Det är skärtorsdag och i Getsemane trädgård i Jerusalem samlas människor från hela världen. Jag hör tyska, holländska, franska, engelska, spanska och en bit bort några svenskar vars röster hörs över de andras. Jerusalem är i vanliga fall en stad som rymmer många folkgrupper men nu när stilla veckan går in i det stora påskfirandet så blir blandningen än mer intensiv och nästan kokande. Det märks för var dag att allt fler kommer hit till staden.
Invid ett av Getsemanes olivträd, en av guiderna berättar att trädet är över tusen år gammalt, har en grupp filippiner stannat för att be och hålla andakt.
En av dem, Jojo, berättar för mig att de bor här i Jerusalem. De jobbar inom vårdyrken, med städning och annat och Jojo tror att de är upp mot tusen sammanlagt. Några av dem är utbildade sjuksköterskor, andra saknar utbildning och får ta enklare arbeten.
"Men vi tjänar bra här", säger Jojo.
"Jaså, dubbelt så mycket?" frågar jag.
"Nej, tre gånger så mycket", skrattar Jojo.
Nu på skärtorsdagen har de kommit till Getsemane trädgård för att minnas hur Jesus, kanske på den här platsen, blev tillfångatagen. Det blir till deras inledning av påskdagarna och de kommer att försöka ta ledigt så mycket som möjligt för att delta i den filippinska församlingens gudstjänster i Jerusalem.
Glada över att träffa en man från Sverige vill de ta bilder och de drar in mig i gruppens mitt för att jag ska synas ordentligt. Så tackar de, tar i hand och önskar mig Guds välsignelse.
Själv blir jag varm av deras öppenhet och tänker när de går vidare att deras vardag kanske inte alltid är så lätt här i Jerusalem, långt, långt hemifrån. Men, trots det, nu under påsk firar de, burna av sin tro.
