumslägenhet med två snoriga barn, kändes det lyxigt att få spatsera iväg till tunnelbanan. (Och viktigast av allt - barnen mår bättre.)

På väg till redaktionen träffade jag Franken - även han laddad för en dag på jobbet. (Eller?)
Det är Franken (Klaus Franken) som redigerar "mina" sidor, allså sidorna som har vinjetten Milstolpar.

Så här ser han ut i mössa.

Nu är vi i full gång med att producera morgondagens tidning.

I dag blir det tyvärr inte så mycket bloggande eftersom jag är hemma med sjuka barn.

Jag hoppas att jag i alla fall kommer att kunna titta på Obamas installationstal som sänds på svensk tv i kväll. Det är alltid spännande när nutidshistoria skrivs!

I dag var det seeegt att stiga upp när klockan ringde 06.15. Med ett febrigt barn där hemma blev det inte många timmars sömn i natt. Klockan 02.30 då minsta dottern vaknade brännhet, efter att ha sovit oroligt hela kvällen, blev det plötsligt samling i köket då även äldsta dottern vaknade när jag och maken försökte få i lilltjejen medicin. En stund senare hade lugnet lagt sig, men det varade inte länge. Från klockan 03.00 och framåt sov inte yngsta dottern mer än en halvtimme åt gången och jag insåg att det skulle bli en arbetsdag med MYCKET kaffe.
En kvart innan det var dag att vakna "på riktigt" kom treåriga dottern in till vårt sovrum och snyftade. "Varför är du ledsen, gumman"?, undrade jag.
"Varför jag har ont i mitt öra".

Så nu har jag TVÅ sjuka barn där hemma. Ingen bra start på veckan.

Jag var ensam hemma med barnen några timmar i går eftermiddag och lät Ingrid och Inez leka med fingerfärg så att jag skulle kunna börja förbereda middagsmaten. Det gick bra i kanske fem minuter... sedan blev det kladdigare och kladdigare runt bordet och även kycklingen fick en släng av lila färg. (Tur att färgen är vattenlöslig.) Efter ungefär en kvart var det inte alls spännande med fingerfärg längre och tjejerna lämnade köket för att fortsätta  med att riva ut skor ur ett skåp i stället.

Så bra gick det med den matlagningen...

Liksom min kollega Carl-Henric Jaktlund läste jag igår om den dramatiska flygkraschen i New York.
Det är ju helt otroligt att inte en enda människa omkom!
Men alla har inte samma tur. (Om det ens är rätt att kalla det TUR att överleva en sådan incident?!).

Samtidigt som 155 personer igår överlevde en kraschlandning mitt i en av världens största städer, dog en åttaårig liten pojke i Spånga i skolans gymnastiksal, när ett handbollsmål ramlade över honom. Vilken tragisk olyckshändelse! Och så enormt onödig. Pojken skulle avsluta skolveckan med lite handsbollspel med kompisarna på sitt fritids, men överlevde inte lekstunden i gympasalen eftersom han slog sig så illa då handbollsmålet föll över honom.
Kanske blir jag extra illa berörd eftersom min man är idrottslärare och jobbar på en skola i närheten.

I bland är marginalerna mellan liv och död väldigt små.
Åter igen blir jag påmind om att våra dagar är räknade och att det gäller att ta vara på livet HÄR OCH NU!

(Så därför ska jag gå och leka min min dotter nu, även om jag egentligen är mer sugen på att fortsätta att blogga!)

Det är inte bara bloggandet som jag har debuterat med den här veckan. Jag har även för första gången i mitt liv VABBAT - det ni! För alla som inte befinner sig i småbarnsträsket kan jag berätta att det står för "vård av sjukt barn". Sjuka har barnen förstås varit tidigare, men eftersom jag och min man har turats om att vara föräldralediga fram till årsskiftet har det alltså inte blivit aktuellt att vabba. Och det är jag så klart tacksam för.

Jag gissar att det framöver kan bli en och annan diskussion om vem som ska vara hemma med barnen när de blir sjuka. Vår intention är i alla fall att dela på det så mycket det bara går.  Jag tror inte på millimeterrrättvisa, däremot att man försöker hitta lösningar som gynnar båda. Men det är ju ibland lättare sagt än gjort...

Inez skulle helst äta enbart  prickig korv till frukost varje dag.

I dag har jag haft en riktigt rolig jobbdag och det känns som att det var hundra år sedan jag skrev om det där kaffet utan mjölk. Blev faktiskt bjuden på kaffe av socialminister Göran Hägglund i dag, när jag intervjuade honom inför hans stundande födelsedag. Det kändes väldigt märkligt att ha min före detta kollega, Martin Kits (tidigare Karlsson) - numera pressekreterare åt Göran Hägglund - vid min sida. Iklädd kavaj satt han hela tiden bredvid och lyssnade på mina frågor. När han dessutom placerade en minidisc på bordet för att spela in intervjun kändes det riktigt jobbigt, men det var bara att bita ihop och försöka låta bli att tänka på hur mina frågor egentligen lät. Och som tur är vet jag ju att Martin är en genomtrevlig och god människa, även om han såg ut som en bister livvakt just vid detta tillfälle. Du är saknad på Dagen, Martin!!!

Måste rusa, nu väntar hemgruppen i kyrkan!

Tidigt i morse när jag hade bryggt kaffe och längtansfullt hade hällt upp det i koppen upptäckte jag att MJÖLKEN VAR SLUT. Ingen bra start på dagen. Svart kaffe är inte min favorit.

Att sedan, mitt i morgonrusningen, bli sittande i en tunnelbanevagn, full av folk, var inte någon vidare fortsättning på morgonen. Efter en lång stund deklarerade tunnelbaneföraren via högtalarsystemet att det var fel på tåget och att han var tvungen att "starta om". Och för att kunna göra det var han förstås tvungen att stänga av strömmen. Så där satt man i en mörk tunnelbanevagn, instängd i en tunnel. Jag försökte tänka, glada, positiva tankar och inte ge efter för obehagskänslan som kom krypande. Som tur var fick föraren igång tåget ganska snart och vi rullade vidare. Puh.

Nu är jag i alla fall framme på redaktionen och har äntligen fått mitt kaffe - med mjölk.

Härmed förklarar jag familjebloggen öppnad! Välkommen!

I min blogg kommer jag att skriva om smått och stort som händer i en småbarnsmammas vardag, om svårigheterna att få ihop det så kallade "livspusslet" (grymt uttjatat ord, för övrigt) och om allt möjligt som snurrar i en 35-årig journalists huvud.

Förmodligen kommer jag emellanåt också att referera till något som har hänt i rollen som redaktör för avdelningen Milstolpar, Dagens familjesidor. Genom det arbetet kommer jag i kontakt med många olika människor och får ta del både av folks glädje och sorg. Säkert kommer en del av dessa möten och samtal resultera i tankar som kanske blir ett och annat blogginlägg.

Men mest ska jag blogga om mitt eget liv!

Just nu grunnar jag till exempel på varför min treåriga dotter vägrar somna på kvällarna och gör att nattningsproceduren pågår i timmar.

Jag är alltså mamma till två döttrar, Ingrid som precis har fyllt tre och Inez som förra veckan blev 18 månader. Jag har en man som heter Emil. Vi bor i en lägenhet i Solna.

Eftersom vi bor i en trea delar tjejerna rum och det kan ibland medföra vissa problem. När vi efter mycket om och men hade fått stora tjejen att somna igår kväll, vaknade lillasyster Inez och väckte storasyster Ingrid. Sedan tog det evigheters evigheter innan de båda sov igen.

Det kanske inte låter så jobbigt, men det är ganska tålamodsprövande att inte få en enda minut för sig själv ens sent på kvällen. Det slutade med att min man la sig på golvet, mellan deras sängar, och sjöng låten "Kumbaya my lord", om och om igen, liggandes i mörkret.
Och de somnade.

Nu måste jag förbereda en födelsedagslista som ska vara med i fredagens tidning.
Vi ses, hoppas jag!